I en liten krönika där en kvinna beskriver hur hon skaffade pass till sitt spädbarn framgår att passet som bevis på vem man är och var man hör hemma är en vara som man köper. Följaktligen är man en kund hos Myndigheten. Innan jag funderar vidare över detta med att vara kund måste jag emellertid berätta om en egen erfarenhet där passet spelade en roll. En passande historia (!), kanske.
Vi var på väg till flygplatsen, hustrun och jag, för att inleda vår semesterresa till ett ställe där vi förhoppningsvis skulle slippa mörker, blåst och oavbrutet regnande under en vecka. Väl framme ställde vi oss i kön för incheckning och när det var vår tur la vi fram våra resehandlingar för kvinnan i incheckningen. Hon behandlade rutinmässigt och effektivt dessa men så tittade hon upp på mig och sa: ”Det här passet är makulerat!”
(Bilden föreställer inte mig)
Efter några sekunders total förvirring gick det upp för mig att jag hade råkat ta mitt gamla utgångna pass istället för det nu gällande; ingen skillnad syntes ju utanpå. Vad gör vi nu då? Den hjälpsamma kvinnan tog reda på att jag faktiskt behövde ett pass för att bli insläppt på semestermålet. Att åka hem och hämta det riktiga passet, en resa på en dryg timme sammanlagt, var ju uteslutet då stängningstiden inte var avlägsen. ”Du får skaffa ett tillfälligt pass”, sa hon. ”Passpolisen finns ett par hundra meter bort”. Jag rusar ut och frågar mig fram bland de fåtaliga människor som är ute vid denna tid. Charterresor går som bekant nästan alltid vid konstiga och obekväma tider, antingen i svinottan eller mitt i natten; nu var det svinottan.
Jag lyckades omsider hitta till passpolisen och efter att ha bankat på ett tag kom en polisman lite lojt släntrande (tyckte i alla fall jag) och öppnade dörren. Jag förklarade min belägenhet och att incheckningen snart skulle stänga.
Sannolikt hade han nyss avlöst sin kollega på posten och hade därför inte riktigt hunnit installera sig. Problemet var att han inte kunde hitta nyckeln till passkåpet; han trodde att kollegan fått med sig den hem, kanske. Så kan det bara inte vara! tänkte jag och tänkte på hustrun som alltjämt stod vid incheckningen och märkte att tiden till stängning närmade sig i oroväckande hög fart.
Passpolisen rörde sig alltjämt i slowmotion (tyckte jag) i sitt sökande efter nyckeln. Han ringde någon ansvarig som, jag tror, hade en extranyckel. Efter en evighet (upplevd evighet) uppenbarade sig ytterligare en polis och skåpet med ämnena till pass kunde öppnas. Efter detta gick det relativt snabbt. De gamla uppgifterna kunde föras över, ett nytt foto tas och slutligen signerade jag. Nu var jag ägare till ett rosa tillfälligt pass och 900 kr fattigare, en summa som förstås var en onödig uppgift men som i jämförelse med kostnaden för semesterresan vara en struntsumma. Nu gällde det att sätta högsta fart tillbaka till incheckningen och hoppas att vi alltjämt kunde komma med. Tänk om jag genom mitt misstag hade äventyrat eller i värsta fall omintetgjort semesterresan för oss båda!
Vi lyckades med incheckarens goda vilja komma igenom och sprang som några av de allra sista ombord på planet. Men det var ju egentligen inte alls detta jag skulle berätta om; passet som marknadsvara får ha ett eget avsnitt.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License