En bekant skrev ett inlägg om en skolavslutning i kyrkan som han nyss varit med om. Den fick mig att fundera över de otaliga skolavslutningar i kyrkan jag själv deltagit i och inte sällan genomlidit.
Jag har oftast inga problem med psalmsång i kyrkorummet; den är nästan alltid bättre än det ”melodifestivallajv” eller de talframträdanden som ändå ingen kan höra. Dessutom är ju alla, som han antyder, redan mentalt någon annanstans.
Mina skolavslutningar
När jag själv gick i skolan, på landet dessutom, hade vi aldrig ”examen” i kyrkan trots att den låg 10-minuters promenadväg bort. Det var först när jag kom som ny lärare ute i Torslanda som jag fick lära mig att det var alldeles självklart att avslutningar skedde i kyrkan. Efter detta var jag under många år i Bollebygd där vi varje avslutning tågade upp till kyrkan på kullen med fana och små svenska flaggor på sommaren och facklor vid julavslutningen. För föräldrarna var detta en stor händelse men för oss lärare (för många av oss i alla fall) var det en viss anspänning för att nu uttrycka sig med ett understatement.
Barnen var i allmänhet inte några idoga kyrkobesökare och uppförde sig väl ungefär som i idrottshallen. Vi lärare hade ett ganska digert jobb att få någotsånär lugn och det som var ämnat som en högtidlig stund förvandlades inte sällan till ganska bryska ingripanden och irriterad stämning.
Avslutningsparadoxen
På den tiden hade man dock inte försatt sig i den paradoxala situationen att alla skulle samlas i ett kyrkorum, men där inte några religiösa inslag fick förekomma. Följaktligen deltog Herrens tjänare med betraktelse över Guds vackra natur, ledde bön samt utdelade Herrens välsignelse över de församlade.
För många barn var väl detta något främmande men jag antar att de uppfattade det som att det är så man gör i kyrkan och ”det får man väl ta då”.
Själv har jag inte så svårt att anpassa mig och ”ta seden dit man kommer” men jag tycker egentligen att det är ganska bisarrt att man framhärdar med att vara i ett kyrkorum samtidigt som man faktiskt förbjuder religiösa inslag. Sannolikt ligger det någon form av nostalgi från de som organiserar bakom – ”barndomens skolavslutningar” – eller något liknande.
Varför i hela världen ska man gå till kyrkan för skolavslutning om man tar avstånd från det som kyrkan står för (bortser då från behovet av enbart en lokal)?
Ett nytänk?
Om jag tänker på mina egna skolavslutningar – ”examen” – så skedde de klassvis. Kanske vore det mycket enklare att ordna något intressant för eleverna i den egna klassen än att ”baxa runt” en hel skola?
Ett kreativt uppslag till alla avslutningsnostalgiker vore väl också att göra som man gjorde (kanske gör fortfarande?) i Bollebygd, nämligen att istället fira skolstarten på hösten med en massa roliga aktiviteter!
Jag vet få som kan tala (skriva) så i klartext som Birger Schlaug och belysa intressanta samhällsfrågor. Nedanstående text är min läsning av en artikel om Miljöpartiets ideologiska förändring i regeringsställning.
Aftonbladet lär ha rått Miljöpartiet att bli ett rent miljöparti som ”släpper andra frågor”. Detta skulle då innebära att partiet skulle tiga om Natoanpassning, CETA-avtalet och ekonomisk tillväxt (men så är det ju redan, dessvärre!).
Dessa ”goda råd” bygger på att Miljöpartiet ska bli ett parti det aldrig varit. Ursprungstanken med MP var att det aldrig skulle vara ett enfrågeparti. Partiet kom in i riksdagen på frågor om livskvalitet, sänkt arbetstid, decentralisering, maktdelning och kritik mot globaliseringens avarter.
Partiet lade till epitetet ”De gröna” just för att markera en systemkritisk ideologi. Idag är det många som tycker att partiet har genomgått vad som kunde liknas vid en ”ideologisk kastrering”.
Många som identifierar sig som gröna tycker att det är märkligt att en regering där de gröna ingår vill stoppa Europas största vindkraftspark för att militären vill öva i området, att kärnkraftsskatt tas bort och att inte gröna statsråd vill stoppa vapenexport till diktaturer.
Därtill bjuder regeringen in amerikanska soldater – Marinkåren t.o.m! – att öva på Gotland. Och som ”sur grädde på moset” är Miljöpartiet det enda gröna parti i Europa som applåderar CETA-avtalet.
Miljöpartiet tappar på grund av ”förväntningarnas förbannelse”. Kanske vore det därför dags för en delning av partiet i ett miljöparti som tycker sådär ”lagom” i olika frågor och i ett som kunde ägna sig åt den ursprungliga systemkritiken, frågar sig Schalug.
I FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.
Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.
Varför arbetar vi som vi gör?
Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.
Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.
Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.
Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.
Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?
Lön för möda eller lön utan möda?
Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.
Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.
Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.
Huruvida man kan avgöra äktheten i ”kristen tro” genom att ställa frågor om denna tro till en konvertit är en intressant fråga. I Fria Tidningen den 24 maj 2017 skriver biskopen i Skara stiftÅke Bonnier en artikel med rubriken Migrationsverket avgör inte vad som är riktig kristen tro, som jag läste med visst intresse.
I skolan fick man lära sig, att en gång i tiden övergick människor till kristendomen för att undvika obehag eller rentav döden. Jag tror säkert att en och annan även idag bedömer det som lämpligt att övergå till kristen tro i hopp om att slippa olika slags problem. Dock tror jag inte alls att Migrationverket klarar av att spåra några ”bekvämlighetskristna” genom att ställa frågor vars svar då skulle indikera kristen tro. Både som forskarutbildad och som medborgare i gemen tycker jag att detta verkar vara ett högst osäkert förfarande.
Sortera med kunskapstest
Det som först slår mig är att hur svårt det är – för att inte säga omöjligt – att med en sorts stickprov avgöra en så pass komplicerad fråga som en persons kristna tro. Eller för den del vilket existentiellt tillstånd som helst.
Ett av de mera sofistikerade exemplen på tests förmåga att avgöra eller predicera är antagligen Högskoleprovet, vars frågor rigoröst utprövats av kunniga forskare i åratal. Inte ens detta prov går alltid fritt från kritik. Jag har svårt tro att Migrationsverkets testfrågor ens är i närheten av sådan rigorös utprövning.
Enligt biskopens inlägg ställer Migrationsverket ett antal kunskapsfrågor om sådant som jag själv med stor sannolikhet skulle misslyckas att svara rätt på. Men säg ändå att konvertiten lyckas svara tillfredsställande på frågorna: är detta då ett tecken på att personen i fråga har gått över till – och därför omfattar – den kristna tron?
Här tycker jag att vi skulle kunna jämföra med ett körkortsprov. Jag antar att det är fullt möjligt för en person att svara rätt på alla frågor i teoriprovet utan att för den skull kunna köra bil eller ens kunna köra bilen 1). Det är givetvis på samma sätt med ”torrsim” eller musikteori, Dessa kunskaper leder inte nödvändigtvis till vare sig simkunnighet eller till förmåga att musicera. Detta innebär givetvis inte att den teoretiska kunskapen är onödig; enbart att den inte är tillräcklig. Utifrån sådana här funderingar tänker jag att det inte är möjligt för Migrationsverket att avgöra ”kristen tro” med ett kunskapstest.
Biskopen menar dessutom att tro är något som kommer över tid och kräver aktiv handling. Liknelsen med körkortsaspiranterna förefaller mig slående även här. Det populära talesättet att ”körkortet är ett bevis på att man får öva på egen hand” förefaller väldigt applicerbart även på den som ”har blivit kristen”. Med tiden lär sig förhoppningsvis den bilförare som för öva på egen hand att köra bil. Något motsvarande skulle man kanske kunna tänka sig gäller för den som får tid att pröva på kristen tro på egen hand
Ur biskopens synvinkel är det därför knappast förenligt med hans tro att sortera bort de som inte svarar rätt utan att ge dem en chans att liksom en bilförare träna sig i att navigera enligt kristen tro över tid.
1)
Jag brukar skilja på att kunna köra bil som innebär att kunna framföra ett fordon i trafik t.ex. stadstrafik och att köra bilen d.v.s. att kunna utföra de manuella färdigheter som krävs för att få fordonet i rörelse. I min tolkning är det senare en skäligen enkel procedur medan det förra kräver avsevärt mer av omdöme och erfarenhet.
Jag har med stort intresse läst Peter Wohllebens bok, Trädens hemliga liv (i svensk översättning). En länk finns här. Wohlleben beskriver förmågor hos träd som vi aldrig kunnat föreställa oss. Sålunda hävdar han att träden har en sorts socialt liv då de både hjälper och varnar varandra vid olika faror.
I hans bok får träden en sorts medvetande och jag tror att den som har läst boken kommer att betrakta träden som en sorts levande varelser som både kan känna och lida. Att ringbarka ett träd t.ex. kan jämföras med en sorts långsam tortyr där där det sociala nätverket – andra träd – gör sitt bästa för att lindra smärtan.
Jag tror faktiskt att man ser annorlunda på träd efter att ha läst Wohllebens bok.
Helt nyligen läste jag att Backa teater ska göra en scenförestälning av Trädens hemliga liv. Det tycker jag verkar både spännande och svårt för det finns inga människor som agerar i boken.
Idag vill jag skriva om Per Molanders rapport som totalsänker den kommersiella skolan. Jag såg tidigare Molanders presentation på SVT-Play och hans klarsyn fick mig att rysa av välbehag. Jag rekommenderar artikeln till läsning ifall du missat den.
Rapporten har fått häftig kritik bland de som satsat prestige (politiker) och pengar (företag) i den kommersiella skolan samtidigt som den tagits emot med uppskattning bland alla de som vill se ett jämlikt nationellt nationellt skolsystem.
Hur man vill att det ska vara
Motståndarna letar febrilt efter brister i undersökningsmetoderna och dömer ut hans rapport på förment vetenskapliga grunder. Bejakarna av denna rapport ser däremot sina farhågor med marknadsskolorna besannade.
Inför denna motsättning menar jag att vi bör stanna upp och erkänna att varken vi ”vanliga” eller våra politiker är så insatta i undersökningsmetoderna att vi i grunden begriper oss på dessa därför att vi med största sannolikhet inte har satt oss in i alla detaljer.
Därför argumenterar vi politiskt kring rapporten d.v.s. vi argumenterar om hur vi VILL att det ska vara. Förespråkarna för marknadsskolor vill att dessa ska få finnas och helst vara åtminstone lika bra som den offentliga skolan. Motståndare till marknadsskolor – som jag – blir glada när Molander sänker dessa på snart sagt varje punkt.
Svårare än så är det inte; vill man inte att skolan ska vara en marknad, får man stöd av hans rapport; har man satsat prestige och pengar i en kommersiell skola, försöker man hitta svagheter i rapporten.
Molander dömer ut såväl kommuner som privata företag som huvudmän för skolan. Ingen av dessa aktörer har några nationella intressen. Kommunerna försöker minska sina kostnader för skolan därför att de har andra intressen. De privata aktörerna vill förstås tjäna pengar. Ingen av dessa huvudmän har något intresse av de samhällsekonomiska vinsterna med god utbildning. De saknar dessutom förmågan att hålla sig ajour med den pedagogiska utvecklingen (utom de allra största storstadkommunerna).
Inget av allt det som utlovades – utom den s.k. valfriheten – när man tillät kommersiella skolor har infriats. Istället har vi fått betygsinflation och ökad segregation.
Föräldrar vet bäst?
Inte ens det borgerliga argumentet att föräldrar vet bäst hur man ska välja skola för barnen är odiskutabelt. Föräldrar vill reproducera sin egen världsbild och ur samhällets perspektiv kan nog detta ifrågasättas. Om vi vill ha en så jämlik skola som möjligt, är det kanske inte den allra bästa metoden att föräldrar får välja, framförallt inte att välja bort skolor.
Det är självklart att man som privatperson vill ställa det så bra som möjligt för sina barn men om vi tänker i ett lite större sammanhang och om vi har ett jämlikt samhälle som vision är det kanske inte den mest lyckade lösningen att visssa grupper sätter sina barn på anrika privatskolor under förevändning att det handlar om valfrihet.
Ett intressant tankeexempel här är hur vi ställer oss till sådana skolor där vi föreställer oss att barnen indoktrineras i en annan sorts fundamentalism. Man behöver inte peka ut någon speciell ideologi här utan bara påpeka att vi i dessa fall inte har lika lätt att ta till valfrihetsargumenten.
Samers rättigheter vet jag väl inte så mycket om även om jag rent känslomässigt vill stödja samernas rättigheter gentemot gruv- och skogsnäring och annan exploatering av landområdena.
Det finns nu ett förslag till konvention mellan samerna och staterna Norge, Sverige och Finland. I en artikel med titeln ”Vi vägrar acceptera en konvention som inte skyddar våra rättigheter” (FT (19 april, 2017) av Jenny Wik-Karlsson tycker jag min känna igen ord och uttryck som jag träffat på i mitt yrke många gånger.
Luftiga och mångtydiga ord
Exempel på ord och uttryck i konventionen: främja, strävaefter, uppmuntra eller verkaför. Sådana uttryck gör det i princip omöjligt att ställa någon till svars för brott mot konventionen. I min värld hade man väl sagt: omöjligt att kontrollera måluppfyllelsen, icke mätbara mål eller något liknande.
Jag är övertygad om att de tjänstemän, drillade i NPM, som har författat texten har utnyttjat sina kunskaper om mätning av allehanda samhälleliga företeelser och mycket medvetet valt sådana till intet förpliktande ord och uttryck som får till följd att ingen kan ställas till vars.
Svenska Samers Riksförbund kommer inte att acceptera en konvention som inte tar tillvara samernas rättigheter, menar skribenten. Om konventionen är skriven med så luftiga ord, tycker jag nog att de gör rätt.
Jag läser en liten notis (FT 19 april 2017) ”Kenya förbjuder plastpåsar” i enlighet med FN:s miljöprogram, Unep, där världens stater uppmanas att agera för att minska användningen av plast. Plastens miljöpåverkan på olika ekosystem är ju väl känd sedan länge.
Kenya blir det 11:e landet att agera mot plast, läser man i artikeln. I Afrika finns redan förbud i Rwanda och Marocko. Flera andra länder är också på väg.
Min första reflkektion blir: Vad gör vi? Det är ju inte ovanligt att vi håller oss lite ”för mer” än de som vi brukar betrakta som fattiga afrikanska länder.
Men jag vet faktiskt inte om det pågår någon aktion mot plast här hos oss. Möjligen är det meningen att vi ska förlita oss på individuella initiativ som vanligt för att inte stöta oss med några mäktiga kommersiella intressen.
En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.
Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.
Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.
Ett inlägg i Lärarnas tidning, Säkerhetstänket vingklipper barnen, om att skolmiljöerna är alltför överbeskyddande sätter igång mina tankar. Fritidspedagogen Olof Jonsson (inte släkt med mig) menar att pedagogerna är alltför överbeskyddande när det är rast. Han anser att det är alldeles utmärkt att klättra i träd och kasta snöboll.
Fysisk aktivitet under rast
Alla har vi ju haft ”rast” och antagligen har vi väldigt olika erarenheter i bagaget. Mina minnen av raster i skolan är faktiskt enbart positiva. Jag gick i en skola på landet där det gick uppskattningsvis 150 barn i olika åldrar. På framsidan av skolan fanns en stor grusplan med fotbollsmål. På baksidan av den avlånga byggnaden fanns en gräsyta hela vägen. Ungefär 20-30 m från skolan var det skog (eller i varje fall buskar och träd).
De allra första skolårens rast har jag lite vagt minne av men de senare årens rast bestod framförallt av fysisk aktivitet. När det ringde ut, förlorade vi ingen tid utan sprang direkt ut till fotbollsplanen där vi spelade oss både trötta och svettiga under de 10 minuter rasten varade.
Under bra vintrar såg vår lärare till att en del av planen spolades så att vi kunde åka skridskor under rast. Ja, vi satt t.o.m. med skridskoskydden på under lektionerna ibland.
Som jag minns det nu långt senare var det väldigt tydligt könsuppdelat. Tjejerna (tror vi sa ”tösera”) hoppade rep och kastade boll mot husväggen i avancerade former som jag aldrig lyckades begripa. De enda lekar där vi kunde leka pojkar och flickor tillsammans var nog tafatt.
Sammanfattningsvis tror jag att det framgår tydligt att rast bestod främst av mycket fysisk rörelse. Jag har också varit lärare – folkskollärare – själv och jag tror kanske att jag tagit med mig lite av rörelseglädjen.
Kravlös rörelseglädje
I början av min lärarbana – i början av 1970-talet – påminde rasterna en hel del om de jag haft som barn. Det var ständigt kamp om bollplanen så vi lärare fick organisera tillträdet. Under åren förändrades detta och eleverna drog sig alltmer ner mot asfalterade ytor där det spelades ”innebandy”, något som ju inte fanns under min skoltid. Även här var det mycket könsuppdelat med framförallt ”killar” (som det hade blivit nu) som spelade med boll eller klubba. ”Tjejerna” (som det hade blivit nu) hoppade alltjämt obegripliga saker med gummiband, gjorde klapp och rimramsor som jag aldrig klarat av att utföra. Givetvis var det också en grupp elever av båda könen som inte utförde så mycket fysisk aktivitet.
Som folkskollärare var man ju någon sorts universallärare och skulle undervisa i allt. Jag hade under de flesta av mina verksamma lärarår också ansvar för ”gympalektionerna”. I början var det nog lite stelt, så som man hade lärt sig på lärarutbildningen, med att sitta på led, värma upp och göra saker på kommando och kanske blev det inte alltid så mycket rörelseglädje för var och en.
Paradoxalt nog tyckte jag minst om bollspelen för här blev skillnaderna i förmåga så tydliga. Det var inte enbart mellan tjejer och killar utan även inom de olika grupperna. Dessutom blev tävlingsmomentet ofta till problem. Bäst tror jag att jag lyckades med något som kan liknas vid ”hela havet stormar”.
De elever i min egen klass som jag kände och litade på kunde få ett långt pass under en dubbellektion att själv sysselsätta sig i idrottshallen. Här uppstod en fantastisk aktivitet – bland båda könen – där linor, bommar, hopprep och bollar kom fram. Idag kan jag känna att jag inte hade full kontroll över varje individ om någon hade fallit från en klätterlina eller ribbstol eller annat. Här var barnen knappast ”vingklippta” för att tala med Olof Jonsssons ord.
Det jag ville åstadkomma var den kravlösa rörelseglädjen som vi kanske inte brukar låta barnen känna. Oftast ska de prestera och vi ska mäta resultat; de ska lära sig regler och tvåtakt i basket och en massa annat. Men just detta att röra sig fritt, klättra, hoppa eller kräla på mattor bara för att det roligt är vi lite mer restriktiva med.
Jag tror också att det kan vara värdefullt om pedagogen själv är lite förebildlig. Min egen folkskollärare var med och spelade fotboll och åkte skridskor. Han inspirerade mig och som lärare ställde jag mig gärna i målet och blev beskjuten, slängde mig i linor, cyklade i terrängen eller lekte i simbassängen. Det finns naturligtvis även andra sätta att uppmuntra till lek och rörelse och var och en för göra det som känns rimligt. Viktigast är kanske att man deltar på något sätt, kanske bara genom att visa intresse.
Utvecklande miljöer
Det är här jag tycker att jag känner en frändskap med Olof Jonsson när han menar att som lärare kan vi ge barnen möjligheterna till de här valen. Genom att planera lekytor och ge dem redskapen och tilliten. Visserligen talar han om lite mindre barn än vad jag gjort ovan men det han säger är nog ganska generellt. Han systematiserar rast- och lekmiljön utifrån fyra olika aspekter:
lekställningar och gungor
avgränsade ytor, som staket och buskage
den vilda delen med nivåskillnader (kan vara skog, kulle eller uppbyggt
stor öppen yta att springa sig trött på
Olof Jonsson tycker att vi har alltför lätt att bara förbjuda. ”Ni får inte kasta snöboll!” ”Ni får inte klättra i träd!” ”Inga pinnar!”
Vuxenrollen
Nog kände man av detta stora ansvar i idrottshallen och kände att man bort förbjuda ett och annat. Men vi måste hela tiden förhålla oss till detta. Det vi inte vill ha är alla mot en eller ”du kasta på mig jag ska ge igen, din jävel!” Det är beteenden vi inte skulle godkänna någonstans. Men själva snöbollskastandet är ju en bra rörelse, menar Jonsson. Och motoriskt sett är det otroligt viktigt att få klättra på olika saker, gärna träd men kanske duger det med sånt som finns i idrottshallen också. Det är genom att testa och försöka som man växer, säger han.
Sammanfattningsvis, menar han, att man tillåts för lite att försöka i skolan utan att det ständigt ska bedömas. Här har fritidspedagogen något att erbjuda. Dessvärre är samverkan med skolan ganska ensidig; det blir oftast så att fritidspedagogen får vara med I SKOLAN utan att man diskuterar på lika villkor.
Kanske synd att man inte blev fritidspedagog istället?
