Kategori: samhälle

Kategorier
politik samhälle

Ett annorlunda land

Birger Schlaug reflekterar i en inledare i Fria Tidningen den 9 november över en rad politiska förhållanden, vilka kan vara värda lite extra eftertanke. Här är några:

”USA är ett märkligt land. Samtidigt som man har haft flest Nobelpristagare har man en befolkning där nästan 40% tror  på Bibelns skapelseberättelse om Adam och Eva. Det lär [heller] inte finnas något annat land där så många bärare av kritvita tänder blandas med så många tandlösa.”

”Det är inte Trump som är problemet i USA, det är det som skapat Trump som är problemet.”

Detta sagt om valsystemet som endast gynnar de stora etablerade partierna – en ”tvåpartidiktatur” – som missgynnar de mindre i hopp om att man ska ”undvika pöbelvälde”.

”Hur kan två stora partier i ’världens största demokrati’ försvara dödsstraff, acceptera att varannan amerikan äger vapen, ifrågasätta idén om välfärdssamhället?”

Kategorier
education samhälle skola utbildning

Om återkommande lärare, del 2

4365915790_8e049d169a_zLärarens återkomst är, som någon uttryckte det, ”en riktig bladvändare”. Detta stämmer säker när det gäller de första fem kapitlen och ifall man är förtrogen med de sammanhang som Linderoth beskriver. Hör man till denna grupp är det också högst troligt att det som sägs väcker en rad olika känslor såsom, munterhet, förlägenhet och säkert också en hel del irritation.

Munterheten kan jag tänka mig skulle kunna uppkomma därför att man tycker att det härligt att alla epigoner och förståsigpåare får sig en påminnelse om vad man ”gått på”. Förlägenhet kan säkert också sprida sig hos alla (oss) som har stått mitt i vardagen och följt trenderna utan att egentligen ha haft vare sig tid eller ork att stå emot även om det känts fel. Slutligen irritationen, som säkert uppstår hos alla dem som satsat sin prestige och karriär på just det som Linderoth kritiserar.

Som en röd tråd genom boken går kritiken av konstruktivismen, den som i olika tappningar blir KIP, konstruktivistiskt inspirerad pedagogik, enligt Linderoth. Mycket förenklat bygger konstruktivismen på idén om att individen ”konstruerar” sin kunskap genom att gradvis anpassa och förfina inre mentala strukturer i förhållande till de information som omgivningen på något sätt ”utsänder”, en sorts berikningstänkande i Linderoths termer. I pedagogiska sammanhang kommer detta oftast till uttryck som en pedagogik som bör bygga på den lärandes egen aktivitet, tillsammans med andra och i sammanhanget tillgängliga resurser. Lärares undervisning d.v.s. att den som kan något talar om detta för de som ännu inte kan, blir ur ett sådant perspektiv inte något eftersträvansvärt, snarast något man bör undvika.

Här är det viktigt att påpeka att Linderoth inte menar att detta synsätt är ”fel” i någon absolut mening utan kritiken riktar sig främst emot en, bland skolforskare, egenartad enögdhet då man inte framhåller att konstruktivism är ett av flera olika sätt att förstå lärande och undervisning. Det är mot den bakgrunden som Linderoth vill presentera ett annorlunda perspektiv, som just är ett perspektiv bland andra.

I bokens sjätte kapitel presenterar han det ekologiska perspektivet. Om de föregående kapitlen varit lätta att ta till sig för var och en med intresse för skolfrågor, framträder här mer av forskaren Linderoth och här måste nog även den vane läsaren av akademisk text dämpa lästakten avsevärt. Sannolikt blir detta kapitel mycket svårbegripligt för den som inte träffat på begreppen tidigare.

James Gibsons stora verk The Ecological Approach to Visual Perception har jag också läst men naturligtvis inte alls med samma djupa förståelse som Linderoth. Trots dettta tror jag att det hjälper mig en hel del när jag försöker begripa mig på det ekologiska perspektivet.

När jag läser om det ekologiska perspektivet, gör jag det mot en bakgrund av hyfsat god förståelse för ett annat perspektiv, det sociokulturella, som också nämns i kapitlet. När jag talar om lärande för människor som inte är uttalade pedagogforskare, brukar jag beskriva lärande (kunskap) som något man gör, alltså inte nödvändigtvis något man har (som en sorts bagage) och snarare något man blir. Ibland drar jag till med att det är en ontologisk process i den meningen att man inte bara ”har” något mer utan att man blir någon annan. Här ser jag med min läsning en väldig likhet med den evolutionsmetafor som Linderoth beskriver genom att vi inte är samma varelse med bättre förmågor (amöba med talförmåga!) utan att vi i någon mening blir någon annan när vi lär.

För mig har situerat lärande och legitimt perifert deltagande varit väldigt värdefulla metaforer för hur det går till att tillägna sig, appropriera, något. Den tydligaste tillämpningen i ”praktiken” på detta perspektiv är de studier av Lave och Wenger som beskriver hur skräddarlärlingar går från att vara noviser till att bli färdiga skräddare.

I den lärandeprocessen känner jag igen åtskilliga av de begrepp som Linderoth redogör för. Sålunda erbjuder miljön för skräddarlärlingarna de nödvändiga affordanserna; den är en organiserad lärandemiljö där läraren är den som organiserar utifrån sitt mer funktionella sätt att urskilja affordanser. Det som jag inte tycker har en motsvarighet hos det ekologiska perspektivet är de rollmodeller som lärlingar längre fram i processen utgör.

Miljön är också strukturerad i så måtto att den som lär sig ”slipper” möta vissa fenomen då dessa för en individ med ofullständig förmåga att urskilja snarast kan utgöra hinder för lärandet. Det är inte svårt att tänka sig in i lärares agerande i ett svenskt klassrum och göra jämförelser.

Under processens gång blir lärlingarna allt bättre på att göra mer funktionella differentieringar i den rika miljön. Det ekologiska perspektivets uppfattning om att individer måste differentiera funktionellt – och att detta är en aktiv process – står inte i någon motsättning till det situerade lärandet, som jag ser det.

Att lära handlar om att ”bli en kompetent deltagare i en miljö” brukar jag säga och jag kan inte se att detta skulle stå i strid med det ekologiska perspektivet. Att bli en kompetent deltagare handlar då om att man approprierar, alltså att individen förmår urskilja miljöns affordanser på ett sätt som gör att man erfar på ett mer funktionellt sätt.

Processen att bli en kompetent deltagare handlar förstås inte enbart om att kunna sy kostymer, alltså manuella färdigheter. Själv brukar jag tänka på min egen forskarutbildning som i hög grad handlar om att göra allt mer differentierade val och detta gäller den vetenskapliga diskurs som innefattar såväl skrivande som hur man agerar i miljön. Det blir väldigt tydligt här att det handlar om att bli någon som handlar kompetent. Handledarens roll är här oerhört viktig då denne strukturerar miljön och hjälper doktoranden att förfina sina iakttagelser. Steget till en lärare som återupptar sin undervisande roll är inte orimligt långt.

I vår vardagliga uppfattning är verktyg något vi använder för att utföra specifika uppgifter. Här fann jag immateriella verktyg såsom begrepp och termer särskilt intressanta ur ett ett ekologiskt perspektiv. Om vi inte tänker oss att verktyg är något som vi använder för att bearbeta något annat, utan istället tänker oss att själva verktyget faktiskt specifierar vad vi ser (affordanserna) kommer man nära det som jag många gånger försökt förklara i en liten presentation som jag kallat ”Why theories?” där jag menar att regelsystem i sporter och begrepp inom vetenskap faktiskt blir det som avgör vad vi ser eller erfar. Reglerna och begreppen blir då inte någon sorts yttre verktyg utan de erbjuder sådana affordanser som gör att vi erfar på ett annorlunda (och bättre) sätt. Kanske är det så man ska fatta verktyg?

Nu kan det vara dags för lite slutsatser för de lärare som tänkt återkomma. Efter att ha läst Lärarens återkomst har vi antagligen fått ett antal svar på varför det kändes så konstigt att elever och studenter skulle sitta och själva försöka upptäcka sådant som vetenskapen ägnat åratal åt att förstå och varför vi inte fick berätta och visa på ett sådant sätt att det inte bara förkortade vägen till lärande utan framförallt att de inte gick vilse på helt ofruktbara vägar.

Vi har antagligen också insett att undervisa kräver sin man/kvinna. Ska man strukturera en pedagogisk verksamhet krävs att man behärskar det man ska undervisa om och inte enbart blir en ”uppgiftsadministratör”. Undervisning tar tid och den insikten har dessvärre fallit bort under KIP-eran; lärare har fått allt fler uppgifter som inte alls har med själva undervisningsuppläggen att göra.

Men vad ska vi ha det ekologiska perspektivet till? Behöver vi egentligen detta för att bli en berättande, visande och instruerande lärare? Nej självklart inte, lika lite som vi behöver känna till grammatik för att kunna prata eller skriva. Däremot erbjuder det ekologiska perspektivet ytterligare ett sätt att reflektera kring och förstå lärandet eller med andra ord: det får oss att se lärande på ytterligare ett sätt och det är ju det som är själva meningen med allt lärande; att uppfatta allt fler (och bättre) affordanser i miljön; som radion som justeras in för att få bra mottagning.

Fotolänk: ”Socrates” (CC BY-NC-ND 2.0) by oshkar

Kategorier
education samhälle skola utbildning

Om återkommande lärare, del 1

6025721767_316e284f14_zJag har läst Linderoths bok Lärarens återkomst och eftersom jag själv tillbringat mer än 40 år i pedagogikens tjänst väcks naturligtvis en hel del tankar – även sådana som kanske inte direkt relaterar till läsningen.

Jag läser de första kapitlen i rasande fart, nickar igenkännande och tänker ”där fick de sig allt”, de troende. Men efterhand som jag läser blir mitt sätt att ”erfara alltmer differentierat” och jag inser att det där med att ge någon en smocka nog inte är avsikten, knappast heller konstruktivt.

Jag lämnade skolvärlden i mitten av nittiotalet och har kanske därför varit förskonad från de värsta av de förhållanden som Linderoth beskriver. Däremot började jag arbeta med lärarutbildning tidigt under 90-talet och i så måtto kan jag nog räknas in i de skyldigas skara.

Vid min första anställningsintervju, sa jag att jag kunde tänka mig att arbeta med svenskämnet eftersom jag läst såväl Litteraturhistoria (som det hette då) som Nordiska språk – visserligen lightversioner enligt gamla tiders kursplaner, men ändå. Därtill hade jag en pedagogisk påbyggnad med fördjupning i ”svenskämnets didaktik” i bagaget. I anställningsintervjun sa min utfrågare: ”Nja, vi ser nog didaktiken mer som ett allmänt område som inte är knutet till något enskilt ämne.”

Jag förstod nog aldrig riktigt hur man skulle kunna undervisa ”generellt” d.v.s. utan ämnesfokus men det var naturligtvis ett intressant steg för mig att bli lärarutbildare efter mer än 25 år i grundskolan. Dessutom förverkligade jag ett gammalt uttalande till mina studiekamrater på lärarutbildningen under 60-talet: ”Metodiklektor, det ska jag bli!” Nu hette det ju inte så längre men redan på 60-talet hade jag en positiv bild av våra lärare som undervisade oss ”lärarkandidater” om hur man gjorde när man undervisade i olika ämnen.

Trots min dragning åt ett visst ämnesinnehåll befanns jag värdig att inleda min akademiska karriär – i allmänmetodik. Och även om jag inte riktigt visste hur det skulle gå till att undervisa utan att undervisa i ett speciellt ämne, tänkte jag som jag brukat tänka i skolan att om jag inte tog alltför mycket plats, kunde jag ändå göra på ett sätt som jag begrep mig på.

Ett framträdande drag i Linderoths bok är just bristen på ämnesfokus såväl i skolan som på lärarutbildningen (allmänt utbildningsområde). Ämnesfokus kräver en lärare som behärskar kunskapsdomänen annars blir det omöjligt att presentera ämnet på ett sådant sätt för de studerande att de mest väsentliga ”affordanserna” framträder.

Linderoth blottlägger – inte utan en viss ironi – det katastrofala i att en grupp skolelever eller högskolestuderande ska gå ut och tillsammans diskutera – tycka till – om något som de bästa fall har lite vardagserfarenheter av. Därefter ska varje grupp redovisa vad de TYCKT och sen är gruppuppgiften gjord.

Fokus för ett sådant upplägg är främst själva metoden; hur man ska göra medan områdets vad endast i undantagsfall får någon mer strukturerad och djupare behandling av en ämneskunnig.

Bland skolbarn blir förstås ett sådant upplägg av ringa värde ur inlärnings- (lärande?) synpunkt då man måste räkna med att själva situationen – att jobba i grupp någon annan stans än i klassrummet – tenderar att erövra den mesta kognitiva energin.

En viss skammens rodnad sprider sig när jag tänker på att jag själv har anbefallt gruppdiskusssion bland studenter i ämnen som jag alls inte behärskat. För att ta ett exempel sattes jag att undervisa i ett kursavsnitt och seminariebehandla en bok i genusvetenskap. Även om jag själv läste den utmärkta boken (för första gången!) och mycket väl erkänner områdets berättigande, kan jag inte direkt tillföra något om forskningsläget eller peka ut väsentliga drag (möjliggöra rimliga affordanser). Om jag inte minns fel, var det också någon eller några studenter som ifrågasatte min kompetens inom området medan de flesta fogligt läste boken, diskuterade och tyckte till. Så även jag.

Nu tycker jag väl egentligen lite synd om alla KIP-lärare (KIP=konstruktivistiskt inpirerad pedagogik) som nog har gjort det som förväntats av dem; så gjorde ju även jag. I sanningens namn måste jag dock säga att jag egentligen aldrig trott på idén att barn – framförallt inte barn – och studenter skulle klara av att tillägna sig ett ämnes väsentligheter genom ”en obändig lust att lära”. Den okunnige kan ju aldrig veta vad som är väsentligt och intressant utom det mest närliggande förstås.

Redan i min avhandling kritiserade jag föreställningen om att skolbarn skulle ”söka på internet” med det självsäkra uttalandet: ”Den som inte kan något hittar heller inget av värde!” Värdefullt för ett specifikt ämne måste man kanske tillägga. Man måste alltid få hjälp, i bästa fall av en lärare som återkommit.

Sammanfattningsvis menar jag att Lindroth bildligt håller fram en sorts skrattspegel som får oss att rodna en hel del för att vi varit så naiva och ”gått på” detta med eget arbete, gruppdiskussioner, konstruera sin egen kunskap och allt detta medan de – förhoppningsvis – kunniga lärarna varit bundna av en sort pedagogisk ideologi som hindrat dem att faktiskt undervisa elever och studenter.

Det är meningen att fortsättning om perspektiv ska följa men kan aldrig veta när …

Fotolänk: ”Socrates” (CC BY 2.0) by picturesquire  

Kategorier
ekonomi miljö politik samhälle

Vi väljer det som passar oss, tro inte annat!

3176264951_9b9b70a0b8_mNedanstående text är en reflektion kring en krönika i Borås Tidning där skribenten Johanna Grönbäck menar att vi har gått på en myt om att ekomat skulle vara bättre för människor och miljö. Det finns ingen entydig forskning som stödjer detta, menar hon.

Den inledande krönikan väckte många kommentarer till ekomatens försvar, kan man väl säga, och Grönbäck fann sig föranleden att ta upp dessa kommentarer i en följande krönika den 4 november.

*

Till dig, Johanna Grönbäck, vill jag säga att du glömde en del och därför får du lite hjälp här att komplettera det du också kunde ha tagit upp på temat tro och vetande.

”Det finns vissa frågor som är så viktiga att vi verkar bortse från vad som faktiskt ger bevisat positiv effekt. Istället omfamnar vi första bästa alternativ som erbjuds och paketeras på ett, för vår egen världsbild, tilltalande sätt.” Så har du skrivit.

Ja, Johanna, du vet inte hur rätt du har! Nog är det så att vi tenderar att välja ut det som passar oss bra; du har gjort det här och det kan säkert vara så med ekomaten också. Om vi tycker att det är viktigt att inte äta i oss gifter och att människor och djur ska ha en drägligare miljö, då väljer vi antagligen eko för att vi tror att det är bra. Den uppfattningen har vi antagligen inte fått genom att läsa forskningsartiklar. Vi fungerar så i de flesta fall.

 ”Är vi alls intresserade av att veta vad som har effekt i de riktigt avgörande frågorna såsom [privatisering av skolor, äldreboenden och sjukvård]? ”Eller är vår [politiska övertygelse] för stor för att ta in annat än det som gör att det känns rätt snarare än är sant?”

”Ingen tvivlar på (fast kanske jag i alla fall) att den som” [vill sälja ut sjukhus och äldreboenden] vill förbättra (för vem eller vilka?)”.

”Den essentiella frågan är om [de här privatiseringarna] har positiv effekt för målsättningen. I frågan om [privatisering av samhällstjänster] är forskningen tveksam, närmast negativ.”

Så här är det, Johanna, ”[i] de frågor som väcker allra mest [engagemang] och känslor har vi alla en tendens att gå på vad som känns rätt snarare än vad som är sant och rationellt.”

Är man en politisk skribent med en specifik agenda är det alldeles självklart att man väljer det som passar den politiska åsikt man förfäktar. Så gör vi förstås alla, även vi som inte har tillgång till megafonen.

Fotolänk: ”Äntligen tillbaka 🙂” (CC BY 2.0) by jonsson

Kategorier
arbetsmarknad samhälle skola utbildning

Är du särskilt skicklig, lille lärare?

Lärare och lärarinnor
Lärare och lärarinnor

Jag läser i Lärarnas Tidning att Johanna Jaara Åstand menar att det inte är Lärarförbundets fel att det blivit så galet med lärarlönelyftet. Vems felet är lämnar jag därhän eftersom jag inte berörs längre. Jag kan dock inte låta bli att göra ett tankeexperiment där jag förflyttar mig tilbaka till den skolvärld där jag tillbringat drygt 25 år av mitt yrkesverksamma liv.

*

Till oss som jobbar på skolan kommer signaler som väcker diskussion och oro bland kollegorna. Det var ju inte länge sedan vi med stor tveksamhet tvingades acceptera att det skulle utses ”förstelärare” bland oss arbetskamrater vilket numera gjort majoriteten av oss till ”andrelärare” eller en sorts B-lag. Detta medförde intressant nog att vi andrelärare kände en större gemenskap med varandra och fällde lite galghumoristiska kommentarer i stil med: ”Det är som när det skulle väljas lag i fotboll i skolan; de som tog sig rätten att bestämma sa generöst ’det är jag och Tommy mot klabbet’ (alternativt: gröten, tjabbet eller bara resten)”.

Det fanns kanske trots allt någon sorts logik bakom förstelärarna uttryckt som speciella uppgifter även om vi var ganska övertygade om att det var de som  ”låg bra till” som utnämndes och därmed fick ett rejält lönepåslag som bevis på att man var förste-.

”Kommer ni ihåg ’den lille förstemannen’ i den hyllade serien Matador?” skrattade vi. ”Han var ju strängt taget en ganska löjlig figur”, tänkte vi sen och kände oss inte fullt så värdelösa. Men nu ska dessutom några av oss utses till ”särskilt skickliga lärare”. Hur detta ska gå till är alltjämt fördolt för oss men vi har våra (onda) aningar om vilka som kommer ifråga.

Som i alla arbetsgemenskaper har vi självfallet uppfattningar om att det finns kollegor bland oss som är lite mer engagerade i sitt jobb än andra; det vore dumt att hyckla om detta. Våra uppfattningar om varandra är ju grundade i vad vi ser i vardagen men vi kan inte räkna med att ledningen har just denna kunskap när de ska utse de ”särskilt skickliga” och därmed förpassa de övriga ytterligare ett steg nedåt, till ”tredjelärare” eller de som blir över (”klabbet”). Antagligen, tror vi, utnämns sådana som ”visat framfötterna” i andra sammanhang än i undervisningen och inte alls de som vi vet lägger ner mycket engagemang i sin undervisning.

Omsider utser ledningen de särskilt skickliga eller ”SS-truppen”  som vi säger när ingen hör det. Nu är det förstås inte så att vi trakasserar de stackars arbetskamraterna för att de har blivit lite för mer än ”klabbet” av lärare; egentligen är det lite synd om dem för de känner ju att de, kanske mot sin vilja, blivit skilda från arbetskamraterna i någon mening och de känner säkert att det pratas när de inte hör det och att de ofta får kommentarer om att det nog är bäst att ”en särskilt skicklig lärare” tar sig an den och den uppgiften så att det blir ”riktigt gjort”. Lite synd om dem för egentligen är de oskyldiga men de har förstås inte kunnat tacka nej till flera tusen mer i månaden (lojalitet kan som bekant köpas – och säljas – för pengar).

Fortsättningsvis känner de ”särskilt skickliga” allt mindre samhörighet med de forna arbetskamraterna och därför sitter de oftast för sig i kollegierummet.

*

Nu har jag givetvis tagit ut svängarna rejält i det här tankeexperimentet och kanske kommer det inte alls att bli så som jag utifrån mina fördomar fantiserat fram ovan. Dock har man genom sådana här idiotiska (min uppfattning!) påfund slagit in en kil i arbetsgemenskapen, vilket naturligtvis inte på något sätt gynnar det dagliga arbetet.

På min tid fick man det som elaka tungor kallade för ”senilitetstillägg” d.v.s. man flyttades upp i lönegrader efter antal år i tjänsten. Jag tycker alltjämt att detta var ett bra och rättvist system. Självfallet var det så att en och annan kanske inte förtjänade sin löneförhöjning men att därför dra slutsatsen att man blir bättre för att man får s.k. individuell lön är inte annat än ideologi och framförallt vanföreställningar om lärarjobbets villkor.

Hela idén om att man ska sporras att arbeta bättre (mer?) för att få mer lön bygger på en sorts fabriksprincip där ett intensivare arbete leder till fler producerade enheter. Detta kan säkert fungera om förutsättningarna är kända och stabila, vilket de i princip aldrig är i undervisningssammanhang. Den ”produktion” man åstadkommer kan ju heller inte på något vis jämföras med tillverkning.

I ett system med individuella löner för arbetstagare som möter fullständigt olika och svåröverblickbara situationer, blir förstås en lärare som har ”producerat” många godkända elever värd en högre lön än den som har många underkända. Hur den enskilde läraren klarar av att balansera mellan sitt ansvar som lärare och sitt behov av en bra löneutveckling blir därför snarare en moralisk fråga än en pedagogisk.

Låt mig summera! Det är mycket skadligt för en arbetsgemenskap att utse några som är ”för mer” om detta inte är kopplat till tydliga och accepterade kriterier såsom utbildning eller specifika extrauppgifter. Att tala om särskilt skickliga lärare låter sig nog göra men att gå därifrån till att faktiskt utnämna individer i en arbetsgemenskap till bättre än andra är kontraproduktivt för arbetsgemenskapen och därtill en nästintill hopplös uppgift som man med fördel avstår ifrån ifall man inte vill inveckla sig en rad nya problem.

Att däremot på nationell nivå verka för att ”uppgradera” yrket som sådant ser jag däremot som en angelägen uppgift för lärarförbunden.

Fotolänk: ”92943” (CC BY 2.0) by Tekniska museet

Kategorier
e-reader informationsteknologi litterarur media samhälle skola teknik utbildning

Läsplatta?

Läsplatta
Läsplatta
    Jag undrar varför surfplattor nästan alltid benämns ”läsplattor” i pedagogiska sammanhang? Antagligen är det en sorts besvärjelse där man vill leda tanken bort från att surfa på nätets lockande platser. Det är nog en besvärjelse av samma typ som när min hemkommun, Borås stad, kallar sig ”Cykelstaden Borås” eller ”Bildningsstaden Borås”. Ingen – såvitt jag vet – förknippar Borås med vare sig cyklande eller bildning.

”Läsplatta” skulle förstås ur en aspekt kunna vara logiskt eftersom den i princip är oduglig när det gäller  att producera texter såvida man inte kompletterar den med ett tantgentbord; den är i huvudsak anpassad för konsumtion.

Läsplatta är egentligen något helt annat; det är en digital apparat med en skärm som inte är bakbrundsbelyst och därför kräver infallande ljus precis som en tryckt papperssida; den fungerar alltså även på stranden där mobiler och surfplattor blir ganska värdelösa. Likheten med vanligt papper gör läsplattan utmärkt för läsning av längre texter t.ex. e-böcker och här finns flera uppenbara fördelar:

  • Man lånar lätt hem e-böcker (gratis!) från bibliotek med några knapptryckningar; enklast från datorn men det går i många fall att ladda hem direkt till plattan.
  • Ska du resa någonstans kan du med lätthet(!) fylla din läsplatta med så många ”tegelstenar” som minnet rymmer utan viktökning.
  • Vill du läsa världslitteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Orwell, Strindberg, Ibsen – finns det mesta att hämta hem gratis.
  • Batteritiden är frikostig eftersom plattan inte lyser; den räcker gott och väl en vecka beroende på hur många sidor du vänder.
  • Du behöver heller aldrig avslöja vad du läser när du sitter på tåg eller bussar. När jag läste Gamla Testamentet på tåget, kände jag aldrig att någon betraktade mig som någon religiös fantast utan jag kunde slappna av och läsa de intressanta berättelserna (en del var förstås tråkiga).
  • Slutligen, om du skulle tappa bort din läsplatta är den för det första inte så dyr. Därtill förvarar du nästan aldrig känslig information in den som i en mobil eller surfplatta. Kanske kan du rentav glädja dig åt att upphittaren får en chans till lite uppbygglig läsning.

Nej läsplattor har de inte i skolan även om de försöker kalla sina surfplattor så.
Fotolänk: ”En s.k. läsplatta” (CC BY-SA 2.0) by Erik

 

Kategorier
klass politik samhälle

Ett handslag

Handslag
Handslag

För ett barn i en arbetarfamilj på 50-talet fanns det två tydliga faror i politiken – kommunisterna och högern. Kommunisterna ville sälja ut landet till Sovjetunionen; det visste man ju. Högern fanns på nära håll och bilden av dess företrädare formades av kommentarer och händelser som nådde barnaöron men inte alltid var avsedda för dessa. Det är naturligtvis inte svårt att föreställa sig att socialdemokratin med företrädare som Erlander, Sträng och senare Palme utgjorde löfte om ett bättre samhälle för vanliga arbetare.

Numera  är det väl knappast så  längre …

Jag erinrar mig här en händelse – den kan väl ha inträffat under sent 60-tal eller tidigt 70-tal – där min mor beskrev ett möte med Olof Palme. Även om hon – med ett nära förhållande till såväl Fadern som Sonen –  aldrig någonsin skulle kommit på tanken att jämföra Palme med de himmelska storheterna, tror jag nog att hon såg den karismatiske Palme som en sorts ”frälsare” för arbetarklassen.

Hon berättade hur hon en gång, när Palme besökt den lilla dalsländska landsortskommunen, helt oförväget banat sig fram till Palme, räckt fram sin hand och undsluppit sig ett ljudligt ”hej” till den förvånade Palme, vilken dock snabbt funnit sig och återgäldat den främmande kvinnans hälsning med ett med ett stort leende och ett fast handslag samtidigt som ”gorillorna” snabbt slutit upp runt skyddsobjektet. Efteråt tror jag kanske att hon skämdes lite för sitt tilltag; hon hade helt enkelt velat hälsa på Palme och inte närmre tänkt på huruvida man fick lov att komma så nära.

Hon var i alla fall lycklig över att hon fått hälsa på den Palme som hon beundrade men som samtidigt var så innerligt avskydd av högern.

Fotolänk: ”Skaka hand” (CC BY-NC 2.0) by gertrudgarlic

Kategorier
ekonomi kapitalism miljö politik samhälle

”Sicket fôlk!”

4525921093_8ecb8af8e8_mIdag känner jag att jag har tappat lusten att referera och reflektera ingående kring artiklar som jag läst i bastun. Istället  skakar jag (bildligt) på huvudet och undrar vart vi är på väg. Var och en kan ju själv läsa de artiklar som jag funderar kring, antingen på nätet eller på papper om intresse finns.

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen 19 oktober 2016 om det bisarra uttrycket ”skapa jobb”. Detta är numera varje politikers mantra. Jobb ska skapas även om de inte behövs. Sånt som folk gjorde själva som att städa, sköta trädgård och annan ska nu in i marknadsekonomin av ideologiska skäl men också för att skatteintäkter är nödvändiga för att finansiera välfärden med nuvarande system.

Schlaug menar att vi borde flytta beskattning på arbete till beskattning på produktion istället, åtminstone delvis. Som flera andra debatttörer (utanför borgerlighet och socialdemokrati) påpekat behöver vi inte arbeta bort en tredje del av våra liv längre utan vi kunde få mer fri tid. Det sitter emellertid djupt hos våra politiker – och antagligen också hos oss själva –  att man ska arbeta (om än i onödan) och känna skuld om man inte arbetar.

I samma anda är en annan artikel i samma i utgåva ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” där Caroline Erica Åström menar att ohälsa kan vara en sund reaktion i ett samhälle där vi tror oss behöva löneslava för att kunna skaffa den mest hajpade mobiltelefonen (jag väljer här att inte nämna det fabrikat hon nämner). Jakten på prylar gör folk sjuka och livet går förbi medan man löneslavar för att kunna skaffa det senaste men knappast det nödvändigaste. Sannolikt ångrar vi inte på dödsbädden att vi har arbetat för lite, menar skribenten.  Kanske vore det en nyttig övning att något fundera över vad vi kan förväntas ångra när tiden är kommen (om vi får tillfälle förstås) .

Slutligen läser jag i samma publikation från den 20 okt om galenskapen där försvaret fått lov att spränga granater i Vätterns dricksvatten. Är det ingen som har något förnuft längre? Jag säger som i Macken: ”Sicket fôlk!”

Bildlänk: ”buy nothing day” (CC BY-SA 2.0) by BAMCorp

Kategorier
forskning samhälle skola utbildning

Bra val

Kursbok
Kursbok

Jag läser i min bastu på fredagskvällen att Jan-Eric Gustafsson (JEG) har övertagit ledarskapet i Skolkommissionen efter Anna Ekström. Jag kan inte tänka mig någon annan person som jag skulle ha större förtroende för!

JEG var en av mina lärare under forskarutbildningen. Han ledde den ”fruktade” kursen  ”Kvantitativa metoder”, statistikkursen som vi trodde att det var. Snart insåg vi att statistik nog har sin plats i forskning men att det finns överväganden av annan dignitet som måste komma först.

Efter kursen och fick jag en avsevärt vidare förståelse för pedagogisk forskning generellt men också för den den forskningsinriktning som inte enbart förlitar sig till ett antal intervjuer.

I min efterföljande yrkesgärning har jag alltid försökt att skapa en förståelse för lärandets abstrakta och svårfångade natur med hjälp av sådana begrepp och den sortens tänkande som jag lärde mig i kursen ”Kvantitativa metoder”. Dessvärre kom jag aldrig efter kursen i kontakt med den typen av data som vi jobbade med där och själva hantverket blev därför inte  vare sig övat eller utövat i fortsättningen. Men de vidgade insikterna om forskning generellt blev dessbättre bestående!

Jag tror att alla i vår kursomgång var både tacksamma och glada för att ha en lärare med så stort kunnande och erfarenhet som JEG har och som alltid visade tålamod och uppträdde med stor ödmjukhet mot oss studenter när vi inte begrep eller ställde ”dumma” frågor.

Som jag minns det nu ca 16 år senare diskuterade vi, kanske på skämt, att vi borde ge honom en present för hans insatser – ett skinnfodral till den respektingivande kursboken ”Measurement, Design, and Analysis: An Integrated Approach”. Det blev emellertid inget av med detta…

Kategorier
informationsteknologi kultur media samhälle teknik

Sanningen och jakten på klick

6496402073_ae13c3eeaa_mEn artikel i The Guardian  om journalistiken och de digitala medierna har upptagit mina tankar under flera dagar. Det är alltid bäst att gå till källan om man har en knapp timme över. I annat fall kan man ta del av mina läsintryck nedan.

Genom att distributionsformerna har förändrats har journalistiken tvingats till anpassning och man har förlorat den tidigare rollen av ”gatekeepers” när det gällde vad som kan publiceras. Detta har lett till en vulgarisering eftersom framgången alltmer mäts i antal  ”click”. Jag tolkar detta som negativt även om man säkert kan finna en del positiva drag också. Däremot har inte nyhetsmedierna lyckats förändra sin affärsmodell, vilket har lett till uppsägning av massor av journalister alltmedan Facebook gör enorma vinster.

Artikeln tar avstamp i en snaskig historia om premiärminister Cameron som vi en ”vild” tillställning skulle ha ”inserted a private part of his anatomy” i munnen på ett grishuvud. Händelsen fick ögonblicklig spridning (blev viral) men senare tillkännagav skribenten att det hade varit omöjligt att kolla upp den här källan och försvarade sig dessutom med att det är ”up to other people to decide whether they give it any credibility or not”.

Detta är onekligen en oroväckande twist på jounalistik eftersom det i princip är omöjligt för den enskilde att avgöra sanningshalten. Istället blir det – som artikeln nämner – så att när man tror att något är sant (eller kanske rentav vill att det ska vara sant) så blir det till en sanning.

Sanningen stod heller inte särskilt högt i kurs vid Brexitomröstningen där lämnasidan hela tiden visste att ”facts don’t work”. Stannakvarsidan däremot presenterade massor av fakta men som vi alla vet fungerade inte detta.  Skribenten kommenterar: ”When “facts don’t work” and voters don’t trust the media, everyone believes in their own ’truth’ – and the results, as we have just seen, can be devastating.”

Det har alltmer blivit så att det som räknas som fakta är vad många anser vara sant och för tidningar gäller att man skriver obekväma sanningar på egen risk (prints at its peril). Idag tenderar folk att misstro fakta – speciellt – om dessa fakta är obekväma eller går emot de egna uppfattningarna. Eller som en person säger i ett tv-program: “people in this country have had enough of experts”.

Idag är det  lättare än någonsin att sprida rykten antingen av oförstånd eller med beräkning. När vännerna postar något på Facebook, är det stor chans (eller risk) att man delar, ofta för att visa att man delar vännens värderingar och ibland för att man vill tillhöra ett visst sammanhang.

De bakomliggande algoritmerna på FB och andra sociala medier är dessutom konstruerade så att de ger oss mer av det som vi har klickat på, vilket i förlängningen innebär att den version av verkligheten vi möter förstärker de föreställningar vi redan har. Den ursprungliga idén om den öppna webben har numera i hög grad blivit ersatt av kommersiella plattformar som Facebook och Google, vilka kontrollerar informationen och vårt sätt att tänka.

När en plattform blir så dominerande som FB, blir det nödvändigt för nyhetsmedia att anpassa sig till denna. Alla nyhetsmedier är beroende av att bli sedda och därför handlar allt i slutändan om jakten på ”click”. Därför kommer vi i allt högre grad att se ”junk-food news” som är lätta att klicka sig in på. Rykten och lösa antaganden blir ”virala” snarare än hårda fakta. ”Clickbait is king” och i förlängningen leder detta till att vanligtvis trovärdiga medier också måste publicera falska vilseledande historier och annan ”bullshit” eftersom det snaskiga och sensationella oftare drar mer uppmärksamhet än vardagshändelser.  I ett sådant sammanhang händer det ofta att en historia är  ”[t]oo good to check”. Det blir mindre viktigt att en historia är sann än att folk klickar på den och delar vidare eller uttryckt med andra ord: “If a person is not sharing a news story, it is, at its core, not news.”

 

Fotolänk: ”journalism woes.” (CC BY-NC 2.0) by ancient history