Högervind
vaggar tryggt
mot välkänd lösning
på ledarsidan
Motvind
ger alternativ
stör det invanda
Skapar insikt!
Kategori: språk
Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.
Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.
Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.
Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.
Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.
Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.
Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR – och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).
Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.
Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.
Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.
Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!
Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?
För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.
Kategorier
Anna Karenina
Efter månader av läsning har jag så avslutat Leo Tolstojs magnifika verk Anna Karenina. Under drygt tusen sidor har jag följt Annas och de övriga personernas öde. Att det tagit månader har snarare med mina läsvanor att göra än att det skulle varit tråkig läsning. Möjligen är det väl också så att det har tagit lite längre tid för mig att läsa denna ebok, som givetvis hämtas hem gratis från nätet på engelska än om jag läst på svenska. Å andra sidan underhåller man ju kunskaperna i skriven engelska.
Den som är lite nyfiken men som inte kan lägga månader av läsning på detta storverk kan ju besöka den här sidan för lite information: https://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Karenina
Jag har närmat mig romanen som en vanlig naiv läsare utan att veta i förväg ”hur man ska läsa” eller ”vad man ska tycka”. Detta är naturligtvis både en fördel och en nackdel. En fördel därför att man läser på och vill se hur det går; en nackdel därför att man inte har klart för sig samtida historiska händelser och moraluppfattningar och därför missar en hel del av det tankegods som författaren lagt ner i texten.
För att göra denna långa historia väldigt kort så uppstår spänningen då den helt oemotståndliga Anna Karenina förälskar sig i ungkarlen Vronsky som en av de övriga huvudkaraktärerna i romanen drömt om att få till make. Anna är redan gift med den bortåt tjugo år äldre Alexei Alexandrovich Karenin, därav hennes namn ”Karenina”. Detta ”snedsprång” leder givetvis till en serie ödesdigra konsekvenser.
Parallellt med historien om Anna och Vronsky finns en historia om jordägaren Levin och prinsessan Ekaterina Shcherbatskaya, lyckligtvis kallad Kitty i romanen. Levin och Kitty representerar på sätt och vis det lyckliga paret som efter vissa problem, bl.a. Kittys förälskelse i ovan nämnde Vronsky, gifter sig och får barn tillsammans.
Anna lyckas inte få skilsmässa från sin make Karenin men lever ändå tillsammans med Vronsky, vilket gör att hon blir utstött ur societetslivet och helt beroende av Vronskys sällskap; för ungkarlen Vronsky är inte detta precis någon önskesituation. Detta tär hårt på Anna, inte minst genom att Karenin hindrar henne från att träffa deras gemensamma barn Seryozha. Utan att avslöja alltför mycket i denna världsberömda roman kan man väl säga att att det inte slutar väl för Anna och Vronsky.
För Levin och Kitty slutar det dock väl. Visserligen blir inte äktenskapet så som Levin tänkt sig från början. Hans hustru vill ha så mycket av hans tid att han känner sig ofri. Själv är han en sökare och grubblare. Han är jordägare, om än inte så som vi tänker oss jordbrukare, men det är inte ovanligt att han hugger i och jobbar tillsamman med arbetsfolket då och då.
Mot slutet av romanen får Levin, som egentligen tror på naturvetenskaperna och betraktar sig som icke-troende, starka existentiella funderingar om meningen med livet, vad som är rätt och hur man ska veta vad som är rätt och gott. Han söker svar hos de stora filosoferna men finner inga svar där. Symptomatisk finner han ett svar hos en vanlig enkel människa och försonas han med tanken om att göra det goda och att han bara är en vanlig människa som ibland blir arg och gör fel men ändå har en ledstjärna i kristendomen.
Den avslutande delen om de existentiella frågorna borde man läsa om, och den beskrivning jag har gett ovan är ganska tunn och översiktlig. Men så blir det när man läser som en vanlig naiv läsare som vill se hur det går.
Jag ångrar absolut inte den tid jag lagt ner på denna magnifika roman. Nu funderar jag på att leta upp någon av alla de filmatiseringar som gjorts för att se hur de handskats med det komplexa stoffet och det stora persongalleriet. Kärlekshistorierna mellan Anna och Vronsky respektive Kitty och Levin låter sig väl filmas, men hur man ska tar sig an de existentiella funderingarna vore intressant att se.
Åk från punkt A
Till punkt bättre!
När längtan blir för stark-
bejaka den.
Till punkt bättre!
När längtan blir för stark-
bejaka den.
Körglädje i full kontroll.
Maximal frihet ingår!
Kör den du också!
Alltid steget före.
Maximal frihet ingår!
Kör den du också!
Alltid steget före.
Hållbarhet på väg.
Sticker ut.
Sticker ut.
Nu är den är här,
89-grammaren.
Äventyret kan börja!
89-grammaren.
Äventyret kan börja!
Vår bästa tid är nu!
Vägen till storhet är ändlös!
Vägen till storhet är ändlös!
När man gör en ”djuplodande” analys av denna text, grips man av energin, den starka framåtriktningen och visionen om en ändlös storhet. Det gränsar till det religiösa.
Mer i detalj kan man ana en pockande obetvinglig längtan att förflytta sig till något bättre. Även om friheten rent generellt är helt obegränsad – ja maximal – och djärvt före alla andra hela tiden, tappas aldrig kontrollen, som hela tiden är full.
Man inser att inget sker hasardartat, allt är hållbart och kontrollerat även om det är iögonfallande – sticker ut. Dock antyds någon form av äventyrlighet mot slutet och kanske anar man att det är just denna äventyrlighet som möjliggör en känsla av att man färdas mot ändlös storhet i ett berusande NU betecknat som den bästa av tider.
Rent formellt är detta orimmad vers utan någon särskild meter. Författaren (eller -arna) litar mer till det starka patos som finns i texten än till ett sofistikerat poetiskt hantverk. Verkets budskap bärs fram av ord med stark värdeladdning som till exempel: längtan, frihet, ändlös storhet och det politiskt korrekta hållbarhet.
Efterklokhet: Jag har insett i efterhand att själva ironin med min bilhandlarlyrik inte framgår för alla. Därför kommer här en läsansvisning: Hela ”dikten” består av hopsamlade fraser och floskler ur en bilaga i en dagstidning där ett stort antal bilfirmor presenterar i framförallt häftiga bilder men också texter avsedda att stimulera köplusten för det egna märket. Generellt appellerar sådana texter till mera diffusa känslor och önskningar. Jag tänkte alltså man kunde driva lite med de här reklamtexterna genom att skriva ihop en liten dikt och sedan göra en förment djupsinnig litterär analys av de floskulösa uttalandena. Ursäkta alla som redan från början förstod den här ironin och som nu fått läsarten skriven på näsan.
🙂
Ända sedan jag – för länge sedan – träffade på begreppen disputational talk, cumulative talk och exploratory talk, med den ungefärliga betydelsen: vinna, jamsa med och utforska tillsammans, har jag tyckt det vara intressant att karakterisera olika drag i människors sätt att kommunicera (se t.ex. https://thinkingtogether.educ.cam.ac.uk/resources/5_examples_of_talk_in_groups.pdf).
Jag tror nog att vi alla känner någon som till varje pris ska ha rätt i varje diskussion och liksom måste besegra motparten. Likaså känner vi nog också de som inte kommer med några egna argument utan bara håller med och lägger till mer av samma sak. Det tredje sättet att tala, det sonderande, utmärks däremot av att båda parter lyssnar på varandra, att man uppmuntras presentera sina åsikter även om de avviker från motpartens och att man slutligen kommer till ny insikt eller att man i alla fall förstår och accepterar den andres ställningstagande.
Det var därför med en sorts aha-upplevelse som jag läste en artikel om Non Violent Communication, NVC, beskriven som ”ärlig och empatisk kommunikation” (Landets Fria 15 juli 2015 av Lislotte Bergenzaun Abel).
Artikelskribenten menar att vi historiskt har en tendens att agera som att ha rätt eller fel (tänk på politiker!). Som stressade fokuserar vi gärna på bra eller dåligt; vi tolkar i svart eller vitt, flykt eller försvar. Artikelskribenten säger att vi fungerar ungefär som spädbarn.
Som vuxen bör man lära sig att känna igen tillstånden av stress och inte automatiskt skylla på någon annan och genast gå i försvar. Detta bygger förstås på att att man är ärlig med sina egna känslor och också empatisk inför andras, men också att motparten har motsvarande förmåga att lyssna och känna igen symtomen utan att direkt gå till angrepp. Grunden i NVC är att lyssna på egna och andras behov (se checklista över behov). Trots allt måste man lära sig att det trots träning inte alltid blir som man vill. Ibland kan man hitta kompromisser, ibland får man inse att man inte kan komma längre just nu. Det övergripande målet för NVC är att reda ut konflikter och uppnå fred, ömsesidigt och inom sig själv.
Jag hade faktiskt inte träffat på begreppet NVC innan men en sökning på Wikipedia (https://en.wikipedia.org/wiki/Nonviolent_Communication) bjöd på en hel del intressant läsning om detta.
När man läser artikeln i Wikipedia, är det inte utan att man kan känna sig lite ertappad. Här listas bland annat sådant som blockerar kommunikation: moralistiska omdömen (handlar fel eller illa), krav (skuldbeläggande, bestraffning), förnekande av eget ansvar (hänvisning till vaga opersonliga skäl). Lyckligtvis finns också kommunikationsbefrämjande förhållningssätt såsom självkännedom, empati och ärlighet när man uttrycker sig.
Jag tror nog att det finns en hel del som man borde träna på här eller för att uttrycka sig rakt och ärligt: sånt som jag själv borde träna på.
Grundläggande behov (fnvc.se)
1. trygghet
2. försörjning
3. förståelse
4. uppskattning
5. frihet
6. identitet
7. delaktighet.
8. avkoppling
9. kreativitet
Kategorier
På spaning efter sanningar
I en artikel med titeln ”Dags att ta konsekvenser av forskningen” (FT10 juni 2015) beskriver Kjell Vowles den brittiske forskaren Kevin Anderson som är illa tåld av sin kollegor som menar han är politisk när han talar om miljöfrågorna. Själv menar Anderson att det är de tysta som är politiska. En forskares uppgift är att beskriva så korrekt som möjligt utan att snegla på vad som lönar sig.
Detta tycker jag är en generellt intressant fråga. Många gånger är det nog så att det som ogillas behandlas av motståndarna som någon sorts extrem åsikt som endast personer med politiserade åsikter hyser medan de egna åsikterna minsann är fakta. I grunden är förstås allt politik och handlar om vilka sanningar man vill ska vara sanna. Detta gäller såväl höger som vänster i politiken.
Felet med nationella utsläppsberäkningar
Att förbruka energi är ett nollsummepel. När vi i Sverige slår oss för bröstet och pekar på minskade utsläpp innebär detta nästan alltid att vi har förflyttad vår produktion och förbrukning av sådant som genererar utsläpp till någon annan stans på jorden.
Likaså när vi flyger på semseter ”because we are worth it” så bränner vi energi för någon annan. Eftersom vi vet att ”kakan” håller på att ta slut ”äter” vi så mycket som möjligt innan någon annan tar det som finns kvar.
Bröderna Göring
Läser också om en bok av James Wyllie ”Bröderna Göring”. Herrmann, andreman under nazismen, behöver ingen vidare presentation, men den yngre brodern, Albert, hade en helt annan agenda och beskrivs tillsammans med personer som Wallenberg och Schindler, alltså personer som gjorde gott för andra.
Det beskrivs att Albert varnade sin storebror för ”den där fähunden Hitler”. Kanske, antyder skribenten, hade han trots allt nytta av namnet Göring och åtnjöt ett visst beskydd av storebrorsan. Kanske var det också så att Albert på något sätt ville gottgöra broderns illdåd.
Mats Alvesson skriver i Pedagogiska Magasinet (Nr 1, februari, 2015) en av de intressantaste artiklar jag läst på länge där han ställer sig skeptisk till ”mantrat” att skolan ska använda sig av ett ”vetenskapligt förhållningssätt”.
Alvesson är kritisk på främst tre punkter:
- den vetenskapliga kunskapen inom området är oftast osäker, ideologisk färgad och knappast generaliserbar
- det är orealistiskt att förvänta sig att lärare ska förhålla sig vetenskapligt
- i en skola med arbetsmiljö- och disciplinproblem är det inte alltid den vetenskapliga grunden som är central
Vilken vetenskaplig grund är det Skolverket tänker sig? undrar Alvesson. Han menar att det är avgörande huruvida skolans medarbetare har en gemensam stark tilltro till en viss uppfattning om vad en bra skola innebär. Konsekvensen av detta blir att man inte bör sätta sin tilltro till universella formler för hur den goda skolan ska vara utan att man bör tillåta och uppmuntra variation. Skolor kan vara framgångsrika på olika sätt utan att de följer ett visst recept.
Hur skapas då en sån god organisationskultur? Jo, genom ”selektiv rekrytering”, ett viss ”motstånd mot formalia och standardiseringsideal”, ett ”vardagsnära arbete med praktiken”, tryck att ”följa lokala normer” och en viss ”intolerans för avvikelser”.
Alvesson menar att kraven på likriktning är ett stort problem i skolvärlden och att man använder ett kosmetiskt tal. Floskelpräglade försök till samsyn (”värdegrund”) gör att skolor aldrig enas om kring något distinkt och genomtänkt.
En skola med bra resultat och tecken på trygghet och trivsel – säkerställda genom externa bedömningar (inte genom glädjebetyg!) – borde helt enkelt lämnas ifred, befrias från Skolinspektionens fokus på regelföljande istället för fortsatt utveckling.
Om en skola inte fungerar ska den naturligtvis få stöd, men man kan fråga sig, menar Alvesson, om undervisning på vetenskaplig grund/förhållningssätt inte i själva verket drar uppmärksamhet bort från arbetsmiljö- och disciplinproblem i skolan. Att lösa sådana problem handlar inte i första hand om att ta till sig forskningsrapporter.
Avslutningsvis skriver Alvesson att det stor risk att ”undervisning på vetenskaplig grund” blir ännu ett mantra och en from förhoppning.
Kategorier
Äntligen klar!
Jag vet inte hur många månader jag envist har pinat mig igenom Dostojevskijs Idioten. I den engelska variant som jag hittade på projekt Gutenberg var den på 536 sidor (men då var några sidor i slutet licenstext).
Idioten lär ju höra till den klassiska världslitteraturen men jag har bokstavligen pinat mig igenom tegelstensromanen och det var väl först efter sådär 400 sidor som det tog en aning fart.
Varför ger man sig på en sådan här bok när det finns så mycket enklare och mer spännande att läsa? Ett skäl kan förstås vara att Brott och Straff i Per Myrbergs uppläsning (bortåt 25-26 kassetter av den gamla typen) gjorde bilresan till och från Jämtland för många år sedan till en ren njutning. När jag så laddade ner Idioten som e-bok i min läsplatta, väntade jag mig nog en liknande upplevelse.
Ett annat – kanske något mindre hedervärt – skäl till att man ger sig på världslitteraturen är kanske att man tycker att det hör till allmänbildningen hos en någotsånär bildad person att ha läst åtminstone några av Dostojevskijs verk utöver kortare noveller och sen kunna säga detta i vid valda tillfällen. Hoppas dock att detta inte är det främsta skälet.
Nåväl Idioten handlar om en person – i den engelska översättnigen prins Myshkin (stavningen varierar och på svenska heter han furst(e) M). Handlingen börjar när M återvänder från ett sjukhus i Schweiz där han har behandlats för epilepsi. När han återvänder träffar han på tåget en viss Parfyon Semyonovich Rogozhin som berättar om den osannolikt sköna Nastassya Filippovna som är en sorts femme fatale. Denne Rogozhin kommer senare att spela en viktig roll i romanen. Det visar sig senare att Myshkin förälskar sig i denna Nastassya Filippovna men också i general Yepanchins yngsta dotter Aglaya.
Sen fortgår romanen i flera hundra sidor med societetsliv i St Petersburg där den stackars Myshkin lallar omkring förälskad och som en sorts driftskucku för andra. Detta fortgår hela tiden med visiter här och där och samtal där Myshkin ofta uppskattas men också sådana där han gör bort sig – alltså en idiot.
I grunden tycker jag att detta är fruktansvärt tråkigt och egentligen är det bara en sorts envishet att inte ge upp som driver mig. ”Nu är det bara hundra sidor kvar” har varit en typiskt strategi hos mig under läsningen. Så mot slutet – kanske under de hundra sista sidorna – bränner det till ordentligt när det tillslut ska ställas till bröllop mellan Myshkin och Nastassya Filippovna och då blev det med ens lätt att återvända till läsningen för att se hur det hela skulle sluta, vilket jag naturligtvis inte kommer att avslöja här.
Men frågetecknet kvarstår alltjämt: varför ägna flera månader åt att verkligen kämpa sig igenom fyra hundra sidor tråkigt societetsliv i St Petersburg för att sedan få en tveksam belöning av ett dramatiskt slut? När det finns så mycket annat att läsa! Men som jag brukar säga: Det är säkert något jag inte begripit här (det gör inte Idioten heller).
Den som önskar en snabbvariant kan läsa om Idioten här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Idiot
En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.
Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget). I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.
Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå. Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.
Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.
Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?
Arbete
Arbete är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.
Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.
En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.
Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.
Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.
Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”). Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.
Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.
Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.