Den här eftermidagen går jag i gång på ett inlägg i Lärarnas Tidning, nr10, 2016 med rubriken ”Yrkets staus skulle höjas – utan shorts”
Kåsören Mikael Ekström – nyubildad i början av 90-talet – beskriver hur han och en kollega kom fram till en fempunktsplan om lärarares klädkod:
Sandaler och dylikt är tabu. Ingen vill se manliga fötter.
Shorts har man på sig när man cyklar runt på Ven under sommarlovet, inte när man jobbar.
En snygg skjorta inger respekt, men bara om en är propert instoppad i byxan och knäppt upp till andra knpappen såvida man inte använder slips.
Man bär hem arbetsmaterial, böcker etcetera i en portfölj, inte i en ryggsäck, en sådan används med fördel på Ven i punkt 2.
Regler om inneskor ignoreras helt.
Till en början var det inga problem och när kollegerna gick klädda som till semester följde de strikt fempunktsplanen. Det fungerade ända tills en varm höst 1994 då den strikta klädsen blev omöjlig i det 35-gradiga klassrummet. Ekström beskriver hur han föll till föga och i smyg köpte både sandaler och shorts att ha i jobbet. Senare visade det sig att även kollegan gjort samma val.
Vad ska vi nu lära av detta? Kanske beror det på ålder men själv känner jag stor olust när såväl barn som vuxna sitter och äter med kepsen på för att inte tala om luvtröja och tjock yllemössa. Men om jag vore lärare idag skulle jag aldrig ta strid mot denna klädkonvention. Liknande obehag väcker jeans som är upptrasade (redan vid köpet?). Jag har visserligen själv jeans som ”gått av” vid knät men dessa är mer lämpade för trädgårdarbete och jag undviker att visa mig offentlig i dessa. Jag misstänker därtill att den modemedvetne ögonblickligen skulle se att det är ”fel sorts” hål. Låt mig så – efter att ha vädrat dessa fördomar – återvända till lärares klädsel.
En gång för längesedan – under under början av min lärarkarriär på 70-talet – kunde jag aldrig tänka mig att gå i samma kläder till jobbet två dagar i följd. Det avskräckande exemplet för mig var de manliga lärare som kom i samma inrökta kavaj med skinnlappar på ärmarna hela terminen. Detta kombinerat med samma terylenebyxor – i beige! Själv hörde jag på omvägar att man tisslade bakom min rygg om ”klädsnobb” från andra klasser. Den eran tog emellertid slut och under större delen av min yrkesbana bar jag såväl jeans – om än inte ”sletna, sketna eller trasiga” – som t-shirt, dock utan provocerande tryck. Hustrun påminner mig då och då om klädsnobbstiden med viss saknad i rösten.
Jag fastnade för den här krönikan om shorts och läraryrkets status därför att jag många gånger har stört mig på de lärare som klär sig som om de faktiskt skulle ut på ”cykelsemester” istället för att vara en representant för yrket. Det senare innebär – som jag ser det – att man håller en yrkesmässig distans till eleverna (och studenter också för den delen); man är inte ”en av dem” eller ”facebookvän” eftersom man har ett myndighetsansvar både för undervisning och bedömning. Det är min övertygelse att man bättre upprätthåller denna roll om eleverna vet att han/hon inte är ”en av oss”; jag tror heller inte att de vill att det ska vara så.
Eftersom jag tänker så här blev jag lite besviken när skribenten i krönikan föll till föga och klädde sig i såväl sandaler som shorts utan att vidare reflektera över detta; det blev lite som att de insett att de gjort fel . Varför inte släppa lite på klädkoden och klä sig i hela jeans och snygg t-shirt?
Sedan skulle givetsvis skyddsombudet stoppat all verksamhet i 35 graders inomhustemperatur både för personalens och elevernas skull, men det är ju en helt annan fråga.
Fotolänk: ”Bobbi Vie : Lookbook By Alex Bauzon” (CC BY 2.0) by bobbi vie
