Kategori: utbildning

Kategorier
education samhälle skola utbildning

Om återkommande lärare, del 1

6025721767_316e284f14_zJag har läst Linderoths bok Lärarens återkomst och eftersom jag själv tillbringat mer än 40 år i pedagogikens tjänst väcks naturligtvis en hel del tankar – även sådana som kanske inte direkt relaterar till läsningen.

Jag läser de första kapitlen i rasande fart, nickar igenkännande och tänker ”där fick de sig allt”, de troende. Men efterhand som jag läser blir mitt sätt att ”erfara alltmer differentierat” och jag inser att det där med att ge någon en smocka nog inte är avsikten, knappast heller konstruktivt.

Jag lämnade skolvärlden i mitten av nittiotalet och har kanske därför varit förskonad från de värsta av de förhållanden som Linderoth beskriver. Däremot började jag arbeta med lärarutbildning tidigt under 90-talet och i så måtto kan jag nog räknas in i de skyldigas skara.

Vid min första anställningsintervju, sa jag att jag kunde tänka mig att arbeta med svenskämnet eftersom jag läst såväl Litteraturhistoria (som det hette då) som Nordiska språk – visserligen lightversioner enligt gamla tiders kursplaner, men ändå. Därtill hade jag en pedagogisk påbyggnad med fördjupning i ”svenskämnets didaktik” i bagaget. I anställningsintervjun sa min utfrågare: ”Nja, vi ser nog didaktiken mer som ett allmänt område som inte är knutet till något enskilt ämne.”

Jag förstod nog aldrig riktigt hur man skulle kunna undervisa ”generellt” d.v.s. utan ämnesfokus men det var naturligtvis ett intressant steg för mig att bli lärarutbildare efter mer än 25 år i grundskolan. Dessutom förverkligade jag ett gammalt uttalande till mina studiekamrater på lärarutbildningen under 60-talet: ”Metodiklektor, det ska jag bli!” Nu hette det ju inte så längre men redan på 60-talet hade jag en positiv bild av våra lärare som undervisade oss ”lärarkandidater” om hur man gjorde när man undervisade i olika ämnen.

Trots min dragning åt ett visst ämnesinnehåll befanns jag värdig att inleda min akademiska karriär – i allmänmetodik. Och även om jag inte riktigt visste hur det skulle gå till att undervisa utan att undervisa i ett speciellt ämne, tänkte jag som jag brukat tänka i skolan att om jag inte tog alltför mycket plats, kunde jag ändå göra på ett sätt som jag begrep mig på.

Ett framträdande drag i Linderoths bok är just bristen på ämnesfokus såväl i skolan som på lärarutbildningen (allmänt utbildningsområde). Ämnesfokus kräver en lärare som behärskar kunskapsdomänen annars blir det omöjligt att presentera ämnet på ett sådant sätt för de studerande att de mest väsentliga ”affordanserna” framträder.

Linderoth blottlägger – inte utan en viss ironi – det katastrofala i att en grupp skolelever eller högskolestuderande ska gå ut och tillsammans diskutera – tycka till – om något som de bästa fall har lite vardagserfarenheter av. Därefter ska varje grupp redovisa vad de TYCKT och sen är gruppuppgiften gjord.

Fokus för ett sådant upplägg är främst själva metoden; hur man ska göra medan områdets vad endast i undantagsfall får någon mer strukturerad och djupare behandling av en ämneskunnig.

Bland skolbarn blir förstås ett sådant upplägg av ringa värde ur inlärnings- (lärande?) synpunkt då man måste räkna med att själva situationen – att jobba i grupp någon annan stans än i klassrummet – tenderar att erövra den mesta kognitiva energin.

En viss skammens rodnad sprider sig när jag tänker på att jag själv har anbefallt gruppdiskusssion bland studenter i ämnen som jag alls inte behärskat. För att ta ett exempel sattes jag att undervisa i ett kursavsnitt och seminariebehandla en bok i genusvetenskap. Även om jag själv läste den utmärkta boken (för första gången!) och mycket väl erkänner områdets berättigande, kan jag inte direkt tillföra något om forskningsläget eller peka ut väsentliga drag (möjliggöra rimliga affordanser). Om jag inte minns fel, var det också någon eller några studenter som ifrågasatte min kompetens inom området medan de flesta fogligt läste boken, diskuterade och tyckte till. Så även jag.

Nu tycker jag väl egentligen lite synd om alla KIP-lärare (KIP=konstruktivistiskt inpirerad pedagogik) som nog har gjort det som förväntats av dem; så gjorde ju även jag. I sanningens namn måste jag dock säga att jag egentligen aldrig trott på idén att barn – framförallt inte barn – och studenter skulle klara av att tillägna sig ett ämnes väsentligheter genom ”en obändig lust att lära”. Den okunnige kan ju aldrig veta vad som är väsentligt och intressant utom det mest närliggande förstås.

Redan i min avhandling kritiserade jag föreställningen om att skolbarn skulle ”söka på internet” med det självsäkra uttalandet: ”Den som inte kan något hittar heller inget av värde!” Värdefullt för ett specifikt ämne måste man kanske tillägga. Man måste alltid få hjälp, i bästa fall av en lärare som återkommit.

Sammanfattningsvis menar jag att Lindroth bildligt håller fram en sorts skrattspegel som får oss att rodna en hel del för att vi varit så naiva och ”gått på” detta med eget arbete, gruppdiskussioner, konstruera sin egen kunskap och allt detta medan de – förhoppningsvis – kunniga lärarna varit bundna av en sort pedagogisk ideologi som hindrat dem att faktiskt undervisa elever och studenter.

Det är meningen att fortsättning om perspektiv ska följa men kan aldrig veta när …

Fotolänk: ”Socrates” (CC BY 2.0) by picturesquire  

Kategorier
arbetsmarknad samhälle skola utbildning

Är du särskilt skicklig, lille lärare?

Lärare och lärarinnor
Lärare och lärarinnor

Jag läser i Lärarnas Tidning att Johanna Jaara Åstand menar att det inte är Lärarförbundets fel att det blivit så galet med lärarlönelyftet. Vems felet är lämnar jag därhän eftersom jag inte berörs längre. Jag kan dock inte låta bli att göra ett tankeexperiment där jag förflyttar mig tilbaka till den skolvärld där jag tillbringat drygt 25 år av mitt yrkesverksamma liv.

*

Till oss som jobbar på skolan kommer signaler som väcker diskussion och oro bland kollegorna. Det var ju inte länge sedan vi med stor tveksamhet tvingades acceptera att det skulle utses ”förstelärare” bland oss arbetskamrater vilket numera gjort majoriteten av oss till ”andrelärare” eller en sorts B-lag. Detta medförde intressant nog att vi andrelärare kände en större gemenskap med varandra och fällde lite galghumoristiska kommentarer i stil med: ”Det är som när det skulle väljas lag i fotboll i skolan; de som tog sig rätten att bestämma sa generöst ’det är jag och Tommy mot klabbet’ (alternativt: gröten, tjabbet eller bara resten)”.

Det fanns kanske trots allt någon sorts logik bakom förstelärarna uttryckt som speciella uppgifter även om vi var ganska övertygade om att det var de som  ”låg bra till” som utnämndes och därmed fick ett rejält lönepåslag som bevis på att man var förste-.

”Kommer ni ihåg ’den lille förstemannen’ i den hyllade serien Matador?” skrattade vi. ”Han var ju strängt taget en ganska löjlig figur”, tänkte vi sen och kände oss inte fullt så värdelösa. Men nu ska dessutom några av oss utses till ”särskilt skickliga lärare”. Hur detta ska gå till är alltjämt fördolt för oss men vi har våra (onda) aningar om vilka som kommer ifråga.

Som i alla arbetsgemenskaper har vi självfallet uppfattningar om att det finns kollegor bland oss som är lite mer engagerade i sitt jobb än andra; det vore dumt att hyckla om detta. Våra uppfattningar om varandra är ju grundade i vad vi ser i vardagen men vi kan inte räkna med att ledningen har just denna kunskap när de ska utse de ”särskilt skickliga” och därmed förpassa de övriga ytterligare ett steg nedåt, till ”tredjelärare” eller de som blir över (”klabbet”). Antagligen, tror vi, utnämns sådana som ”visat framfötterna” i andra sammanhang än i undervisningen och inte alls de som vi vet lägger ner mycket engagemang i sin undervisning.

Omsider utser ledningen de särskilt skickliga eller ”SS-truppen”  som vi säger när ingen hör det. Nu är det förstås inte så att vi trakasserar de stackars arbetskamraterna för att de har blivit lite för mer än ”klabbet” av lärare; egentligen är det lite synd om dem för de känner ju att de, kanske mot sin vilja, blivit skilda från arbetskamraterna i någon mening och de känner säkert att det pratas när de inte hör det och att de ofta får kommentarer om att det nog är bäst att ”en särskilt skicklig lärare” tar sig an den och den uppgiften så att det blir ”riktigt gjort”. Lite synd om dem för egentligen är de oskyldiga men de har förstås inte kunnat tacka nej till flera tusen mer i månaden (lojalitet kan som bekant köpas – och säljas – för pengar).

Fortsättningsvis känner de ”särskilt skickliga” allt mindre samhörighet med de forna arbetskamraterna och därför sitter de oftast för sig i kollegierummet.

*

Nu har jag givetvis tagit ut svängarna rejält i det här tankeexperimentet och kanske kommer det inte alls att bli så som jag utifrån mina fördomar fantiserat fram ovan. Dock har man genom sådana här idiotiska (min uppfattning!) påfund slagit in en kil i arbetsgemenskapen, vilket naturligtvis inte på något sätt gynnar det dagliga arbetet.

På min tid fick man det som elaka tungor kallade för ”senilitetstillägg” d.v.s. man flyttades upp i lönegrader efter antal år i tjänsten. Jag tycker alltjämt att detta var ett bra och rättvist system. Självfallet var det så att en och annan kanske inte förtjänade sin löneförhöjning men att därför dra slutsatsen att man blir bättre för att man får s.k. individuell lön är inte annat än ideologi och framförallt vanföreställningar om lärarjobbets villkor.

Hela idén om att man ska sporras att arbeta bättre (mer?) för att få mer lön bygger på en sorts fabriksprincip där ett intensivare arbete leder till fler producerade enheter. Detta kan säkert fungera om förutsättningarna är kända och stabila, vilket de i princip aldrig är i undervisningssammanhang. Den ”produktion” man åstadkommer kan ju heller inte på något vis jämföras med tillverkning.

I ett system med individuella löner för arbetstagare som möter fullständigt olika och svåröverblickbara situationer, blir förstås en lärare som har ”producerat” många godkända elever värd en högre lön än den som har många underkända. Hur den enskilde läraren klarar av att balansera mellan sitt ansvar som lärare och sitt behov av en bra löneutveckling blir därför snarare en moralisk fråga än en pedagogisk.

Låt mig summera! Det är mycket skadligt för en arbetsgemenskap att utse några som är ”för mer” om detta inte är kopplat till tydliga och accepterade kriterier såsom utbildning eller specifika extrauppgifter. Att tala om särskilt skickliga lärare låter sig nog göra men att gå därifrån till att faktiskt utnämna individer i en arbetsgemenskap till bättre än andra är kontraproduktivt för arbetsgemenskapen och därtill en nästintill hopplös uppgift som man med fördel avstår ifrån ifall man inte vill inveckla sig en rad nya problem.

Att däremot på nationell nivå verka för att ”uppgradera” yrket som sådant ser jag däremot som en angelägen uppgift för lärarförbunden.

Fotolänk: ”92943” (CC BY 2.0) by Tekniska museet

Kategorier
e-reader informationsteknologi litterarur media samhälle skola teknik utbildning

Läsplatta?

Läsplatta
Läsplatta
    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Kategorier
forskning samhälle skola utbildning

Bra val

Kursbok
Kursbok

Jag läser i min bastu på fredagskvällen att Jan-Eric Gustafsson (JEG) har övertagit ledarskapet i Skolkommissionen efter Anna Ekström. Jag kan inte tänka mig någon annan person som jag skulle ha större förtroende för!

JEG var en av mina lärare under forskarutbildningen. Han ledde den ”fruktade” kursen  ”Kvantitativa metoder”, statistikkursen som vi trodde att det var. Snart insåg vi att statistik nog har sin plats i forskning men att det finns överväganden av annan dignitet som måste komma först.

Efter kursen och fick jag en avsevärt vidare förståelse för pedagogisk forskning generellt men också för den den forskningsinriktning som inte enbart förlitar sig till ett antal intervjuer.

I min efterföljande yrkesgärning har jag alltid försökt att skapa en förståelse för lärandets abstrakta och svårfångade natur med hjälp av sådana begrepp och den sortens tänkande som jag lärde mig i kursen ”Kvantitativa metoder”. Dessvärre kom jag aldrig efter kursen i kontakt med den typen av data som vi jobbade med där och själva hantverket blev därför inte  vare sig övat eller utövat i fortsättningen. Men de vidgade insikterna om forskning generellt blev dessbättre bestående!

Jag tror att alla i vår kursomgång var både tacksamma och glada för att ha en lärare med så stort kunnande och erfarenhet som JEG har och som alltid visade tålamod och uppträdde med stor ödmjukhet mot oss studenter när vi inte begrep eller ställde ”dumma” frågor.

Som jag minns det nu ca 16 år senare diskuterade vi, kanske på skämt, att vi borde ge honom en present för hans insatser – ett skinnfodral till den respektingivande kursboken ”Measurement, Design, and Analysis: An Integrated Approach”. Det blev emellertid inget av med detta…

Kategorier
education forskning skola utbildning

Undervisare i akademin

Traditionell?
Traditionell?

En artikel om högskolepedagogik kan jag naturligtvis inte lämna okommenterad – även om det säkerligen finns mer brännande ämnen både nationellt och internationellt – då jag uteslutande bedrev undervisning i högskolepedagogik under de avslutande 4-5 åren av min tjänstgöring.

Skriftställaren Karin Frimodig skriver i Fria Tidningen, 12 aug under rubriken ”Högskolan ska inte vara utformad för eliten” men även om jag själv både läst och skrivit rapporter om ”vidgat tillträde” reagerar jag på formuleringar som ”[h]ögre utbildning är en speciell värld som lutar sig väldigt mycket på gamla traditioner”. Därefter återger skribenten ett intervjuuttalande där en person hävdar ”att studenter förväntas finna sig i den undervisningsform som de högre lärosätena erbjuder”. Här blir jag lite kluven.

Å ena sidan ser jag inget problem med att det krävs anpassning; det kan gärna får vara lite ”mytiskt” att studera vid ett universitet. Det kan nog behövas en hel del anpassning även från de studerandes sida.

Å andra sidan känner jag som lärare – om än med forskarutbildning – en stor oro över att pedagogisk skicklighet alltjämt väger lätt i jämförelse med forskningsmeriter, publiceringar, citeringar m.m. som inte direkt har med undervisningsförmåga att göra. Jag tror faktiskt att den högre utbildningen gör det lätt för sig när man förlitar sig på sådana parametrar som ovan som är lätta att mäta, kvantifiera och jämföra, men som kanske är mindre relevanta i undervisning och dessutom gärna fjärmar forskaren från den stundom mödosamma undervisningsvardagen; det är kanske ingen tillfällighet att man använder termen undervisningsskyldighet. Sett i detta sammanhang är det nog, dessvärre, så att forskarambitioner främst gynnar den egna karriären och den institution man tillhör medan studenter nog kan ha mer handfasta önskemål på undervisningen.

Högskolepedagogik var – åtminstone under min tjänstetid – ett krav för avancemang inom akademin. Nu läser jag med oro att det endast är en rekommendation från och med 2011. Huruvida detta är riktigt har jag inte helt koll på men SFS (Sveriges förenade studentkårer) anser att ”mer pedagogisk kunskap hos de som undervisar är viktigt.”

Man kan förstås instämma i kraven från SFS och det förhåller sig sannolikt så att lärare med högskolepedagogisk utbildning blir bättre rustade att förstå, analysera och tala om lärande och undervisning. Det är dock ingen orimlig tanke att de även borde utrustas med en sorts didaktisk repertoar så att de kan vara förebildliga lärare, sådana som vi nog alla har goda erfarenheter av.

Att rena yrkesutbildningar (t.ex. lärarutbildning) också borde innehålla ett visst mått av ”så här gör man/kan man göra” förfaller rimligt, åtminstone ur mitt perspektiv.

Länk till originalartikel: http://www.fria.nu/artikel/124020

Fotolänk: ”Teaching” (CC BY-SA 2.0) by  DBduo Photography 

Kategorier
e-reader education informationsteknologi media skola utbildning

Sammanställt

Bokomslag
Bokomslag

Jag har gjort en bok som består av totalt 226 blogginlägg om lärande på nätet, framförallt i högre utbildning, vilka tillkommit under min tid som universitetslektor vid Göteborgs universitet (och några efter avslutad tjänstgöring). Det sista inlägget – bokens första kapitel – tillkom i augusti 2015.

 
Jag skrev mitt första inlägg i september 2010, inspirerad av tänkare som Stephen Downes, George Siemens och Dave Cormier som alla verkade för öppna läranderesurser som kan delas och bli av stort värde för eget lärande men också för mer formaliserad undervisning. Att regelbundet skriva blogginlägg med Creative Commonslicens blev därför mitt sätt att försöka ge tillbaka något av alla de resurser som jag kunnat dra nytta av såväl personligen som i mitt arbete med studenter i mina nätkurser.

 
Inom akademin är (eller var) det inte alldeles självklart att man vare sig skriver för nätet själv eller använder material från nätet som kursmaterial. Akademikers skrivande brukar i allmänhet vara mer inriktat på karriär genom publicering i väl ansedda tidskrifter medan kurslitteratur oftast består av böcker och artiklar som är bestämda långt i förväg.

 
Fastställda litteraturlistor gör emellertid att sådana områden som utvecklas snabbt (t.ex. om lärande på nätet) lätt blir föråldrade. Detta utesluter dock inte att alltjämt kan finnas publicerad litteratur som är relevant under en längre tid. En annan fördel – för de studerande främst – är att material som kan hämtas hem från nätet är helt kostnadsfritt.

 
Nu är det förstås inte så att man kan använda vadsomhelst som kurslitteratur. När det gäller ”traditionellt” publicerad litteratur, behöver varken lärare eller studenter bekymra sig så mycket om innehållets kvalitet. Det som är publicerat på vanligt sätt har med största sannolikhet både kvalitetsgranskats och reviderats åtskilliga gånger; detta gäller också artiklar som man kan ladda ner via sitt bibliotek eller från webbplatser som erbjuder granskade artiklar helt fritt.

 
Lite annorlunda förhålller det sig då med sådant material som inte är traditionellt ”akademiskt” och då tänker jag på video och andra webbdokument. I sådana fall är det nödvändigt att den som är kursledare och kunnig inom ett område antingen själv väljer materialet och/eller deltar i diskussion kring det som studenter hämtar hem. Generellt gäller att om man är kunnig inom ett område kan man med stor sannolikhet avgöra materialets kvalitet. Omvänt gäller då att man bör vara mycket försiktig inom områden där man är okunnig och med fördel hålla sig till mer etablerade källor.

 
Utifrån den ståndpunkt jag presenterat ovan har jag nästan uteslutande använt material som fritt kan hämtas hem från nätet i mina kurser och jag har även betraktat åtskilliga av de inlägg som jag nu samlat i den här boken som en sorts framväxande kurslitteratur i avsikt att inspirera de studerande både till att skriva själv och till att fortsätta sitt lärande efter kursen.

 
Att blogginläggen om lärande på nätet glesnade och upphörde i augusti 2015 innebär inte att jag slutat intressera mig för ämnet. Jag följer alltjämt mina ”spanare” på nätet men det känns inte riktigt lika angeläget att lägga mycket tid på att skriva om detta när man inte undervisar regelbundet. Numera håller jag igång en mer generell blogg där man kan skriva om ”lite av varje”.

 

Boken kan hämtas från: www.alejon.se/books/blog-summary.epub

(eller från fliken ”Mina e-böcker” på den är webbplatsen)

 

Lars-Erik Jonsson
2016

Kategorier
media samhälle utbildning

Att se det man vill se

15840560238_135dc63b87_mJag tycker att det är ett problem – även hos mig själv – att man ser det man vill se. Och på nätet publicerar vi det som överensstämmer med det vi redan tänkte, vilket i sin tur läses av de som också redan tänkte på samma sätt. Någon har myntat begreppet ”ekokammare”.

Den enda gång vi nog egentligen varseblir detta är när olika ”hatkommentarer” förstärker varandra, men detta gäller ju även mer ”rumsrena” kommentarer. Egentligen  tror jag inte det finns någon möjlighet att se ”sakligt” eller ”neutralt”; man kan förstås medvetet försöka se olika sidor men ofta tar detta emot.

Tidningarna publicerar – givetvis på ledarplats men möjligen också på andra ställen – den bild som de vill att folk ska få av en viss företeelse. Nyligen läste jag i ETC om att elever på s.k. friskolor presterar något sämre på de nationella proven (varierar för olika grupper av elever) men att de ändå får bättre betyg.

En sådan uppgift är givetvis något som jag tar till mig med en viss ”vad-var-det-jag-sa-mentalitet” eftersom jag tycker hjärtligt illa om hela idén med kommersialiserade skolor och valfrihetsretoriken. Jag tror däremot inte att min högmoderata lokaltidning, Borås Tidning, som nästintill dagligen driver friskole-, privata äldreboende- och valfrihetsfrågor gärna publicerar negativa uppgifter om de kommersiella skolorna och dessas betygsättning.

Hur lätt det är att köpa en historia som passar ens världsbild och sprida den vidare. Hur snabbt händelser blir svart-vita, de väldigt onda mot de väldigt goda och så alla nyanser som inte får plats i den mediala dramaturgin. Och inte minst kanske hur en sådan diskussion passar rasister som handen i handsken.

Ovanstående citat handlar om något som vi nog upprördes av helt nyligen, nämligen uppgiften om att en skola i Ronneby på ett apartheidliknande sätt krävde separata ingångar och toaletter för de inhemska barnen och för immigrantbarnen.

Nu beskrivs i artikeln att det faktiskt inte var exakt så som det framställdes i pressen. Men den andra historien (jag höll på att säga ”den riktiga” men det hade kanske blivit problematiskt med tanke på vad jag skrivit ovan) hade förstås inte väckt särskilt stor medial uppmärksamhet.

Hela artikeln finns på: http://www.etc.se/ledare/darfor-borde-journalister-dubbelkollat-storyn-om-skolan-i-ronneby

 

Fotolänk: ”Newspaper” (CC BY 2.0) by  remmerysilke

Kategorier
education forskning politik samhälle skola utbildning

Bästa metoden?

13256762725_9971af33f6_mJohn Hattie och hans metastudier inom undervisningsområdet förefaller stå i någon sorts stjärnglans för vissa debattörer. Hans studier lär ha citerats drygt 4000 gånger i forskningslitteraturen. Själv har jag inte tagit del av Hatties arbeten men det känns som om det är ”nåt lurt” när många ropar ”halleluja” (och kanske blildligt lägger ner palmkvistar dessutom).

I Pedagogiska Magasinet, nr 2 maj 2016, hittar jag en artikel av Lars Lindblom, filosofilektor från Umeå där redan rubriken lyckat enligt Hattie är inte bättre för alla väcker mitt intresse. Nedan refererar jag några av Lindbloms argument och slutsatser så som jag förstått dessa. Som vanligt är det alltid bäst att gå direkt till källan ifall man misstror det sätt varpå jag har förstått.

Hattie fokuserar på begreppet effektstorlek. Lindblom menar att effektstorlek inte verkar fånga vad vi menar med att en undervisningsmetod fungerar. Hattie mäter effekt i genomsnittliga förändringar men detta kan ju innebära att en viss metod gör att det faktiskt går sämre för en grupp elever men att genomsnittet ändå blir positivt därför att metoden gynnar en annan grupp så pass mycket att man anser att en viss metod fungerar och att man därför tycker att metoden är värdefull. Om man istället har en metod som förbättrar för alla, kan denna bli bedömd som en sämre metod ifall den statistiska effektstorleken, medelvärdesökningen – är mindre än vad man angett som gräns för en fungerande metod.

Lindblom hävdar att kriteriet för en fungerande undervisningsmetod bör bör vara att den inte försämrar för någon elev. Utifrån resonemanget ovan drar han följande slutsatser:

  • Måttet på effektstorlek kan indikera att metoder som fungerar dåligt för utsatta elever fungerar bra då effekten genomsnittligt höjs.
  • Ett annat problem är att man förkastar metoder som skulle kunna vara bra för utsatta om man genomsnittligt kan visa positiva effekter.
  • Ett tredje problem som kan bli följden av fokusering på genomsnittlig effekt uppkommer ifall man accepterar och föredrar olikvärdiga resultat om man kan se en eftersträvad positiv effekt

 

Om målet är att utbilda var och en och inte genomsnittsbarnet, är det svårt att se att Hattie faktiskt fångar vad vi menar med en fungerande utbildningsmetod och Lindblom presenterar istället två begrepp som han menar bör vägleda vid val av undervisningsmetod.

Paretoprincipen, vilken innebär att förbättringar bara räknas om de är bättre för åtminstone en person och inte innebär försämringar för någon. Om man resonerar så, fungerar inte Hatties effektmål.

Prioritarianism, vilket innebär att en förbättring för sämre ställda bör väga tyngre än för de som redan har en bra position. Man skulle alltså enligt den principen föredra metoder som gynnar de utsatta framför sådana som ger en lite större förbättring för de som redan har en bra position.

Jag menar att detta tillför en viktig dimension till vårt sätt att tänka om resultat i undervisningen.

I en tid då konkurrens antas driva fram kvalitet blir det svårt för de som ska leda verksamheten att bortse från så stora ”effektstorlekar” som möjligt eftersom media är snara att jämföra och publicera vilka skolor som har ”lyckats” bäst. Att i ett sådant samhällsklimat välja metoder som gynnar utsatta grupper mer än de framgångrika kräver sannolikt ett mod som inte många i ledande ställning besitter.

Till detta har vi ju diskussionen om elitskolor och ”satsa på begåvningarna”. Här kommer man begärligt att slicka i sig Hatties resultat med motiveringen att ”Hatties studier av tusentalet andra studier har minsann visat ..[vad som fungerar]”.

Hur skolan faktiskt utformas bygger i slutändan på ett politiskt/ideologiskt tänkande där man åberopar de studier som man anser stödja den inriktning man argumenterar för (om man åberopar någon forskning alls).

Foto: ”Quotation: ”Statistics mean never havin” (CC BY-NC 2.0) by  Ken Whytock 

 

Kategorier
education forskning informationsteknologi klass skola utbildning

Jag blev aldrig professor

4805732091_d6b9583633_mNär jag gick i folkskolan hade vi ibland en vikarierande kyrkoherde som lärare och han brukade kalla mig ”professorn”, lite oklart varför, men kanske berodde  det på att jag var ”duktig i skolan” som det hette på den tiden och att han upplevde en viss frändskap eftersom min mamma – föreståndare för skolbespisningen – i sin ungdom hade varit hushållerska i prästgården. Kanske satte kyrkoherden ”griller” i mammas huvud eftersom hon senare mer eller mindre tvingade mig in på den studiebana som slutade med en doktorsexamen sent i livet.

Alla som har minsta kännedom om ”akademin” vet att doktorsexamen är det allra nedersta steget på en akademisk karriär, ett steg som ganska snart bör ersättas av docentsteget så att man omsider kan kravla sig upp till professorsplattformen. Sen kommer man inte längre rent formellt även om de som står däruppe förstås vet att det är en väldig skillnad mellan att vara professor i högstatusdiscipliner jämfört med de med lägre status. Bland s.k. ”vanligt folk”, som inte känner till de akademiska hierarkierna, är man förstås rätt och slätt professor med allt vad detta innebär.

Men vad var det som gjorde att jag själv inte ”blev nåt”?
Jag är förstås öppen för alternativet att disputationen var den övre gränsen för min förmåga och att jag faktiskt inte ”dög till” att bli professor. Men eftersom jag inte försökt och misslyckats, får jag ju aldrig veta om jag skulle kunnat ta de där ytterligare stegen och slutligen motsvarat kyrkoherdens benämning. Istället får jag spekulera i ett antal skäl och undanflykter och då kan jag säkert tänka mig en och annan tidigare kollega runka sitt huvud och tänka ”surt sa räven”.

Ett skäl till att jag blev kvar på nedre trappsteget är nog att jag var rätt gammal när jag kravlade mig upp på doktorssteget. En gång när jag jobbade i ett projekt på Chalmers, fnös den betydligt yngre fysikprofessorn och sa: ”Det är väl ingen idé att disputera efter 30!” Jag var nog en bit över 50 då.

Ett bättre skäl skulle kunna vara att jag hade undervisat i mer än 20 år när jag började den forskarutbildning som jag bedrev parallellt med undervisning för blivande lärare och dessutom deltog i flera andra intressanta utvecklingsprojekt. Jag jobbade alltså heltid under hela min forskarutbildning som därför tog bortåt tio år istället för de fyra år som man numera bör rusa genom forskarutbildningen på. Egentligen tycker jag att en utbildningsbana som min är mer givande än att hasta igenom forskarutbildningen även om det senare givetvis är bättre från karriärsynpunkt.

Kanske är också min arbetarklassbakgrund ett skäl till att jag blev kvar på nedersta steget. Efter att ha förvaltat mina föräldrars ambition om att ”han ska få det bättre än vi” genom att ha avlagt doktorsexamen, fanns inte längre någon direkt drivkraft att anpassa sig till de villkor som gäller för avancemang.

Forskningsvärlden – som jag uppfattar den – drivs av en agenda där man bildligt ska stå ”med mössan i hand” hos de mäktiga tidskriftsförlagen och konkurrera om att få sina skrivarmödor publicerade. Institutioner med många publicerande forskare kan sedan rankas som excellenta forskningsmiljöer och kan som följd därav komma i åtnjutande av kraftigt förstärkta resurser. Sannolikt vaskas på det här sättet fram ett och annat guldkorn men man löper förstås också en risk att bländas av en sorts ”macciariniglans”

Detta var nog inget för den gamle läraren; jakten på den sortens publicering passade mig helt enkelt inte. Det är absolut inte så att jag tycker illa om att skriva. Jag tycker tvärtom att jag har god hand med skriftspråket både på svenska och engelska (som man ju ska skriva på i akademin numera). Dessvärre har jag svårt för den akademiska publiceringen där man både underdånigt ska knacka på hos förlagen och dessutom beskriva sina resultat i en sorts ogenomträngligt språkligt moras som mera är till för att markera revir och stänga ute än att klarlägga de vetenskapliga landvinningar man till äventyrs gjort (jfr fotnot längst ner).

Jag tror kanske att graden av språkligt moras kan variera mellan olika kunskapsområden; svårt att säga var det är mest ogenomträngligt. Här drar jag mig till minnes en anekdot från min forskarutbildning där vi deltagare klagade över att vi inte begrep vad som stod i den avhandling vi hade i uppgift att läsa. Vår lärare, tillika författare till avhandlingen, förklarade sig med att syftet med avhandlingen ju var att demonstrera vad man kan. Personen är numera en av de mera nationellt kända professorerna inom pedagogiskt arbete så uppenbarligen var den sortens kunskapsdemonstration framgångsrikt inom detta kunskapsområde.

Efter många år i akademin är jag naturligtvis inte oskyldig till att föra denna tradition vidare då jag har handlett åtskilliga studenter som med vördnad och bävan har närmat sig ”mallen” som de säger. Själv har jag orerat om att ”syfte, problem och metod måste logiskt hänga ihop” eller något i den stilen. Självklart inser jag att här måste finnas en viss logik men jag menar att viktigast borde ju vara att fokusera på något relevant och framförallt att säga något av relevans för det kommande yrket snarare än att visa förtrogenhet med ”mallen”.

För mig fanns ytterligare ett skäl att stanna av, nämligen den övriga familjen. Har man siktet inställt på en framtida karriär, måste man prioritera. Har man småbarn föreställer jag mig att det i princip är omöjligt att inte låta barnen komma i kläm såvida man inte har full marktjänst därhemma. Men även utan småbarn utgör upptagenheten av en karriär så pass stora påfrestningar på ett förhållande att man kan ställa sig frågan om vad som är viktigast, karriären eller förhållandet. Fast det är klart att även detta har med ålder att göra. I yngre år kan man säkert tänka att det blir bättre sen; i högre ålder blir ju inte ”sen” lika självklart.

Understundom frestas även den som slagit sig till ro på nedersta steget av nya lockelser även om dessa inte ger några löften om framtida framgångar. I mitt fall utgjordes lockelserna av att möta nya elevkategorier; jag fick möta historiker, kirurger, sköterskor, musiker,arkeologer m.fl. där mina undervisningserfarenheter kom till nytta. Därtill fick jag också möjlighet att leda flera av dessa lärar- och forskarkategorier in på ett för dem jungfruligt område, nämligen det nätbaserade lärandet. Nu kändes det riktigt kreativt och stimulerande där nere på trappsteget trots allt, även om alla inom akademin vet att det är lönlöst att ”harva på” med undervisning om man vill ”bli nåt”. Trots allt vackert tal om ”kompletta akademiska miljöer” och vikten av undervisning, är det publiceringarna och citeringarna som räknas, hårda data som kan omsättas i karriärsteg.

Sålunda fann jag en nisch på mitt trappsteg och jag måste bekänna att det kändes mycket sorgligt att pensioneras utan indikation på begynnande senilitet, åtminstone såvitt jag själv kan bedöma. Vem kunde nu ha bruk av mer än 40 års pedagogisk erfarenhet?

Jo,helt nyligen har jag ”konsultat” lite på en folkhögskola. Det är en intressant miljö där man verkligen behöver tänka till innan man slänger sig med invanda termer som exempelvis ”appropriering”, ”mediering” eller affordanser” eftersom ingen nickar samförstånd eller försöker se ut som om man begriper. Här bländas man inte så lätt av den akademiska diskursen och man blir därför tvungen att finna andra sätt att uttrycka sig. Detta leder – paradoxalt nog – till att innehållet i det man säger blir en hel del mer konkret och begripligt än då man förutsätter kännedom om en viss diskurs.

En spännande och nyttig utmaning faktiskt!

Bildlänk: ”Raphael’s ”School of Athens”” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Bart Hanlon 

Fotnot: En intressant och underhållande samling av granskade och publicerade språkliga egenheter finns här: https://twitter.com/real_peerreview

Kategorier
klass samhälle skola utbildning

Lärare eller robot?

Föreläsningsrobot?
Föreläsningsrobot?

I Pedagogiska Magasinet 1 Feb 2016, går läraren i tyska och historia Stefan Jarl ”till storms” mot den finske professorn Pasi Sahlberg för att denne i en interjvju lär ha sagt att lärare som ”föreläser” på klassiskt manér lika gärna kan ersättas av en robot. Detta är förstås en utmanande utsaga för lärare!

Sedan beskriver Jarl en skicklig lärare som på ett levande sätt  berättar och inspirerar till att frågor och samtal mellan lärare och elever kommer till stånd. Kan detta ersättas av en robot, frågar Jarl och svaret är givetvis: NEJ!

Nu tycker jag att Jarl försöker jämföra ”äpplen och päron”. Det stimulerande samtal han beskriver skulle jag inte vilja likna vid en föreläsning, snarare en sorts seminarium eller ett ”sonderande samtal”. Det är ju så vi VILL att undervisning ska gå till. Jag tror faktiskt inte att någon lärare ”föreläser” så som man tänker sig att en akademisk föreläsning i en stor sal med kanske mer än hundratalet deltagare går till. Även om också denna undervisningsform kan ha sina poänger som en ”inspirerande performance” eller annat positivt, kan man säkert ifrågasätta eller åtminstone diskutera en sådan presentationsform idag då informationen  – innehållet – mycket enkelt kan presenteras online i form av bilder, ljud, text eller video.

Förespråkarna för den traditionella formen av föreläsning brukar då säga att det åhörarna går miste om är möjligheten att ställa frågor om de får informationen på nätet. Mot detta kan man mycket väl argumentera  att det är en försvinnande liten del av ett auditorium på hundratalet individer som faktiskt kan ställa frågor; det är enbart de längst fram, de som vill synas och höras och de som sannolikt inte ställer ”mina” frågor utan enbart stör presentationsflödet.

Onlinepresentationen i ljud, bild, text eller video erbjuder däremot rika möjligheter till interaktion med materialet i form av möjligheter till repetition, gemensamma frågor (FAQ), diskussionsgrupper och annat. När sedan de studerande träffar den engagerade läraren som t.ex. Stefan Jarl, finns redan en ”förförståelse” för innehållet. Min nätmentor Stephen Downes brukar säga: ”If your are just presenting information, online is better than classroom”.

Nu hör jag förstås mullret i leden där man hävdar att dagens studerande/elever inte kommer att bry sig om alla möjligheter att förbereda sig inför det stimulerande samtalet med läraren, det som Jarl beskriver så fint.

Säkert är det så men det är en annan fråga, den som Enkvist berör i en annan artikel i samma publikation, nämligen att vi har ”lurat” eleverna att det ska vara så roligt och att de i konstruktivistisk anda ska ”söka” sin kunskap. Jag tror säkert att de flesta människor ”söker” sin kunskap, framförallt utanför de formella undervisningssituationerna, men om man  vill att de ska engagera sig i en viss typ av kunskap – den som betygsätts i skolan, blir det nödvändigt att göra tydligt vad som gäller. Om eleven då väljer att inte söka den anbefallda kunskapen, måste detta få konsekvenser för individen själv och inte för läraren eller skolan så som det nu är inrättat.

Förr i tiden – 60-tal i mitt fall – var man livrädd för att inte klara studentexamen och få gå ut ”bakvägen”. Idag ”tar man studenten” och sjunger ”… fy fan vad jag är bra!” även om man är underkänd i flertalet ämnen. I mitt fall vid det ”fiiina” Läroverket hade ett underkännande och ”bakvägen” ut som följd blivit en katastrof helt enkelt. Jag har aldrig varit suicidal men för mina stackars arbetarföräldrar och alla släktingar glatts åt ”den förste i släkten som tog studenten” hade skammen och missräkningen blivit monumental. ”Vi greps kanske av övermod!” hade nog mamma tänkt. Borgarbarnen, å andra sidan,  underkändes och gick om ett år utan att det var någon katastrof. Vad gjorde väl det; framtiden var ändå utstakad? De blev inte ens ”kränkta” av att bli underkända.

Bildlänk: ”WIDER Annual Lecture 13 The Trade-Develo” (CC BY 2.0) by  UNU-WIDER