Kategori: politik

Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Betyg tidigt röner svalt intresse

Betyg tar bort passion och intresseBara 12 skolor har anmält att de vill delta i försök med betyg från åk 4 enligt en artikel i Lärarnas tidning.

Min inställning i den här frågan torde vara klar sedan långt tidigare. Trots att jag själv hade bra betyg i skolan både till egen och föräldrars glädje, ser jag ingen som helst pedagogisk vinst med tidiga betyg.

I min egen lärargärning, som omfattar mer än 40 år, har jag i hög grad varit förskonad från betygsättning. Under min tid som grundskollärare var betygen borttagna och som universitetslektor räckte det oftast att godkänna eller underkänna (G-U). Lyckligtvis avslutade jag min gärning just innan studenterna skulle ha fingraderade bokstavsbetyg.

Jag råkar vid samma tillälle läsa en recension av Eva-Lotta Hulténs bok Klara färdiga gå! – En bok om konkurrism där författaren varnar för att tävlingshysterin alltmer kommit att prägla våra sociala relationer i så hög grad att det blivit en sorts ideologi. Hulténs ståndpunkt är att ”konkurrismen” i huvudsak är skadlig både för individer och samhällen därför att den gör att vi förvandlas till rivaler istället för samhällspartners.

Det förefaller mig som om det nog finns ett starkt samband mellan tron på konkurrens generellt och tron på betygskonkurrens i utbildningsituationer. Jag tror nog att den tron växer sig starkare när man drar sig högerut från den politiska mittfåran.

Eftersom vi vet att betyg gynnar de som redan är högpresterande och missgynnar de som inte har lika lätt eller har föräldrar som kan ställa upp, blir effekten av betygen en ökad segregering.

Man kan naturligtvis anföra argument som att det är viktigt för de högpresterande att lyckas ännu bättre tack vare betygen – det är ju inte på något sätt negativt – men det blir lite problematiskt när det som gör en grupp bättre samtidigt gör en annan grupp sämre.

Den naturliga slutledningen, tycker jag, borde vara att man tillämpade något som gjorde alla bättre. Ifall man faktiskt vill detta.

Bildlänk: ”Grading” (CC BY-NC 2.0) by mikefisher821

 

Kategorier
miljö politik samhälle

Miljöpartiet – ett parti som genomgått ”ideologisk kastrering”?

två bockar med horn mot varandra
Konfrontation

Jag vet få som kan tala (skriva) så i klartext som Birger Schlaug och belysa intressanta samhällsfrågor. Nedanstående text är min läsning av en artikel om Miljöpartiets ideologiska förändring i regeringsställning.

Aftonbladet lär ha rått Miljöpartiet att bli ett rent miljöparti som ”släpper andra frågor”. Detta skulle då innebära att partiet skulle tiga om Natoanpassning, CETA-avtalet och ekonomisk tillväxt (men så är det ju redan, dessvärre!).

Dessa ”goda råd” bygger på att Miljöpartiet ska bli ett parti det aldrig varit. Ursprungstanken med MP var att det aldrig skulle vara ett enfrågeparti. Partiet kom in i riksdagen på frågor om livskvalitet, sänkt arbetstid, decentralisering, maktdelning och kritik mot globaliseringens avarter.

Partiet lade till epitetet ”De gröna”  just för att markera en systemkritisk ideologi. Idag är det många som tycker att partiet har genomgått vad som kunde liknas vid en ”ideologisk kastrering”.

Många som identifierar sig som gröna tycker att det är märkligt att en regering där de gröna ingår vill stoppa Europas största vindkraftspark för att militären vill öva i området, att kärnkraftsskatt tas bort och att inte gröna statsråd vill stoppa vapenexport till diktaturer.

Därtill bjuder regeringen in amerikanska soldater – Marinkåren t.o.m! – att öva på Gotland. Och som ”sur grädde på moset” är Miljöpartiet det enda gröna parti i Europa som applåderar CETA-avtalet.

Miljöpartiet tappar på grund av ”förväntningarnas förbannelse”. Kanske vore det därför dags för en delning av partiet i ett miljöparti som tycker sådär ”lagom” i olika frågor och i ett som kunde ägna sig åt den ursprungliga systemkritiken, frågar sig Schalug.

Fotolänk: ”Game – Confrontation” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi klass politik samhälle

Arbete, produktivitet och skapade jobb

demonstrerande folkmassaI FT 26 april finns en intervju med Roland Paulsen där han chocköppnar med att likna socialdemokraternas demonstration på 1 maj vid ett lajv där man spelar upp något revolutionärt. Demonstrationstågen blir mest en ritual där arbetarrörelsen försöker upprätthålla en bild av kamp. Här kan jag inte låta bli att associera till ”amelinsyndromet” som Göran Greider skriver om i sin bok Arbetarklassens återkomst. Greider menar att att socialdemokratin på något sätt har fastnat i bilden av de tidiga kampåren.

Idag skulle socialdemokratin kunna verkställa sin politik (eller åtminstone försöka) men i praktiken blir det enbart en anpassning till kapitalets villkor. Om man inte ens vill stoppa handeln med vår välfärd, borde man inte fira 1 maj, menar Paulsen.

Varför arbetar vi som vi gör?

Paulsens intresse är vilken plats arbete tar i våra liv. Han tar ett slående exempel: om alla sociologer gick i generalstrejk skulle samhället fungera hyfsat bra ändå; om alla som sysslar med att framställa krigsmateriel strejkade skulle världen kanske rentav bli bättre, om alla i sjukvården gick i strejk skulle det bli katastrof.

Generellt blir vi alltmer effektiva, vilket borde leda till att vi inte behöver arbeta lika mycket. Dessvärre förefaller denna ökade effektivitet mest ses som ett problem. När vi inte behöver arbeta lika mycket måste man skapa jobb, oftast meningslösa jobb.

Eftersom ett samhälle av vår typ styrs av köpkraft och inte främst av människors behov, kan man köpa sig sådana tjänster som man inte vill utföra själv (städning med RUT-bidrag till exempel). Då kan några andra försörja sig på sådant som vi inte vill utföra själva. Vid en arbetstidsförkortning skulle marknaden för tjänstehjon i hemmen minska eller försvinna. Arbetarrörelsen har emellertid slutat att kräva kortare arbetstid.

Arbetstidsförkortning är förstås en lösning som inbegriper att alla ska arbeta. Idag har man dessutom sett till att det fullständigt odrägligt att vara utan jobb så att allt annat är bättre. Här är det tankekonstruktioner som ”arbetslinjen” och ”enkla jobb” som piskar upp och skrämmer så att nästan vad som helst är bättre än att vara utan jobb.

Arbetstidsförkortning är emellertid bara ett alternativ som desssutom säger attt alla ska lönearbeta. Men hur vore det med basinkomst: om nu inte alla behöver arbeta utan att man kan klara sig ändå?

Lön för möda eller lön utan möda?

Jag tror att tanken med basinkomst är lite svår att ta till sig. De flesta av oss har nog en sorts plikttänkande där man ska ”göra rätt för sig”. Vi kanske också ser jobbet som identitetsskapande eller något som ger mening i våra liv. Det kan jag själv känna men detta gäller sannolikt bara för stimulerande jobb och inte för enkla eller skapade jobb.

Men visst finns det väl en tydlig logik i att man inte ska arbeta för arbetandets skull? Om man inte är tvungen att arbeta för sitt uppehälle eller måste känna skuld för att man får någon form av försörjningsstöd, borde det ju bli en massa tid och energi över till mer konstruktiva aktiviteter än vad som erbjuds av enkla, skapade jobb? Man brukar ju ofta skämta om att pensionärer är de mest aktiva och upptagna av alla förutsatt att de är friska.

Överklassen har i och för sig alltid oroat sig för att underklassen inte har tillräckligt att göra, men om man ser hur brottsligheten i samhället ser ut, tror jag inte att den värsta brottsligheten uppstår ur för lite enkla jobb.

Hel nyligen hittade jag den här gruppen på Facebook: https://www.facebook.com/Basinkomstpartiet.org/

Fotolänk: ”Sandviken 1 maj 1917” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS

Källmaterial
Att arbete ger livet mening är inte sant http://www.landetsfria.se/artikel/128430
Greider, G.,(2001), Arbetarklassens återkomst

Kategorier
ekonomi politik samhälle skola utbildning

Rapport som visar misslyckad skolorganisering

En grind med skylten SKOLA
Skola

Idag vill jag skriva om Per Molanders rapport som totalsänker den kommersiella skolan. Jag såg tidigare Molanders presentation på SVT-Play och hans klarsyn fick mig att rysa av välbehag. Jag rekommenderar artikeln till läsning ifall du missat den.

Rapporten har fått häftig kritik  bland de som satsat prestige (politiker) och pengar (företag) i den kommersiella skolan samtidigt som den tagits emot med uppskattning bland alla de som vill se ett jämlikt nationellt nationellt skolsystem.

Hur man vill att det ska vara

Motståndarna letar febrilt efter brister i undersökningsmetoderna och dömer ut hans rapport på förment vetenskapliga grunder. Bejakarna av denna rapport ser däremot sina farhågor med marknadsskolorna besannade.

Inför denna motsättning menar jag att vi bör stanna upp och erkänna att varken vi ”vanliga” eller våra politiker är så insatta i undersökningsmetoderna att vi i grunden begriper oss på dessa därför att vi med största sannolikhet inte har satt oss in i alla detaljer.

Därför argumenterar vi politiskt kring rapporten d.v.s. vi argumenterar om hur vi VILL att det ska vara. Förespråkarna för marknadsskolor vill att dessa ska få finnas och helst vara åtminstone lika bra som den offentliga skolan. Motståndare till marknadsskolor – som jag – blir glada när Molander sänker dessa på snart sagt varje punkt.

Svårare än så är det inte; vill man inte att skolan ska vara en marknad, får man stöd av hans rapport; har man satsat prestige och pengar i en kommersiell skola, försöker man hitta svagheter i rapporten.

Molander dömer ut såväl kommuner som privata företag som huvudmän för skolan. Ingen av dessa aktörer har några nationella intressen. Kommunerna försöker minska sina kostnader för skolan därför att de har andra intressen. De privata aktörerna vill förstås tjäna pengar. Ingen av dessa huvudmän har något intresse av de samhällsekonomiska vinsterna med god utbildning. De saknar dessutom förmågan att hålla sig ajour med den pedagogiska utvecklingen (utom de allra största storstadkommunerna).

Inget av allt det som utlovades – utom den s.k. valfriheten – när man tillät kommersiella skolor har infriats. Istället har vi fått betygsinflation och ökad segregation.

Föräldrar vet bäst?

Inte ens det borgerliga argumentet att föräldrar vet bäst hur man ska välja skola för barnen är odiskutabelt. Föräldrar vill reproducera sin egen världsbild och ur samhällets perspektiv kan nog detta ifrågasättas. Om vi vill ha en så jämlik skola som möjligt, är det kanske inte den allra bästa metoden att föräldrar får välja, framförallt inte att välja bort skolor.

Det är självklart att man som privatperson vill ställa det så bra som möjligt för sina barn men om vi tänker i ett lite större sammanhang och om vi har ett jämlikt samhälle som vision är det kanske inte den mest lyckade lösningen att visssa grupper sätter sina barn på anrika privatskolor under förevändning att det handlar om valfrihet.

Ett intressant tankeexempel här är hur vi ställer oss till sådana skolor där vi föreställer oss att barnen indoktrineras i en annan sorts fundamentalism. Man behöver inte peka ut någon speciell ideologi här utan bara påpeka att vi i dessa fall inte har lika lätt att ta till valfrihetsargumenten.

Fotolänk: ”Skola” (CC BY-SA 2.0) by arvidr

Kategorier
kultur politik samhälle

En svunnen tid

En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.

Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.

Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.

 

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Fri sikt i offentlig verksamhet

Fri sikt

Under de senaste dagarna har jag träffat metaforen om fri sikt vid några tillfällen. Det första tillfället var från en artikel i Expressen (tror jag, det går säkert att leta upp webbadressen) där skribenten uppmande de som ”stod upp” för den där polismannen Springare att sätta sig ned för att de skymmer sikten. En läsvärd artikel där skribenten på ett retoriskt fint sätt får oss att inse hur fel det kan bli om man kör med anekdotiskt bevisföring (eller rapsodisk evidens, som en av mina lärare på universitetet tyckte om att säga).

Det andra exemplet kommer från en ledare av Göran Greider i ETC med rubriken ”Benådade ögonblick av fri sikt” där han utgår från ett retoriskt starkt inlägg av Olof Palme för 40 år sedan för att därefter jämföra detta med ett annat benådat ögonblick när han lyssnar på Per Molander vid ett seminarium vid Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).

Molander är författare till rapporten ”2017:1 Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet” där han med vetenskaplig noggrannhet analyserar verkningarna av det system som vi oftast kallar ”new public management”. På Greiders rekommendation klickade jag mig fram till Molanders presentation på SVTPlay (kl.13.37) och blev sittande någon timme där han presenterade sina resultat och diskuterade med opponenter.

Om man ska ge en generell sammanfattning av resultaten (byggd på hans presentation), så har privatiseringarna av samhällets tjänster varit kostsamma för samhället och vi har inte har vunnit något på att privatisera offentlig verksamhet. Molanders förslag är därför att staten återtar ansvaret, framförallt när det gäller skolan. På en rad andra områden ser Molander hur privatiseringarna av samhällets verksamheter inte gett de vinster som förutspåtts av förespråkarna.

Det har varit märkligt tyst i pressen om den här rapporten. Det kan möjligen ha sin grund i vilken åsikt som huvudsakligen torgförs på ledarsidorna i våra största tidningar.

Bildlänk: ”Fyrtorn #tw” (CC BY-SA 2.0) by Infomastern

Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle

Lön att leva på

Bildlänk nederst på sidan

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion?

Jag tycker att frågan ovan förtjänar att ställas eftersom retoriken från vissa partier är att ”det är bättre att ha ett arbete med låg lön än att inte ha något arbete alls”. Helt nyligen verkar det också som om LO vacklar i frågan om lägre löner och är berett att gå dem som vill köpa billig arbetskraft till mötes. Den slutsats som ligger nära till hands är att man har en syn på arbete som ett självändamål, något som ska utföras för dess egen skull.

Att arbeta i ett kapitalistiskt samhälle (Pertow FT 31 mars 2017) handlar först och främst om att tjäna pengar. I ett sådant ekonomiskt system är lönen det enda formella incitamentet för någon att utföra en arbetsuppgift för någon annnan. Samtliga andra anledningar till att arbeta är sekundära när arbetet utförs i utbyte mot betalning. Argument som att ett jobb kan kännas som ett ”kall” håller inte och det används framförallt för att rättfärdiga  lägre löner i kvinnodominerade yrken med idén om att vissa älskar sitt jobb så mycket att att de inte bryr sig om hur mycket de får betalt.

Jag kan visserligen själv känna att jag hade ett arbete som intresserade mig där jag inte i första hand tänkte på hur mycket jag tjänade men då ska man betänka att även om jag var dåligt avlönad i relativ bemärkelse, så var jag ju inte dåligt avlönad i absolut bemärkelse och jag kunde leva hyfsat bra på min lön. Detta innebar givetvis inte att jobbet var så intressant att jag hade kunnat fortsätta om min lön inte räckt till vardagens utgifter.

Nej, fastslår Pertow, lönearbete handlar om lön. Lönen ska räcka till att betala boende, mat, resor och gärna nöje och avkoppling. Ordningen ska vara: jobba för att ha råd att leva, inte jobba för att jobba! Det finns ingen mening med att jobba för att jobba [med lönearbete]. Därmed inte sagt att man inte kan finna glädje och mening med att utföra andra slags arbeten.

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion för den som utför lönearbetet? För den som köper arbetskraften billigt är ju svaret givet.  

Alla jobbar vi ju för att leva; vi lever inte för att jobba. Här kan jag i och för sig tänka mig att en och annan skulle kunna ha någon invändning med argument som ”om man har ett jobb känner man sig i alla fall behövd och man får en struktur i tillvaron. Därför är det bättre att ha ett jobb än inget jobb alls”. Vidare kan jag tänka mig att man skulle kunna ta fram exempel på någon ”som verkligen levde för sitt jobb (antagligen en person som också kunde leva på sitt jobb)”. Själv kan jag också känna att mitt jobb på något sätt identifierade vem jag var och att jag trivdes med det.

De här invändningarna förändrar dock inget i sak; om lönen är så låg att man inte kan leva på den, blir heller inte lönearbetet meningsfullt annat än som ”jobbskapande sysselsättning” som kanske hyfsar till någons statistik.

Bildlänk: ”working” (CC BY-NC 2.0) by sekihan

Kategorier
politik samhälle

Främmande makt

(Fotolänk nederst på sidan)

Helt kort vill jag fortsätta att fundera utifrån Birger Schlaugs inledartext (FT 24 mars, 2017) om att vår överbefälhavare (ÖB) har tilldelats ”Legion of Merit” av USA:s väpnade styrkor. Hur hade vi resonerat om ÖB hade tagit emot en motsvarande rysk hedersbetygelse?

ÖB framhåller också i en rapport fördelarna med ett medlemskap i Nato. Sådan lobbyism tillhör inte vanligheterna enligt professorn i underrättelseanalys Willhelm Agrell som menar att inte ens på Sovjetunionens tid, under det kalla kriget, diskuterades medlemskap i Nato trots att ”hotet från främmande makt” måste ha varit mera relevant då.

Natopropagandan har numera blivit det normala i den svenska debatten och de som ifrågasätter denna ifrågasätts själva som ”nyttiga idioter” som antingen inte förstår bättre eller ses som någon sorts ”ryssvänner”. Här kan jag inte låta bli att tänka på vilka gatlopp Blix och Hirdman tvingades löpa i den borgerliga pressen när de manade till sans i försvarsdebatten.

Försvarsminister Hultqvist talar i och för sig för alliansfrihet men han ”talar med kluven tunga” som det hette i barndomens indianböcker.

Fotolänk: ”” (CC BY-NC-ND 2.0) by Der Wunderbare Mandarin

Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle skola

Lyft som sänke

Som gammal ”lönegradslärare” har jag alltid tyckt att det där med individuella löner för lika arbete är ”trams” för att citera en gammal politiker. Att behöva ”sälja in” sina lärarfärdigheter för ”den som int’ begrip”, som Stenmarks sa en gång när han ombads förklar sin överlägsenhet, kan bara leda till inställsamhet för att uttrycka sig milt. Numera ska man ju därtill sälja in sig själv för att få chansen att blir ”förstelärare” och på senste tiden även för att komma i åtnjutande av ett ”lärarlönelyft”.

När jag nu tycker så här blev det väldigt intressant att läsa på debattsidan i Lärarnas tidning (nr 4, 2017) hur Mats E Carlsson mera i detalj analyser de ”råsopar” jag har utdelat ovan. Carlsson menar att lärarlönelyftet bygger på en rad felaktiga antaganden:

  • att högre lön löser skolans problem
  • att alla pedagoger tjänar på att några får mer
  • att kommunerna kommer att fördela pengarna på ett bra sätt
  • att kommunerna kommer att skjuta till egna medel för att rätta till eventuella skevheter

De nurvarande åtgärderna riskerar istället att splittra lärarkåren och sänka skolan som helhet, menar Carlsson.

Kategorier
kultur politik samhälle

Opportunism

(Bildlänk nederst)

Jag kan bli väldigt irriterad på sånt som jag betraktar som onödiga provokationer under förespegling att detta sker under nödvändig konstnärlig frihet. Nu begriper jag mig väldigt lite på konst och detta kan förstås vara ett behändigt argument för den som inte håller med om det jag skriver nedan.

Jag läser en artikel (Pertow, FT 22 mars, 2017) om att en student vid en konstskola vill ställa ut en fyra meter hög modell av det nazistiska hakkorset och att detta är menat som en protest mot att en institution förvarar en hakkorsflagga dold i något förråd.

Artikelförfattaren ifrågasätter om detta kan vara en rimlig provokation i konstens namn. Det är högst sannolik att konstnären/provokatören har en egen agenda här. Mina egna tankar går direkt till sådant som rondellhundar och satirteckningar som väckt uppståndelse och debatt.

En provokation av den här typen fungerar bara i en viss tid och att hitta den rätta tiden är A och O för den konstnär söker uppmärksamhet. Sådan provokativ konst som den ovan beskrivna har en benägenhet att alltid dyka upp lägligt i samhället när allmänheten är mottaglig för något som de annars inte skulle uppmärksammat. Konstnären kan då förlita sig mer på konstverkets chockverkan än på dess eventuella konstnärliga kvaliteter. Verket blir därför beroende av förhållanden i samhället, t.ex. en uppiskad retorik mot vissa förhållanden eller grupper av människor.

Mot bakgrund att detta resonemang, menar skriftställaren, kommer det jättestora hakkorset precis i rätt tid ett högerextremt politiskt landskap. Det blir ett försök från upphovspersonen att väcka uppmärksamhet och få sina ”spaltmetrar” och ”debattimmar”.

Ett konstverk som syftar till att förstärka de krafter eller uppfattningar i ett samhälle som redan är starka är kanske just opportun (min fundering)? Det utmanar knappast tanken vilket väl är konstens egentliga uppgift.

Jag tycker bara att sånt här är dumt och onödigt, men det kan ju vara för att jag inte begriper bättre.

 

Bildlänk: ”Populism” (CC BY-NC 2.0) by Dr Case