Jag läser en liten krönika i dagens GP av Malin Lindroth där hon reflekterar över vår irritation när vi inte får svar direkt. Hon tar ett exempel där hon skickat ett sms till en bekant och får vänta på svar lite längre än hon väntat sig. Jag tycker mig känna igen detta; man kan nästan bli lite förnärmad om man får vänta längre än beräknat. ”Varför svarar inte människan?”
Vi blir allt mindre tålmodiga verkar det. Idag kan jag också känna detta när jag använder ”stenåldersteknologin” epost. Genom att allt fler människor har sin epost kopplad via sin mobil har eposten på något vis kommit att närma sig sms och andra ”instant messagingtjänster”. Ett ”gammaldags” mail ger sig till känna i min ficka lika lätt som ett sms. Dessutom är det i princip gratis även om jag skickar bilder eller andra media.
Emellertid är det inte alla som svarar på direkten; mailen har ju alltjämt den fördelen att man kan välja att inte svara då man ju inte kan förutsättas bära med den i fickan. Ett sms känns lite svårare att negligera dock då i princip alla telefoner kan sända och ta emot sådana samtidigt som de ofta aviseras på något sätt.
Krönikan som jag inledde med avslutas med påståendet att det är allt fler som ropar i etern och att den därför är tjock av obesvarade meddelanden som via de sociala nätverken skickas ut till den som orkar svara. Trenden är att det är fler som ropar än som svarar.
Ett svar på ”Obesvarade anrop”
Själv är jag otidsenlig nog att irritera mig mycket mer på folk som förväntar sig ett omedelbart svar än på dem som inte svarar fort.