Rojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.
”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”
Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”
Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.
”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.
Klickjakt
När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.
Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.
För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.
Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.
Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association