Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Vilken bra idé!

Made Redundant | Lower Wacker Drive by TheeErin, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  TheeErin 

Jag läser att två långtidsarbetslösa, en man och en kvinna, är bland de sökande till jobbet som ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Båda har, vad man brukar kalla, bred erfarenhet, från flera Fas3-grupper dessutom. Den ene sökande framhåller sin internutbildning vid AF där bl.a. flera jobbsökarkurser ingått. Han lovar att som generaldirektör genast avskaffa alla ineffektiva Fas3-åtgärder och jobbcoachning för att därmed sätta stopp för det pågående resursslöseriet. Även den andre sökande har värdefulla erfarenheter av vad  som inte fungerar: Fas 3, praktik utan utbildning och anställningsstöd som missbrukas. Rensa direkt här! säger den sökande.

Båda menar att det kommer att bli svårt att samarbeta med den sittande regeringen efterssom denna ”lever i en fantasivärld” där de efter åtta år inte inser att deras politik misslyckats.

Det verkar finnas fler ansökningar av det här slaget men på grund av sekretesslagar kan man bara se de som finns på Facebook.

Jag inser naturligtvis ironin i ansökningar av den här typen och att det nog kan finnas vissa problem med att anställa en generaldirektör enbart på meriten att vara eller ha varit jobbsökande och utsatt för allehanda åtgärder om inte ytterligare kvalifikationer finns. Likväl ser jag det som en god idé att den som verkligen vet något om att vara utan arbete och därför utsätts för – som det ser ut – meningslösa åtgärder, borde ha en massa värdefull kunskap att tillföra Myndigjheten.

Dessvärre kommer knappast sådana erfarenheter att vara avgörande utan regeringen kommer istället att tillsätta en person som de fullt ut kan kontrollera.

Kategorier
politics politik samhälle språk

Samtala

Conversation by AJC1, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  AJC1 

 

 

I min lolkaltidning läser jag en krönika av Stig-Björn Ljunggren. Han presenteras som en s-märkt debattör men detta innebär inte att han uppträder särskilt hovsamt gentemot den socialdemokratiska nomenklaturan, tvärtom får de ”sina fiskar varma” alltsomoftast.

I den aktuella krönikan reflekterar Ljunggren över det faktum att såväl sossarna som högern är beroende av att skrämma väljarna för den motsatta sidan.

När till och med ”gamla högertanter” tycker att ”den där svetsaren” verkar var en hyvens karl, krävs det att man frammanar socialistspöket hos högerväljarna. Om Lövén ändå envisas med att man måste prata och försöka komma överens, återstår inget annat för högern än att sätta vänsterpartiet i hans knä eller att hota med ”de gröna khmererna”, miljöpartiet.

Nu är det dessvärre inte bara är högern som vill frammana rädsla genom att damma av socialistspöket; andra sidan är precis lika goda kålsupare och själv passar det mig oftast att tänka att högern bara vill gynna dem som redan har det bra och vill urholka välfärden.

Ljunggren beskriver hur väl det passar socialdemokraterna när någon ”högergubbe” vill avskaffa första maj eller vill ha med oss på USAs imperialistiska fälttåg i världen genom NATO-medlemskap. Han menar att det nog är föga troligt att högern kommmer att ”återinföra fattigstuga” eller ”graderad rösträtt” (men det finns ju grader i helvetet, tänker jag).

Men vart vill skribenten komma? Ljunggren ställer sig på Lövéns sida när han framhärdar att vi måste kunna tala med varandra, även över blockgränserna, om vi alls skall kunna bibehålla såväl produktion som fördelningspolitik.

Dessvärre kommer de nuvarande politikerna att fortsätta att skälla ut varje förslag från motståndarsidan. Presenterar man å andra sidan inga förslag, kommer detta tolkas som att man har dolda agendor som lömskt kommer att iscensättas efter eventuell valframgång. Ljunggren kallar detta för ”strukturdumhetens litanior”.

Krönikan slutar dystert med att om vi på allvar vill samtala om utmaningarna är det osannolikt att det nuvarande debattklimatet erbjuder denna möjlighet.

Jag blir faktiskt stimulerad av att läsa detta både för att jag oftast har torgfört en känslomässigt grundad ovilja mot högern i Sverige och annorstädes och, kanske viktigare, för att jag själv har efterlyst dialog med argument och svar som tar intryck av det pågående samtalet d.v.s. att tala tillsammans och att vara öppen för förändring beroende på vad den andre säger. Att ha bestämt sig i förväg och gå in för att ”vinna” diskvalificerar faktisk hela idén med samtal. I forskning om människors sätt att tala med varandra finns tre bra termer som beskriver radikalt olika kvaliteter när två eller flera utbyter åsikter: cumulative talk = jamsa med, disputational talk = besegra motparten och slutligen explorative talk = ett sonderande samtal där man vinner ny insikt … och kan ändra sig.

Analysera gärna våra politiska debatter med de här begreppen. Det bör framgå ganska klart vilken kvalitet som i prinicp alltid saknas.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vart är vi på väg?

Glödande spåret by alpstedt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  alpstedt 

 

Idag börjar en ny omgång av det populära underhållningsprogrammet med samma namn som titeln ovan (nåja så heter det ju inte riktigt men de brukar ju fråga vart de är på väg). Jag erkänner gärna att detta program tilhör de mera uthärdliga bland den alltmer fördummande underhållning som även SVT numera producerar. Men! Idag vill jag ställa titelns fråga om något helt annat.

Jag läser som vanligt i den publikation som inte domineras a starka kapitalintressen – Fria Tidningen – ett antal artiklar som gör mig väldigt orolig, ja rentav upprörd!

Det börjar med Birger Schlaug som säger att vi beter oss som en lydig koloni. Vi bjuder in mineralexploatörer, låter NATO utveckla drönare hos oss och vi förorenar Vätterns vatten genom att göra den till skjutfält. Precis som andra kolonier ställer vi land, luft och vatten till förfogande för andra!

Vidare är svenska regeringen tyst när USA:s spionage på såväl vän som fiende blir avslöjat. Vår utriksminister – en ”obetydlig man” – är ”härligt underdånig”  inför Obama trots att han har ”tuppkam” i vanliga fall.

Jag behöver bara vända blad  för att läsa att riksdagen (alltså inte bara moderaterna!) säljer ut vår unika offentlighetslagstiftning mot godtyckligt sekretessbeläggande, enbart för att behaga EU:s marknadskrafter.

Sen läser jag något mer positivt: det har bildats en proteströrelse (#ockuperauniversitetet) mot regeringens planer på att privatisera universiteten. Måtte denna protest lyckas!

Jag vänder ytterligare några sidor och läser om TPP, världens största frihandelsavtal, som skall behaga ”Marknaden” genom att utsträcka upphovsrätten, helst till 100 år efter upphovsmannens död. Vidare skall man kriminalisera tjänster som kan kringgå kopieringsskydd t.ex. upplåsning av mobiltelefoner som är låsta till en viss operatör.  Patentera medicinska behandlingar och diagnosmetoder. Bara rent hantverk med skalpellen lär klara sig undan patentreglerna. Förlänga patent på mediciner, vilket kommer att försvåra tillgång till generiska läkemedel. Alla avtal är förstås hemliga!

Vart är vi på väg?

Kategorier
education politik samhälle skola

Bjuda till

education one world one struggle by Cau Napoli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Cau Napoli 

 

 

Under morgonen läser jag en liten krönika i SvD (2013-11-21) av språkprofessorn Inger Enkvist med titeln ”Ansträngning viktigare än socioekonomisk situation”. Visserligen innehåller hennes text en del obskyrt tankegods där hon ser det som ett problem att utbildningen skall vara något mer än examina och betyg, men jag tänker emellertid inte fastna för detta utan istället ta fasta på en annan tanketråd som jag själv har tänkt vid ett flertal tillfällen.

Enkivst frågar sig om det egentligen är mer pengar – resurser på politikerspråk – som behövs. Hon nämner att vi i Sverige har gratis undervisning, måltider, skolskjutsar och studiebidrag. Kan det vara mer pengar som behövs? frågar hon sig.

Som jämförelse tar hon Sydkorea, som måste återuppbyggas efter Koreakriget och där barn- och ungdomar ligger i topp när det gäller utbildning. Här gör hon också en spark (konvenansen förbjuder mig att berätta var den tog) mot dem som hävdar att föräldrarnas socioekonomiska status har avgörande betydelse för barnens framgångar i utbildningssystemen.

Enkvist säger att i 40-talistgenerationen var det påfallande många som lyckades göra en klassresa tack vare utbildning. Som bekant var efterkrigstidens föräldrar besjälade (eller besatta) av att ”han/hon skall få det bättre än vi” och påfallande många från hem med låg socioeknomisk status lyckades faktiskt ”få det bättre” genom att idogt klättra på de stegar som utbildningssystemet erbjöd. Här fanns också de tydliga mål i form av examina som Enkvist nämner som blev viktiga för den grupp ungdomar som inte kunde nätverka sig framåt-uppåt i föräldrarnas kontaktnät.

Jag är själv ett exempel på att detta. Född i ett s.k. arbetarhem på landet där föräldrarna inte hade mer än folkskoleutbildning men däremot en hög grad av förnuft, uthållighet, arbetsvilja och hederlighet, lyckades jag med deras hjälp och – vill jag framhålla – en avsevärd egen ansträngning, klättra till den allra högsta stegpinnen i vårt examenssystem. Jag är naturligtvis mycket tacksam för att de satte mig på detta spår och jag tror att jag ”fick det bättre” än de då jag sedan kom ut på arbetsmarknaden i en tid då utbildning var något som räknades. Under mina drygt 40 år som yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös.

Visserligen var det nog lättare förr i ett mera statiskt samhälle där doktorn var doktor, ingenjören ingenjör och skolläraren en skollärare med allt vad som följde med detta. Men jag har, med den bakgrund jag här har skissat, alltjämt svårt att acceptera att det skulle vara ”skolans fel” när elever inte lyckas. Jag inser naturligtvis att det finns fall där det kan gå snett, men på det stora hela måste man ”anstränga sig” för att lära sig. Jag har vid andra tillfällen uttryckt min totala brist på förståelse för att det skulle vara lärarnas uppgift att se till att eleverna klarar sig. Naturligtvis skall lärarna göra allt som en bra lärare skall göra för sina elever men till ”syvende och sidst” måste den som skall lära sig något  bjuda till d.v.s anstränga sig. Det är bra om det är roligt och lätt att lära, men om det inte är detta får man bita ihop och ”kavla upp ärmarna”.

Jag tror att denna ambition finns i de framgångsrika länderna, men dessvärre endast i lägre grad i Sverige där det istället är lärarna som skall ”kavla upp ärmarna” och se till att så många som möjligt skall bli godkända.

Kategorier
litteratur politik samhälle språk

Ideologifobi

Varför måste jag alltid skriva så långt? Som gammal akademiker med avhandling, rapporter, presentationer och föreläsningsmanus i bagaget tror jag nog att  man är skadad av en rädsla att utelämna något så att man framstår som okunnig. Låt mig försöka en annan strategi idag.

 

Venciendo fobias by Belfyta, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Belfyta 

 

 

I min älskade bastu där jag får de flesta idéerna från diverse läsning träffar jag bl.a. på ordet ideologifobi. Nu skall jag avstå från skriva läsaren på näsan min tolkning av vad detta innebär men jag har ju skrivit om avsaknaden av ideologi tidigare.

Ett annat uttryck som jag träffade på denna kväll är ekologisk förståelse och jag funderar genast på om jag själv har en sådan. Skribenten Kerstin Hamberger (Något är möjligt – ekologi som livsnjutning) uppmanar oss att blunda och visualisera vår ekologiska förståelse. Hur ser vår ekologiska tillvaro ut?

Ytterligare ett uttalande att fundera över är detta: ”samhällsbyggandet startar på fritids”. Ja, det tycker vi kanske kan vara rimligt men vi får oss en riktig käftsmäll av nästa citat: ”Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn.” Idag går det 20 barn eller fler på varje fritidsledare. Inte konstigt då att skribentens associationer drar vidare till Goldings Flugornas Herre (som är en ruskig skildring av hur de starkare tar sig rättigheter gentemot de svagare).

Slutligen läser jag en anmälan av Svetlana Aleksijevitj bok Tiden Second Hand där man enligt anmälaren (Sara Molander) får en bild av skillnaden i behandling mellan ”äkta sovjetmänniskor” och ”stalinister” respektive övriga vanliga medborgare, kanske sådana som du och jag.

Den boken skall jag definitivt låna och läsa när (om?) biblioteken får lite lösare i koppel av de profithungrande förlagen så att man kan låna den som e-bok.

Kategorier
politics politik samhälle

Blockpolitik

I Moderaternas huvudorgan SvD läste jag för en kort tid sedan en mycket intressant artikel om det negativa med blockpolitik. I någon mening är det odemokratiskt då det innebär att de som röstat på ett visst parti för att de sympatiserar med dess politik kanske inte alls får sin röst hörd ifall detta parti måste infoga sig i en ”allians” där det krävs att man ställer upp på huvudlinjen.

Fossilized Shells by molajen, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  molajen 

När oppositionsledaren för ett litet tag sedan sa att han kunde tänka sig en blocköverskridande politik, väckte detta ett ramaskri bland borgerliga politiker. Centerledaren  raljerade därtill med uttalandet om ”män som inte förstår ett nej”. Hon tyckte kanske att hon gjorde en poäng där med detta uttalande som vanligen har helt andra konnotationer. Patetiskt, tyckte visst folkpartiledaren.

Men vore det inte egentligen positivt om blockpolitiken toge slut? Som en vanlig politiskt naiv medborgare tycker jag att det är lite skumt med blockpolitik. Från förr i tiden, då socialdemokraterna mer eller mindre abonnerade på regeringsmakten, vill jag minnas att tanken var att skapa ”breda allianser” och historien rymmer väl en hel del lösningar som överskred de nuvarande blockgränserna. Som ett oskyldigt barn tänker jag att det är väl egentligen detta som politik går ut på; att man diskuterar sig fram till något som de olika parterna kan ställa upp på. Kompromisser kallas det visst!

Detta kompromissande och förhandlingsspel blev väldigt konkret för mig när jag såg den utmärkta danska serien Borgen där man förhandlade om regeringsmakten på ett, för mig, väldigt trovärdigt sätt. Varför skulle man inte kunna förhandla på detta sätt även i svensk politik? Vad var det som var så ”patetiskt” när Lövén öppnade för att bryta blockpolitiken?

Man kan naturligtvis i någon mening förstå rädslan hos de små partierna i den nuvarande regeringen för att att blockpolitiken skall brytas upp eftersom de har ”sålt ut sin själ” för att få sitta vid Moderaternas fötter. Folkpartiet idag kan väl knappast förknippas med något annat än en återgång till en gammaldags skola och Centern av idag – tidigare landsbygdens och böndernas parti –  är väl numera endast känt för ett antal bisarra idéer och en ambition att vilja försämra villkoren för anställda. Inget av detta skulle väl räcka till att gå till val på ifall man inte ställde sig i Moderaternas tjänst.

Nej, blockpolitiken börjar alltmer likna en en fotbollsmatch där två lag i respektive matchfärger möts i drabbning. Precis som i fotboll ”håller man på” ena laget; främst av känslomässiga skäl och letar samtidigt fel och ojustheter hos motståndarlaget.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Framtrollade jobb

Låt mig återvända till temat arbete och arbetslöshet som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Idag, några dagar försent, läser jag om ”framtrollade” jobb i Landets Fria, 6 nov – av någon anledning uteblev Svenska Dagbladet från min brevlåda denna dag! Skribenten Annerfalk funderar över (precis som jag själv gjort) varför man inte kan dela på jobben  och därigenom  minska såväl stress som arbetslöshet. Varför kan vi inte dela på jobben?

11/12 Manual Labor - Taking out the Garb by Jer Kunz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Jer Kunz 

Istället för att dela på jobben när varje arbetande numera är oerhört mycket mer produktiv jämfört med tidigare, kör regeringen sitt eviga mantra om ”riktiga jobb”. Dessvärre har även socialdemokraternas Lövén gett sig den moderata uppfattningen i våld när han vill jaga ”snoozande ungdomar”. Inget gott att vänta där heller således. Såväl moderaternas som socialdemokraternas uppfattning är klar: ett arbete av vilket slag det vara månde är bättre än att vara utan arbete. I den nuvarande regimens ”arbetslinje” leder detta just till att man måste ”trolla fram” en stor mängd lågkvalificerade och lågt betalda jobb.

De framtrollade ”enkla”jobben urholkar naturligtvis såväl löner som anställningsförhållanden (sannolikt ett delmål för regeringen) så att den stackars arbetsökande blir tvungen att ta vilket jobb som helst eftersom ett ”riktigt jobb” trots allt är bättre än varje annat tillstånd enligt regeringen.

Som det är idag växer också kadern av arbetsförmedlare, jobbcoacher och gud-vet-vad. Vi behöver inte fler av dessa! Därtill har det visat sig att idén med de s.k. coacherna är både dyrbar och verkningslös. De arbetssökande å sin sida skall  hållas sysselsatta med att skriva ansökningar till anställningar som varken de själva vill ha eller som ansvariga på arbetsplatserna har tid att ta del av.

I förlängningen kan man förstås se en struktur där vi har en uppdelning mellan högavlönade med inflytande och makt  å ena sidan och ett löneproletariat med usel lön och oacceptabla villkor å den andra. Nu när socialdemokraterna försöker krypa upp i knät på moderaterna i ett försök att känna efter vart valvinden blåser är det nog knappast därifrån man skall vänta sig några visioner om att vrida politiken åt ett annat håll.

Kategorier
politics politik samhälle

Alliansfritt?

NATO-Russia Council Chairman visits Mosc by NATO-Russia Council, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License
 by  NATO-Russia Council 

 

Är Sverige alliansfritt eller inte?

Det är inte utan att man känner sig som Vilse Per i Hambes och Kennemarks Requiem när han utropar: ”Herre Gud, jag vet mig ingen råd! Jag ber dig nu, se en vilsen man allena med sin undran!

De här raderna riktar visserligen en begäran om råd till ett högre väsen och det är väl inget fel i detta i fall Herren nu skulle ha tid att ägna sig åt försvarspolitik. Men kanske är det trots allt säkrare att rikta en sådan här fråga till personer som är mer direkt engagerade i försvarspolitiken.

Om man med ”allians” menar den nuvarande regimen, anförd av Moderaterna och deras ”hangarounds” kan man reda ut det själv och svaret blir förstås: Nej! Och man frestas att tillägga – inte ännu. Om man med ”allians” menar försvarsallians d.v.s. NATO är svaret inte glasklart och här behövs nog lite råd om man vill reda ut begreppen.

Visserligen är vi till formen ”alliansfria” men i praktiken tillhör vi väl ”västsidan” då vi bland annat tillåts att delta tillsammans med ”västmakterna” i övningar t.o.m. långt inne i de forna sovjetiska baltstaterna. ”Vi är med för att lära oss”, säger försvarsministern, genom NATO får vi tillgång till massor med information (konstigt vore det väl annars när USA basar med tanke på vad som framkommit på senaste tiden när det gäller informationsinhämtning!).”

Jag kan emellertid inte dra mig till minnes att vi deltagit i rysslandsledda övningar för att få tillgång till information om NATO? Här kan jag förstås ha misstagit mig och jag är givetvis öppen för korrigerande upplysningar i så fall.

Men är vi inte trots allt mera med i NATO än i än i det som tidigare utgjorde stommen i Warsawapakten även om vi är formellt alliansfria? Kanske är man heller inte så allena med sin undran i den här frågan?

Kategorier
ekonomi fritid politics politik samhälle

Ett arbetarparti?

M skall visst sluta kalla sig ”nya arbetarpartiet” för att istället kalla sig enbart ”arbetarpartiet” (eller kanske var det arbetarnas parti?).

När M kallar sig arbetarparti är det förstås en språklig krigföring mot det parti – Socialdemokraterna – Arbetarpartiet – som har denna bestämning i sitt namn och man skulle kanske kunna fundera på om det är någon sorts varumärkesintrång dessutom. Men detta har säkert juristerna på högerkanten undersökt noga då de ju har en viss vana att spåra sådant som anses hota upphovsrätten inom olika branscher.

We want a job! by anna_t, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  anna_t

Avsevärt mer intressant är då varför M kallar sig för arbetarparti. Sannolikt kommer de själva att hänvisa till ”arbetslinjen” och att de är ett parti som vill att så många som möjligt skall i arbete eller lite olika varianter på detta tema. En rimligare förklaring är nog dessvärre att M enbart bryr sig om de som arbetar för samtidigt som man gynnar de som har ett arbete med ”jobbskatteavdrag” jagar man i samma grad de som är arbetslösa, sjuka eller som av andra orsaker inte kan arbeta. Moderaterna – Arbetarpartiet skall således uppfattas som partiet för de som arbetar och bidrar till tillväxten. För de som av olika skäl inte hör till denna kategori blir nog Moderaterna – Arbetarpartiet ett riskfyllt val.

Den här, som jag tycker, kreativa tolkningen av vad Moderaterna – Arbetarpartiet egentligen betyder, har jag läst i Fria Tidningen, en tidning som ibland torgför åsikter som kan kännas lite kantiga (”yxiga”) men som kan leda in tankarna på ett nytt spår i den medievärld som domineras till bortåt 92 % av gigantiska mediekoncerner. Endast Ungern lär vara värre i det här avseendet.

Fernström skriver i FT (nr 78, 12-15 okt) att vi borde kunna dela på jobben när det finns arbetskraft över; en del av denna är dessutom riktigt väl kvalificerad. För en politiskt naiv person som jag själv, som inte begriper varför vi måste ha ständig tillväxt, känns det fullständigt logiskt att om en viss mängd arbete måste utföras, vore det den naturligaste sak i världen att låta de som jobbar jättemycket minska arbetstiden och överlåta till de som inte behövts (i utanförskap?)  att utföra en del av arbetet; kanske skulle det rentav bli bättre? Som stöd för minskning av arbetstiden anför Lundström ett underbart citat av en av socialdemokratins största, nämligen Ernst Wigforss: ”Om målet med samhällsutvecklingen vore att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnesjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.

 

P.S
Jag läser dagligen två moderata dagstidningar BT och SvD. Ingen av dessa är någon dålig tidning;  SvD är desssutom riktigt bra och är inte alls så partipolitisk (utom ledaren) som man kunnat befara. BT:s ledarskribenter framför sällan någon kritik mot den moderata ideologin, men ledarsidan nyanseras regelbundet med mer allmängiltiga teman av en utmärkt chefredaktör som tidigare varit kulturchef på SvD, vilket förstås borgar för kvalitet och intellektuell resning.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

Alliansballonger omvalskampanj Göteborg by Folkpartiet_Liberalerna, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Folkpartiet_Liberalerna 

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt  idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten:  Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

HÃ¥kan Juholt Ny partiledare socialdemok by claeskrantz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  claeskrantz 

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar  d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut.  En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver  röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.