Egentligen förstår jag mig inte på samhällsekonomi. Detta hade väl inte varit något större problem ifall jag kunnat vara säker på att våra politiker kunnat begripa detta åt mig. Dessvärre verkar även åtskilliga bland dessa vara förledda och förförda av vårt nya prästerskap, ekonomerna. Som bekant sysslar prästerskapet med trosfrågor och inte med vetenskap i gängse mening.
Det nya evangeliet kräver framförallt att staten skall hålla sig borta från utövarna av den nya tron. Håll lönerna nere, avreglera och ge de som har arbeten skattesänkningar så kommer det gå oss väl och vi må leva väl i vårt land.
Men om vi ser oss omkring råder finanskriser lite här och var och i vårt eget jämställda land ökar de sociala klyftorna. Är det bara en myt att marknaden skall reglera allt detta eller beror det på att det finns för många krångliga regleringar … alltjämt?
Tänk om det är så, hemska tanke, att de ekonomiska doktrinerna och trosbekännelserna inte fungerar så som man trodde? Om marknaden inte reglerar sig själv, vad gör vi då?
Ja, då får vi rycka in och hjälpa till. Om man är hädiskt lagd, skulle man kunna hävda att alla vinster i bankerna, ekonomernas tempel, är privata medan alla skulder socialiseras (att socialisera är fult; det har vi lärt oss sedan barnsben).
Men vad gör då politikerna? Och vilken roll har politiken? Dessvärre verkar det som om även politikerna är övertygade om att det nya evangeliet. Detta är förstås riktigt allvarligt. Om inte heller politikerna förstår utan bara rabblar sitt mantra: ”tillväxt”, ”tillväxt”, ”tillvääää…”
Hur blev det så här? Om det är så här, får jag väl tillägga, eftersom jag inledningsvis konstaterade att jag inte begriper något av samhällsekonomin. Ett skrämmande scenario förstås om jag är i gott sällskap med de som skall sköta politiken.