Högervind
vaggar tryggt
mot välkänd lösning
på ledarsidan
Motvind
ger alternativ
stör det invanda
Skapar insikt!
Kategori: politik
Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat. För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.
Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.
Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.
Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.
Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.
Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.
En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.
Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.
En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.
Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.
Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.
Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.
Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.
Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.
Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.
Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.
Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.
Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.
Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.
Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.
Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.
En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).
XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.
Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.
Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.
Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.
Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.
Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.
Även för en vänsterregering.
Jag läser att det rödgröna styret i Oslo vill förbjuda biltrafik i centrum. Målet är att minska fossilutsläpp med 95% till 2030 och bli Europas miljöhuvudstad. Vilka som är emot detta är förstås självklart och onödigt att nämna här. Ganska häftigt av en oljeproducerande stat! tycker jag. I Sverige finns nog knappast vare sig intresse eller mod att ha liknande målsättning. Dessvärre.
En del intressanta åtgärder föreslås:
- avbryta planerad utbyggnad av E18 för att i stället (stor-) satsa på
- utbybggd kollektivtrafik
- cykelbanor
- inrätta en elcykelfond
- ”avyttra” investeringar i fossilberoende verksamheter
Avyttra låter kanske lite konstigt i våra öron då det har en klang av försäljning. Men det kan också innebära att man gör sig av med något som inte är önskvärt, i det här fallet fossilberoendet. Det är förstås viktigt då att man inte som Vattenfall försöker sälja kolkraften till någon annan intressent som driver den miljöstörande verksamheten vidare (http://www.synonymer.se/?query=avyttra)
Jag har tidigare inte träffat på uttrycket ”divest” men med nätets hjälp läser jag att det liksom är motsatsen till ”invest”, investera. Oslo ansluter sig därmed till divest-rörelsen tillsammans med 45 andra städer i världen som ska ”avyttra” fossila bränslen (http://gofossilfree.org/europe/oslo-the-time-for-climate-action-is-now-thats-why-we-divest/)
Undrar om någon svensk stad knackar på dörren och vill vara med?
(Fritt fabulerat av mig efter en artikel i FT 23 okt 2015)
Kategorier
Skämmas
Mot slutet av fredagens bastubad läser jag ett inlägg av Birger Schlaug som får tempen i bastun att stiga utöver de 90 grader den haft den senaste timmen, stiga bildligt alltså.
I ett inlägg med titeln Profitörerna vill Schlaug avslöja ”kapitalismens råa kärna”. Han skriver att självaste Adam Smith menade att för att kapitalismen ska fungera är det nödvändigt att kunna skämmas. Den förmågan har numera gått förlorad.
Den verserade och välklädda Kapitalismen tar – utan att skämmas – 1940 kr (en del tar ännu mer) per dygn för en flyktingsäng i ett rum tillsamman med andra. Detta gör åttatusen per rum och dygn; 2,8 miljoner på ett år. Som jämförelse samlade hela Sverige ihop 43 miljoner vid en gala nyligen. Detta räcker knappt till 15 rum under ett år med sådana priser.
Som jämförelse kan jag nämna att dygnspriset per person för en flyktingsäng i ett rum tillsammans med 4-5 andra är högre än vad vi nyss betalade för ett dubbelrum i Stockholm med centralast möjliga läge. Då hade vi ändå valt varandras sällskap hustrun och jag.
Efterfrågan på flyktingboende är just nu hög; moralen är obefintlig. I vanliga fall ondgör sig Kapitalet över höga skatter men nu verkar det vara locket på, skriver Schlaug. Adam Smith hade fördömt dessa företag.
(Fritt efter: Birger Schlaug i Fria Tidningen, fredagen den 9 oktober 2015: http://www.friatidningen.se/artikel/119513)
I en artikel om framtida energiförsörjning av Stig-Olof Holm (LFT 30 sep 2015) lär jag mig två nya begrepp: ”Jevons paradox” och ”Says lag” med deras respektive innebörder.
Effektivisering av uttaget av naturresurser som skulle kunna minska uttaget används istället för att öka konsumtionen – den s.k. Jevons paradox.
Jean Baptiste Say å sin sida menar att det inte är efterfrågan som skapar ett utbud av varor utan att det tvärtom är utbudet som skapar en ökad efterfrågan – Says lag.
Den som vet något om vad jag brukar tycka är viktigt kan inte tveka om att jag har ett horn i sidan till den politiserade valfriheten, alltså den där vi luras, lockas och nödgas göra en massa onödiga individuella val som tar energi från mycket viktigare val i livet.
I en intressant TED-föreläsning ”Our unhealthy obsession with choice” ställer Renata Salecl den intressanta frågan: Could individual choices be distracting us from something bigger—our power as social thinkers?
Hela presentationen finns som text om man vill läsa och det var särskilt ett uttryck som jag fastnade för: ”veil of obviousness”. Ideologi skapar alltså en slöja av självklarhet – kanske att vi måste välja olika sorters diskmedel t.ex. – och att det nödvändigt att lyfta denna slöja ifall vi ska kunna tänka lite längre än vad näsan räcker.
Under snart ett decennium har ”plånboken” stått i centrum för vårt ekonomiska tänkande. När nu regeringen höjer en del skatter, låter inte katastrofropen från näringslivet vänta på sig, ja kanske även från alla oss som har tränats i att rikta fokus mot plånboken.
Hantverkare, politiker, lobbyister, ledarskribenter och näringslivet generellt upphäver nu ett samfällt skri i hopp om att vi ska koncentrera oss på den egna plånboken och finna att staten blir mindre generös mot alla de som redan hade en hel del i plånboken. De som redan innan hade tomt kanske inte märker någon omdelbar skillnad.
Om vi håller oss till det lilla sammanhanget – plånboken – det som borgerligheten vill få oss att fokusera på, blir vi säkert lite missnöjda när den egna takomläggningen och badrumsrenoveringen blir en hel del dyrare med minskat ROT-avdrag. Hantverkarna och plånboksväktarna förenas sannolikt i gemensamt missnöje när staten inte längre subventionerar arbetskostnaden lika mycket som tidigare. (Flera av kritikerna mot ROT menar att ”bidrag” är en mer adekvat benämning på det som numera benämns ”ROT-avdrag” och att det i högsta grad är orättvist att de skattepengar som alla är med och betalar ska ges i bidrag enbart till de som har möjlighet att utnyttja detta).
På samhällelig nivå är det förstås tveksamt om staten ska subventionera en bransch med skattepengar, ”skattebetalarnas pengar” som det har hetat under det decennium vi har fått lära oss att titta i den egna plånboken, hellre än att se till samhällsnyttan i stort.
För mig låter budgeten hoppingivande (även om jag måste betala mer för reparation och ombyggnad) när man vill satsa på bostäder samt hälso- och sjukvård d.v.s. den samhälleliga välfärd som stått under attack under de borgerliga åren.
En känd vänsterpolitiker utanför regeringen betecknar budgeten som ”[b]ra för klimat, rättvisa och produktivitet”.
Jag läser en liten artikel om en person som varit i Athen. När flyget lyfter ser han i startbanan försvinna i monitorn framför sig. När planet är i luften visar monitorn grekisk bebyggelse; snart ser han bara torrt land i monitorn. Tittar han däremot ut ser han ett blånande, vackert hav som aldrig slutar.
Vilken bild av verkligheten bör man lita på?
Från hotellrummets balkong har han utsikt över Parthenon på Akropolis och en annan vy vetter mot Syntagma. Vid ett tillfälle meddelades (i tv eller radio, antagligen) att det regnar över ”staden”. Men över Akropolis sken solen.
Vilken bild av verkligheten bör man lita på? (I det här fallet sannolikt båda).
I Athen finner han otaliga restauranger som är fyllda av greker som äter, dricker, röker och umgås. Dessutom kan de betala för sig. På hotellets tv visar man att Grekland håller på att svälta och törsta ihjäl eftersom man inte har pengar att köpa varor för.
Var jag inte i Grekland? frågar sig skribenten.
Överallt såg han kött- och grönsaksbutiker med ett överflöd som han aldrig sett i Sverige (oavsett regering).
Konklusion: Saker händer parallellt och två personer kan mycket väl avge helt olika vittnesmål om skeendet.
(Efter en text av Vladimir Orlovsky i Landets Fria, 9 sep 2015).
Jag inser nog att det kan finnas en hel del att diskutera här. Det är obestridligt så att det kan förekomma olika versioner av ”samma” företeelser. Men det är naturligtvis också så att det som en person iakttar inte med nödvändighet speglar ett större skeende; en av mina lärare kallade såna här slutsatser för ”rapsodisk evidens” d.v.s. att det finns en viss risk med att dra generella slutsatser från sådant man råkat se.
En mycket intressant fråga uppkommer emellertid om eller när någon har ett intresse av att man ser saker på ett visst sätt; att det skapas en ”berättelse” som man brukar säga. Den kände statistikprofessorn Hans Rosling brukar framhålla att det finns en sorts eländesberättelse om Afrika som vi vägrar att släppa. I vår närhet har vi förstås våra politiker som försöker skapa ”berättelser” såväl inrikes- som utrikespolitiskt i avsikt att övertyga oss om nödvändigheten av än det ena än det andra.
Var lämnar detta oss själva? Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag faktiskt att vi väljer den berättelse som vi ”tycker om” snarare än att i varje läge analysera fakta och ta ställning utifrån dessa. I princip, tror jag, att det omöjligt att helt ”kill one’s darlings”; vi behöver bara gå till våra politiska uppfattningar där vi tycker om eller avvisar vissa åtgärder därför att vi helt enkelt vill att det ska vara på ett visst sätt därför att det stämmer med våra grundvärderingar om hur samhället borde organiseras. Det åsiktsbombardemang som proffspolitikerna öser över oss i avsikt att skapa en ”berättelse” har i de flesta fall ganska lite med fakta att göra.
Det lilla självständiga tänkande som vi trots allt kan åstadkomma, tror jag, måste komma från en medvetenhet om att det faktiskt är på det vis som jag skissar ovan och att man därför måste försöka att ta del av så många olika informationskällor som möjligt.
Om man nu vill detta.
Kategorier
Tänka till
En recension av Hans Norebrink om boken Jämlikhetsnormen av Anders Nilsson och Örjan Nyström fick mig att tänka till en gång extra. Recensionen pekar ut tre viktiga faktorer för jämlikhet och jag inser att det finns en viss risk att jag hade skyndat förbi alla utan misstanke om jag inte hade fått ett och annat påpekat av recensenten.
1. Jämlikhet för alla vid lika startmöjlighet hade jag nickat instämmande till.
2. Jämlikhet genom omfördelning hade jag också känt igen och gillat.
3. Jämlikhet genom obligatorisk förskola och yrkes/lärlingsutbildningar hade jag gillat (även om lärlingsutbildningar har fått en viss politisk anstrykning)
Men.
Jag hade kanske inte insett att den tredje punkten också syftar till att göra individen mer attraktiv för globala kapitalismen. Något annat alternativ än anpassning till en kapitalistisk ekonomi har inte författarna till boken enligt skribenten; ”vi ska bli bättre än andra att dansa efter kapitalets pipa” helt enkelt. Tanken att ekonomi ska tjäna människan, inte tvärtom, finns inte på kartan.