Kategori: teknik

Kategorier
hem informationsteknologi teknik

Elektronikens hokus pokus

Någon kanske erinrar sig den gamla Plans and Situated Actions (Suchman). Jag kom plötsligt att tänka på hennes intressanta argument idag när jag skulle tina bullar till förmiddagskaffet.

För ett tag sedan fick vi byta vår gamla mikrovågsugn som hade ett enkelt och fullt begripligt vred där man blixtsnabbt kunde ställa in önskad tjänst mot ett s.k. ”digitalt underverk” med en myriad av knappar. Sålunda måste man först konsultera en manual när man vill begagna ugnen.

Låt oss ta bullupptiningen som exempel: Först måste jag trycka på ”Quick Defrost” (kanske finns det ’slow’ om man letar). Då kommer siffran 1 upp på den s.k. ’displayen’ och man måste ha tagit reda på att det ska stå 5 när man vill tina ett fåtal bullar. Alltså måste jag göra ytterligare ett val med några andra knappar där man kan stega till siffran 5. Därefter måste jag välja ”Select/Clock” varvid 2:00 framträder på displayen. Slutligen måste jag trycka på ytterligare en knapp ”Start” varpå maskineriet går i ett antal sekunder (tror 25 sek) för att därefter stanna och uppfordrande pipa i väntan på åtgärd (avbryta eller fortsätta).

Vi har även några mycket äldre (rentav gamla) elektroniska obegripligheter i vårt kök, nämligen kyl och frys. Till dessas fördel ska dock framhållas att de har fungerat klanderfritt under många år. Med detta sagt finns även här en obegriplig elektronik istället för ett enkelt vred med vilket man skulle kunna ställa in önskad temperatur. Såväl kyl som frys har en rad gröna lysande prickar – kanske heter det dioder – och två knappar (eller antydan till knappar) under plast med vilka man kan manövrera varje skåp.

Det är emellertid fullständigt obegripligt – utan manual – hur man ska trycka på dessa knappar för att ställa in rätt temperatur. En person måste läsa manualen medan ytterligare en annan trycker under det att det uppstår ett förvirrande ljusspel på panelen. Efter ett antal misslyckade försök får man i bästa fall till en fungerande temperatur.

För att göra denna klagovisa kortare ska jag bespara läsaren den stress som vi erfar hemma om det skulle ha varit något kortare strömavbrott; då piper maskinerierna uppfordrande alltmedan de små lamporna löper amok. Då gäller det att gräva fram manualen. Jag väljer att bespara läsaren den vånda vi upplever vid avfrostning med återstart.

Undrar hur programmerarna tänkte? Kommer ni ihåg kopieringsmaskinen i Suchmans bok?

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle teknik

Nätneutralitet

begränsningar och gräddfiler om nätneutralitet
Nätnutralitet

För ett tag sedan kom det till min kännedom att Federal Communications Commission (FCC) vill upphäva nätneutraliteten genom att dela in internet i olika zoner som privata aktörer ska råda över. Så som jag förstår det är det (hittills) något som berör USA och inte EU. Det var ett kortare inslag i tv-nyheterna men det har inte varit några katastrofrubriker på löpsedlarna.

Min bild av det hela är att det blir som med tv-utbudet d.v.s. att man betalar en ”internet service provider” (ISP) och får i första hand tillgång till de tjänster som denne tillhandahåller; vill man ha något annat blir det krångligare och sämre.

Nu är det ju i och för sig så att användarna redan betalar för att se ett visst utbud, HBO, Netflix, Viasat m.fl. Skillnaden är väl att i de här fallen har man valt detta själv och man kan ändå surfa på internet helt fritt.

Självbegränsning

Det är förstås svårt att överblicka vad en sådan begränsning av nätet skulle medföra eftersom vi redan har begränsat oss själva på ett avsevärt mer subtilt sätt när vi tillbringar ”oändligt” med tid helt frivilligt hos kommersiella aktörer som Facebook, Twitter, Instagram och många andra. Telia är redan på gång och gynnar Facebook om jag inte minns fel. I praktiken har vi kanske redan satt nätneutraliteten ur spel.

Men även om Facebook har kapat vår uppmärksamhet har vi trots allt vår frihet att låta bli och kan besöka andra webbplatser helt utan att vi begränsas av lägre hastighet eller speciellt utvalt innehåll.

Nätneutralitet handlar om att den som tillhandahåller tillgång till nätet inte lägger sig själva nättrafikens innehåll men vi vet ju redan nu att de s.k. ”algoritmerna” förser oss med visst innehåll snarare än ett annat genom att påverka sökresultat eller att visa en viss typ av ”anpassad” reklam.

Nätet och demokratin

På ett vidare plan blir ett kommersialiserat och uppdelat nät en demokratisk fråga. Redan nu är det ju så att man tenderar att hamna i åsiktsbubblor om man inte aktivt försöker bryta sig ur och vi tenderar att söka upp de som tycker som vi. Detta i sin tur gör oss starkare i vår uppfattning och skapar lätt polariserade och förenklade argument. Det är ju väl känt att det är lätt att hata och hota på nätet.

Ett neutralt nät erbjuder åtminstone en möjlighet för ökad demokrati genom att olika röster faktiskt KAN göra sig hörda. Jag tänker här på olika ”gräsrotsaktivister” som inte har något annat forum. Det är väl inget otänkbart scenario att ett kommersialiserat nät skulle kunna påverka eller rentav förhindra vad som får sägas i deras nät. Fenomenet finns ju på nationell nivå i en del länder som vill förhindra åsikter som man inte tycker om.

För de obemedlade och ”maktlösa” är internet sannolikt den enda kanal där det är möjligt att göra sig hörd. Ett kommersialiserat nät får kanske likheter med pressen som ju är ägs av stora kommersiella aktörer, vilket gör att vissa åsikter och politiska uppfattningar har större möjlighet än andra att göra sig hörda.

Följ utvecklingen

Avslutningsvis tänker jag att det egentligen är konstigt att starka kommersiella intressen har låtit nätet vara ifred så länge. Att låta informationen på internet strömma helt fritt som en otämjd flod måste sticka både kommersiella och politiska makthavare i ögonen.

Jag tror att vi måste följa den här utvecklingen noga och dra vårt strå till stacken om hoten kommer närmre.

Fotolänk: ”nätneutralitet” (CC BY 2.0) by Kalexanderson

Kategorier
ekonomi informationsteknologi teknik

Drömmen om en hållbar mobil

Gammal svart bakelittelefon
Hållbar

Jag läser om svårigheterna att skapa mobiler som varar mer än några få år. Vi har nog blivit bättre på miljötänkande när det gällar varor i allmänhet men när det gäller mobiler går det långsamt och i många fall åt motsatt håll. Läs originalartikeln här.

Mobiltillverkarna själva gör det allt svårare att reparera och byta ut delar såsom batteri och skärmar.

EU mot lobbyn

EU-parlamentet har försök att införa krav på att mobiler ska kunna repareras och därmed få längre livslängd men här motarbetas man av de stora tillverkarnas lobbyorganisationer. Varje krav som går emot deras egna intressen röstas alltid ned. Här nämns särskilt Apple och Sony för att försvåra reparationer.

I en annan rapport (följ länken till originalartikeln) visar att det endast är 3 av 17 tillverkare som släpper manualer som gör det möjligt för oberoende reparatörer att reparera deras produkter. Hela 30 av 40 produkter har skärmar som är så designade att det är nästintill omöjligt att byta dessa.

Konsumentmakten?

Man kunde kanske tänka sig att den bland marknadstroende så omhuldade konsumentmakten till slut skulle få tillverkarna på knä. Men när det gäller mobiler har de mäktiga tillverkarna lyckats skapa en sådan ”hype” kring sina produkter att jag tror att många (vi alla?) bortser från de miljöproblem som mobiltillverkarna medverkar till.

Mobilen har för många blivit en sorts klenod (commodity) som åtnjuter något som nästan liknar ett kärlek; det påminner kanske lite om hur en del -främst män – ömt tvättar, vaxar och smeker sin bil.

Gubbarna hemma på landet när jag var barn var ju fullständigt övertygade om att japanska bilar var skräp; det skulle vara en Volvo, en SAAB eller möjligen en ”folka”. Lite så är det väl med mobilerna också. Jag kan mycket väl tänka mig följande uttalande:

”Jag kan inte tänka mig en annan mobil än min xxxxxxx!”

Jag är väl inte annorlunda själv, antar jag men där går rigiditeten i motsatt riktning genom att det finns en mobil som jag nog aldrig någonsin kommer att köpa. Såna är vi nog!

Miljötänket har det svårt är väl det minsta man kan säga när tillverkarna motarbetar och vi själva bländas av vårt begär.

Det finns emellertid ett försök i form av Fairphone att skapa en något mera ”fair” produkt. Men motvinden är svår. Man kan läsa lite mer om detta i originalartikeln.

Kategorier
ekonomi miljö natur politik samhälle teknik

Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

Kategorier
fritid sport teknik

Energitjuv?

Energitjuv?

Jag har ”blitt ve” (normalspråk: fått i min ägo) ett par pumpstavar eller vad det kan heta. Enligt beskrivning ska man förbruka mer energi med dessa än med vanliga stumma stavar.

Var och en som någonsin använt stavar, åtminstone för skidåkning, begriper naturligtvis att man måste ha en stum och hård stav för att omvandla överkroppens krafturladdning till effektivast möjliga rörelse framåt. Men om det nu snarare handlar om att förbruka energi än att komma så fort som möjligt framåt är det kanske fullt möjligt att de fjädrande stavarna ”stjäl” en hel del energi och att man därför måste ”ödsla” energi för att hålla samma fart som om man gått med stumma stavar.

Det är naturligtvis möjligt att ”bära omkring” (peta lite i marken) sina stavar men jag har också insett att om man faktiskt pressar in stavens fjädring i varje stavtag, blir man avsevärt tröttare i armmusklerna än om man vandrar med stum stav.

Det går antagligen att räkna ut detta om hade de kunskaperna. 

Kategorier
fritid hem teknik

Snöröjt

Snöröjaren (kompletterande text längst ned)

Blötsnöfallet för några dagar sedan skapade ett akut behov av snöröjning.

På vår gemensamma gård hemma (ca 14×32 m) hade det redan kört fordon som skapat vallar och hårdpackad snö framför de tre husen (framför två egentligen). När snöfallet avtog fram emot eftermiddagen, tyckte jag att det kunde vara rimligt att jag, som ju är pensionär,  gjorde en insats, så att mina mer nyttiga och yrkesverksamma grannar inte skulle behöva hålla på med snöröjning efter jobbet.

Eftersom vi är gemensamma ägare av en ”bôsastor” snöslunga borde det ju inte vara något större problem att röja planen. Jag plockade därför ut nämnda maskin ur ett garage, fyllde på bensin (givetvis alkylat av miljöskäl) och drog igång maskinen på första draget.

Vi brukar börja närmast husen och bit för bit skicka iväg snön med snöslungans imponerande kraft tills vi avslutar vid andra sidan; ett särskilt kapitel brukar vara den vall som kommunens plogare lägger upp framför vår 14 m breda utfart mot stora vägen.

Med fullt gaspådrag kastade jag mig över det tunna, blöta snölagret inne vid husväggen. Tre vändor – motsvarande ungefär den bredd det kräver att köra ner en bil och gå torrskodd ur denna – lyckades jag köra innan det var stopp för att den blöta snön stockade sig. Det blev till att rensa utblåsningsröret med ett krattskaft. Så gick det några meter innan det blev stopp igen och den stora maskinen suckade till och stannade av utmattning.

Nu var det inte bara att ”rensa röret” utan jag blev också varse vad ”tvåstegsslunga” innebar. Jag tror att alla har en idé om att en snöslunga har en sorts anordning som går horisontellt och matar in snön; jag har förstått detta som det första steget. Det andra steget däremot består av en vingförsedd anordning som roterar vinkelrätt och vertikalt bakom den första. Den senare är säkert viktig för att kasta snön särskilt långt och kraftfullt.

Jag insåg snabbt att det var den där bakre – det andra steget – som var problemet för även om jag rensat den främre mataren satt den bakre ”som berget”. Efter åtskilliga upprensningsaktioner fann jag för gott att ge upp.

Nu hör det till saken att jag just hade skaffat en liten snöslunga – en s.k. enstegssnöslunga – åt min son, som har en lång trottoar utanför sitt hus, vilken han förväntas röja så att den blir framkomlig för allmänheten. Jag fann blötsnön vara ett utmärkt tillfälle att testa den lilla ”enstegaren” med en förhållandevis liten fyrtaktsmotor eftersom jag ännu inte levererat maskinen till sonen.

Det var naturligtvis inte läge att försöka röja hela planen med den lilla ”trottoarslungan”, som man dessutom måste putta själv,  men jag upptäckte att den faktiskt fungerade – efter sin förmåga – avsevärt bättre än den stora då det bara var att köra ner krattskaftet i röret när det var stopp och så var den redo att köra igen.

Den mesta snön fick alltså ligga kvar och grannen hade i alla fall fått en ränna att köra ner sin bil i. Nästa dag låg vallarna och bilspåren kvar. Man hade lovat frost (som ju inte blev så mycket av) och jag tänkte, att om det fryser i de här spåren kommer det inte att gå att köra slunga även om snön är torr och fin. Jag beslutade mig därför att göra ”på gammalt vis” (som prästen hemma i Dalsland brukade säga i söndagsgudstjänsten) och skotta för hand.

Om man ska ge en kort bakgrundshistorik till mitt snöskottande, kan jag berätta att jag skottat den här gården för hand – ensam – under många år innan min nuvarande yngre granne flyttade in och tyckte att det var mer eller mindre självklart med en snöslunga.

Då jag skottade själv använde jag en sån där snösläde (ja flera olika för de tar slut) som man inte behöver lyfta snön med, utan man kan köra snön framför sig och tippa av den vid det stup som lägligt ligger utanför planen. Jag brukade alltid gå ut utan ambition att bli färdig snabbt och köra på tvären åt ett håll (åt stupet) och ta så brett jag orkade. Var det blöt snö kanske det räckte med 15-20 cm åt gången. Det tog sin tid men gården brukade bli fri från snö till slut.

Efter att vi skaffat snöslunga gemensamt har vi inte längre någon snösläde men vi har förstås varsin snöskyffel. Nu stod jag alltså där med en liten, men bra, snöskyffel och en massa tillkörd och spårad blötsnö som inte snöslungan rådde på. Vad göra? Jo, det blev till att röja ”på gammalt vis” med  snöskyffel. Eftersom gården är stor var det inte rimligt att köra snön framför sig med skyffeln utan jag lastade helt enkelt upp den i skottkärra och tippade där jag brukade tippa när jag handröjde senast.

Ingen brådska tänkte jag där jag envist lastade snöslask i skottkärran; det har gått förr. Jag skrattade för mig själv: här går jag och tränar alldeles gratis och så finns det folk som betalar för att gå på gym. Inomhus dessutom!

Jag var faktiskt lite stolt när jag var klar. Jag klarar det ännu vid 70 års ålder!

Foto: ”Snöröjaren” är ett foto av en miniatyrfigur – tillverkad av min dotter till födelsedagspresent – av hennes far som snöskottare, alltid iförd en gammal, sliten, orange parkas. Originalet har en hedersplats hemma.

 

Kategorier
informationsteknologi media paddling sport teknik

Paddelklipp

Jag har fotograferat sedan de tidiga tonåren. Då var det svartvitt och mörkrumsarbete som gällde. Skulle man fotografera i färg var det alltid diafilm (Kodachrome II).

När man sen skulle bli småbarnsförälder, tänkte man att det skulle vara roligt att filma och spara. Detta gjorde vi också men filmandet på den tiden var väldigt dyrbart och därför filmades enbart väldigt speciella händelser (födelsedagar, årets högtider, barnens första steg m.m.)

Eftersom vi ägde en filmkamera som kunde spela in ljud blev inte bara filmen avsevärt dyrare utan det var också i princip ”omöjligt” att redigera då ljud och bild inte låg på samma ställe. Av dessa skäl blev aldrig de dyra fyraochenhalvminuters redigerade utan de fogades istället samman till stora filmhjul.

Vid speciella tillfällen gjorde man sig omaket att plocka fram alla grejer som behövdes för filmvisning. Det var projektionsduk, projektor, förlängningssladdar, filmen och lite olika saker att palla upp projektorn med. Sen måste man ofta möblera om lite dessutom.

Emellertid blev filmvisningen en sorts högtidsstund där olika generationer kunde avnjuta filmsekvenserna under glada kommentarer och förtjusta utrop. Idag är det annat ”ljud i skällan” och att få tittare till de filmer som produceras i stor mängd kräver inte sällan en del övertalning från upphovsmannen (jag skriver ”mannen” om det är jag som filmat).

Idag kan vem som helst filma – i princip helt gratis. Idag är det heller inte nödvändigt att välja de speciella händelserna utan vadsomhelst filmas och problemet är inte att få filmen att räcka till utan det stora problemet är att kasta bort fullständigt meningslösa filmsekvenser. Och det är inte lätt.

Om jag någon gång försökte klippa en film under smalfilmsepoken, gick det till så att man vevade filmen i en redigeringsapparat och bestämde var den skulle klippas av (!). Sedan fick man hålla reda på alla filmstumparna på något sätt tills dessa kunde fogas samman. Jag minns att jag satte upp alla filmstumparna på en treetexskiva med en knappnål i perforeringen.

Hur enkelt – rent tekniskt – är det då inte att redigera film numera när man kan redigera digitalt. Här finns en rad välkända och svindyra redigeringsprogram men det finns också program som man kan ladda hem helt gratis och som väl (mer än väl) räcker för den glade amatören. Själv använder jag Kdenlive i min Linuxdistribution och naturligtvis finns massor med instruktionsvideor på nätet för den som är intresserad av att hitta finesserna.

Man skapar inte automatiskt en bra film även om filmredigering är enkelt rent tekniskt; att skapa film är det svåra inte att trycka på knappar på tangentbordet.

Jag har försökt lära mig en del under de senaste åren och den främsta lärdomen är nog att man måste inse att den filmsekvens som man sitter och njuter av – därför att man själv filmade – inte alls är lika intressant för någon annan. Därför måste man (jag) först och främst försöka lära sig (mig) vad som är ”sebart” för någon annnan än mig själv. I grunden handlar det om att kasta och korta ner. Detta får man jobba med länge.

Själv har jag försökt att ”hålla variabler under kontroll”, kanske något jag lärde på forskarutbildningen. På samma sätt som det var lättare att fotografera i svartvitt är det lättare att fotografera i en kontrollerbar miljö. Det är därför det blir så många paddelfilmer. Här kan jag prova var jag ska placera kameran, hur jag ska klippa etc. I filmen ovan har jag försökt att klippa paddeltagen i synk när jag fogar samman de olika klippen. Det gick rättså bra, om jag får säga det själv. Med klippen alltså. En sak i taget!

Kategorier
e-reader informationsteknologi litterarur media samhälle skola teknik utbildning

Läsplatta?

Läsplatta
Läsplatta

    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Kategorier
informationsteknologi kultur media samhälle teknik

Sanningen och jakten på klick

6496402073_ae13c3eeaa_mEn artikel i The Guardian  om journalistiken och de digitala medierna har upptagit mina tankar under flera dagar. Det är alltid bäst att gå till källan om man har en knapp timme över. I annat fall kan man ta del av mina läsintryck nedan.

Genom att distributionsformerna har förändrats har journalistiken tvingats till anpassning och man har förlorat den tidigare rollen av ”gatekeepers” när det gällde vad som kan publiceras. Detta har lett till en vulgarisering eftersom framgången alltmer mäts i antal  ”click”. Jag tolkar detta som negativt även om man säkert kan finna en del positiva drag också. Däremot har inte nyhetsmedierna lyckats förändra sin affärsmodell, vilket har lett till uppsägning av massor av journalister alltmedan Facebook gör enorma vinster.

Artikeln tar avstamp i en snaskig historia om premiärminister Cameron som vi en ”vild” tillställning skulle ha ”inserted a private part of his anatomy” i munnen på ett grishuvud. Händelsen fick ögonblicklig spridning (blev viral) men senare tillkännagav skribenten att det hade varit omöjligt att kolla upp den här källan och försvarade sig dessutom med att det är ”up to other people to decide whether they give it any credibility or not”.

Detta är onekligen en oroväckande twist på jounalistik eftersom det i princip är omöjligt för den enskilde att avgöra sanningshalten. Istället blir det – som artikeln nämner – så att när man tror att något är sant (eller kanske rentav vill att det ska vara sant) så blir det till en sanning.

Sanningen stod heller inte särskilt högt i kurs vid Brexitomröstningen där lämnasidan hela tiden visste att ”facts don’t work”. Stannakvarsidan däremot presenterade massor av fakta men som vi alla vet fungerade inte detta.  Skribenten kommenterar: ”When “facts don’t work” and voters don’t trust the media, everyone believes in their own ’truth’ – and the results, as we have just seen, can be devastating.”

Det har alltmer blivit så att det som räknas som fakta är vad många anser vara sant och för tidningar gäller att man skriver obekväma sanningar på egen risk (prints at its peril). Idag tenderar folk att misstro fakta – speciellt – om dessa fakta är obekväma eller går emot de egna uppfattningarna. Eller som en person säger i ett tv-program: “people in this country have had enough of experts”.

Idag är det  lättare än någonsin att sprida rykten antingen av oförstånd eller med beräkning. När vännerna postar något på Facebook, är det stor chans (eller risk) att man delar, ofta för att visa att man delar vännens värderingar och ibland för att man vill tillhöra ett visst sammanhang.

De bakomliggande algoritmerna på FB och andra sociala medier är dessutom konstruerade så att de ger oss mer av det som vi har klickat på, vilket i förlängningen innebär att den version av verkligheten vi möter förstärker de föreställningar vi redan har. Den ursprungliga idén om den öppna webben har numera i hög grad blivit ersatt av kommersiella plattformar som Facebook och Google, vilka kontrollerar informationen och vårt sätt att tänka.

När en plattform blir så dominerande som FB, blir det nödvändigt för nyhetsmedia att anpassa sig till denna. Alla nyhetsmedier är beroende av att bli sedda och därför handlar allt i slutändan om jakten på ”click”. Därför kommer vi i allt högre grad att se ”junk-food news” som är lätta att klicka sig in på. Rykten och lösa antaganden blir ”virala” snarare än hårda fakta. ”Clickbait is king” och i förlängningen leder detta till att vanligtvis trovärdiga medier också måste publicera falska vilseledande historier och annan ”bullshit” eftersom det snaskiga och sensationella oftare drar mer uppmärksamhet än vardagshändelser.  I ett sådant sammanhang händer det ofta att en historia är  ”[t]oo good to check”. Det blir mindre viktigt att en historia är sann än att folk klickar på den och delar vidare eller uttryckt med andra ord: “If a person is not sharing a news story, it is, at its core, not news.”

 

Fotolänk: ”journalism woes.” (CC BY-NC 2.0) by ancient history

Kategorier
education forskning informationsteknologi politik samhälle skola teknik

Plattor, mobiler och annan teknik för lärande

abstract three dimensional representation of cyberspace and the internetPedagogiska Magasinet 2/16 skriver förtjänstfullt flera inlägg under temat: bortom skärmen. När jag läst flera av dessa artiklar och sålunda påverkats i generell mening tänkte jag presentera några egna tankar.

Jag har alltid varit kritisk till halleljujaropen om informationsteknikens välsignelser i undervisningen. Jag var med som Skolverksexpert redan under 90-talet och åkte runt i skolor och rapporterade om deras IT-satsningar. Den generella inställningen då var att ”vi måste med på tåget” för elevernas skull. På den tiden fanns det mången lärare som våndades och åsåg hur deras undervisning nedvärderades som ”gammeldags” eller ännu värre ”bakåtsträvande”.

Då var det uppbyggnaden av nätverk som gällde och tillgång till Internet (på den tiden på stort I!). Idag finns nätverk, datorer, surfplattor (läsplattor!) och mobiler som något helt självklart.

Parallellt med ropen om att skolan måste följa med sin tid har det också hörts pedagogiska argument om att man lär sig bättre med IKT än utan. Det sista är förstås ett påstående som i stort sett är  gripet ur luften. För att problematisera detta behöver man nog försöka inse vad lärande innebär och vad som krävs. Här kan man med fördel gå till sig själv.

Är jag verkligen intresserad av att lära mig något är internet en outtömlig källa.

  • Vill jag lära mig en enkel procedur som att byta vevlager på en cykel, finns nästintill  obegränsat med instruktionsvideor.
  • Vill jag lära mit att undvika de värsta fällorna när jag rollar en kajak får jag en mängd tips och filmer på nätet.
  • Vill jag träna mig att sjunga Vivaldis Gloria i kör finns såväl stämmor som partitur som hela konserter på nätet.
  • Vill jag förbereda en föreläsning om utvecklingen av lärandeforskning finns obegränsat med material.

 

För all instruktion gäller att man måste vara rimligt kunnig innan man låter sig instrueras på nätet. Min devis – som redan fanns i min avhandling –  är att ”den som inte kan något hittar heller inget (av värde)”. Man kan lätt kontrollera detta på ett område där man inget kan. Vad är sant? Vad är viktigt?

Det är således två villkor för lärandet som måste uppfyllas till att börja med: man måste ha viljan att lära samt ha en förmåga att värdera. Dessvärre räcker det inte med dessa två villkor utan man måste även kunna avgöra vad som är relevant i en skolsituation. Det verkar som om detta är ett stort problem idag.

I ett kommersialiserat samhälle som vårt översvämmas nätet av såväl information som möjligheter att fokusera på något annat än vad som är relevant i skolan, allt från ren distraktion till fokuserat motstånd (Facebook, Periscope).

Med nätets omedelbara behovstillfredsställelse och självbekräftelse blir skolan helt enkelt för ”jobbig”. Detta är ju ingalunda något som bara gäller barn. Om det inte skulle gälla även vuxna, skulle säkert de kommersiella tv-kanalerna med reklam, flärd och annat trams ha svårt att hävda sig gentemot ett mer balanserat utbud i Sveriges Television och Sveriges Radio.

Att rakt av säga att lärande gynnas av IKT  (bara för att man vill det) är förstås alltför enkelt och rent nonsens. Lärande som vetenskapligt begrepp har ingen direkt koppling till IKT. Däremot har vi alltid brukat olika redskap (i vid bemärkelse) för att underlätta våra olika uppgifter, alltså även lärande.

Utifrån mina exempel av eget lärande ovan är det lätt att förstå att det är en stor fördel att faktiskt kunna både se och höra Vivaldis Gloria och att dessutom få tillgång till noterna. Givetvis kunde jag beställt noterna från en återförsäljare och köpt en skriva med inspelningen, men jag menar att jag gynnats av att allt finns att hämta på nätet. Idag finns också en enorm litteraturbank på nätet där man kan ladda ner böcker gratis (när inte kommersiella interessen sätter käppar i hjulet). Givetvis finns även material för sådana områden där mitt kunnande är begränsat och som jag därför inte ger exempel på här enligt min devis ovan.

Min första slutsats blir därför att internet kan vara en fantastisk källa till lärande. Detta innebär dock inte att jag ser någon fördel med att elever sitter och petar på mobiler eller plattor på lektionstid på måfå.

Jag har alltid hävdat att själva undervisningens essens innebär att någon (läraren) som kan något vägleder de som ännu inte kan (tror att betydligt mer namnkunniga pedagoger än jag stödjer detta).

Många ropar idag på förbud och att lärare ska få rätt att beslagta mobiler. Jag är generellt emot förbud eftersom det skapar så negativa känslor (förbud är till för att brytas?). Mobilen skulle ju tvärtom kunna vara ett fantastisk redskap för engagemang kring det som lektionen handlar om även om jag vet att det finns svårigheter i praktiken.

Den optimistiska och förenklade uppfattningen om att IKT generellt skulle förbättra lärandet är nog ganska riskfritt att avfärda. Jag tror naturligtvis att tekniken kan vara till stor hjälp, men detta innebär alls inte att mer IKT leder till bättre lärande. Hittills verkar det dessutom som om det motsatta förhållandet gäller.

Nu tycker jag emellertid att det även finns skäl att vara på sin vakt mot de som tror att IKT faktiskt orsakar sämre lärande. Här är det sannolikt någon annan variabel som samvarierar med mängden tillgänglig teknik och som inverkar på försämrade resultatet. I en facebookdiskussion där vi diskuterade lärande myntade en av deltagarna begreppet ”mental frånvaro” och detta tror jag förklarar resultaten mycket bättre än mängden teknik som används i undervisningen.

Exemplen ovan där jag beskriver mitt eget lärande på  nätet antyder en hög (mycket hög) mental närvaro därför att jag väldigt gärna vill lära mig något. Nu haltar den här beskrivningen något; visserligen har jag en hög mental närvaro för att lära mig något men hur blir det om man har en hög mental närvaro att lära något som inte står i samklang med skolans mål?

Här ser jag det stora problemet: i ett genomkommersialiserat samhälle vill man faktiskt lära annat än det som är skolans mål. Det är omvittnat att många unga drömmer om att bli ”kändis”, programledare, idrottsprofil etc. Längre upp i åren vill man kanske bli mäklare livsstilscoach, bloggare eller liknande. I samtliga fall känns antagligen såväl matematik som Antikens dramer ganska meningslösa, ja, kanske t.o.m. språk om det inte är engelska (läs: amerikanska)!

Detta lämnar oss stående med insikten att det inte är informationsteknikens fel att PISA-resultaten är dåliga utan istället är det ett samhälle där man betonar flärd, berömmelse, pengar och konsumtion.

Så kom inte dragandes med Sofokles, Dostojevskij, alegebra eller ens Pythagoras’ sats eller nåt annat som är gammalt och ansträngande! 

Foto: ”Digital Graphics” (CC BY 2.0) by  Steve A Johnson