Högervind
vaggar tryggt
mot välkänd lösning
på ledarsidan
Motvind
ger alternativ
stör det invanda
Skapar insikt!
Kategori: samhälle
Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.
Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.
En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.
Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.
För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.
De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.
Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.
Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.
I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.
Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.
Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.
Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.
För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.
Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.
Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.
Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad
Kategorier
Vandrande sensorer
Många är säkert, liksom jag, fascinerade av tekniska prylar som vi uppfattar som att de förenklar och underlättar många uppgifter för oss. Vi har förstås alla hört hur stormakten i Väst tankar våra data från Google, Facebook och andra, men de flesta av oss tänker nog att vi står för det vi delar och håller inne med det vi inte vill sprida.Vi tänker säkert också att övervakning med kameror skapar en viss trygghet för oss som inte har något att dölja.
Men hur blir det om man övervakas utan att man vet om det? Och om man kan sammanställa data – ”big data” – från många oförargliga aktiviteter och bilda mönster av dessa? Alltså om det inte enbart är mobilen, surfplattan eller datorn som lämnar upplysningar om oss?
”The internet of things” brukar det heta när olika prylar kopplar upp sig mot servrar och talar om att vi använt kylskåpet på natten, när vi är hemma eller när vi sänker värmen för att gå till jobbet. Sammanställd bildar sådana data mönster som kommersiella aktörer väldigt gärna vill utnyttja.
I vår lilla stad – Borås – som inte vill vara sämre än storstäderna ska våra rörelser i stadsrummet kartläggas via våra mobiler. Den positiva sidan av detta kan möjlgen vara att trafikplanerare kan ha nytta av informationen. Den mer tveksamma sidan är förstås att vi kommer att bombarderas med olika kommersiella ”erbjudanden” om att köpa olika produkter.
Flera slående exempel på hur ”big data” kan utnyttjas ges i artikeln ”I det nya övervakningssamhället kontrolleras inte bara din dator” (Jon Weman i Landets Fria Tidning, 18 nov 2015). Här beskrivs hur besökare på Disneyland finner sin beställda mat framdukad vid ankomsten därför att data om besökaren har sänts ut via ett armband som man bär. Filmtjänsten Netflix kan räkna ut vilken sorts filmer och vilken sorts skådespelare som ska presenteras för en viss publik.
Även IKEA har långtgående planer på en app som håller reda på köpvanor. Samsung lär ha en tv-mottagare från vilken man kan ”begära en spännande deckare” genom att säga detta muntligt till sin tv-apparat. Att tv:n även uppfattar annat ljud som sägs är man kanske inte så medveten om.
Leksaker är ett särskilt lömskt område där dockor söker ögonkontakt med barnet och spelar in det barnen säger och skickar detta vidare via wifi. I händerna på drivna analytiker blir barnens aktiviteter förstås en rik källa att ösa ur för kommande satsningar.
Riktigt otäckt blir det när man har ”chefen över axeln” via en bricka som kan samla data om vem man kommunicerar med och hur man kommunicerar. Kopplat till den anställdes resultat på jobbet blir detta förstås ett sätt att driva arbetstagarna till det yttersta. Vid nyanställningar kan man också slippa tidödande intervjuer genom att sammanställa data om de ”mest produktiva” och jämföra dessa med den sökande.
Att köpa och inneha s.k. ”intelligenta” varor kan förstås vara en statusmarkering för vissa konsumentgrupper medan det för säljföretaget är en guldgruva. Beteckningen ”magiska föremål/produkter”, som man ofta använder, är förförisk då vi häpnar över vad de kan åstadkomma samtidigt som vi inte märker något direkt obehag i vardagen.
När allt mer i vår omvärld styrs utan vår kontroll, blir ”[vi] människor allt mer som maskiner” d.v.s vandrande sensorer som lämnar ifrån oss data utan att veta om det.
Originalartikeln här: http://www.landetsfria.se/artikel/120371
Jag läste nyligen en artikel (Turist 6/2015) som gav mig en tankeställare eller kanske rentav rysningar. I artikeln med titeln ”Varning för naturen” beskrivs hur vi blir allt mer främmande för naturen samt att ”[d]e flesta svenskar är redan idag, oavsett var i landet vi bor, ett slags stadsbor i tanken”.
Naturen ses allt mer som något konstigt och farligt, något som underblåses av medierna varningar för ”superfästingar”, ”blodtörstiga mördarmåsar” och mycket annat.
[slickr-flickr search=”sets” set=”72157661629188666″ type=”gallery” flickr_link=”on”]
I artikeln presenteras också statistik på risker av olika slag; på de senaste 100 åren har det hänt att en (1!) jägare dödats av en björn. Detta ska sättas i relation till att 300 personer söker läkarvård för olyckor i samband med golf, 6000 personer söker vård för skador i trädgården samt att 4900 skadas allvarligt i trafiken där dessutom 270 personer omkommer.
Författaren drar slutsatsen att det är betydligt farligare att sätta i sig mat med tvivelaktigt innehåll och sitta mycket stilla än att ge sig ut i skogen eller att ta en simtur.
Nu finns det även människor som faktiskt ger sig ut men bland en stor grupp av dessa handlar det om att prestera något, naturen ska besegras på något sätt genom att man klarar av att bestiga en fjälltopp, springa eller cykla på tid m.m. Dessutom har även något så primärt som fotvandring blivit en sorts materialsport där själva utrustningen spelar stor roll. Vi ägnar oss inte längre åt friluftsliv där man bara går ut för att vara ute utan numera är ”outdoor activities” som gäller.
I ett framtidsperspektiv är det ett ganska dystert scenario att allt fler ser naturen – som vi alla är beroende av – som något konstigt och farligt och man kan fundera över vad som sker om naturen blir alltmer främmande för det uppväxande släktet.
Idag har jag i alla fall varit ute på sjön i gråvädret, visserligen med en del utrustning, men bara för att njuta av stillheten (fotogalleriet ovan) och helt utan ambitioner att prestera något.
Fotnot
Biofobi: rädsla för naturen
Biofili: vår medfödda förmåga att knyta an till naturen
Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat. För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.
Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.
Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.
Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.
Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.
Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.
En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.
Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.
En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.
Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.
Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.
Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.
Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.
Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.
Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.
Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.
Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.
Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.
Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.
Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.
Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.
En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).
XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.
Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.
Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.
Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.
Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.
Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.
Även för en vänsterregering.
Jag läser att det rödgröna styret i Oslo vill förbjuda biltrafik i centrum. Målet är att minska fossilutsläpp med 95% till 2030 och bli Europas miljöhuvudstad. Vilka som är emot detta är förstås självklart och onödigt att nämna här. Ganska häftigt av en oljeproducerande stat! tycker jag. I Sverige finns nog knappast vare sig intresse eller mod att ha liknande målsättning. Dessvärre.
En del intressanta åtgärder föreslås:
- avbryta planerad utbyggnad av E18 för att i stället (stor-) satsa på
- utbybggd kollektivtrafik
- cykelbanor
- inrätta en elcykelfond
- ”avyttra” investeringar i fossilberoende verksamheter
Avyttra låter kanske lite konstigt i våra öron då det har en klang av försäljning. Men det kan också innebära att man gör sig av med något som inte är önskvärt, i det här fallet fossilberoendet. Det är förstås viktigt då att man inte som Vattenfall försöker sälja kolkraften till någon annan intressent som driver den miljöstörande verksamheten vidare (http://www.synonymer.se/?query=avyttra)
Jag har tidigare inte träffat på uttrycket ”divest” men med nätets hjälp läser jag att det liksom är motsatsen till ”invest”, investera. Oslo ansluter sig därmed till divest-rörelsen tillsammans med 45 andra städer i världen som ska ”avyttra” fossila bränslen (http://gofossilfree.org/europe/oslo-the-time-for-climate-action-is-now-thats-why-we-divest/)
Undrar om någon svensk stad knackar på dörren och vill vara med?
(Fritt fabulerat av mig efter en artikel i FT 23 okt 2015)
Kategorier
Skämmas
Mot slutet av fredagens bastubad läser jag ett inlägg av Birger Schlaug som får tempen i bastun att stiga utöver de 90 grader den haft den senaste timmen, stiga bildligt alltså.
I ett inlägg med titeln Profitörerna vill Schlaug avslöja ”kapitalismens råa kärna”. Han skriver att självaste Adam Smith menade att för att kapitalismen ska fungera är det nödvändigt att kunna skämmas. Den förmågan har numera gått förlorad.
Den verserade och välklädda Kapitalismen tar – utan att skämmas – 1940 kr (en del tar ännu mer) per dygn för en flyktingsäng i ett rum tillsamman med andra. Detta gör åttatusen per rum och dygn; 2,8 miljoner på ett år. Som jämförelse samlade hela Sverige ihop 43 miljoner vid en gala nyligen. Detta räcker knappt till 15 rum under ett år med sådana priser.
Som jämförelse kan jag nämna att dygnspriset per person för en flyktingsäng i ett rum tillsammans med 4-5 andra är högre än vad vi nyss betalade för ett dubbelrum i Stockholm med centralast möjliga läge. Då hade vi ändå valt varandras sällskap hustrun och jag.
Efterfrågan på flyktingboende är just nu hög; moralen är obefintlig. I vanliga fall ondgör sig Kapitalet över höga skatter men nu verkar det vara locket på, skriver Schlaug. Adam Smith hade fördömt dessa företag.
(Fritt efter: Birger Schlaug i Fria Tidningen, fredagen den 9 oktober 2015: http://www.friatidningen.se/artikel/119513)
Jag kör inte bil om det inte är nödvändigt. Detta är naturligtvis lätt att säga om man, dels bor i ett samhälle där ”allt” i prinicip finns inom cykelavstånd, och dels har rörelseförmågan i behåll. Jag äger förstås en bil som dessutom bara är drygt ett år gammal och detta skaver naturligtvis en hel del mot min föresats.
Med detta sagt tar jag oftast min gamla damcykel som står utanför husväggen när jag ska till affären, till posten, till apoteket eller till sonens familj. Ska jag till sjön tar jag kajaken i nosen och drar i väg på cykeln. Även mindre saker som små trappstegar, verktyg och mindre trädgårdsredskap transporteras med fördel med cykel.
En artikel – Cykelns tid kommer i LFT 30 sep 2015 av Björn Forsberg – inleds med att vi cyklister inte bör tveka eller visa svaghet i trafiken och jag tänkte på hur jag själv brukar reagera. Kommer jag från höger, visar jag normalt ingen tveksamhet utan cyklar på. Givetvis kollar jag så att bilisten har en rimlig möjlighet att stanna innan jag kör. Skulle det uppstå någon form av meningsskiljaktighet, har jag en replik redo:
”Gata från höger! Hur svårt kan det vara?”
Man kan givetvis inte förvänta sig att bilisten i det läget ska be om ursäkt och erkänna sitt misstag och därför tycker jag man kan kosta på sig och säga:
”Ja, du är arg nu och det kan vara svårt att ge mig rätt, men tänk på detta i lugn och ro när du kommer hem för om du kolliderar med ett fordon som kommer från höger kan få du betala självrisk på 5-6000 kr på din trafikförsäkring. Ha, en bra dag!”
Skribenten i artikeln reagerar mot att en journalist raljerat i sin tidning kring temat: ”Mosa en cyklist till frukost!” En sådan uppmaning till våld skulle väcka ramaskri om det inte gällde cyklister. När det gäller cyklister är skottpengar och hatjournalistik legitima, menar artikelskribenten. Antagligen kommer sådana uppmaningar att sporra en och annan bilförare att gasa på (även om cyklisten kommer från höger).
Trots att många politiker talar sig varma för ökat cyklande – känn på detta: Cykelstaden Borås! – är det i praktiken ”bilens trafikmaktordning” som gäller. Som exempel kan jag nämna att i det samhälle där jag bor verkar bilister aldrig ifrågasätta rätten att parkera på gång- och cykelbanan när parkeringen utan för idrottshallen är full.
Författaren förutspår trots allt en bilsnålare framtid även om det går långsamt med politikernas storslagna satsningar på olika slags ”förbifarter”.