Natursvin på fjället

 

 

Jag blir både ledsen och arg av att läsa att allt fler slänger skräp på Kebnekaise. Det som hittas är förpackningar, spritflaskor och ölburkar. Man kan alltså släpa upp fulla förpackningar men inte ta med sig de tomma hem. Någon annan ska plocka upp skräpet tydligen.

Vi har säkert läst om nedskräpningen på världens högsta berg, Mount Everest. Det är naturligtvis beklagligt att det är så men de som bestiger detta berg gör det på den yttersta gränsen av vad människokroppen tål; för åtskilliga blir det mer än vad kroppen tål och då blir man i värsta fall kvar däruppe.

För några år sedan hade jag den stora lyckan att bestiga vårt högsta berg, Kebnekaise, tillsammans med min dotter och även om detta är en blygsam prestation jämfört med Mount Everest var det likväl en stor upplevelse.

Vi besteg toppen via den s.k. Östra leden som innebär såväl glaciärvandring som klättring. Utrustade med viss klätterutrustning rörde vi oss i samlad tropp under erfaren ledning och med hög säkerhet mot toppen.

 

 

För en ovan ”alpinist” var det snudd på overkligt att man skulle ta sig uppför den bergvägg som på avstånd föreföll imponerande hög och nästintill lodrätt. När vi kom närmre, var den visserligen alltjämt imponerande hög och brant men det fanns naturliga avsatser att sätta fötterna på och en kraftig vajer var förankrad i berget där vi kunde haka fast oss med dubbla karbinhakar. Jag upplevde inte att det var särskilt farligt om än ganska fysiskt ansträngande.

Belöningen uteblev inte och vi hade turen att bestiga toppen en dag då det var helt klart. Uppe på den smala glaciärkammen med nästintill lodrätt stup åt ena hållet var utsikten är hänförande.

Dessvärre har inte alla samma tur med vädret och det kan lika gärna vara dimma, regn eller snöstorm. När man har sett bergväggen stående på toppen,  kan man inte annat än rysa då man tänker på att några år senare i dåligt väder, rände ett Herculesplan rakt in i denna bergvägg. Har man sett bergväggen ger det en speciell känsla.

Jag vågar hävda att vi inte slängde något i naturen under vår tur med erfaren STF-ledare och vi (dottern och jag) skulle inte gjort det om vi gått ensamma heller.

Lösningen är förstås inte fysiska papperskorgar ute på fjället utan mentala papperskorgar d.v.s. att man aldrig lämnar något ute i naturen som inte bryts ner naturligt. Enklare uttryckt: Man slänger helt enkelt aldrig något ute i naturen! Jag tror faktiskt att jag vågar sticka ut hakan och säga att jag själv aldrig slänger något skräp i naturen även om jag kan tänka mig att gömma något bananskal eller äppleskrott där det inte stör.

Må den som upprörs av sådan, nästintill fariséisk, miljöhybris kasta kasta första stenen om det egna miljösamvetet är rent.