Erik Sandbergs Lönesänkarna är en bok som får mig att se rött, främst av ilska.
Huvudtesen i Lönesänkarna är att löneandelen av det producerade värdet har sjunkit under de senaste 30 åren och att vinstandelen därmed har ökat. Lönekostnaden i förhållande till företagens vinst är nere på historiskt låga nivåer. Här sänder jag direkt en tanke till dagens politiker som tuggar sitt mantra om enkla jobb och låga löner.
Jag inser naturligtvis att det är en kamp mellan företagare och arbetare om att få så mycket av kakan som möjligt och man kunde kanske tänka sig att fackföreningarna som är (eller i alla fall har varit) starka i Sverige skulle kunnat sätta hårt mot hårt. Så har emellertid inte varit fallet utan den fackliga ledningen har svalt ekonomernas argument om att lönerna måste hållas nere för jobbens och konkurrenskraftens skull.
Det ständiga argumentet mot högre löner från såväl fack som politiker som företagare har alltid handlat om att ifall man håller igen på lönerna så minskar arbetslösheten. Detta har även socialdemokrater i regeringställning trott på även om man utåt i debatten inte alltid vågat stå för detta. Faktum är att socialdemokraterna med namn som Kjell-Olof Feldt och Göran Persson som de mest kända hör till dem som står bakom de allra största sveken. Man kan säkert utsträcka sveket till vår egen tid också! Begrunda gärna Göran Greiders elegi över vår tids socialdemokrati som jag bifogar efter min text.
Det bakomliggande argumentet för att inte lönerna ska öka i den takt som produktionens värde ökar har varit att företagen ska få en större vinst som kan återinvesteras i produktionen, vilket då i sin tur ska leda till tillväxt för företagen med nyanställningar som följd. Denna förhoppning har emellertid visat sig helt felaktig, enligt Sandberg, då företagen alls inte återinvesterat den ökade vinsten utan istället delat ut den till aktieägarna och dessutom använt den på den avreglerade finansmarknaden där den i många fall skapar finansbubblor istället för ökad produktion och arbetstillfällen!
Att löntagarna hållit igen på lönekraven har således inte inneburit att företagen investerat mer i sina verksamheter och skapat mer jobb; följden har istället blivit ökade klyftor i samhället och minskad köpkraft.
Bakom den här utvecklingen ligger, som jag förstår det, två stora teorier om samhällets ekonomi, keynesianism och new public management där den senare har varit rådande de senaste trettio åren. Med mina begränsade kunskaper om nationalekonomi har jag förstått att Keynes förespråkade en aktiv intervention från politiken genom att stimulera efterfrågan i tider av stagnation och försöka bromsa när konjunkturen går uppåt för att därigenom utjämna svängningar i ekonomin. En sådan politik drevs i Sverige fram till in på sjuttiotalet, under de s.k. rekordåren och såvitt jag kan förstå omfattades denna politik med en viss självklarhet av politikerna i landet.
Att hålla lönerna nere som vi nu ser skapar däremot arbetslöshet eftersom efterfrågan minskar. Alltså tvärtemot vad såväl borgerliga som socialdemokratiska politiker argumenterar för!
Den andra riktningen med Milton Friedman som förgrundsgestalt förespråkar raka motsatsen d.v.s. att politiken ska hålla sig borta från ekonomin – en sorts laissez-fairpolitik – därför att ”marknaden” skapar den bästa stabiliteten. De mest kända politikerna som tillämpat de här idéerna är förstås Margaret Thatcher och Ronald Reagen men även våra svenska borgerliga partier – och socialdemokrater – är svårt anstuckna av sådant här tankegods.
Vilket samhälle låt-gåpolitiken har lett till vet vi dessvärre alltför väl vid det här laget. Några nya jobb har de inte skapat. Däremot har vi blivit kunder hos dem som som säljer samhällservice för våra skattepengar. Frånvaron av politisk styrning ökar klyftorna i samhället, något som marknadsförespråkarna brukar se som ett mindre problem då det samtidigt innebär att det ”sipprar ned” några kronor extra till folket. Alla vinner på detta brukar man säga.
Sandberg tar upp många fler oroande teman som vår ökande skuldsättning; här finns ett samband här som vi inte alltid tänker på: när lönerna inte stiger får medborgarna finansiera sin konsumtion med lån istället. Här blottlägger författaren en obehaglig paradox: det som löntagarna inte får ut i lön får man istället skaffa sig som lån; den enes vinst blir den andres skuld.
Här finns många fler intressanta teman som t.ex myten om vårt ”exportberoende”, ”ett av de mest exportberoende länderna i världen” m.m. Sandberg reder ut begrepp som vi sannolikt aldrig har haft en susning om. Läs helst själv eller se filmen som finns på flera ställen på Youtube, tar ca 1 timme.
Lönesänkarna är en både omskakande och oroande bok. Omskakande därför att den visar att de som utför lönearbete blir utnyttjade. Många gånger känns det in på bara skinnet som för scaniaarbetarna i boken, men lika ofta sker det helt omedvetet därför att man kanske trots allt får lite löneförhöjning och kan konsumera något utöver livets nödtorft. Ställer man detta i relation till ”finansmannen” (vilket ord!) i boken som inte tycker att det är något större problem med ojämlikheten så länge ingen lider nöd, borde man nog bli lite omskakad, tycker jag.
Det oroande är att politikerna inte heller vågar se sambanden utan de förleds av den förmenta vetenskapen inom området och kalkylerar sen med vad som kan ge flest röster. Därför kan även socialdemokratiska politiker och även fackliga företrädare hävda att det är nödvändigt att ”hålla igen” för jobbens skull utan att tänka på vad minskad köpkraft innebär och vart överskottet i företagen egentligen tar vägen. ”Vi trodde att de skulle investera överskottet”, säger Feldt i en intervju, ”men det gjorde de inte.”
Jag säger med Emil i Lönneberga: ”När i hundan …?”
Fotolänk: ”poverty wage?” (CC BY-NC-ND 2.0) by jez s
Bifogas:
