Av en slump, mer eller mindre, läste jag en recension av Henrik BromandersRiv alla tempel och när jag sökte på mitt lokala bibliotek fanns den som e-bok och då var det ju bara att klicka hem den.
Boken med dess drygt 300 sidor var en riktig bladvändare. Den tar sin utgångspunkt i mobbningen av huvudpersonen Johan. Mobbningen är väl ganska schablonartat beskriven; Johan är tjock och osäker och får klä skott för detta. Som tidigare lärre har jag emellertid inte svårt att känna igen den enkla beskrivningen och man riktigt känner hur vidriga mobbarna är.
Detta blir startpunkten för Johans försök att förändra sitt liv. Han börjar träna för att bli ”stor”. Kroppsbyggarna finns på affischer på hans väggar. Snart kommer han in på gym och får ”hjälp” av mer erfarna byggare som förser honom med preparat som kan snabba på uppbyggnaden av kroppen.
Här är inte avsikten att berätta hela historien och vi förstår nog att för att kroppen ska bli större och större krävs allt mer av olika preparat – ”prepp” – vilka får en nedbrytande effekt på de inre organen. Här får man beundra Bromanders research för den lista på olika sorters ”prepp” som byggarna sväljer eller sprutar in överstiger vida vad en övermedicinerad åldring kan få i sig.
Jag vill naturligtvis inte här avslöja hur det hela slutar men en välgrundad gissning är väl att det nog inte kommer att sluta så bra.
Bromander har recenserats i flera olika publikationer. Här finns några:
Igår, den 24 mars, var det dags för säsongens första paddeltur. Isen gick snabbt bort från en dag till en annan och det blev öppet vatten efter en relativt lång isläggning den här vintern; dessvärre var det dåligt med skridskois eftersom det frös, töade och snöade om vartannat.
Natten före paddelturen var klar och kall och det nyss isfria vattnet frös till en tunn hinna nyis på ställen där vinden inte kom åt.
Det blev i alla fall ungefär en timmes paddeltur med inslag av isbrytning. Härligt att vara igång igen och man känner sig relativt säker med torrdräkt även om det förstås vore problematiskt att hamna i det kalla vattnet ute på sjön. Händerna skulle antagligen bli det största problemet. Lyckligtvis är risken att hamna i vattnet liten vid lugnt väder och försiktig paddling.
[slickr-flickr type=”slideshow” size=”m640″ tag=”höstvatten” captions=”off” responsive=”on”]
Det behöver inte vara så märkvärdigt att paddla halvannan timme när vädret är tjänligt. Om man bor i närheten av ett paddelbart vatten, blir en stunds paddling likvärdigt med att jogga, cykla, åka inlines eller vilken motionsform som helst.
För den som sitter mycket vid dator – som jag gjorde tidigare – finns en risk att armarna börjar få en spaghettiliknande form. Då är det skönt att få ta i lite med armar och överkropp för att om möjligt fördröja det totala förfallet.
Jag har heller inte något direkt behov att att ständigt upptäcka nya paddelvatten utan jag tycker främst om att vara på vattnet och känna lugnet, särskilt nu på hösten när de flesta tagit upp sina motorbåtar och man har sjön för sig själv tillsammans med en och annan fågel. Det är rätt skönt att inte behöva böka med att lyfta upp kajaken på biltaket, köra iväg och överge bilen på någon obevakad plats. Hellre då sätta sig på cykeln, ta kajaken i nosen och trampa iväg till sjön som ligger 4-5 minuter bort.
Oftast tar jag några foton och även om jag fotograferar samma sjö gång på gång så varierar alltid ljuset så att man måste ta några bilder. Riktig kamera är att föredra men mobilkamerorna är så pass bra idag att även de tar hyfsade bilder. Dagens bilder är tagna med mobilkamera
Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR – och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).
Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.
Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.
Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.
Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!
Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?
För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.
Det ligger några gamla paddeltidningar, som jag brukar bläddra i på en hylla utanför min bastu. I ett gammalt nummer från 2011 hittar jag en text som jag ännu inte läst med titeln ”Alla kan paddla” av redaktören Lars Larsson. Jag blir nästan tårögd av den vackra skymningbilden över en fjärd eller insjö med tallar i förgrunden och en holme längre bortanför det gyllne vattnet. Bilden i tidningen är säkert upphovsrättsskyddad så det blir att hålla till godo med min beskrivning och min egen bild ovan. Larssson skriver att nästan alla som ser sådana här förföriska bilder önskar att de vore där på vattnet. Dessvärre hittar vi ofta på en massa undanflykter som ”dålig balans”, ”för gammal”, ”stel” eller ”rädd”.
Alla kan paddla, skriver Larsson, det är inte värre än att cykla och mycket mindre farligt dessutom. Med gott omdöme startar man med fördel i insjön med en lånad eller egen begagnad kajak för några tusenlappar. En paddel av enklare slag får man gissningsvis för under 600 kr och en flytväst har sannolikt de flesta människor redan. De första gångerna paddlar man med fördel på sommaren då det är varmt i vattnet; då är det ingen större fara om man skulle hamna i vattnet, vilket är högst osannolikt i en någotsånär stabil kajak.
Har du ingen plats för en kajak? Man kan hyra en över dagen eller om man tänker fortsätta paddla kan man numera köpa en delbar kajak som man kan lasta in i bilen.
Ålder är heller inget skäl att avstå! Några kända långfärdspaddlare började vid 50 resp. 65 års ålder, skriver Larsson. Paddling passar alla. Välj en stabil kajak och upptäck ”kända eller okända smultronställen”.
Du är förstås välkommen hem till mig om du vill pröva. Här finns tre ”säkra” kajaker och en lite mer ”nervös” som man kanske ska undvika om det är första gången.
Ungdomsårens drömmar -inspirerade av hjältar som Sigge Ericsson och Knut ”Kuppern” Johannesen – om att möjligen bli ”to bedre” på varvet får härmed anses anses upphöra. Ingen vinner utan klappskridsko idag. Själv var jag säkert en god fritidsskridskoåkare men några skridskobanor fanns inte på landet där jag växte upp. Men vi mer eller mindre ”bodde” på sjöisen hemma på vintrarna. Det var inte så dumt det heller och man kunde ju alltid låtsas att man hörde publikens jubel när man gick in i kurvan djupt nedböjd i ett perfekt ytterskär med yttre armen löst pendlande.
Ett urval bilder från en resa till Island i augusti 2014 med Grimsis resor. Resan – med buss – utgick från Reykjavik och gjorde ett ”högervarv” runt hela ön tillbaka till Reykjavik. Under vägen med förbokade hotell och mat stannade vi till för båtresa till fågelberg, välkända sevärdheter och en del för resan specifika begivenheter. Resan innebär inte några egentliga strapatser och är kanske inget för den som vill fotvandra och utforska mer svårtillgänliga områden. För den som vill få introduktion och överblick inför en resa på egen hand är det ett alldeles utmärkt arrangemang.
Det här är en gammal text som jag nog skrev för mer än 20 år sedan. Jag hittade den en dag, läste och rördes faktiskt av innehållet då många minnen återvände. Kanske hade jag inte skrivit exakt så idag men jag har valt att bibehålla den ursprungliga stilen. Bilderna är tillagda i efterhand.
På spegelblank is i februari (privat foto)
De var svarta, de skridskor jag fick den julen en gång för över fyrtio år sedan (idag är det förstås avsevärt längre sedan). Egentligen hade jag önskat mig vita skridskor därför att den bäste och snabbaste av alla hade vita skridskor; de blev symbolen för snabbhet och skicklighet. Men pappa tyckte inte att det passade för pojkar.
Det var inte självklart att man skulle ha skridskor med kängor på under 50-talet; det vanligaste var att man hade s.k. halvrör som spändes fast på kängorna. De satt fast med ett järn vid tårna och med remmar runt vristen och det blev inte alls samma stabilitet som med ett par skridskor där skenan var fastsatt vid själva kängan, s.k. helrör.
Dagarna före jul blev det allt mer spännande. Jag hade mina aningar om att det skulle kunna bli ett par skridskor i julklapp. Julafton kom. Dagen sniglade sig fram. Vi delade aldrig ut klapparna förrän på eftermiddagen när det hade blivit mörkt. På julaftons eftermiddag, samlades familjen och några vänner för att fira jul tillsammans. Först skulle det ätas; sedan skulle det bli julklappar. På den tiden var det ingen Kalle Anka på tv som delade in dagen så väntan på julklapparna kunde ibland bli nästan outhärdlig.
Äntligen var stunden inne! Nu var det dags för julklappar! Ibland kom en tomte, ofta var det någon av oss barn som fick sköta utdelningen. När julklapparna var utdelade, började vi öppna. Vi hade lite olika teknik när vi öppnade julklappar; en del öppnade febrilt så fort de hade fått något, andra väntade tills allt var utdelat varpå man långsamt, som för att förlänga njutningen, sakta vecklade upp papperet och liksom kikade in i paketet.
Jag grep mig an med ett ganska stort paket som hade formen av en fyrkantig låda och när jag hade vecklat upp papperet fick jag äntligen se skridskorna, som jag hade fantiserat om. De var inte vita, de var svarta. Men vad gjorde det! Det var ju ett par helrör!
Skon var av svart blankt läder och skenan var spegelblank och vass. Mitt på skenan satt ett klistermärke där det stod ABC. En bandyskridsko hade inget skydd för hälsenan som alla hockeyrör har nuförtiden utan själva skon såg faktiskt ut som en kraftig sko som gick upp över ankeln (obs! att bilden inte visar mina skridskor). Mitt över ankelknölen på utsidan satt ett runt vitt märke som det stod något i som jag inte minns nu. Längst upp runt skons kant gick en stoppning av kraftigt tyg.
De som var i rummet tittade förundrat på de blänkande skridskorna och det antyddes senare från en del släktingar att det var en alldeles för dyr julklapp. Men min pappa, som själv åkt skridskor på sjön därhemma som barn, visste hur roligt man kunde ha med ett par skridskor och han tyckte att jag skulle ha ett par helrör. Kanske var det så att han aldrig hade haft några egna sådana och alltid önskat sig ett par. Nu ville han ge mig ett par. (Han köpte sig faktiskt ett par begagnade helrör ett tag efter det att jag hade fått mina och var med oss och åkte när han var ledig. Kommentaren i originaltexten.)
Detta blev mina första riktiga skridskor. Tidigare hade jag bara prövat att åka lite på sådana skridskor som man spände fast på kängorna och alla som har sett eller prövat sådana vet att fötterna har en underlig förmåga att vika sig som gångjärn i sidled, både utåt och inåt. För att i någon mån råda bot på detta drog vi åt remmarna hårdare och hårdare tills blodet slutade att cirkulera och foten såg ut som en urvriden disktrasa. Nu var det slut med detta.
Åkningen på de nya skridskorna blev en upplevelse. De var stadiga i sidled och man behövde inte dra åt tills foten blev blå. De var också lite högre än de skridskor jag hade haft förut, men framförallt var de vassa. T.o.m. på den hårda svarta och spegelblanka kärnisen bet de i kurvorna. Dessa nya erfarenheter lade grunden för en livslång kärlek för skridskoåkning.
Alla vill göra något som de är bra på. Jag älskade att åka skridskor. När jag tänker till tillbaka nu, så var det alltid vinter, när det skulle vara vinter då jag var barn. Vi hade ju ingen konstis och var därför helt beroende av naturis. Idag finns det massor av barn som aldrig har åkt på naturis.
När vi började åka på hösten, var isen så tunn att den knappt bar. Vår sjö hemma hade översvämmade områden, mader, och vi kunde se gräset under isen. I början var isen så tunn att den gick i vågor under oss. Ibland trampade vi igenom.
Varje vinter på helgerna samlades traktens pojkar och yngre män föra att testa sina förmågor med bandyklubba och skridskor. Jag kommer ihåg att det var en sporre att kunna kämpa mot dem som var vuxna. Det fanns några som jag alltid måste mäta mig med. Där fanns också han med de vita skridskorna.
På 50-talet var det bandy som gällde även om vi var i en brytningstid till hockeyn. Sverige började få framgångar och vi kunde följa dessa i radioreferat. Den tidens radiopratare hette Lennart Hyland. Han kunde referera hockey i radio så att man kände det som om man såg det som skedde. Det skämtades om Hyland att han refererade så fort att inte spelarna hann med.
Jag blev intresserad av själva åktekniken. Jag minns hur jag kunde vara fascinerad av hastighetsåkning på skridsko. Vi hade ju ingen tv när jag var barn, men ändå kunde jag se hur de rörde sig sig. Jag studerade bilder av kurvteknik och härmade den tidens idol, Sigge Ericsson, när han gick in i kurvan i ett perfekt ytterskär med ena armen på ryggen och den andra i luften. Jag tränade ytterskär bakåt i båda riktningar och det gick alltid bättre å ena hållet; jag minns hur jag en gång kolliderade med en annan kompis, Jan-Erik, bak mot bak när vi i full fart åkte baklänges.
Den yttre fotens tryck mot isen i kurvan fascinerade mig. När man i hög fart la ner kroppen i kurvan så att sulan på skridskon nästan tog i och all tyngd samlades på ytterfoten samtidigt som tyngden fördes allt längre bak å skridskon, blev svängen perfekt. Skridskoskenans bakdel ritade en djup kurva i isen. Jag kunde återvända till mina spår och studera den perfekta och djupa kurva som skridskon hade ritat i isen.
När jag började i femman, fick vi för första gången en magister. Han var mycket idrottsintresserad. Som jag minns nu var vi ute och åkte skridskor varje vecka. Kanske var det på idrottstimmarna eller gymnastiken som vi sa. Vi hade både en sjö och en å i närheten där vi åkte. Var det snö tog vi med oss snöskyfflar och skottade en plan så att vi kunde spela.
Vår magister var alltid med oss och spelade bandy. Det var något nytt för oss. Tidigare hade vi haft en äldre fröken med grått hår. Hon spelade inte bandy, men hon var bra ändå. Det här var i alla fall något nytt. Vår magister blev som ung på nytt (han var ju ung) när han var med oss. Vi fick verkligen kämpa när han satte fart. Han var ju både större och starkare än vi.
Jag övade in en särskild dribbling. Den gick till så att jag åkte framåt mot motståndaren under det att jag förde bollen eller pucken från sida till sida med klubban. När motståndaren skulle ta bollen, gjorde jag en snabb och lite längre dragning åt höger. Om motståndaren följde efter med klubba och kropp, var han förlorad, för just i det ögonblick som han var på väg att följa min dragning, var jag i tanken redan på väg åt andra hållet. Att min hjärna redan hade gett order om att blixtsnabbt dra åt andra hållet och samtidigt skjuta ifrån med högerfoten under det att motståndaren var på väg åt fel håll, gav nästan alltid den lilla tidsvinst som gjorde att vägen framåt var fri.
En gång hade vi en särskilt intensiv match på sjön hemma. Magistern var med. Han satsade allt, svetten droppade, man såg att han var genomvåt. Så kastade han sig fram och täckte ett skott. Bandybollen for direkt upp i ansiktet på honom. Han hade glasögon, som på den tiden faktiskt var av glas, ena glasögat splittrades och han fick ett skärsår strax under ögat.
Den kärlek till skridskoåkning som en gång inleddes med att jag fick ett par skridskor i julklapp en gång för över fyrtio år sedan består ännu. Fortfarande kan ja känna samma lycka som i barndomen över en sjö med svart blankis. Fortfarande är det så att just i det ögonblick då man lägger ner kroppen för att gå in i kurvan, när all tyngd förs över på ytterskridskon samtidigt som den förs allt längre bak på skenan så upphävs tidens gång och all min skridskoåkning samlas i ett evigt nu.
Jag blir både ledsen och arg av att läsa att allt fler slänger skräp på Kebnekaise. Det som hittas är förpackningar, spritflaskor och ölburkar. Man kan alltså släpa upp fulla förpackningar men inte ta med sig de tomma hem. Någon annan ska plocka upp skräpet tydligen.
Vi har säkert läst om nedskräpningen på världens högsta berg, Mount Everest. Det är naturligtvis beklagligt att det är så men de som bestiger detta berg gör det på den yttersta gränsen av vad människokroppen tål; för åtskilliga blir det mer än vad kroppen tål och då blir man i värsta fall kvar däruppe.
För några år sedan hade jag den stora lyckan att bestiga vårt högsta berg, Kebnekaise, tillsammans med min dotter och även om detta är en blygsam prestation jämfört med Mount Everest var det likväl en stor upplevelse.
Vi besteg toppen via den s.k. Östra leden som innebär såväl glaciärvandring som klättring. Utrustade med viss klätterutrustning rörde vi oss i samlad tropp under erfaren ledning och med hög säkerhet mot toppen.
För en ovan ”alpinist” var det snudd på overkligt att man skulle ta sig uppför den bergvägg som på avstånd föreföll imponerande hög och nästintill lodrätt. När vi kom närmre, var den visserligen alltjämt imponerande hög och brant men det fanns naturliga avsatser att sätta fötterna på och en kraftig vajer var förankrad i berget där vi kunde haka fast oss med dubbla karbinhakar. Jag upplevde inte att det var särskilt farligt om än ganska fysiskt ansträngande.
Belöningen uteblev inte och vi hade turen att bestiga toppen en dag då det var helt klart. Uppe på den smala glaciärkammen med nästintill lodrätt stup åt ena hållet var utsikten är hänförande.
Dessvärre har inte alla samma tur med vädret och det kan lika gärna vara dimma, regn eller snöstorm. När man har sett bergväggen stående på toppen, kan man inte annat än rysa då man tänker på att några år senare i dåligt väder, rände ett Herculesplan rakt in i denna bergvägg. Har man sett bergväggen ger det en speciell känsla.
Jag vågar hävda att vi inte slängde något i naturen under vår tur med erfaren STF-ledare och vi (dottern och jag) skulle inte gjort det om vi gått ensamma heller.
Lösningen är förstås inte fysiska papperskorgar ute på fjället utan mentala papperskorgar d.v.s. att man aldrig lämnar något ute i naturen som inte bryts ner naturligt. Enklare uttryckt: Man slänger helt enkelt aldrig något ute i naturen! Jag tror faktiskt att jag vågar sticka ut hakan och säga att jag själv aldrig slänger något skräp i naturen även om jag kan tänka mig att gömma något bananskal eller äppleskrott där det inte stör.
Må den som upprörs av sådan, nästintill fariséisk, miljöhybris kasta kasta första stenen om det egna miljösamvetet är rent.
Av en slump, mer eller mindre, läste jag en recension av Henrik Bromanders Riv alla tempel och när jag sökte på mitt lokala bibliotek fanns den som e-bok och då var det ju bara att klicka hem den.
