Kategorier
fritid samhälle skola

Lärares klädsel och yrkets status

Semesterklädd
Semesterklädd

 

Den här eftermidagen går jag i gång på ett inlägg i Lärarnas Tidning, nr10, 2016 med rubriken ”Yrkets staus skulle höjas – utan shorts”

 

Kåsören Mikael Ekström – nyubildad i början av 90-talet – beskriver hur han och en kollega kom fram till en fempunktsplan om lärarares klädkod:

 

 

 

Sandaler och dylikt är tabu. Ingen vill se manliga fötter.
Shorts har man på sig när man cyklar runt på Ven under sommarlovet, inte när man jobbar.
En snygg skjorta inger respekt, men bara om en är propert instoppad i byxan  och knäppt upp till andra knpappen såvida man inte använder slips.
Man bär hem arbetsmaterial, böcker etcetera i en portfölj, inte i en ryggsäck, en sådan används med fördel på Ven i punkt 2.
Regler om inneskor ignoreras helt.

 

Till en början var det inga problem och när kollegerna gick klädda som till semester följde de strikt fempunktsplanen. Det fungerade ända tills en varm höst 1994 då den strikta klädsen blev omöjlig i det 35-gradiga klassrummet. Ekström beskriver hur han föll till föga och i smyg köpte både sandaler och shorts att ha i jobbet. Senare visade det sig att även kollegan gjort samma val.

Vad ska vi nu lära av detta? Kanske beror det på ålder men själv känner jag stor olust när såväl barn som vuxna sitter och äter med kepsen på för att inte tala om luvtröja och tjock yllemössa. Men om jag vore lärare idag skulle jag aldrig ta strid mot denna klädkonvention. Liknande obehag väcker jeans som är upptrasade (redan vid köpet?). Jag har visserligen själv jeans som ”gått av” vid knät men dessa är mer lämpade för trädgårdarbete och jag undviker att visa mig offentlig i dessa. Jag misstänker därtill att den modemedvetne ögonblickligen skulle se att det är ”fel sorts” hål. Låt mig så – efter att ha vädrat dessa fördomar – återvända till lärares klädsel.

En gång för längesedan – under under början av min lärarkarriär på 70-talet – kunde jag aldrig tänka mig att gå i samma kläder till jobbet två dagar i följd. Det avskräckande exemplet för mig var de manliga lärare som kom i samma inrökta kavaj med skinnlappar på ärmarna hela terminen. Detta kombinerat med samma terylenebyxor – i beige! Själv hörde jag på omvägar att man tisslade bakom min rygg om ”klädsnobb” från andra klasser. Den eran tog emellertid slut och under större delen av min yrkesbana bar jag såväl jeans – om än inte ”sletna, sketna eller trasiga” – som t-shirt, dock utan provocerande tryck. Hustrun påminner mig då och då om klädsnobbstiden med viss saknad i rösten.

Jag fastnade för den här krönikan om shorts och läraryrkets status därför att jag många gånger har stört mig på de lärare som klär sig som om de faktiskt skulle ut på ”cykelsemester” istället för att vara en representant för yrket. Det senare innebär – som jag ser det – att man håller en yrkesmässig distans till eleverna (och studenter också för den delen); man är inte ”en av dem” eller ”facebookvän” eftersom man har ett myndighetsansvar både för undervisning och bedömning. Det är min övertygelse att man bättre upprätthåller denna roll om eleverna vet att han/hon inte är ”en av oss”; jag tror heller inte att de vill att det ska vara så.

Eftersom jag tänker så här blev jag lite besviken när skribenten i krönikan föll till föga och klädde sig i såväl sandaler som shorts utan att vidare reflektera över detta; det blev lite som att de insett att de gjort fel . Varför inte släppa lite på klädkoden och klä sig i hela jeans och snygg t-shirt?

Sedan skulle givetsvis skyddsombudet stoppat all verksamhet i 35 graders inomhustemperatur både för personalens och elevernas skull, men det är ju en helt annan fråga.

Fotolänk: ”Bobbi Vie : Lookbook By Alex Bauzon” (CC BY 2.0) by  bobbi vie 

Kategorier
informationsteknologi samhälle

Att dela eller inte dela – det är frågan

3256859352_cf35412c5f_mDet händer ganska ofta att man får video eller bilder på Facebook som sägs visa kriminalitet eller annat som man bör ogilla och så ombeds man att dela dessa bilder eller filmer vidare så att det ska bli lättare att få stopp på händelsen i fråga eller på förmenta brottslingars vidare framfart. Helt nyligen fick jag en sådan delning från någon på min vänlista där två personer med ”utländskt” påbrå fångats på bild efter påstådd stöld i en butik och nu ville man varna andra genom uppmaningen att dela bilderna vidare.

I söndagens Borås tidning (http://www.bt.se/boras/brottslingar-som-hangs%c2%85ut-pa-natet-ett-problem/) läser jag mycket lägligt en artikel om just detta fenomen att privatpersoner tar sig rätten att lägga ut bilder, video och annan information på sociala medier om personer som de anser begått något brott eller faktiskt blivit dömda för. Polisen tar bestämt avstånd från detta och menar att det är ett förtalsbrott. Enligt rättspraxis är man inte skyldig till brott förrän man blivit dömd. Det är även brottsligt att hänga ut redan dömda personer på nätet.

Däremot menar Polisen att det kan vara till stor hjälp om vittnen tar fram sin mobilkamera och dokumenterar vad som hänt om det kan ske utan att man utsätter sig för risk och sedan låter polisen ta del av materialet istället för att själv omedelbart lägga ut det på internet.

I det här sammanhanget vill jag också referera till en artikel i Fria Tidningen (http://www.friatidningen.se/artikel/123815) där sociologen Agneta Mallén skriver om den s.k. medborgarjournalistikens baksidor.

Mallén skriver att visst finns det flera fördelar med medborgarjournalistik genom att man kan få ögonvittnesskildringar från händelser där inte etablerade medier är närvarande. Vi kan också få känslan av en sorts direktdemokrati då vi inte bara blir mottagare av vad etablerade medier visar utan vi kan även publicera själva. Detta är emellertid inte oproblematiskt som vi redan nämnt ovan.

Vem som helst kan lägga upp material på nätet – kanske främst video – där man hävdar att videon visar en viss händelse som man själv definierar för presumtiva tittare. Om vi är okritiska, tror vi faktiskt att det som beskrivs har ägt rum eftersom vi tror att video visar ”verkligheten”. Men som med all ”dokumentärfilm” ser vi ju något ur någons perspektiv och vi har sällan hela bilden klar för oss. Här kan vi erinra oss ett klipp som visades i SVT för ett tag sedan där väktare övermannade barn, vilket ledde till stor upprördhet. Själv tänkte jag flera gånger att vi nog inte såg hela sanningen här och även om det såg brutalt ut – ryckt ur sitt sammanhang – kan jag mycket väl tänka mig in i väktarnas situation.

Ett klipp som läggs på nätet med tydlig avsikt att visa vilket fel eller vilket brott någon har begått blir lätt till en sorts virtuell rättegång med avsikt att få så många som möjligt att instämma i fördömandet av någon eller något, vilket ju kan få följder som är svåra att förutse.

Mallén pekar också intressant på att filmernas kvaliet har en viss inverkan. En grynig suddig filmsnutt får lätt något autentiskt över sig och vi antar att det är så det ”verkligen” har gått till. Vi får en känsla av ”krigsjournalistik”. Rent generellt gäller förstås att om vi ser ett filmklipp på t.ex. Youtube där någon hävdar att detta visar ett visst skeende, så har vi väldigt liten chans att avgöra om det faktiskt förhåller sig så som speakertexten beskriver.

Den slutsats som jag drar av detta är att man alltid bör vara misstänksam när någon visar på film ”hur det verkligen är”, speciellt om det gäller ämnen där man vet att det finns många olika åsikter och viljor. En annan slutsats är förstås att man bör vara försiktig med vad man delar vidare på nätet. Personligen delar jag aldrig något där jag uppmanas ”Dela vidare”. I de fall där jag faktiskt delar är det sånt jag tagit del av och också vill dela. Då får man också vara beredd att stå för innehållet ifall det skulle visa sig felaktigt eller olämpligt.

Fotolänk: ”Social Media 01” (CC BY 2.0) by  Rosaura Ochoa 

Kategorier
kultur litteratur samhälle

Ovetande

6720438117_d104efd0e6_mDenna varma julidag 2016 gick jag som vanligt in i min bastu på fredagseftermiddagen vid halvsjutiden för en god stunds svettande och stillhet; hade det bara varit svettning jag sökt kunde jag förstås stannat på min balkong där det säkert var närmre 30 grader i solgasset.

Bastun är emellertid något ytterligare. Här i värmen och stillheten rörs tankarna på ett alldeles speciellt sätt av sådant jag läser och gör några anteckningar om. Den här dagen läste jag ett mycket intressant nummer av Fria Tidningen (20/7).

Först läste jag redaktörens inledning där hon reflekterar över ett tidigare inlägg om en lyhörd gymnasielärare som ”ovänt” en begynnande nazist (den artikeln hade jag läst tidigare). Den berättelsen var återgiven i Marcus Prifits bok Från snack till verkstad. Jag kände inte heller till Priftis tidigare men på mitt bibliotek fanns flera av hans böcker. Jag hittade hans Främling vad döljer du för mig? som e-bok. Det är en intressant bok om vardagsrasismen i samhället. Här pekar Priftis ut en hel del händelser och uttalanden som man nog i allmänhet inte tänker på eller som man lite obetänksamt bidrar till.

Inne i tidningen läser jag om hur man organiserade en bred icke-våldsdeminstration mot mot nazister i Jönköping. Här enade man såväl frireligiösa som organisationer på yttersta (vanligtvis militanta) vänsterkanten i en fredlig demonstration tillsammans.

Längre in i tidningen läser jag om medborgarjournalistik, ett uttryck som andas demokrati, men som rymmer åtskilliga fällor (hoppas kunna skriva ett separat inlägg om detta vid tillfälle).

Jag läser också en lång artikel om den franska författaren Marguerite Duras och hennes många böcker om kärleken till en värld i sönderfall. Hiroshima min älskade har vi säkert någon kännedom om. En spännande titel som En fördämning mot Stilla Havet handlar om en mammas desperata kamp att rädda sina marker, enligt artikeln.

När jag läser de här olika artiklarna känner jag mig ofta lite kluven; jag blir glad för att läsa om sådant som inte brukar behandlas särskilt utförligt i min vanliga dagstidning men jag blir också lite nedstämd för att jag känner min oändliga okunskap.

Trots massor av år på universitet har man inte ens koll på en bråkdel av vad man borde känna till, känns det som.

 

Fotolänk:

 

Kategorier
education informationsteknologi media samhälle skola

Orden

(Ingen bild idag eftersom jag skriver om ord)

Från min yrkesverksamma tid kommer jag ihåg att det nog rådde någon sorts konsensus kring uppfattningen att skriftspråket var en av människans verkligt stora landvinningar, om inte den allra största. Att representera mänskliga språkljud med tecken som kunde bevara det flyktiga talet inte bara i närtid utan också för ”evig tid” har fått obeskrivliga (!) konsekvenser för mänskligheten.

Medan talet kunde läras i vardagen blev skrivtecknen något man måste lära sig under mer formaliserade aktiviteter. Om vi gör ett tankehopp till nyare tid, så har lära läsa och skriva (och räkna) varit en sorts signum för skolutbildning.  Små barn brukar förknippa skolgången med att de ska får lära sig läsa, skriva och räkna. Jag tror dock att läsa och skriva brukar nämnas först. Det är så man uppfattar skolan.

När jag tänker tillbaka på min egen första tid i skolan, är det bilderna av bokstäverna som framträder tydligast. Vi började med att träna på boksaven ”M” och även om vi naturligtvis använde det ljud som bokstaven representerar dagligen uppstod en lätt förvirring när vi skulle ljuda. I flera fall blev det till ”uuummm”. Vi lärde oss emellertid och kunde snart själva läsa i boken att ”Mor är rar” och att ”Far ror”.

I det publika samtalet idag hörs återkommande oro över att läsförmågan är på tillbakagång. Nyligen hörde jag ett radioprogram där man förklarade det så det är inte nödvändigvis själva avkodningen som är problemet utan att man inte förstår vad texten uttrycker på ett djupare plan. En projektledare menade sig nå framgång genom att låta alla läsa samma text som man sedan diskuterade ingående.

De som upprörs över den sjunkande läsförmågan utser inte sällan informationsteknologin till syndabock. Här finns utan tvivel många som har haft en välidgt naiv inställning till lärande generellt och därför trott att de tekniska hjälpmedlen skulle lösa alla inlärningsbrister. De som från början varit skeptiska har fått ”vatten på sin kvarn” och talar om skärmarnas förförelsekraft som gjort det ”jobbigt” att läsa texter.

Jag ska inte fördjupa mig i den debatten här utan istället fundera kring några artiklar som jag läst nyligen. De har titlar som ”Jag känner min skolfrökens andedräkt”, ”Varför är vi så sysselsatta med att bli dummare?”, Texten som inte har någon framtid på Facebook” och ”Ett internet som till 82% består av video”.

Samtliga dessa artiklar diskuterar textens vara. Ursprunget är att Facebook, som ju är den ojämförligt mest inflytelserika plattformen världen över har gått in för att främja video t.o.m. live video. Man säger helt enkelt att framtiden på FB kommer att karakteriseras av video (”Pics, or it didn’t happen!”)!

Men blir vi dummare av detta som en skribent påstår? Nja, vi kanske ska rannsaka oss själva: visst hänger vi ofta på Facebook istället för att läsa en längre text. Tv-serierna har ersatt romanerna i många fall.

Greider som skriver så vackert om sin skolfröken (han tyckte om att känna hennes andedräkt) pekar på att varenda landsortstidning numera ska visa video (av undermålig kvalitet) istället för längre texter.

Facebookdirektören som uttalar sig i en av artiklarna hävdar att man kan säga så mycket på kort tid med video. Jag är inte övertygad. Själv tycker jag att videoinslag tar för lång tid jämfört med hur jag kan utläsa budskapet ur en text. Det är möjligt att vi som har en akademisk bakgrund inte är representativa här. Kanske är det (dessvärre) så att majoriteten är lycklig över att informeras via bilder i stället för text.

Ett problem med video – som jag ser det – är att det inte kan ge någon bakgrund eller analys av ett skeende. Visst ”drabbas” vi av den lille pojken som flutit inland men vi vet inte egentligen hur bilden har kommit till. Vår tolkning är nog att fotografen har råkat befinna sig vid stranden och att han/hon har ett gott syfte och vill visa ”världen” så att vi reagerar. Videomediets starka påverkanskraft kan också utnyttjas av den som har ont uppsåt; en obekant video försedd med en falsk speakertext kan bli ett farligt propagandavapen.

Läs gärna originalartiklarna som jag hänvisar till ovan.

http://www.etc.se/ledare/jag-kanner-min-skolfrokens-andedrakt

http://www.svd.se/varfor-ar-vi-sa-sysselsatta-med-att-bli-dummare/om/kultur

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/17/texten-som-inte-har-nagon-framtid-pa-facebook/

http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/20/kommer-facebook-att-lyckas-med-sin-livevideo-strategi/?nrdr=true

Kategorier
kapitalism miljö politik samhälle

Brexit

Jag läser en inledare av Sara Falkstad i FT 29 juni 2016 och jag blir så engagerad av hennes klarsyn att jag måste referera och citera en del här:

27954696555_c6e8f748ef_m

Storbritannien lider av ett ”postindustriellt stressyndrom” (sagt av journalisten Andrew Brown) vilket gör att man är på jakt efter syndabockar; Bryssel har blivt främsta måltavlan.

Falstad skriver att det är lätt att hålla med om  en del av kritiken mot EU eftersom det är en odemokratisk union skapad för storkaptitalisterna och där lobbyisterna har den största makten. Att tala om EU som ett fredsprojekt blir ett slag i ansiktet på alla de ”oönskade” som får sin grav i Medelhavet när de försöker bli en del av den europeiska gemenskapen.

 

 

Om britterna hade röstat för utträde för att de ville ett bättre samhälle;

Om britterna vela riva murar där flyktingarna dör;

Om de britterna hade velat lämna EU för att fascism och fattigdom återvänt till Europa;

Om britterna hade röstat för att decentralisera  och demokratisera ekonomin;

Om britterna hade velat säga nej till militarism;

Då hade Brexit  varit en modig handling.

Dessvärre är det inte alls på dessa bevekelsegrunder britterna röstat nej utan det är på främlingsfientliga grunder styrkta av Camerons flirtande med UKIP. Det är alltså – dessvärre – inte systemkritik som ligger bakom Brexit och utträdet är därför en seger för högerkrafter, populism och historielöshet.

Det är svårt att jubla över att EU knakar i fogarna när alternativet är att murarna byggs ännu högre.

Läs originalartikeln här: http://www.friatidningen.se/artikel/123609

Bildlänk: ”Polling Station” (CC BY 2.0) by  Matt From London 

Kategorier
politik samhälle

Statsrådssemester

5371677597_d11a4b5aa0_mJag uppskattar Birger Schlaug för hans härliga ironi och han åsikter generellt.

I en krönika (FT 22 juni 2016) beskriver han vad statsråden bör grubbla över, alternativt kännna skam för (om de kan) när de går på semester.

Schlaug går igenom samtliga partier och jag uppfattar det som att han anser att skammen, alternativt samvetet, borde göra sig mer påmint ju länge högerut man kommer på den traditionella politiska skalan (min tolkning).

Vänsterpartisterna bör ha dåligt samvete för att de öppnade för försäljning av Vattenfalls brunkolsverksamhet för att bli mer aptitliga i Löfvens ögon.

Miljöpartiet borde inte säga något då man kovänt i frågan efter att Fridolin viftat med brunkolsbitar.

Socialdemokraterna bör givetvis rannsaka sitt samvete (om sådant finns)  efter vändningen i flyktingfrågan.

Kristdemokraterna borde ju ha dåligt samvete för allt möjligt. Schlaug befarar dock att de inte kommer ihåg hur deras förgrundsfigur kastade ut månglarna ur templet utan gladeligen låter giriga profitörer brandskatta skolor. Sannolikt, menar Schlag, är man förvissad om att girigheten kan förlåtas om man sedan ber om detta.

Centerpartisterna kan kanske inte ha dåligare (!) samvete än under Maud Olofssons tid. Det kan liksom inte bli mer nyliberalism.

Folkpartisterna (Liberalerna numera) är vilsana mellan djupt troende socialliberaler och ”manchesterliberaler” som älskar ökade ekonomiska klyftor.

Moderaterna leds av en partiledare som gör allt för att skaka av sig det påhittade samvete som den tidigare partiledaren verbaliserade. Nu gäller istället: ”vad är ett gott samvete i jämförelse med ett gott bankkonto?”.

Sverigedemokraterna saknar antagligen samvete av ren självbevarlesedrift.

 

Fotolänk: ”20110120-dont-make-excuses” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Chris Piascik 

 

*

Det vanligaste argumentet mot att man ägnar sig åt populism och röstfiske är att man varit ”nödd och tvungen”. Här finns, som jag kommer ihåg det, intressanta historiska beröringspunkter med en biskop Brask som klarade livhanken genom att smyga in den omtalade brasklappen. Det är tydligen en gångbar strategi alltjämt.

Som en motvikt mot fegheten och populismen håller Schalug fram Olof Johansson, centerpartistiskt statsråd, som avgick av samvetsskäl då det gällde Öresundsbron. Schalug citerar Johansson: ” Jag kan väl för fan inte sitta kvar och genomdriva det jag en hel valrörelse motsatt mig så hårt som jag gjort, så kan man inte göra, inte jag i alla fall”. Det du Fridolin (min kommentar)!

Schlaug menar att Johanssons envetna motstånd mot bron resulterade i att den blev mycket bättre ur miljöperspektiv. Av detta kan vi lära att motstånd lönar sig; man vinner inte allt man kämpar för men man kan skapa besinning och eftertanke inför dåliga lösningar.

Läs också en intressant krönika om populism och demokrati.

Kategorier
miljö natur samhälle

Kol

FSC-märkning
FSC-märkning

Själv betaktar jag mig inte som någon ”intensiv” grillare men visst grillar vi någon handfull gånger under sommarsäsongen. Ibland lite mer kanske, beroende på vädret.

I en artikel (FT 10 juni 2016) av Sarah Olsson med titeln Så undviker du kolmaffian bskrivs hur vi gärna grillar eko- och kravmärkt för att inte tala om vegetariskt! Kolet däremot kan vara en stor miljöbov.

Sådana självklarheter som att man bör undvidka engångsgrillar och tändvätska kommer jag inte att vidare kommentera här. Kolet däremot – det till synes harmlösa naturmaterialet – kan ha en mörk (!) historia.  Helt kort bidrar viss kolproduktion till avskogning (illegal) och vidriga arbetsförhållanen för arbetarna. Inte sällan framställs kolet under maffialiknande förhållanden. Måste jag sluta grilla då? Nja…

EU håller på att se över reglerna så att skog och människor skyddas. På senare år har det växt fram en FSC-certifiering av grillkol (forest stewardship council). En FSC-märkning innebär att skogen avverkats med hänsyn till miljö, djur och lokalbefolkning.

Det mesta av den grillkol som säljs i Sverige är FSC-märkt. FSC har också ett nummer där man kan kontrollera i en global databas varifrån kolet kommer.

Om man köpter FSC, undviker tändvätska och engångsgrillar har man i all fall gjort något lite för miljön.

Måste se vad det står på min påse grillkol! Jag ser att min grillkol kommer från Polen: http://gryfskand.pl/

Kategorier
politik samhälle

I praktiken är vi redan med i Nato

Demonstration mot NATO i Helsingfors
Demonstration mot NATO i Helsingfors

Jag blir så upprörd när jag läser inlägget av Barbro Midbjer från Fredsrörelsen (LFT 3 juni 2016) att jag glömmer att kommentera ”delningsekonomin” med  det tvivelaktiga flaggskeppet Uber. Nedan refererar jag valda delar ur Midbjers artikel.

Nästan varje dag skrivs det något negativt om Ryssland i våra medier. Detta har varit framgångrikt i så måtto att många blivit rädda och tror att vi måste kasta oss in i Nato för att skydd. Istället är det precis så att det nyligen ingångna värdlandsavtalet, där Nato kan få anfalla ett tredje land från vårt territorium, utgör den största faran för oss när Sveriges och USA:s militär gör gemensam sak och regering och riksdag hakar på krigshetsen.

Palme – på sin tid – införde begreppet ”gemensam säkerhet” mot krig med kärnvapen. Den nuvarande socialdemokratiska regeringen talar inget om detta. Kanske kan de inte sin historia? Sveriges nuvarande företrädare litar jag inte på, skriver författaren. Alltså de som ska skydda oss från krig. Jag behöver väl knappast nämna att jag håller med här.

Istället tar värdlandsavtalet oss huvdustupa in i krig där Nato ska kunna förvara kärnvapen i Sverige. Det allra mest skrämmande är dock att ett anfall ska kunna ske från Sverige. Tack vara propagandakriget kan det vara fritt fram att anfalla Ryssland. Ryssland, å sin sida, kommer naturligtgvis inte att tacka och ta emot Natos kärnvapenanfall (eller andra anfall) från svenskt territorium. Och då kan vi med stor sannolikhet ”hälsa hem”.

För egen del vill jag tillägga – om vi som nation skulle överleva ett sådant krig – att jag vill se att de som kastade oss in detta krig genom sin natofascination blir ställda inför riksrätt eller kanske rentav krigsrätt!

En annan artikel av samma författare finns på: http://www.landetsfria.se/artikel/120399

Fotolänk: ”Nato danger” (CC BY-NC 2.0) by  suviih 

Kategorier
media politik samhälle

Ge eko

5610797033_86b199d16b_m”Som man ropar (kanske var det frågar?) får man svar.” Vid olika tillfällen har jag dryftat tankegången att vi gärna omger oss med de åsikter som bekräftar det vi redan tycker, därav begreppet ekokammare om sociala medier. I en grupp på FB vars mission är att avslöja och motarbeta de värsta vulgärargumenten om immigranter gavs exempel från en riktig ”avgrundssajt” och eftersom ingen såg mig utom FB förstås (det kändes nästan som när man i de tidiga tonåren smög undan och bläddrade i den tidens porrtidningar och inte vill bli sedd) skrollade jag igenom en rad inlägg där man presenterade de vanligaste påståendena om ”gå-före-i-kön”, skolresultat, brott, bråk m.m.

Innehållet i inläggen var i och för sig inget som överraskade mig; jag hade väl blivit mer förvånad om man inte hade skrivit detta. Det som däremot överraskade mig var vilken påverkan denna störtflod av olika slags problem, presenterade med bilder och till synes helt normala rubriker från olika media, hade på mig. Jag började så smått känna att det är ”för djävligt” att DOM kan uppföra sig så att DOM får såna fördelar, att ”vanliga hederliga svenskar …” o.s.v.

Jag slutade läsa men jag inser den enorma faran i att ständigt omge sig med åsikter som stämmer överens med det man redan tycker. Vi är nog dessvärre alla sådana att vi söker upp, läser och delar sådant vi redan tycker.

Detta lämnar mig med en ganska obehaglig slutsats: Åsikterna och identiteten kommer först och vi påverkas i mycket liten grad av det som inte stämmer med det vi redan tyckte (om vi ens träffar på detta). Jag vet inte riktigt vart detta resonemang leder då det ju i grunden innebär att upplysning, diskussion och faktaargument skulle vara verkningslösa. Så får det naturligtvis inte vara!

Foto: ”Echo Boy” (CC BY 2.0) by  stephendotcarter 

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi fritid hem klass samhälle

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank