Kategori: politik

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle skola

Det som inte borde säljas

Vi skall sluta att leka affär med samhälliga nyttigheter såsom vård, omsorg och skola, sa  vänsterledaren i en tv-debatt helt nyligen.  Jag är förstås helt enig med honom i denna åsikt.

Det verkar också som om Sjöstedt är i gott sällskap. Lyssna på Harwardprofessorn Michael Sandel när han förklarar för en intresserad publik varför det nog fungerar med marknadstänkande när det gäller varor men inte när det gäller utbildning.

[

Lustigt nog stämmer de här tankegångarna  väl överens med Marta Nussbaums intressanta bok Not for Sale som jag håller på att läsa. Jag hoppas återkomma till denna när läsningen är avslutad.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

ENEMY OF THE ECONOMY by SS&SS, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  SS&SS 

 

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster.  Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik  som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!”

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt  är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

 

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa  de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta  som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

 

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”.  I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

 

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

 

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Till salu

När jag skriver detta är det klart att Höyre är valets segrare i grannlandet Norge. I Fria Tidningen läser jag att de svenska Moderaterna har varit en stor inspriationsklälla för partiet  i grannlandet. Genom att ta efter den svenska högerns retorik om att inte röra välfärden (utan att göra den bättre!) har Höyre lyckats ta makten och norrmänen kan i fortsättningen förvänta sig privatiseringar, konkurrens och större skillnader mellan rika och fattiga enligt svenskt mönster, enligt skribenten.

You Lose by Robert Benner Sr., on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Robert Benner Sr. 

 

Det intressanta som jag vill framhålla i det här inlägget är emellertid en artikel av den norske författaren Jan Kjæerstad (införd i SvD!) där han oroar sig över att Norge har gått från att vara ett samhälle till att bli ett företag. Idag har den kommersiella aspekten alltmer tagit över så att det mesta möjliga ska privatiseras. Med en ordvits menar han att Norges DNA har förändrats från DnA (det norska arbetarpartiet) till DnB (den norske bank).

När det gäller etik, menar han, har Norge gått från en A-nation till en B-nation. Förut var tanken att ta lite från de rika och ge till de fattiga. Numera är tanken att alla skall bli rika. Därmed har man förlorat det som var unikt för Norden, nämligen att man funnit ett alternativ mellan socialism och kapitalism.

Vi märker inte, säger Kjæerstad, att vi håller på att slösa bort vårt arv: tron på de moraliska principerna jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Istället betonas frihet. Men mer frihet betyder alltid mindre jämlikhet och mer frihet leder till ökade klyftor mellan människor, något som vi ju tydligt kan se i Sverige när det gäller det s.k. fria skolvalet.

När man väljer en ekonomisk politik är det också ett val av människosyn. Just nu premieras faktiskt sådana värden som vi normalt föraktar hos individer – girighet, egoism, hänsynslöshet. I det nuvarande ekonomiska systemet blir dessa egenskaper goda då de gynnar det ständigt upprepade mantrat ”tillväxt” där i princip allt är marknad och medborgaren har – kanske omedvetet – övergått till att bli konsument i första hand.

Kjæerstad avslutar med att upprepa att Norge har blivit en bank och att detta är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte längre styrs av politiska beslut utan av finansiella marknader.

Själv tycker jag att Kjæerstad liksom håller upp en spegel så att vi kan se oss själva och hur även Sverige genomlider denna metamorfos borkollrade av regeringens beskrivningar – en sorts ”newspeak” för att tala med Orwell.

Källa: http://www.svd.se/kultur/norges-vag-fran-samhalle-till-firma_8495258.svd

 

Kategorier
politics politik

Vad är målet?

I en krönika skriver Ivar Arpi i tisdagens SvD (10 sept 2013) om hur Obama och Kerry försöker lugna dem som fruktar att en attack på Syrien skall bli ett nytt Irak genom att säga att det skall bli en mycket liten attack, nästan som homeopati, skriver Arpi fyndigt.

Det generella problemet verkar dock vara att hitta ett entydigt mål med ett anfall. Arpi liknar situationen vid Orwells Shooting an elephant där Orwell som brittisk kolonialofficer i Burma förväntas agera när en elefant har rymt  och ställer till en hel del skada. Motvilligt dödar officeren elefanten mot bättre vetande därför att detta är vad som förväntas av en officer.

Nu, skriver Arpi, är det Obama som har förväntningarna på sig att agera. Ingen verkar dock veta vad poängen är.

Kategorier
politics politik samhälle

Oxymoron

Så har presidenten från det stora landet i väster varit här. När han svarar på journalisternas frågor om kriget i Syrien, verkar han uppriktigt bekymrad och säger att han hellre skulle svarat på frågor om barns utbildning. Underförstått är då att krig är inget som han tycker om men i vissa lägen har man ett moraliskt ansvar att agera.

Afghanistan ”Surge”. Insanity: ”When we by Cecilia..., on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Cecilia… 

 

En artikel av skribenten Pierre Gilly på Fria Tidningens kultursida den 4 september med titeln ”Det humanitära kriget är en bluff” gör dock att man får en anledning att fundera vidare över presidentens ”osjälviska” svar. ”När är det rätt att gå i krig?” frågar Gilly.

För att motivera ett krig är det nödvändigt att det kläs med ideal och framstår som den enda lösningen. Här är väl presidentens svar ett bra exempel och vi förväntas acceptera att krig är det enda språk som den brutale diktatorn förstår. Det goda syftet med kriget är paradoxalt nog fred.

Gilly skriver att ett krig alltid måste säljas in framgångsrikt och det måste också framgå att makthavarna ytterst motvilligt tar till vapen. Kriget måste marknadsföras, inte med slagfältens verklighet, utan med tankar om fred octh rättvisa. Likheten med hur man tex. säljer bilar med förväntningar om status, säkerhet eller rentav körglädje är slående. Moderna krig beskrivs också som ”kliniska” då de utförs med sofistikerade vapen som kan skona de som är oskyldiga men utplåna de som förtjänar detta. Vi minns säker hur man beskrev precisionsvapen i Irakkriget d.v.s. innan man faktiskt gått till stridshandlingar. Fienden däremot uppträder påfallande ofta som enbestialisk slaktare som för krig på gammalt manér – gasattacker – för att nämna ett aktuellt exempel. Om man är lite bibliskt kunnig, skulle man kunna säga att man pekar på grandet i fiendens öga utan att se bjälken i det egna, ett talesätt som har behållit en märklig aktualitet genom åren. Det humanitära kriget är en oxymoron (ord med inneboende motsättning) ungefär som den miljövänliga bilen, menar Gilly.

Vi har också lärt att när en demokratisk stat dödar civila, oskyldiga är detta alltid en olycka eller en oundviklig kostnad som i slutändan räddar liv och därför var det värt priset. När USA fällde atombomber över två japanska städer gjorde man således detta för att förkorta kriget och spara människoliv. Det verkar alltså som att om fienden är tillräckligt avhumaniserad eller om man kämpar för en god sak så kan man använda såväl napalm som kemiska vapen, vilket var fallet i Vietnamkriget där man som bekant ville sätta stopp för kommunismen.

Såväl kärnvapen som kemiska vapen drabbar främst civila och på något sätt är detta alltid okej så länge det är ett västland – de som vi känner frändskap med – står för dödandet. Vi kan ju erinra oss oron för att Iran skulle ha kärnvapen. Att en rad s.k. västländer också har kärnvapen uppfattas i detta sammanhang som ett mindre problem då dessa vapen sannolikt aldrig kommer att användas för annat än förment goda syften.

Gilly avslutar med ett tänkvärt uttalande av filosofen Seneca d.y. där denne säger att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer.” Färre blir alltså fler! Det är inte helt orimligt att fundera något över varför det land presidenten på besök representerar spionerar på såväl vän som fiende och samtidigt ser terrorister lite varstans.

Kategorier
ekonomi politik samhälle språk

Ordens värde

Still Life: Metallic 2 by rbaez, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  rbaez 

Ofta använder vi ord ganska okritiskt när vi har hört dem sägas många gånger. Idag används ord som ”utanförskap”, ”jobbskatteavdrag” och ”bidragssamhälle” utan att man tänker på att de här orden står för en mycket medveten retorik  från högrerregeringen dess stödpartier. Särskilt tragiskt är det när de som själva lider av den förda politiken okritiskt övertar dessa ord och gör dem till en del av det vanliga samtalsspråket och därmed på något sätt accepterar den verklighet orden refererar till.

Någon (kommer inte ihåg vem) har beskrivit den främsta effekten av ”jobbskatteavdrag” som just en verbal innovation och inte som en ekonomisk förändring med någon reell positiv effekt. Om man med ”jobbskatteavdrag” kan få människor att fokusera på ”mer i plånboken”, har man på något sätt erövrat människors mentala bild av hur ekonomi och arbetsmarknad fungerar och vad som är verksamt. Det handlar alltså mer om en semantisk (alltså språket betydelser) förändring än om en ekonomisk.

Här kan jag skjuta in något som den fine gamle kulturministern Göransson gjorde mig uppmärksam på under en föreläsning. Han menade att det idag ständigt upprepade ”skattebetalarnas pengar” är avsett att rikta uppmärksamheten på den egna plånboken istället för på oss som medborgare i ett samhälle. Min plånbok talar till mig som individ och inte som medborgare! Klart att man vill ha mer i plånboken! Att detta innebär försämrad samhällsservice och nedmonterad välfärd är lite svårare att förstå än vad som finns i plånboken när man vill ha de senaste elektroniska prylarna.

Det är, som jag ser det ganska riskfyllt att inte fundera över den gamla tesen: ”Vem säger vad till vem och med vilket syfte?” Låt mig ta ett – kanske långsökt – exempel.

En gång för ”hundra år sedan” studerade jag Nordiska språk vid universitetet. Det är särskilt en kurs i stilistik som har gjort ett bestående intryck. Genom kursen blev vi medvetna om att ord står för värderingar och att det är ytterst få ord som bara objektivt återger något som är helt värderingsfritt.

I kursen gjorde jag en analys av en annons i en tidning som kursuppgift. En annons som jag tidigare nog endast skulle ägnat ett fåtal sekunder, kunde nu med de nya redskapen utsättas för en närgången granskning.  Min analys riktade in sig på en annons i en veckotidning för ett preparat med påståddd god verkan för någon vanlig åkomma.

Annonsen inleddes med en slående titel (”Lider du av …?”, ”Nu finns hjälp för ….!” o.s.v.). Här fanns också en bild av en namngiven medicnsk kunnig ”docent” med vit rock och ett allvarligt ansikte.  Under bilden stod antagligen något om ”docentens” specialitet, givetvis med avsikt att skapa tillit.

Om nu inte titeln och den trygge ”vetenskapsmannen” hade lyckats undanröja allt köpmotstånd, fanns för säkerhets skull även en lång text ur vilken jag med mina nya kunskaper kunde lyfta fram såväl enstaka ord som hela meningar och avslöja de budskap dessa var avsedda att överföra.

What’s the time, Mr Wolf... by cenz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  cenz 

Det paradoxala var att efter analysen tyckte jag snarare att den trygge ”docenten” kommunicerade bilden av någon sniken och listig med varggrin som låtit sig fotograferas i rent vinstsyfte för sig själv och säljföretaget snarare än av en önskan om att hjälpa andra. Därmed hade jag blivit förvissad om att aldrig någonsin låta mig lockas att köpa detta preparat. Så kan det gå!

Det vore kanske inte så dumt att erbjuda skattebetalarna/medborgarna en kurs i stilistik? Kanske kunde man rentav köpa den av en privat entreprenör nu när man har fått valfrihet och därtill mer i plånboken? Risken är förstås att kursdeltagarna kan börja genomskåda ett och annat och börja ifrågasätta. Men som vanligt kan vi nog tryggt förlita oss på att ”Marknaden löser detta”.

Kategorier
litteratur politics politik samhälle

Egoismens megafoner

I en dagstidningskrönika läser jag att tankesmedjan Timbro har gett ut två böcker av Ayn Rand, Urkällan och Och jorden skälvde. Man undrar förstås vad de kan ha för avsikt med detta.

Wallpaper by Luis.Vieira, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Luis.Vieira 

Jag har ju tidigare skrivit om Ayn Rand efter det att jag läst om att centerledaren Annie Lööf tyckte att vi borde låta oss inspireras av Rands tankegods. Min tanke var då att om Lööf tycker att det är något vi bör inspireras av så är det sannolikt något som jag själv tycker vi borde ta avstånd från.

Detta ledde till att jag tog reda på lite om Rand och jag fann då att hon är frontfigur i en filosofi som benämns objektivismen. Mycket förenklat är Rands budskap att var och en har en skyldighet att följa sina egna idéer och ta vara på den egna skaparkraften. Detta kommer till uttryck i den – jag tvekar inte – grandiosa romanen The Fountainhead, det är väl den som har blivit Urkällan i svensk översättning. Du kan hämta den egelska utgåvan på nätet (efter lite googlande).Jag har tidigare skrivit om min läsning av detta digra men oerhört fascinerande verk.

Jag har också läst den lilla kortromanen Anthem som också den handlar om kampen för individens frihet. Här finns – i motsats till Orwells pessimistiska 1984 – en positiv utveckling där huvudpersonerna lyckas ta sig bort från ett totalitärt system till individuell frihet och lycka.

Ayn Rand har alltså inget till övers för kollektiva lösningar, altruism eller social välfärd och det är förstås inte förvånande att högerns megafoner finner det lämpligt att hjälpa till att sprida detta budskap inför valet. Faran, som jag ser det, är egentligen inte att människor tar vara på sin kreativa förmåga utan mer att budskapet förenklas och vulgäriseras i debatten så att resultatet blir krav på nya skattesänkningar, att man jagar sjuka och arbetslösa, att man kräver ”stopp för bidragssamhället” och misstänkliggör den som ”bara vill leva på bidrag”. Alltså välkända tongångar som i värsta fall får näring från Rand.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle skola

Har du rätt sjukdom?

Jag minns hur vi på vår arbetsplats – en skola – fick höra en rad nya termer som ’mål och resultat’, ’beställare-utförare’ och ’resultatenheter’. Därefter vidtog ett oerhört tidsödande arbete med att skriva ’arbetsplaner’.

Under senare tid har vi nästan dagligen fått höra hur såväl skolor som vårdinrättningar dignar under bördan att på olika sätt dokumentera verksamheter så att de kan granskas och relateras till olika målbeskrivningar, vilket ger möjlighet att utkräva ansvar av verksamheternas utövare. Numera känner vi vi till att detta ’granskningssamhälle’ har vuxit fram som ett resultat av ’new public management’ (NPM).

forbedringstavle_dialyse_tromso_web-2 by Universitetssykehuset Nord-Norge (UNN), on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Universitetssykehuset Nord-Norge (UNN) 

Ett synnerligen avskräckande exempel på hur det kan gå när man försöker mäta kvaliteter t.ex. vårdkvalitet med olika kvantitativa mått får man i Maciej Zarembas bok Patientens pris där han i en serie artiklar – först publicerade i DN – visar hur NPM faktiskt kan korrumpera vården så att man blir tvungen att göra ekonomiskt fördelaktiga överväganden snarare än utifrån den medicinska professionen. Vissa vårdinsatser ger helt enkelt mer pengar till verksamheten än andra. Zaremba beskriver t.ex. den s.k. kömiljarden som är avsedd att kapa köerna till vården. För att komma i åtnjutande av dessa pengar måste man satsa på nybesök; gamla med kroniska åkommor göre sig icke besvär!

DRG – diagnosrelaterade grupper – är ett system för att systematisera och poängsätta olika åtgärder, som jag förstår det liknar det bilverkstädernas beräkning av tid och kostnad för t.ex. byte av bromsok, avgassysystem o.s.v. Det har visat sig att med det här systemet  lönar det sig bäst att satsa på skickliga sekreterare som kan koda gjorda ingrepp på ett sådant sätt att de ger mest pengar.

Riktigt skrämmande blir det när man läser att systemet inte alls förmår fånga vårdens kvalitet; det blir alltså inget problem om patienten måste återkomma eller rentav dör för i båda fallen kan man fylla statistiken med ytterligare besök.

Personligen har jag alltid trott att NPM är ett galet påfund från högerregeringen men i bokens avslutningskapitel får jag en nyttig tillrättavisning när jag får veta att det var under den socialdemokratiska eran som de här galenskaperna startade. Det var under Feldts tid (det var alltid något lurt med Feldt) som man försökte effektivisera den offentliga sektorn; ett sätt blev då att försöka mäta vad som egentligen ’producerades’. Högern som alltid varit emot offentliga åtaganden hade inget att invända mot att man försökte ta den ’ineffektiva’ offentliga sektorn i örat men dess bevekelsegrund var främst ’public choice’, detta som sedan tagit sig uttryck i s.k. friskolor och genom olika privata entreprenörer som försöker göra sig vinster med hjälp av offentliga medel.

Idag verkar det som om man trots allt inser att följderna av NPM är allt annat än positiva men i Zarembas bok får man dessvärre intrycket av att man målat in sig i ett hörn och att det därför blir mycket svårt att ta sig ur detta. Det riktigt allvarliga – inte minst inom vården – som jag uppfattar det är att professioner får vika för byråkratiska beslut; läkare, lärare och andra blir en sorts utförare av beslut som fattats av de som inte har den professionella kunskapen. I den mån de inte uppnår de uppställda målen – hur tokiga dessa än må vara ur ett professionellt perspektiv – ställs man själv och hela verksamheter till ansvar, vilket får negativa konsekvenser.

Kategorier
litteratur politik samhälle skola

Underdog

Underdog by barriebarrie, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
by  barriebarrie 

Jag tänker kort berätta om hur jag under några dagar umgåtts med Torbjörn Flygts roman Underdog, en roman som f.ö. belönats med Augustpriset.

I Underdog får vi följa  romanens centralgestalt Johan genom skolåren fram tills dess han har gjort sin värnplikt. Även om Johan är berättelsens jag är familjen, kompisarna och miljön – en del av Malmö – centrala i romanen.

Johan växer upp med en ensamstående fabriksarbetande mamma – hela tiden omnämnd som Morsan – och en större syster. Här är det emellertid inte frågan om någon misär utan Morsan klarar av att både försörja sin familj och att upprätthålla en exemplarisk ordning. Även om jag själv har vuxit upp i en familj med både far och mor och därtill på landet finns det åtskilligt som känns igen trots att jag själv växte upp flera decennier tidigare. Romanen utspelar sig under sent sjuttiotal och åttiotalet.

Beskrivningen av de tidigare skolåren ler jag igenkännande åt; fotboll var viktigt men inte själva skolan. Även om såväl Johan som jag själv hade lätt för skolan var den mer som en bakgrund till allt det roliga som hände och jag brukar ibland berätta för min nuvarande omgivning hur jag som barn kunde drömma mardrömmar om att sommarlovet var över. Johan har däremot en syster som ständigt pluggar och har toppbetyg.

Hög igenkänningsfaktor är det också i beskrivningen av Johans gymnasiestudier. Liksom jag själv kommer Johan till en främmande värld med andra regler  än de som han har lärt sig bland kompisarna i kvarteret. När Johan kommer till gymnasiet, får han anpassa sig till åttiotalets ekonomism där det talas om aktiekurser och föräldrarnas företag. För Johan gäller det förstås att anpassa sig så mycket möjligt utan att avslöja för mycket om sin bakgrund. Såväl jag känner igen detta! Det var nog inte förrän jag kom till gymnasiet som jag ens blev medveten om att jag kom från ’arbetarklass’.

För att passa in går Johan herrmiddagar med ”småmoderaterna” (obs mitt uttryck) och han besöker också en partitillställning med högerledaren Ulf Adelsson där man häcklar arbetarklassen. Det känns främmande för Johan men det vore förstås omöjligt att inte jubla och applådera tillsammans  med de klasskamrater han numera omger sig med.

Under en tid har Johan en flickvän och då gäller det att passa in hemma hos hennes föräldrar. Han noterar att här kallas föräldrarna för ”mamma” och ”pappa”; inte heller sträcker man sig efter smöret vid bordet utan man ”ber” om det.

Tillsammans innebär det som Johan träffar på i den värld han håller på att träda in i att han stundtals inte känner sig hemma någonstans; han förlorar alltmer kontakten med de gamla kompisarna och han känner sig ofta främmande inför de nya som har helt andra möjligheter att utforma sina liv. Att han heller inte riktigt räknas får han erfara då de nya kompisarna sviker honom genom att helt sonika ändra tidpunkten – utan att fråga Johan – för en länge planerad tågluffarsemester. Johan som måste sommarjobba för att få ihop pengar först, blir lämnad hemma.

När Johan från den vuxnes perspektiv berättar allt detta, har han – liksom jag själv – skaffat en hyfsad akademisk utbildning med socialt anseende. Vi har båda bildat familj med barn (utflugna i mitt fall) och egen bostad.

Det är inget tvivel om att klassresan varit prisvärd, sedd ur ett visst perspektiv. Ur ett annat perspektiv har den till en viss del handlat om att göra sig till och att dölja sådant man i en viss period av livet inte vill skylta med. Priset för det senare kan lätt bli att man inte hör hemma i någondera miljön. För mig, liksom för Johan, var emellertid hemmet och föräldrarna alltid den fasta punkt kring vilken jorden snurrade.

Kategorier
fritid politik samhälle

Att dom orkar!

Forgotten television by autowitch, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  autowitch 

Härom dagen hade jag anledning att göra ett svep genpom de tv-kanaler vi har hemma; jag tror att jag hade tittat på Sveriges landskamp mot Norge. Normalt tittar vi aldrig – som Claes i Galenskaparna uttryckte det – på kanaler med högre startnummer än 2.

Fotboll kan jag i och för sig stå ut med i kommersiell tv då det inte (såvitt jag vet) är reklam under matchen. Så fort det är uppehåll däremot brukar programledarna säga ”efter pausen kommer den eller den, sitt kvar”. Då gäller det att snabbt rädda sig undan tramset. Det var på min väg genom kanalerna ner till ”den riktiga tv-n”, som jag brukar säga, som jag hamnade på 3:an, en tv-kanal som jag i princip aldrig ser på.

Nu råkade jag få se att de körde gamla avsnitt av Morden i Midsomer, en oförarglig serie serie som erbjuder en anglofil ett visst nöje. Detta skulle jag ju kunna titta på medan de körde sin reklam i fotbollskanalen under pausen.

Barnaby och hans medhjälpare hann dock inte fundera länge på det senaste mordet förrän de abrupt avbröts av reklam. Nu måste jag tillstå att jag är lite osäker om ifall nedanstående exempel faktiskt förekom i trean eller om jag försökt fly till ytterligare en kanal men i alla fall dyker det upp en reklam för den elektronikkedja som har ett tyskklingande namn.

Här försöker man profitera på den förestående skolstarten och en liten luden figur skriker ut att lärarna vill att deras elever skall lära sig snabbt och lätt och därför erbjuder man nu en snabb dator (med en massa andra prestandauppgifter) till ett fantastiskt pris. Antagligen skall man också skynda sig, men detta mins jag inte om luddbollen skrek.

Som ovan betraktare av reklamteve blir jag närmast förolämpad av ett sådant ”påhopp”. Om jag skall köpa en dator, vill jag väl inte att en liten animerad luden figur skriker detta åt mig som om jag vore mindre vetande!

All sån infantil reklam skapar, åtminstone hos mig, ett köpmotstånd och jag försöker i görligaste mån undvika de kedjor som tror att kunderna är fullständiga idioter som låter sig övertalas till datorköp av små animerade figurer som själva ser mindre vetande ut.

Nej, tacka vet jag riktig tv utan fördummande reklam!