Kategorier
fördom

Handduk med rätta färgen

Idag höll jag på att falla offer för mina omedvetna fördomar: Vi (som hade barn på sjuttiotalet och tidigt åttiotal) har alltid värjt oss mot tramset att flickor ska rosa och pojkar blått.

Idag efter ett motionspass där det krävdes efterföljande dusch fick jag hämta en rentvättad men ännu omanglad handduk vid tvättstugan. Överst låg en rosa frottéhandduk men så kom jag på mig med att fortsätta leta efter en annan färg.

När denna insikt drabbat mig grep jag snabbt den rosa handduken och lät den senare omsluta min nyduschade lekamen helt problemfritt.

Kategorier
samhälle

Samvarierande samhällsvariabler

Jag läser Veronica Palms ledare i Dagens ETC (6 feb): hon skriver att otryggheten i samhället har ökat under samma tid som ojämlikheten har ökat. Här verkar finnas en samvariation, tänker jag. Det är kanske att göra det alltför enkelt för sig att tala om ett ett enkelt orsakssamband här men någon sorts orsaksförhållande verkar sannolikt.

Det här sambandet har hittills inte fått något större fokus i samhällsdebatten såvitt jag kan se. Fokus har mest legat på otrygghetsvariabeln där de olika partierna försöker bjuda över varandra med ”hårdare tag” och fler poliser.

Det är naturligtvis vällovligt och nödvändigt att försöka hålla efter brottsligheten men utan att ”gå till roten med det onda” – omjämlikheten – kommer alla polisiära insatser mest att handla om symptombekämpning.

Sammanfattningsvis tror jag att det skulle löna sig bättre på sikt att sätta mer fokus på att skapa ett jämlikare samhälle

Kategorier
bad

Sensommarbad

folk som badar
Bad

Sommaren hade inte tidigare inbjudit till bad men mot slutat av säsongen blev det några riktigt fina dagar där ”de små” kunde leka i vattnet.

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle teknik

Nätneutralitet

begränsningar och gräddfiler om nätneutralitet
Nätnutralitet

För ett tag sedan kom det till min kännedom att Federal Communications Commission (FCC) vill upphäva nätneutraliteten genom att dela in internet i olika zoner som privata aktörer ska råda över. Så som jag förstår det är det (hittills) något som berör USA och inte EU. Det var ett kortare inslag i tv-nyheterna men det har inte varit några katastrofrubriker på löpsedlarna.

Min bild av det hela är att det blir som med tv-utbudet d.v.s. att man betalar en ”internet service provider” (ISP) och får i första hand tillgång till de tjänster som denne tillhandahåller; vill man ha något annat blir det krångligare och sämre.

Nu är det ju i och för sig så att användarna redan betalar för att se ett visst utbud, HBO, Netflix, Viasat m.fl. Skillnaden är väl att i de här fallen har man valt detta själv och man kan ändå surfa på internet helt fritt.

Självbegränsning

Det är förstås svårt att överblicka vad en sådan begränsning av nätet skulle medföra eftersom vi redan har begränsat oss själva på ett avsevärt mer subtilt sätt när vi tillbringar ”oändligt” med tid helt frivilligt hos kommersiella aktörer som Facebook, Twitter, Instagram och många andra. Telia är redan på gång och gynnar Facebook om jag inte minns fel. I praktiken har vi kanske redan satt nätneutraliteten ur spel.

Men även om Facebook har kapat vår uppmärksamhet har vi trots allt vår frihet att låta bli och kan besöka andra webbplatser helt utan att vi begränsas av lägre hastighet eller speciellt utvalt innehåll.

Nätneutralitet handlar om att den som tillhandahåller tillgång till nätet inte lägger sig själva nättrafikens innehåll men vi vet ju redan nu att de s.k. ”algoritmerna” förser oss med visst innehåll snarare än ett annat genom att påverka sökresultat eller att visa en viss typ av ”anpassad” reklam.

Nätet och demokratin

På ett vidare plan blir ett kommersialiserat och uppdelat nät en demokratisk fråga. Redan nu är det ju så att man tenderar att hamna i åsiktsbubblor om man inte aktivt försöker bryta sig ur och vi tenderar att söka upp de som tycker som vi. Detta i sin tur gör oss starkare i vår uppfattning och skapar lätt polariserade och förenklade argument. Det är ju väl känt att det är lätt att hata och hota på nätet.

Ett neutralt nät erbjuder åtminstone en möjlighet för ökad demokrati genom att olika röster faktiskt KAN göra sig hörda. Jag tänker här på olika ”gräsrotsaktivister” som inte har något annat forum. Det är väl inget otänkbart scenario att ett kommersialiserat nät skulle kunna påverka eller rentav förhindra vad som får sägas i deras nät. Fenomenet finns ju på nationell nivå i en del länder som vill förhindra åsikter som man inte tycker om.

För de obemedlade och ”maktlösa” är internet sannolikt den enda kanal där det är möjligt att göra sig hörd. Ett kommersialiserat nät får kanske likheter med pressen som ju är ägs av stora kommersiella aktörer, vilket gör att vissa åsikter och politiska uppfattningar har större möjlighet än andra att göra sig hörda.

Följ utvecklingen

Avslutningsvis tänker jag att det egentligen är konstigt att starka kommersiella intressen har låtit nätet vara ifred så länge. Att låta informationen på internet strömma helt fritt som en otämjd flod måste sticka både kommersiella och politiska makthavare i ögonen.

Jag tror att vi måste följa den här utvecklingen noga och dra vårt strå till stacken om hoten kommer närmre.

Fotolänk: ”nätneutralitet” (CC BY 2.0) by Kalexanderson

Kategorier
Uncategorized

Kungsleden 1973

Vi hade upptäckt Kungsleden året innan . Nu hade vi skaffat utrustning och mat för en veckas utevistelse.

Vi hade fantastiskt tur med vädret. Solsken och nästan inget regn. Däremot var det en hel del snö att pulsa i och det är ganska tröttsamt. Emellertid var vi unga och kunde gå många timmar varje dag.

Kategorier
politik samhälle

Ynkedom att inte ta ställning emot kärnvapen!

 

ICAN Nobels fredspris förbud mot kärnvapen
Fredspriset

Som bekant fick organisationen ICAN (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons) Nobels fredspris 2017. Är det inte en ynkedom att Sverige inte kan (vågar?) skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?

 Ett kärnvapenförbud är  inte populärt

Sverige har detagit i de här förhandlingarna och var för ett förbud. När det nu kommer till undertecknande, backar man. Samtidigt försvarar utrikesministern avtalet och säger att vi måste få ett förbud mot det sista massförstörelsevapnet. Men regeringen ska först utreda konsekvenserna av ett undertecknande. Finns det egentligen några värre konsekvenser än användningen av kärnvapen? Vad är det som behöver utredas?

Krigsförespråkarna är emot

Nato och USA är givetvis emot; de har också varnat för att ett kärnvapenförbud äventyrar det militära samarbetet.

Det är förstås där ”skon klämmer” så kraftigt att försvarsminister Hultqvist får ”kalla fötter” Tänk på Sveriges försvars- (läs:krigs-) industri och relationen till Nato säger Mattis som sköter USA:s krigande (s.k. försvarminister). Oppositionspartierna i den svenska riksdagen är givetvis emot ett undertecknande och menar att det är fel väg att gå. Centerns talesperson vill se ett medlemskap i Nato istället.

Efersom vi är(anser oss) alliansfria borde det inte var några som helst hinder att underteckna konventionen: om inte det alliansfria och (tidigare) neutrala Sverige vågar underteckna, vilken signal sänder detta till andra länder som står under påtryckningar?

Skamligt att ha massförstörelsevapen?

Att kärnvapenländerna nu försöker sätta press på stater som vill signera avtalet innebär att de är oroliga för dess konsekvenser på sikt.
Givevis kommer inte USA och andra krigarnationer att skriva men med tiden är det fullt möjligt att att det blir lite ”skämmigt” att inneha och kanske använda massförstörelse vapen för massmord på vcivila.

Det vore väldigt bra om Hultqvist kunde tala om exakt var skon klämmer. Kloka människor kunde kanske hjälpa honom. Eller så kunde man kanske helt och hållet befria honom från hans plågsamma uppdrag.

Fotolänk: ”ICAN wins 2017 Nobel Peace Prize” (CC BY-NC-ND 2.0) by cizauskas

Kategorier
forskning kapitalism politik samhälle

Forskare och politiker lever i skilda världar

från en galleria- många människor
Vi handlar

Att ständig tillväxt är negativt för vårt ekosystem är sannolikt de flesta medvetna om. Och ändå fortsätter vi som om vi inte visste.

Birger Schlaug har en intressant ingång till de här frågorna och jag ska försöka mig på ett litet inlägg där jag reder ut sammanhangen främst för mig själv och förhoppningsvis också för andra. Originaltexten finns här.

Ömsesidigt obegripliga världar

Problematiken som Schlaug pekar på är att forskare och politiker inte begriper sig på varandras världar. Forskare som t.ex. Rockström kan peka på chockerande och alarmerande data men dessvärre begriper inte han och övriga forskare politikens och tillväxtsamhällets villkor.

Politiker å andra sidan lever i en värld av maktutövning där det måste tas hänsyn till särintressen, oftast kallat väljarstöd. De lider av en ”inte-nu-men-längre-fram-sjuka”.

När forskarna säger att ”vi kan klara 1,5 gradersmålet eller åtminstone 2-gradersmålet”, är det som om de vore blinda och döva för de politiska dilemman som konstitueras av det ekonomiska systemet och dess krav på snabba resultat.

Vår ekonomi lever av ”omsättning” av varor. Reklamen jobbar hårt för att ständigt skapa nya behov hos oss. Allt hållbart blir därmed ett hot mot den ständiga tillväxten. Missnöje med det vi har blir till drivkraft.

Forskarna säger att vi måste koldioxidfria inom loppet av högst 30 år. De menar att detta är möjligt. Förutsatt att att politiker tar rätt beslut. Det vill inte politiker. Jag antar att de varken vågar eller orkar ta sådana beslut som kan upplevas inkräkta på konsumtionssamhället.

Djärva politiker lever farligt

Schlaug passar på att påminna om hur några djärva miljöpartister, som vågade peka på dilemmat med evig tillväxt, blev utmobbade av sin partiledning.

Jag ser faktiskt ingen lösning: forskarna vet vad som krävs; politikerna vet säkert också men de vågar inte av rädsla för att förlora sin egen makt.

Fotolänk: ”Eaton Centre” (CC BY-NC-ND 2.0) by ifmuth

Kategorier
arbetsmarknad

”Lösa förbindelser”

paket billig arbetskraft på arbetsmarknad
Billig arbetskraft

Efter att ha läst ett utdrag ur Lösa förbindelser av Jenny Wrangborg (red.) är jag alldeles matt. Läs artikeln här.

Ett mycket talande citat är detta: ”när arbetspassen slängs ut som bröd till fåglar tvingas du att vara tacksam för smulor”.

De skrämmande berättelserna om människor som ständigt måste bevaka mobilen och svara ja på ett pass som finns tillgängligt, utan att vare sig hinna kolla om man har barn- eller hundvakt, måste vara exempel på den yttersta förnedringen.

Jag tänker på skillnaden mot när jag själv sökte jobb, inte sökte man 2,5 timme per vecka. Jag hade lyckan att få det första jobb jag sökte; tillsvidare gällde då. Under 43 år har jag sedan haft ”fasta”, tillsvidareanställningar utan avbrott.

Som far till två barn som tidvis både har jobbat i handeln (som inlägget handlar om) och dessutom ”stått till arbetsmarknadens förfogande” känner jag en oerhörd tacksamhet över de regler som gällde på arbetsmarknaden när jag började arbeta.

För en fyrtiotalist, som jag, är det fullständigt surrealistiskt att läsa om hur folk behandlas av olika bemanningsföretag. Jag kan naturligvis inte förhindra att i min tankevärld hamnar skulden hos de politiska krafter som vill ha lägre löner och och minskad trygghet på arbetsmarkanden och fler timanställningar; ”ökad flexibilitet på en modern arbetsmarknad”, brukar det heta. De som vittnar i reportaget ger alla en bild av vad detta innebär rent socialt.

Under en lång rad år har vi fått höra att framgång handlar om individuell drivkraft, att vara duktig och flexibel och vara beredd att ställa upp när som helst. Mot denna arbetsmarknadens kollaps finns det trots allt något positivt i artikeln som visar att ”ensam inte är stark”.

”Förändringarna kommer alltid nerifrån. Det går inte att göra skillnad själv hur attraktiv du än är på arbetsmarknanden. Näringslivet har makten; de har kapitalet. Det vi andra har är att vi är många.”

Jag inser naturligtvis att allt detta handlar om perspektiv och jag kan möjligen föreställa mig att om jag skulle köpa mig arbetskraft, så kunde det vara fördelaktigt att köpa arbetskraft när jag behöver den och inte annars.

Detta fungerar givetvis inte för den som lönearbetar, som vill gifta sig, skaffa hus och barn o.s.v. Jag tror att det är så enkelt att man måste välja sida här. För mig som är uppvuxen med fackföreningsmöten hemma på hallen är valet lätt.

Fotolänk: ”Cheap Labor To Go!” (CC BY-NC-ND 2.0) by PropagandaTimes

Kategorier
skola utbildning

Skolmatematik som vår tids bönesnurra

matematiskt universumCivilingenjören och utbildningssociologen Sverker Lundin skriver i PM 4-17 att matematiska kunskaper (skolmatematik) tillmäts orimliga värden i skoldebatten. Tala om ”att svära i kyrkan”!

Han inleder med några exempel på politiker som trosvisst talar om matematikens oundgänglighet. En dansk politiker tycker att det vore lämpligt med Pythagoras’ sats i slöjden, en annan lyckas klämma fram att det vore bra att kunna beräkna om man ska hoppa mellan hustak!

En förklaring till dessa trosuppfattningar finner Lundin i begreppet interpassivitet (Pfaller, en österrikisk filosof). Han förklarar detta med hjälp av tibetanska munkars bönesnurror. Bönesnurrorna gör så att munkarna slipper rabbla oändliga böner. Istället håller vinden eller ibland t.o.m. en elmotor bedjandet igång. Munkarna tror givetvis inte på detta själva men den naive betraktaren ser att bedjandet pågår och bli lugnad.

Matematiken i skolan är vår ”gud”. Den tillskrivs omätlig betydelse för människors vardag och yrkesliv. Å andra sidan är matematiken något vi fruktar och som skapar ångest. Dåliga betyg i matematik kan bli till hinder senare i livet.

”Kort sagt”, säger Lundin, ”bär matematiken på precis den dubbelhet av beundran och och fruktan som är karaktäristiskt för det som en kultur håller för heligt”. För de flesta framstår matematiken som helt obegriplig men som otroligt viktig. Kursplanerna blir därmed vår kulturs bönesnurra som låter oss ”be” utan att behöva göra det själva. Det ”snurrar på” d.v.s. elever hålls igång och vi blir lugnade. Genom skolmatematiken befrias vi från kravet att ägna oss åt och begripa matematiken själva. Barnen blir våra ställföreträdare.

Vi (de flesta av oss kulle jag tro) har en ambivalent hållning till matematik, vi vill hylla den för det vi tror att den gör och å andra sidan fruktar vi den för dess obegriplighet; inte så olikt religion, tänker jag.

Några reflektioner om skolmatematik

Jag har aldrig varit någon matematiker. Trots detta har jag klarat mig hyfsat under mina drygt 70 levnadsår. Det är förstås inget tvivel om att det är praktiskt att kunna beräkna sånt som man träffar på i det dagliga livet, men detta kan väl knappast kvalificera sig som matematik i ordets egentliga betydelse. Jag tror att matematik är ett vilseledande begrepp.

Snarare handlar det – i skolan och i vardagslivet – om att behärska vissa färdigheter som är praktiska när de behövs. Jag har svårt att erinra mig något tillfälle då jag haft nytta Pythagoras’ sats och aldrig har jag väl behövt göra beräkningar om huruvida det är rimligt att hoppa mellan hustak. Jag undrar därför om inte aritmetik/beräkningar eller helt enkelt räkning vore ett mer adekvat begrepp i skolan.

Från mitt eget yrkesliv kan jag associera till en intressant parallell: grammatik har oftast omgetts med en likartad dubbelhet av nödvändighet och fruktan. Alla elevers föräldrar var oerhört övertygade om grammatikens ovärderliga betydelse, alltså precis som matematikens. Samtidigt kunde de hävda att de själva alltid varit urusla på antingen grammatik eller matematik under sin egen skoltid. Nu delegerade de alltså denna inlärning (likt en bönesnurra) till sina barn.

Såvitt jag har kunna förstå så kräver matematik avsevärt mer än att kunna vissa procedurer och därför kan man nog inte bli matematiker förrän efter flera års högskoleutbildning. Det är förstås samma sak med grammatik. Att kunna känna igen några ordklasser är ganska enkelt och att bestämma satsdelar i en enkel sats kan nog vem som helst lära sig. Det är på samma nivå som att laborera med ekvationer eller algebraiska uttryck.

Att däremot använda sig av  eller förstå något med hjälp av matematik eller grammatik, kräver kunskaper långt bortom vad man kan lära i den vanliga skolan. Alltså flera års högskolestudier, tror jag.

Så är det nog med skolsystemets heliga kor.

Fotolänk: ”The universe of mathematics, physic and” (Public Domain) by aguayo_samuel

Kategorier
informationsteknologi media samhälle

Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association