Kategori: samhälle

Kategorier
fritid informationsteknologi media samhälle teknik

Digitala böjelser

"Princesses and Their Phones" (CC BY-NC 2.0) by Telstar Logistics
”Princesses and Their Phones” (bildlänk nedan)

Jag kommer på mig med att vara beredd att ”googla” när jag läser något i en tidning i bastun. Det känns onekligen lite naket (!) att vara utan möjlighet att direkt ta reda på något man undrar över. Hur gjorde man förr? Jo, man fick vänta.

Från min barndom hemma minns jag när ”tipset” kom på radion d.v.s. stryktipsraden. Av någon anldening verkade alltid den rapporten komma som en överraskning. Det utlöstes en febril aktivitet i sökandet efter en penna. Hittade man ingen fick man i uppgift att memorera (komma ihåg, alltså) de tre eller sex första resultaten (1, 2, x; 1, x, 1; …). Ofta misslyckades man av olika skäl att ”fånga” raden och då blev det till att vänta, antingen till en kommande sändning eller tills tidningen kom dagen efter. Vänta med att stilla sin nyfikenhet fick man i varje fall. Kanske inte helt skadligt? Det finns ju åtskilligt inom psykologin om omedelbar respektive uppskjuten behovstillfredsställelse (”Den som väntar på något gott...”).

Som av en händelse läser jag vid samma tillfälle i bastun en liten krönika med titeln Farmor hade varken mobil eller dator av Annika Lykta (LFT 27 januari 2016). Hon berättar där om sin bortgångna farmor som föddes 1926; hon ägde aldrig vare sig mobiltelefon eller dator och hon kände följaktligen inte till Facebook, Twitter eller Youtube. Däremot kände hon till mycket om blommor och om skogen och hon tyckte om att läsa böcker och baka.

Barnbarnet, Annika, använder sin mobiltelefon flera timmar om dagen och älskar att världen har krympt och att man enkelt och billigt kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden. Men vad händer med oss när allt fler av oss tenderar att ha mer fysisk kontakt med sin mobil, surfplatta eller dator än vad vi har med andra människor?

Annika tänker tillbaka på sin farmor som aldrig ägnade sig åt mobilen och datorn utan istället hittade på fantasilekar om pirater och andra äventyr. De klippdockor som hon och farmor gjorde slog vilken Barbie som helst.

Jag får faktiskt en tankeställare när jag läser detta. Jag tänker först på min egen mor som alltid tog sig tid med barnbarnen oavsett hur många praktiska göromål som väntade. Hon var född 1914 och hade förstås aldrig ägt vare sig mobil eller dator; jag kan inte ens föreställa mig att hon någonsin skulle prioriterat det egna surfandet framför sin närmaste omgivning om hon haft möjlighet. Idag läser vi ju att mobilen många gånger till och med går före kontakten med de egna barnen.

Jag tror dessvärre att mobilen tenderar att även skada samtalet mellan vuxna; den som har en del av sin uppmärksamhet riktad utåt nätet vid samtal kommer att föra en ganska begränsad kommunikation. Jag finner gott stöd för denna uppfattning hos den världskända amerikanska psykologen Sherry Turkle som hävdar att en övertro på digital kommunikation skadar vår förmåga att samtala öga mot öga som ju är det mest utmärkande för oss människor.

Vårt beroende av att ständigt vara uppkopplade tar sig ibland bisarra uttryck när vi mitt i en konversation med andra kan be om ursäkt för att kolla ett meddelande på mobilen; vi skulle ju aldrig plötsligt slå upp en bok mitt i en konversation! Turkles diagnos är att vi tenderar att vända oss till mobilen istället för till varandra i en rad olika situationer både i familjen och på jobbet.

Turkle ordinerar att vi ska skaffa oss ”heliga platser” (sacred spaces) i vårt dagliga liv där vi befriar oss från mobilerna. Vi ska också avliva myten om multitasking (att göra flera saker samtidigt) för gott; det är inte effektivt och det främjar inte förmågan till empati. Istället bör vi kräva unitasking, en sak i taget. Generellt ska vi motstå frestelsen att se mobilen som det universalmedel som kan ersätta allting. Läs intervjun med Sherry Turkle här: http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/10/reclaiming-conversation-sherry-turkle/409273/

Tänkvärt; jag ska försöka lägga undan surfplattan medan jag ser på tv. En god start förhoppningsvis.

Foto: ”Princesses and Their Phones” (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics 

Kategorier
ekonomi miljö samhälle

Varför är det inte gratis?

När jag hade ett ärende till ”apoteket” i sta’n härom sistens för att införskaffa något lämpligt vin till söndagsmiddagen, valde jag bussen. Eftersom jag med ålderns rätt åker gratis inom det område där jag bor, kändes det ganska oekonomiskt och dessutom miljövidrigt att jag skulle dra igång min infrusna bil och köra en dryg mil i vardera riktningen för detta ärende. Istället valde jag den uppvärmda bussen där jag också kunde läsa några sidor i en bok under resan. Först kontrollerade jag emellertid i trafikbolagets app när det gick en buss tillbaka igen. Således välinformerad om turerna fram och tillbaka kunde jag beräkna den tid jag kunde vistas i sta’n på effektivaste sätt. Efter detta koncentrerade jag mig på min bok – i båda riktningarna.

 

I LFT 20 januari 2016 läser jag om hur kollektivtrafiken har blivit allt dyrare i storstäderna – något som vi i Västra Götalandsregionen säkert är mycket medvetna om – men också om hur några kommuner valt att ha gratis kollektivtrafik – Kiruna, Avesta, Hallstahammar.

  • ”Vi har haft avgiftsfritt sedan 2006 och vi ser att det guld värt för våra kommmuninvånare (Hallstahammar)”.
  • ”Kollektivresorna i Avesta ökade med 80 procent per vecka när nolltaxan infördes 2012”.
  • ”Resandet med lokaltrafiken har ökat med 300 procent (Kiruna)”.

 

I Kiruna kan kommuninvånarna använda kollektivtrafiken med Kirunakortet som kostar 100 kr per år. Kommunstyrelsens ordförande menar att argumenten mot fria bussresor i sämsta fall är en ”vilja till klasscementerande politik”. Konceptet med fria resor innebär en ”offensiv miljöpolitik med ekonomiskt utjämnande effekt” och det är precis vad som behövs, menar kommunstyrelseordföranden.

Jag funderar vidare på detta. Antagligen kommer motståndarna att hävda att lokaltrafiken redan är kraftigt subventionerad i Västra Götalandsregionen. Samtidigt vet vi att privattrafiken både kostar och frestar på miljön (osäkert hur mycket) för såväl kommuner som privatpersoner. Jag undrar om det inte i slutändan skulle vara lönsamt att låta folk åka utan avgift eller kanske betala en summa för ett kommunkort? Som jämförelse kostar en månadsinbetalning på ett ny bil med billån ofta långt mer än 2000 kr/månad och då är inte alla övriga kostnader inräknade.

Om sen Svensson, som det brukar heta, ändå väljer att stara sin infrusna bil är ju detta en fråga för ”den egna plånboken” (som vi ju lär fått mer i under de borgerliga åren).

Kategorier
politik samhälle

Rösträtt från 16 år?

Nyligen har Demokratiutredningen (http://demokratiutredningen.info/) föreslagit att man borde införa rösträtt från 16 år.

Det är klart att jag är en ”gammal man” jämfört med 16-åringarna. Men eftersom min mentala hälsa lyckligtvis är intakt – såvitt jag förstår (!) – försöker jag tänka mig in i hur det var när jag själv var 16 år.

I den mån jag alls intresserade mig för politik tror jag att jag ”höll” på det som mina arbetarföräldrar röstade på. Om jag såg på debatter i tv (det var ju redan på den tiden en sorts underhållning), var jag glad när Erlander och Sträng satte högern och även kommunisterna på det hala.  I ett socialdemokratisk hem representerade såväl högern som kommunsterna ”det onda” som man borde ta avstånd ifrån. Folkpartiet och Centern var väl inte riktigt lika belastade men ändå ”fel” på något sätt.

Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Folkpartiledaren Bertil Ohlin
Folkpartiledaren Bertil Ohlin

 

Jag tror att mitt politiska medvetande låg på denna nivå och en röst på något annat än det föräldrarna röstade på hade nog varit otänkbart, helt enkelt för att jag inte begrep något annat än bra-dåligt eller rätt-fel.

Jag bär nog med mig denna föreställning när det gäller rösträtt för 16-åringar. Visserligen är dagens 16-åringar säkert mycker mer informerade än vad jag var i den åldern men därav följer inte nödvändigtvis att man förstår villkoren för landets politik. Snarare är det nog så att man är mer utsatt för snabbt uppblossande – i värsta fall populistiska – opinionsyttringar i sociala medier, kvällspress och kanske också i tv. Snabbt uppblossande opinioner har en tendens att förenkla och måla i svart/vitt och missar ofta komplexiteten i samhällsfrågorna. Vi behöver bara ta den aktuella flyktingdebatten som exempel

Sannolikt är 16-åringar lättare att påverka än vi äldre (även om dessvärre många äldre också tänker som 16-åringar) och blir därmed lättare att värva för populistiska frågor som väjer för politikens komplexitet. Jag tror alltså inte att det är bra med rösträtt för 16-åringar. Däremot håller jag öppet för att jag kan ha fel, vilket helt säkert har med min ålder och erfarenhet att göra.

Med mina fördomar följer naturligtvis också en föreställning om vilka politiska ideologier som skulle gynnas av att så unga gavs rösträtt. Jag tror nog att en ideologi som betonar en rättvis fördelning av samhällsresurser är lite svårare att svälja och förstå än en som betonar personlig vinning och ökad köpkraft.

Men som sagt jag kan ha helt fel; ja det vore kanske nyttigt för mig om fördomarna kom på skam.

Kategorier
dokumentär ekonomi forskning politik samhälle skola

”Kom och köp konserverad gröt!”

 

Konserverad gröt
Konserverad gröt By Jacob Lundberg (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons
När jag idag hörde ett program från Vetandets värld i P1 med den intressanta titeln Psykobabblarna, kom jag att tänka på en slagdänga som sjöngs i radio under min barndom: ”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt!”. Jag letade på Wikipedia efter författaren (Ulf Peder Olrog) och fann jag följande intressanta ordalydelse om uppmaningen i visans titel: ”… något man säger om försäljare med välsmort munläder eller i allmänhet bondfångare och andra skrupellösa marknadsförare som säljer skräp.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Konserverad_gr%C3%B6t). Jag ”gick igång” på det här programmet därför att jag tyckte att det hade beröringspunkter med något från min tid som lärare i det allmänna skolväsendet. Låt mig återkomma till detta lite senare i texten.

Programmet Psykobabblarna handlade just om ett dyrbart kursupplägg i Kommunikologi. Av programmet framgår att kommuner och fackföreningar har lagt ut miljontals kronor på att skicka deltagare till detta kursupplägg. Journalisterna som gjort programmet har vänt sig till olika forskare inom neurovetenskaperna och det gemensamma svaret blir att kommunikologi i allt väsentligt bygger på neuromyter d.v.s. man har lyckats sälja in något som för lekmän verkar tydligt och okomplicerat. En annan sådan myt som nämns i programmet är den starka föreställningen om de olika hjärnhalvornas respektive funktioner (kreativ resp. logisk). För egen del vill jag gärna också lägga föreställningen om tydliga lärstilar på skräphögen av myter.

När man ställer företrädarna för kommunikologin inför argument som att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för de metoder och förment teoretiska grunder som kurserna bygger på, försvarar de sig  med att det handlar om ett helt nytt paradigm, ett paradigmskifte. Detta i sin tur gör att den etablerade vetenskapen – vilken anses sitta fast i ett gammalt paradigm – inte kan vare sig granska eller förstå kommunikologins grunder och resultat. Ur ett normalvetenskapligt synsätt är nog kommunikologin dessvärre ett exempel på omedveten inkompetens d.v.s. att man inte begriper att man inte begriper snarare än något revolutionerande nytt. Kanske består kommunikologernas paradigmskifte i att man ska handla på intuition och magkänsla snarare än utifrån analys och eftertanke. I så fall tror jag att vi har anledning att vara lite tveksamma.

De ansvariga som har beslutat om inköp av dessa kurser – Unionen har spenderat miljoner – försvarar sig med att de ”upplever” att det gett resultat. Bland de chefer som i stort antal skickats på internat i Norge är dock ”upplevelserna” blandade och ett övervägande intryck är att det varit tramsiga övningar och slöseri med tid.

Man kan läsa om och lyssna på programmet i sin helhet här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/661962?programid=412 (Det finns en del två också som sänds nästa dag).

Som lärare i skolan var man också utsatt för diverse ”fortbildningar” under s.k. studiedagar. Tidigt under min lärarbana – i början av 70-talet – var det ofta innehåll som man tyckte var värdefullt. Under de senare åren blev innehållet mer av typen ”sådant som gäller nu” och då blev det snarare något som trycktes på personalen uppifrån än vad som kunde gett en stimulans och tillskott i den dagliga verksamheten. Om man vill uttrycka sig lite rakt på sak, skulle man kunna säga att skolan generellt (läs: de som är satta att leda skolverksamheten) alltid varit snabba att ”slicka i sig” olika trender, läror och program för än det ena än det andra medan personalgrupperna snällt sprattlat i sina marionettrådar som jag skrivit om i ett annat inlägg https://www.alejon.se/2013/12/30/skola-som-marionettspel/

Jag kan dock inte helt befria mig från en känsla av att det trots allt är lite synd om dessa beslutsfattare som köper in kurser av den är typen. I ett marknadskapitalistiskt samhälle som vårt är det naturligtvis möjligt att sälja snart sagt nästan vad som helst med ”mördande reklam”. Försäljningsmetoderna är säkert både förföriska och förledande och vilken tjänstman har kunskap nog att stå emot reklamens övertygande argument om att kommunikologi är något värdefullt för personalen både som uppmuntran och effektivisering.

Kategorier
klass politik samhälle

Tolerans

Nu har jag läst den här krönikan av Ivar Arpi (SvD 4 jan; http://www.svd.se/det-svara-med-tolerans/om/ledare ) och här finns en lömsk argumentation och en illa dold agenda. Arpi skriver om det fina begreppet tolerans och han invaggar oss inledningsvis till instämmande nickanden när han talar om att att vår tolerans sätts på prov när vi stöter på yttringar som vi inte gillar. Han stryker oss också medhårs när han talar om att vi numera är mer toleranta mot olika sexuella läggningar. Sen är det slut med gullandet!

Att komma ut som sverigedemokrat, säger Arpi, blir till ett kännbart stigma eftersom vi har en offentligt påbjuden värdegrund. Ja, det är så, hävdar han, att ju mer vänster man är desto mer intolerant är man. Med stöd in någon amerikansk undersökning kan han t.o.m. hävda att ju mer man är för social rättvisa desto mer är man beredd att inskränka andras ”frihet” (mina citattecken). Argument som ”inskränkningar i andras frihet” för att skydda svagare grupper för hat ses också som ett tecken på intolerans (!).

Vänstern, hävdar Arpi, är mycket bättre på att demonisera högern än vice versa. Vänsterpersoner tror i högre utsträckning att högerpersoner är genuint onda eller patologiska. Vi svänger oss tydligen också med ordet fascist i tid och otid för det som ligger utanför ”åsiktskorridoren”.

Yttrandefriheten uppfattas idag som hotfull och därför kan de som är för inskränkningar uppfatta sig som det godas förkämpar. Det råder inga tvivel, hävdar Arpi, att högern missgynnas av det rådande debattklimatet. Borgerliga och konservativa värderingar kommer mera sällan till uttryck i offentligheten och därför framställs runt hälften av befolkningen som auktoritära, intoleranta och rentav fascistiska. Det är hög tid, dundrar Arpi, att göra motstånd mot vänsterns intolerans och ge begreppet tolerans en neutral innebörd.

Lite anmärkningsvärt är det väl att hävda detta i ett land som Sverige med en totalt dominerande borgerlig press?

Ja, vad ska man säga om detta? Han gör naturligtvis sitt jobb som ledarskribent på en stor rikstidning med högerinriktning. Man skulle ju kunna rycka på axlarna men nog har han en agenda som är värd att oroas över. Även om han försöker rama in det som ett intellektuellt resonemang, kan åtminstone jag läsa mellan raderna att han inte har något emot att högern lierar sig med SD och att det nog inte är så bra att kalla partiet fascistiskt. Sen har han väl läst sin Ayn Rand då han betraktar försök till social rättvisa som inskränkningar i andras frihet. Friheter att yttra sig även på svagare gruppers bekostnad bör vi också räkna in i toleransbegreppet, enligt Arpi, och här har han förstås fritt fram där han sitter på sin ledarredaktion och kan häva ur sig lite av varje så länge han håller sig inom lagens råmärken.

Vänstern är bra på att demonisera högern, menar Arpi, de stackars högermänniskorna kan rentav betraktas som genuint onda eller patologiska. Jag undrar förstås hur detta går till i offentligehen, vill säga och lite lustigt blir det faktiskt när en högerman skriver en sådan här krönika om det som finns till vänster.

Kategorier
education forskning politik samhälle skola

Lärandets mått?

Stor linjal by pedagogskanenordvast, on Flickr
Stor linjal (CC BY-SA 2.0) by  pedagogskanenordvast 

 

Jag läste för ett tag sedan att ”legitimerade lärare” förväntas skriva under ”olegitimerade” lärares betyg eftersom det är ett krav att betyg sätts av lärare med legitimation. Den rektor eller beslutsfattare som ber personer som inte inte varit deltaktiga i undervisningen att skriva under ett betyg så att det blir formellt riktigt visar därmed upp en – dessvärre vanlig – föreställning om bedömning av någons lärande förutom att man sätter de legitimerade lärarna i en svår sits såväl etiskt som tidsmässigt. Jag avser emellertid inte att gå in på dessa etiska dilemman här utan jag vill istället fokusera på vilka (van-) föreställningar man vanligtvis knyter till betyg som ett tillförlitligt mått på lärande.

Mätningar av olika slag har fått en mycket central plats inom utbildning; det är detta som numera går under namnet ”new public management” d.v.s. en tro på att man genom att mäta ett otal olika variabler kan uttala sig om en verksamhets utfall.

Visserligen fick vi även långt tidigare – på min tid – betyg men numera används dessa mätningar inte enbart för att sålla bland lärjungarna utan mer som ett mått på utbildningens kvalitet så att lärosäten kan jämföras, konkurrera och utnämnas till goda (eller dåliga). Utfall av åtgärder – satsningar som det brukar heta – mäts på olika sätt och mer eller mindre långtgående slutsatser dras utifrån dessa.

Att kvantifiera d.v.s. att sätta siffervärden på något är både praktiskt och värdefullt när det gäller sånt som faktiskt kan räknas, vägas eller mätas. Nu är det emellertid så att kvantitativa mått har något förföriskt över sig då var och en med egna ögon tycker sig kunna se om något är bättre eller sämre uttryckt med ett mätetal och därför frestas mången beslutsfattare att lita till mätningar även av sådant som inte lättvindigt borde kvantifieras.

Vi invaggas då inte enbart i en falsk säkerhet om att vi har fått veta något av vikt utan vi får också en föreställning om att själva kunskapen faktiskt är kvantifierbar, alltså att man liksom ”tar in” vissa mängder av något som sedan kan mätas så som beskrivts ovan.

De må vara så att det finns en försvinnande liten del av kunnandet som har denna kvantitativa karaktär; kanske om man ska lära sig listor utantill? Sådan kunskap måste dock betecknas som mycket snäv och av begränsat värde. Istället krävs att man förstår något, kan se sammanhang och till och med att man kan analysera och värdera, oftast tillsammans med andra och genom att ta i bruk olika resurser. Då blir det inte lika lätt att kvantifiera. Den intressantaste frågan är dock hur man faktiskt lär sig sådant som inte självklart låter sig kvantiferas.

Lärande är först och främst något som pågår och inte något man i efterhand mäter med olika mått. Allt lärande förutsätter deltagande, närvaro och en förtrogenhet med de resurser finns tillgängliga. Nu tror jag inte att gemene man betraktar lärande på det här sättet utan det är nog snarare så att man tänker sig att det handlar om vissa ”bitar” som ska ”in” i huvudet. En sådan föreställning blir väldigt tydligt när föräldrar ber om en vecka ledigt från skolan för sitt barn och lovar att ”läsa in” det man gör i skolan under den aktuella perioden. Det är klart att eleven kan läsa ett antal anvisade sidor, räkna lite uppgifter i matematik (om orken finns efter en dag på stranden eller skidbacken) men det är ju inte detta som är lärande. Den som inte deltar i det pågående lärandet tillsammans med andra får ett begränsat lärande (av typen rabbla listor).

Detta innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att aktivt lära sig något på egen hand – om det är något man verkligen vill kunna – genom att läsa, ta del av en instruktionsvideo eller att träna en färdighet på ett instrument etc. Men det är ju knappast av den anledningen man ville ha ledigt från skolan.

Genom att lärande är något man deltar i och något som pågår kontinuerligt blir det också omöjligt för de lärare som inte medverkat i detta lärande att skriva under en annan lärares betyg.

Såvida man inte beordras göra det enbart för formens skull förstås.

Kategorier
politik samhälle

Förhandla eller förgöra?

we are the world by LeonArts.at, on Flickr
we are the world (CC BY-ND 2.0) by  LeonArts.at 

 

Det var säkert fler än jag som såg och hörde förre ärkebiskopen KG Hammar debattera konfliktlösning med Siwert Öholm i SVT-Debatt för ett tag sedan (http://www.svtplay.se/video/5055094/debatt/debatt-sasong-14-03-12-22-00 ca 18 min in i programmet). Hammar menade att det är nödvändigt att hitta nya vägar till samförstånd istället för att öka aggressionen genom bombningar och andra vapeninsatser. Siwert Öholm å sin sida förordade energiskt att det är nödvändigt att militärt förgöra våldsverkare som IS t.ex.

Den här debatten har fått många inlägg i kommentarfälten på Debatts Facebooksida och även om det ges stöd för båda ståndpunkterna tycker jag mig kunna utläsa en övervikt för kommentarer som anser att Hammar är naiv, vilket kan summeras i kommentaren: ”ska vi bara blotta struparna för IS och låta oss slaktas?”

Jag tror att det är fullständigt naturligt att vi alla blir förbannade på de illdåd (som SVT älskar att visa) som begås och tänker att ”de skulle minsann ha sig”, alltså vedergällning med bomber och annat elände. Jag tror att detta är en ganska naturlig reaktion hos oss.

Men om vi nu tänker ett varv till: hur mycket varaktig fred har vi skapat med vapenmakt? Vi menar nog att II:a Världskriget avslutades med vapenmakt. Ja, det är svårt att argumentera emot att de allierade fick stopp på Hitlers framfart. Men man kan nog fråga sig vilka slutsatser som drogs av detta? En möjlig slutsats kan ju vara att det trots allt lönar sig att besegra en galen diktator med vapenmakt. Följaktligen anser vi att vi måste bekämpa med militär makt  (som Öholm argumenterar för). Man bör dock inte vara alltför säker på att detta alltid är en framgångsrik metod; ingen lär väl hävda att Irakkriget löste några konflikter vare sig i det korta och sannolikt inte heller i det längre perspektivet. Kriget ledde till att landet slets i spillror med framväxten av IS som följd.

Hela den här tankekedjan sattes igång av en artikel i Fria Tidningen den 23 december 2015 – ”Vi vill han en fredlig väg till fred” –  om ett seminarium om Gandhi ( känd som icke-våldsförkämpe). Artikeln beskriver hur vi (vi= den s.k. Västvärlden; min kommentar) oftast (alltid?) förlitat oss på militär överlägsenhet gentemot andra folk. Med militär makt har vi skapat höjd levnadsstandard åt oss och vi har också kunna kosta på oss att utveckla vår form av demokrati. Denna demokrati har dock inte hindrat oss från att starta anfallskrig mot länder som velat följa egna vägar; att exportera vapen och ge stöd till accepterade länder. Gandhis väg har dock aldrig nått till Västvärlden och i Sverige ropar många numera på medlemskap i NATO.

Jag tror säkert att vi alla vill försvara oss (om vi riskerar att få halsen avskuren); det kommer sannolikt alltid att finnas galningar som njuter av sin position och jag utesluter inte att det kan vara nödvändigt att sätta få stopp på dessa. Men om vi skulle försöka oss på att tänka lite längre än till nästa vedergällning, inser vi förhoppningsvis att de flesta konflikter har en reell grund för de människor som protesterar (gör uppror, tar till vapen etc.). Det tydligaste och långvarigaste exemplet här är väl konflikten mellan Israel och Palestina. Även om jag inser att det finns oresonliga ståndpunkter på båda sidor, tycker jag att det är ganska lätt att förstå att i grunden finns en verklig konflikt om mark, vatten, fri- och rättigheter m.m som måste lösas genom att båda sidor är beredda att förhandla istället för att använda våld.

Sett utifrån förefaller det som avsevärt mer konstruktivt och hållbart i långa loppet att försöka ta sig an själva konfliktorsakerna än att trappa upp konflikten och med vapenmakt tvinga motparten till oresonliga villkor. En inte alltför djärv gissning är då att den besegrade inte är så nöjd med att bli kväst och besegrad och därför börjar planera för någon form av motstånd. Vi brukar ju anse att de hårda fredsvillkoren som dikterades av segrarmakterna i I:a Världskriget lade grunden för nästa världskrig för att ta ett exempel.

Egentligen är det väl ganska självklart att samtal, överenskommelser och ibland eftergifter måste vara en mer framkomlig väg till varaktig fred än att försöka tvinga fram slut på konflikter genom att besegra motparten och diktera villkoren ensidigt. Det är faktiskt ganska pinsamt att detta är en gängse konfliktlösningsmetoden i världen.

Jag hyser stor sympati för Hammars ståndpunkt även om jag befarar att även jag skulle kunna övertygas om nödvändigheten av militärt våld. Kanske är det detta som Gandhiseminariet efterlyser, inte att låta sig slaktas men att var beredda till annnat än att betvinga med vapenmakt om man vill skapa varaktig fred.

Kategorier
fritid hem miljö natur samhälle skola

Skilda världar eller mötesplatser?

Gunga by jonsson, on Flickr
Gunga (CC BY 2.0) by  jonsson 

 

Jag har den bisarra egenheten att ha ett par hörselskydd med inbyggd radio i en hylla bredvid min säng. Om det är så att jag inte kan sova, sätter jag på mig dessa och lyssnar på radio, alltid P1. Det finns en rad fördelar med detta: först och främst stör jag inte hustrun i sängen bredvid (att inga yttre ljud tränger in är givetvis också en fördel). Men det är inte alls detta jag ska berätta om här.

På Annandagens morgon, ganska tidigt, råkade jag komma in i ett program som handlade om barnens kultur (Barnens Kultur http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4755). Jag fastnade för något som jag tyckte hade generell tillämpning och som jag tyckte jag hade träffat på i något annat sammanhang.

Programledaren talade om att man skapar miljöer för barn utfrån vad vuxna tror roar barn. Lekplatsen är ett exempel på detta; det kommersiella leklandet är ett annat. Genom att skapa dessa lekmiljöer konstruerar man i själva verket en barriär mellan barnen och de vuxna, då de vuxna tilldelas rollen som övervakare av barnen eller helt enkelt utestängs genom sin storlek.

Vanligtvis betraktar vi kanske inte lekplatsen eller leklandet på det här sättet då vi ser att barnen faktiskt har roligt – men på de villkor de vuxna har föreställt sig att barnen vill ha eller behöver. Rutschkanor och klätterställningar är ju exklusivt till för barnen och här finns inga möjligheter att mötas i något som liknar gemensam lek. Sandlådan kan möjligen erbjuda ett undantag här då även den vuxne kan hjälpa till och finna intresse i att gräva och bygga. Men inte kan väl sandlådan mäta sig med en strand med både sand och vatten? Det kan däremot högläsning där barn och vuxna möts på respektive villkor: den vuxne är läskunnig men båda kan fascineras var och en på sitt sätt av en berättelse – man upplever något tillsammans.

När jag lyssnade på programmet, kunde jag inte låta bli att tänka på djuren och deras ungar som uppfostras av föräldrarna – oftast modern – i en naturlig men ofta farlig värld. Djuren måste lära sig att vara barn i en vuxenvärld; det var just ett av de uttryck man använde i programmet: att vara barn i en vuxenvärld (med allt vad detta innebär). Nu har vi en tendens att separera världarna.

Djurens ungar deltar men på de villkor föräldrarna bestämmer; de deltar dock inte i någon konstlad värld utan i den verkliga världen som visserligen är farlig men som man måste kunna agera i som ungdjur och senare som vuxen. Det finns något i detta som jag tycker är värt att tänka vidare på. Jag tror att orden delta och iaktta är några nyckelord härvidlag.

Jag har också en yrkesmässig relation till detta med att delta på de villkor man kan. Under min tid som folkskollärare älskade jag – förutom det vanliga klassrumsarbetet – att göra saker tillsammans med barnen där vi kunde delta i samma aktiviteter utifrån vars och ens villkor. Det kunde handla om att delta i bollspel, leka i simhallen, åka skridskor, tälta eller cykla i terrängen. Jag tror att såväl barn som vuxen hade stort utbyte av detta därför att det inte var någon konstlad aktivitet med tydlig gräns mellan lek och vuxenverklighet. Därtill tror jag att den vuxne – kanske likt djurens föräldrar – blir till en sorts förebild. Personligen har jag alltjämt ett starkt minne av min egen lärare i folkskolan som spelade fotboll och åkte skridskor tillsammans med oss utan att låtsas att han lekte; han svettades och kämpade som vi även om han var mycket större och starkare.

Sammanfattningsvis tror jag att detta är de viktiga slutsatserna:

  • Skapa inte gränser med konstlade miljöer för barn!
  • Delta på riktigt – låtsas inte leka!
  • Var en förebild för hur man agerar i en naturlig miljö!
Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle

Privat vård

Bristol Hospitals & Medical Institutions by brizzle born and bred, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  brizzle born and bred 

 

För någon tid sedan hälsade jag på en gammal skolkamrat som jag inte hade sett på länge. Jag hajade till lite när skolkamraten (höll på att skriva hen – det smittar!) med självklarhet yttrade ungefär så här: ”Den med privat sjukförsäkring lämnar ju plats åt någon annan i sjukvårdskön.” Ja, så kan man ju också tänka, tänkte jag och det kändes som om det inte var läge att prata mer om detta när vi nu hade träffats efter en lång tid. I grunden har jag alltid varit negativ till det som jag betraktar som att betala sig till förtur i vården.

Härom kvällen – i bastun förstås – läser jag en artikel – ”En av tio har privat sjukförsäkring” (LFT 9 dec 2015) – om privata sjukvårdsförsäkringar. Artikeln informerar mig om en del saker som jag inte känt till. Ca 73% av de privata försäkringarna är betalda av arbetsgivare av skäl att man vill ha tillbaka en vårdbehövande arbetstagare i jobb snabbare. Jag vet inte hur ja ska ställa mig till detta. För arbetstagaren måste det ju vara positivt.

Genom en sjukvårdsförsäkring kan man alltså korta väntetiden för operation från de max 90 dagar man har rätt till (i bästa fall) till några veckor kanske. Det säger sig självt att man skulle vara tacksam för detta om det gällde en själv. Men vilka blir konsekvenserna på en samhällelig nivå av sådana lösningar?

Självklart gynnas de som arbetar vid företag som betalar en sådan försäkring; andra (vi) får vänta i våra 90 dagar (minst). Sjukvårdslagen stipulerar också att den som är mest i behov av vård ska ha vård först. Men eftersom försäkringstagarna är kunder och inte vårdtagare är det inget hinder att frångå den turordningen och behandla harmlösa åkommor före allvarligare. En del hävdar till och med att det är bra eftersom den offentliga kön minskar genom att några ställer sig i en annan (kortare) kö – en betalkö.

Förespråkarna för privata lösningar brukar ange att så länge köerna till en offentliga vården är så långa är de privata alternativen ett nödvändigt(?) alternativ. Här blir det lite Moment 22 för mig: om allt fler vill ha privat vård kommer naturligtvis den sektorn att växa (Marknaden!).

Men om det nu finns en begränsad mängd specialistkompetens – för så måste det väl vara – och om fler och fler väljer att arbeta inom privat vård, måste väl köerna öka ännu mer inom den offentliga vården? Alltså, köerna driver fram privata alternativ som i sin tur dränerar det offentliga så att köerna växer. Att de (20-30 000) med privat försäkring inte ”belastar” den offentliga vården är säkert av begränsad betydelse här.

Dagligen läser vi ju också om allt svårare arbetsförhållanden inom den offentliga vården. Om detta tänker jag följande:

läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal måste naturligtvis se till sitt eget bästa: får man ett mer attraktivt jobb med högre lön tar man detta (skulle jag också göra)

sjukvårdpolitiker/administratörer måste vara totalt ignoranta eller ideologiskt förblindade som inte inser att löner och arbetsvillkor måste förbättras inom offentlig vård

i en sorts ”jackassmentalitet” väljer man att anställa stafett- och hyrpersonal till betydligt högre kostnader än de man redan förlorat genom att vara dumsnål

Slutsats: betala efter förtjänst och ge goda villkor så kommer personalen tillbaka. Jag tror att sjukvårdpersonal i grunden vill vårt gemensamma bästa men inte till vilket pris som helst.

Kategorier
education politik samhälle skola

Spuriöst samband

Education experts by AJC ajcann.wordpress.com, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  AJC ajcann.wordpress.com 

 

 

Jag började läsa en artikel i Pedagogiska Magasinet (4, november 2015) med titeln ”gärna en dator men först en bra lärare”

Artikelskribenten startar med det intressanta sambandet att det verkar som om mer IT-användning ger sämre PISA-resultat. Nu faller inte författaren – Åke Grönlund – i fällan och tror på någon sorts kasualsamband, utan hävdar istället att bra skolor tenderar att bli ännu bättre med IT medan sämre skolor verkar gå i motsatt riktning med IT (enligt Marc Warschauer). Efter detta börjar tänka själv.

För mig är det självklart att IT måste ha en plats i undervisningen men det handlar inte om att – som Grönlund mycket riktigt påpekar – utan om hur vi använder IT. Idag, när jag ser det hela lite på avstånd, kan jag känna en viss trötthet när jag följer diskussionen om IT och lärande på nätet (för den följer jag alltjämt). Det mesta är sig likt när det argumenteras för metoder och programvaror. I det här sammanhanget brukar jag tycka att jag vet något som de inte vet.

Jag har undervisat i över 40 år, såväl barn som vuxna, ja t.o.m högutbildade akademiker och jag har ännu inte hittat de magiska genvägar som många tror att IT erbjuder. Med detta sagt vore det förstås förödande dumt att inte använda IT då IT kan utöka vår intellektuella kapacitet, vilket förstås också nämns i artikeln. Vi behöver bara se oss om för att inse att i dagens samhälle kan vi inte klara oss utan IT, även om det gick längre tillbaka i tiden. Detta gäller förstås också undervisning generellt.

Undervisning organiseras emellertid ofta ut som man alltid har gjort; människor samlas i salar och lyssnar till någon som kan något. Förutom att man kan frågasätta sådana arrangemang, blir det ganska meningslöst om de som samlats endast halvhjärtat engagerar sig i det som pågår på plats och istället har det mesta engagemanget någon annan stans, en möjlighet som informationstekniken faktiskt erbjuder.

Det är nämligen så – och nu blir jag lite dogmatisk – att lärande innebär oftast hårt arbete. Är man entusiastisk inför något och tycker det är roligt underlättar detta givetvis, men ibland får man ”bita ihop”. Hårt arbete kan handla om att läsa många och långa texter, slita med matematiska problem eller annat. Framförallt handlar det om att själv kunna åstadkomma något som ett resultat av det hårda arbetet. Alla som gjort detta vet att det i högre grad handlar om att pusta, stånka och ”slita sitt hår” än att kolla uppdateringar på sociala medier under den tid man förväntas åstadkomma något med relevans för den aktuella utbildningen.

För många år sedan skrev jag i en skolverksrapport att ”eleverna tar med sig sina fritidsvanor in i skolan”. Jag tor att denna insikt kan ha ännu större aktualitet i dag då nätet och den mobila teknologin erbjuder åtskilligt flera möjligheter till privata utflykter än vad som var möjligt då för ett femtontal år sedan.

Som en följd av ovanstående funderingar ser jag några (men gärna flera) argument som förtjänar att diskuteras lite mera ingående:

samlar man elever/studenter i en sal måste denna samling vara oundgänglig och då måste man delta med hela sin kognitiva förmåga

ska lärare/kursledare meddela information som redan finns att tillgå på andra ställen bör samling ifrågasättas eller motiveras med oundgänglighetskraven ovan.

undervisning på olika nivåer bör vridas mer mot produktion än konsumtion

Att säga att IT försämrar PISA-resultaten är en alldeles för enkel förklaring, en sådan som sensationshungrande journalister gärna slickar i sig men det är en lättköpt sanning som ”vi som vet något mer” bör distansera oss ifrån.