Så har presidenten från det stora landet i väster varit här. När han svarar på journalisternas frågor om kriget i Syrien, verkar han uppriktigt bekymrad och säger att han hellre skulle svarat på frågor om barns utbildning. Underförstått är då att krig är inget som han tycker om men i vissa lägen har man ett moraliskt ansvar att agera.
En artikel av skribenten Pierre Gilly på Fria Tidningens kultursida den 4 september med titeln ”Det humanitära kriget är en bluff” gör dock att man får en anledning att fundera vidare över presidentens ”osjälviska” svar. ”När är det rätt att gå i krig?” frågar Gilly.
För att motivera ett krig är det nödvändigt att det kläs med ideal och framstår som den enda lösningen. Här är väl presidentens svar ett bra exempel och vi förväntas acceptera att krig är det enda språk som den brutale diktatorn förstår. Det goda syftet med kriget är paradoxalt nog fred.
Gilly skriver att ett krig alltid måste säljas in framgångsrikt och det måste också framgå att makthavarna ytterst motvilligt tar till vapen. Kriget måste marknadsföras, inte med slagfältens verklighet, utan med tankar om fred octh rättvisa. Likheten med hur man tex. säljer bilar med förväntningar om status, säkerhet eller rentav körglädje är slående. Moderna krig beskrivs också som ”kliniska” då de utförs med sofistikerade vapen som kan skona de som är oskyldiga men utplåna de som förtjänar detta. Vi minns säker hur man beskrev precisionsvapen i Irakkriget d.v.s. innan man faktiskt gått till stridshandlingar. Fienden däremot uppträder påfallande ofta som enbestialisk slaktare som för krig på gammalt manér – gasattacker – för att nämna ett aktuellt exempel. Om man är lite bibliskt kunnig, skulle man kunna säga att man pekar på grandet i fiendens öga utan att se bjälken i det egna, ett talesätt som har behållit en märklig aktualitet genom åren. Det humanitära kriget är en oxymoron (ord med inneboende motsättning) ungefär som den miljövänliga bilen, menar Gilly.
Vi har också lärt att när en demokratisk stat dödar civila, oskyldiga är detta alltid en olycka eller en oundviklig kostnad som i slutändan räddar liv och därför var det värt priset. När USA fällde atombomber över två japanska städer gjorde man således detta för att förkorta kriget och spara människoliv. Det verkar alltså som att om fienden är tillräckligt avhumaniserad eller om man kämpar för en god sak så kan man använda såväl napalm som kemiska vapen, vilket var fallet i Vietnamkriget där man som bekant ville sätta stopp för kommunismen.
Såväl kärnvapen som kemiska vapen drabbar främst civila och på något sätt är detta alltid okej så länge det är ett västland – de som vi känner frändskap med – står för dödandet. Vi kan ju erinra oss oron för att Iran skulle ha kärnvapen. Att en rad s.k. västländer också har kärnvapen uppfattas i detta sammanhang som ett mindre problem då dessa vapen sannolikt aldrig kommer att användas för annat än förment goda syften.
Gilly avslutar med ett tänkvärt uttalande av filosofen Seneca d.y. där denne säger att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer.” Färre blir alltså fler! Det är inte helt orimligt att fundera något över varför det land presidenten på besök representerar spionerar på såväl vän som fiende och samtidigt ser terrorister lite varstans.