Kategorier
politics samhälle

Att tänka om är plågsamt, att inte tänka om alls blir mer plågsamt

Rubriken har jag lånat från en krönika av Birger Schlaug i Fria Tidningen nr 24, 23 mars 2013, där han lyfter fram en rad interssanta aspekter som jag tror utmanar vårt vardagstänkande en hel del del.

ENVIRONMENT by Enokson, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Enokson 

 

I stalinismens Sovjetunionen fick inte kommunismen ifrågasättas. I dagens Sverige får inte tilläxtnormen ifrågasättas”, åtminstone inte om man inte vill hamna ute i den ökända ”kylan”.

Visst är det väl så att vi alla mer eller mindre har blivit övertygade om (övertalade?) att vi måste ha tillväxt annars finns det intet att fördela. Enligt detta sätt att tänka ”sipprar” det då ner lite välstånd till alla även om en del blir osunt rika. ”Det är sånt man får ta!” Eller?

Schlaug uppmärksammar en skrift från regeringens Framtidskommission där man skriver att ”[d]en centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030, och 2050 …”. Här slår alltså kommissionen fast att den cetrala uppgiften är att bibehålla klyftor, menar Schlaug. Den centrala uppgiften borde väl snarare vara att skapa ett samhälle där vi lever på ett sätt som alla skulle kunna leva?

Visserligen ställer sig regeringen även bakom en slogan som ”På väg mot en grönare framtid” men för att inte någon ”forskarskalle” skall inbilla sig att detta är något som avviker från den officiella agendan påpekas strax att man aldrig får glömma  ”att hållbarhet kräver tillväxt”.  All forskning som utmanar den ekonomiska agendan blir därför helt fel! Misshaglig eller ”fel” forskning är ju annars något som vanligtvis brukar förknippas med totalitära stater där obekväma forskare förlöjligas eller råkar ut för en rad problem.

Den ekonomistiska agendan har skapat enorma problem i sydeuropas EU-länder och  den har inte heller skapat vare sig jobb eller generell välfärd. I Sverige har vi förvisso åstadkommit ett visst välstånd men det är illavarslande att det huvudsakligen skett genom att vi lånar pengar. Framförallt har ju inte den ekonomistiska ordningen skapat den sysselsättning som ju skulle vara mer eller mindre självklar enligt högerregeringen.

Fundamentalism... by sagesnow, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  sagesnow 


Inga av alla dessa misslyckanden verkar emellertid bekymra eller påverka de ekonomistiska fundamentalisterna, avslutar Schlaug.

Som jag själv tolkar detta är det nödvändigt att ersätta den nuvarande ordningen. Dessvärre förefaller dagens opposition inte vara något att sätta sin lit till då den ängsligt sätter fingret i vädret för att se vad som kan flest röster snarare än att erbjuda ett verkligt alternativ.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
e-reader politics samhälle

Genialitet eller självupptagenhet?

I ett tidigare inlägg nämnde jag den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand. Detta var efter att jag hade läst en debattartikel där skribenten påpekade att centerns partiledare Annie Lööf hade uttryckt sig positivt om Rands tankevärld. Debattören benämnde Rand som ”egoismens iskalla prästinna” och såg vissa likheter mellan den politik som centerledaren vill införa och Rands budskap. Personligen hade jag aldrig ens hört talas om Rand och därför kände jag ett behov av att informera mig ytterligare.

Det var inga problem att hitta information på nätet och snart insåg jag att den person som jag inte ens känt till namnet på var mer eller mindre en ikon i vissa kretsar och stod för en filosofisk riktning som benämndes objektivismen. Jag fann också att Rand var en skönlitterär författare med stor spridning. Återkommande påpekades att hon var den författare som näst Bibeln påverkat flest amerikaner.

Det var så jag hittade romanen The Fountainhead, ett 600-sidigt verk som varit mitt sällskap under ungefär en månads tid. Romanen utspelar sig i New York under det tidiga 1900-talet, ungefär fram till 30-talet om jag minns rätt. Det är skyskrapornas tid och huvudpersonerna är två arkitekter, Howard Roark och Peter Keating. Det finns visserligen avsevärt fler huvudkaraktärer i romanen men Roark och Keating är varandras motsatser. För den som inte vill eller hinner läsa boken finns gott om sammanfattningar på nätet.

Skyscrapers in New York, April 2009 by FromTheNorth, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  FromTheNorth 

 

Den som blir ett uttryck för Rands filosofi är Howard Roark som vägrar att kompromissa med sina ideal oavsett vad det kostar honom. I romanen vägrar han att anpassa sig till det som är ”den goda smaken” eller vad ”folk vill ha” vilket återkommande blir problematiskt för honom. Samtidigt vinner hans osjälvständige motsats Peter Keating stort anseende genom att hela tiden känna av vad som lönar sig.

Det är i Howard Roarks personlighet som Rands filosofi kommmer till uttryck. Roarke vägrar alla slags kompromisser när det gäller hans skapande. Han vägrar också varje form av samarbete med andra. På ett plan bryr han sig inte ens om vad andra människor tänker utan det är den egna originaliteten och skaparförmågan som han brinner för. Detta är en mycket förenklad beskrivning av den huvudperson som jag uppfattar stå för Rands filosofi.

En författare har alla möjligheter att förföra sina läsare och under läsningen tar jag givetvis Roarks parti fullt ut men jag är osäker om hur en sådan person skulle fungera i verkligheten eller om man ens skulle uppskatta honom.

Rand med en bakgrund i Sovjetsamhället tar avstånd mot allt slags kollektivt tänkande oavsett om det är kommunism, nazism eller fascism. Hon tar följdriktigt också avstånd från religion.  Hennes ideal är den individuellt skapande människan, en tradition från da Vinci, Michelangelo, Galileo som Roark ingår i. Alla med nyskapande idéer har fått problem av olika slag men de som har hållit stånd har gått segrande ur striden sett ur ett historiskt perspektiv.

Fountainhead by Rodrigo Paoletti, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Rodrigo Paoletti 

 

I romanen är det lätt att förakta Peter Keating som genom ”wining and dining” vinner sin berömmelse. Jag tror att vi alla har vissa problem med en sådan peronlighet. Däremot är det kanske inte lika uppenbart för oss att även de som är på tvärs och protesterar mot allt och alla också i lika mån använder andras uppfattningar som något att ta spjärn mot. Såväl medlöparen som den oppositionelle är enligt Rand beroende av andras uppfattningar. Roark däremot håller varken med eller protesterar eftersom han enbart är engagerad i sitt eget skapande.

Detta är naturligtvis en starkt förenklad bild av Rands filosofi men vad jag ville säga med detta inlägg är väl egentligen att jag var lite som Peter Keating när jag skrev mitt förra inlägg där jag ställde upp på en bild av Rand, en bild som man kanske ”bör” ha. Nu när jag läst ett av hennes verk, kan jag faktiskt säga att det gav mig stor behållning. Det är ingen tvekan om att hon har skapat något stort. Kanske är även hon själv som Roark när hon i förordet beskriver hur ingen ville publicera hennes bok därför att man inte trodde att läsarna skulle uppskatta den.

Även om jag förförs av bokens personer, speciellt av huvudpersonen Roark, är jag alltjämt tveksam till vilka konsekvenser  hennes filosofi skulle kunna få om de uttalades och sattes i verket av en svensk politiker (som Lööf t.ex.). Vårt samhälle är trots allt uppbyggt på  kompromisser och kollektiva lösningar. Jag är inte övertygad om att det skulle gynna samhällsutvecklingen om var och en skulle driva sin egen agenda.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.5 Sweden License.

Kategorier
politics samhälle

Kartan och verkligheten

Med utgångspunkt från en satirisk bild i Joseph Hellers Moment 22 av fenomenet bombmönster skriver statsvetaren Patrik Hall en mycket tänkvärd artikel – När kartan blir viktigare än verkligheten – i Pedagogiska magasinet, 2013-02-19.

De s.k. bombmönstren är ett sätt att driva med vissa höga militärers förtjusning i att kartlägga hur bomber faller i vissa mönster över ett mål snarare än hur väl de träffar sina mål. Hall menar att detta har stora likheter med hur de som har ansvar för offentlig verksamhet – skolan i exemplet här – förlitar sig till olika mätningar och rapporter om verksamheten.

I love comparing maps and their on-the-g by florriebassingbourn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  

Låt mig ta några exempel som jag själv tänkt på långt innan jag läste Halls artikel. En beskrivning av något innebär alltid en reduktion, en reduktion som i många fall kan vara nödvändig för att man skall kunna se mönster. Emellertid är det också mycket som inte framgår av en sådan beskrivning, framförallt inte om den läses av en som inte är bekant med den verksamhet som beskrivs. Hall talar f.ö. också om beskrivningar på avstånd som gärna får en bedräglig tydlighet eftersom de har ett stort avstånd till den praktik de beskriver.

Den som tycker om att vandra i fjällen kan sitta hemma och läsa fjällkartan och se framför sig alla de naturscenerier som där beskrivs. Man kanske ritar in rutter eller bestämmer sig för att följa rösade leder. När man sedan står där beredd att starta sin vandring, upptäcker man en hel del som inte fanns med på kartan. För det första är det kallt och regnar oavbrutet (naturligtvis inte alltid men det fanns i alla fall inte på kartan). I andra fall är vädret lugnt och solen skiner så som man hade föreställt sig, men nu överfalls man av myriader av myggor. Den väg man hade tänkt vandra, där det var så grönt och fint på kartan, visar sig vara fjällvärldens tätaste videsnår där man sjunker ner till anklarna i våtmark för varje steg. Om man däremot gjort några fjällturer och redan träffat på allt detta, vet man att det är så det är och man blir inte särskilt överraskad. Likaså kan den vane orienteraren som läser en karta över den terräng där hon eller han tänker hitta kontroller kan med stor säkerhet förutsäga terrängens beskaffenhet med hjälp av dagens detaljerade orienteringskartor.

Min poäng här är att för att verkligen kunna dra nytta av en beskrivning av verkligheten måste man också känna till den verklighet som beskrivs; det är först när man känner till den ostrukturerade och oförutsägbara praktiken som man kan dra verklig nytta av beskrivningar av densamma. Jag återkommer till detta.

Det är osannolikt att den som läser rapporter, mätningar och beskrivningar av en verksamhet också känner till hur det är att agera i denna verksamhet. Visserligen kan man kanske hävda att det inte alltid är nödvändigt att den ansvarige måste känna till varje detalj av en verksamhet, kanske är det inte ens önskvärt? Det hade förstås varit ett helt annat problem för höga militärer att skicka upp våg efter våg av skyttesoldater ur skyttegravarna under första världskriget, om de fått uppleva den verklighet som skyttesoldaterna upplevde. Fast det hade nog sparat liv! Men låt mig återvända till mer vardagliga verksamheter, att uppfostra barn t.ex.

Camouflaged command post  / Trench armou by drakegoodman, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  drakegoodman 

Man brukar ofta säga att det första barnet i en familj blir lite av försökskanin därför att föräldrarna inte har några erfarenheter av att vara föräldrar. En del nya föräldrar har dock en tygghet i sina egna upplevelser av att vara barn genom ett gott förhållande till sina egna föräldrar; andra kan ha motsatta upplevelser. När det gäller det senare fallet, känner jag personer i min närhet som då har förlitat sig på en mer intellektuell än känslomässig strategi och ”hemfallit” åt den för tillfället mest populära barnpsykologin och uppfostrat ”by the book” i övertygelse om att det är så det skall vara, kanske i strid med vad man egentligen skulle vilja göra. Jag menar att detta är ytterligare ett exempel på hur kartan (bombmönstren – och här kan det verkligen bli bombmönster om barnet antas må bra av att ha sin frihet att kasta mat omkring sig) blir viktigare än att agera i den rådande situationen.

Under åtskilliga tillfällen har jag också träffat på lärarstuderande som under sin högskoleförlagda tid får en sorts slagsida åt olika teorier om lärande och bara väntar på att få gå ut och ”omsätta teorierna i praktiken”. Nu skall man alls inte tolka detta som att jag raljerar över teorier om lärande, barnpsykologi eller strukturerade beskrivningar av något utan mitt huvudargument är hela tiden att för att ha någon nytta av begreppsliga beskrivningar måste man också ha en kännedom om det som beskrivs, vilket inte alltid är så lätt, men då, menar jag, måste man också vara så insiktsfull att man inser detta. Man kan inte stå och fundera över vilken psykologisk teori som är mest tillämplig om skolbarn håller på att slå varandra sönder och samman!

The Psychoanalytic Study of the Child by interpunct, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  interpunct 

Hall slutar sin artikel med att styrning av verksamheter genom frikopplade beskrivningar skapar en viss typ av relationer mellan de styrande och de styrda. De styrda blir ansvariga (accountable) inför de styrande och måste visa upp rätt resultat (”Varför är det så många underkända i din klass?”). Styrning genom att ställa de styrda till svars genom olika mätningar kallas i andra sammanhang för New Public Management och det är det som Liedman i sin bok Hets! riktar en förintande kritik emot.

Alldeles mot slutet skriver Hall att det finns en stor risk att behovet av att visa upp ”rätt” måluppfyllelse eller vad som för tillfället skall kontrolleras, riskerar att motverka möjligheten att bedriva en bra utbildning; detta var kanske inte avsikten med kontrollen? Den senaste debatten härvidlag är väl den om dokumentationsraseriet i våra olika skolformer.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 3.0 Unported Licens.

Kategorier
education politics samhälle skola

Global farsot i utbildningsvärlden

I en helt fantastisk TED-föreläsning beskriver Pasi Sahlberg vad som gör den finska skolan så framgångsrik genom att kontrastera den mot den ”farsot” som drar över världen inte olikt en pandemi. Här finns också en stark samvariation med mitt tidigare inlägg om att Mäta det omätbara som jag skrev efter att ha läst Hets! av Sven-Eric Liedman.

Den GERM d.v.s. bacill (alt. virus) som drabbat alla makthavare har muterats fram från en Global Educational Reform Movement vars initialer bildar just ordet ”germ”. Jag bäddar naturligtvis in Sahlbergs viktiga och därtill underhållande föreläsning i det här inlägget men jag vill ändå lyfta upp några punkter från hans presentation.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=TdgS–9Zg_0]

Det är framförallt tre verksamma farliga substanser som utsöndras ur den GERM som härjar. De är: competition, accountability och standardization.

Bland skolreformatorerna finns en stark tro på att tävling (competition) driver fram bättre skolor och undervisning. Detta förekommer inte i Finland enligt Sahlberg därför att det har rakt motsatt effekt. Tävling skapar sämre utbildning.

Att ställa lärarna tills svars (accountability) är skolreformatorernas metod för att ha tummen i ögat på de som jobbar med utbildning. Genom att kräva in olika slags mått kan man alltid ställa någon till svars för att inte ha uppfyllt det som skulle uppfyllas. Sahlbergs lakoniska kommentar till detta är att ”accountability” är det som blir kvar när man inte längre känner ansvar (responsibility). I Finland känner lärarna i första hand ansvar för dem de är satta att undervisa. Sålunda är också läraryrket i Finland ett högstatusyrke med hårt söktryck enligt Sahlberg.

Det tredje ”giftet” som kommer ur bacillen är standardisering (standardization). Denna tar sig främst uttryck som ett sort testraseri där alla skall mätas med samma test så att man kan jämföra. För varje lärare med ansvar är det alldeles självklart att det inte går att mäta alla med samma test. Detta förstår inte företrädarna för ”reformrörelsen” utan de vill som jag skrev om utifrån Liedmans bok ha siffror som  är lätta att jämfföra och som ger ett sken av objektivitet.

Mot slutet tar Sahlberg också upp ytterligare tre nyckelord: Talent, Time och Technology. Lyssna för allt i världen på hans presentation!

Creative Commons License

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.

Kategorier
politics samhälle

När nya kvastar sopar

Ja förstår ente hunt dä har blitt!’”

Detta yttrade min mor gärna när hon upprördes av något. Det kunde vara våld och sex i tv eller något annat som inte stämde med hennes uppfattning av hur det brukade eller borde vara. Jag skulle kunna säga samma om Centerpartiet idag. Från min barndom på landet på 50-talet utgjordes Centerpartiet i huvudsak av ”vanligt” folk som man begrep sig på, även om min familj inte gav partiet sina röster.

Själv minns jag Gunnar Hedlund som var en klurig gubbe. Hög utbildning hade han visst dessutom, ”juris doktor” något som ett barn förstås inte visste vad det innebar. Från debatterna minns jag att han skämtade också; det var något om att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Han samarbetade även under perioder med Erlander som var den tidens hjälte i mitt hem.

Senare har Centern haft en rad rad hedervärda personer som partiledare. Det har varit Karin Söder, Olof Johansson och framförallt Fälldin som stred med Olof Palme i tv.

Anna-Karin Hatt möter Thorbjörn Fälld by Anna-Karin Hatt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Anna-Karin Hatt 

I stort sett var det folk man respekterade även om de företrädde ”bönnera” som antogs ha det så bra då de var sina egna herrar och kunde ta ledigt när de ville. Naturligtvis förstod inte jag och kanske inte heller mina arbetarföräldrar att bönder nog hade ett hårt liv. De stod visserligen inte under någon högermans domvärjo som arbetarna på landet men istället var de obönhörligen utlämnade till vädrets makter.

Idag är situationen helt förändrad. Centern har blivit det mest nyliberala partiet i riksdagen och attackerar t.o.m. Moderaterna – de som var min barndoms ”Högern” med nästan samma ondskefulla agenda som Den Onde själv som jag uppfattade det då.

Just i dagarna har Centern, i jakt på nya väljare och en förändrad image, presenterat förslag till partiprogram som chockerar både till höger och vänster. Nu försöker man vara mer höger än ”Högern” själv och en statistisk språkundersökning har konstaterat att Centern säger ordet ”företag” betydligt oftare än ”landsbygd”. Partiledaren har därtill uttalat sympatier för en person som av de insatta fått epitetet ”egoismens iskalla prästinna”, nämligen den ryskföfdda och till USA utvandrade Ayn Rand. Jag kände inte till henne men när jag läser vad som är skrivet om henne, kan jag inte låta bli att associera till drottning Jadis i C.S. Lewis’ svit om Häxan och Lejonet.

White Witch by Watt_Dabney, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Watt_Dabney 

Jag har emellertid inte själv läst något av Rand (ännu) men jag har med stort intresse tagit del av den omfattande diskussion som epigoner och belackare har och jag inser att hon är en mycket kontroversiell person. Det hon står för har gjort mig mycket betänksam och jag har väldigt svårt att sammanfoga detta med min bild av ett parti som av tradition attraherat landsbygdens folk.

Fri invandring, som Centern talar om, är ofta utmanande, speciellt för folk på landet och här har en liten västsvensk kommuns centeravdelning uttryckt ogillande mot att vi skall, som man uttrycker det, ta emot ”storfamiljer” och ”analfabeter”. För sådana grova yttranden har självfallet avdelningen blivit tagen i örat av Centern centralt med hot om uteslutning ur partiet. Det finns emellertid en dold agenda i detta med att öppna upp för fri invandring på arbetsmarknaden, nämligen att man skall få hit s.k. arbetsvilligt folk som kan undergräva de rättigheter som arbetarna under decennier av motstånd, främst av ”Högern”, kämpat sig till. ”Högern” idag är emellertid mycket slugare och går inte till frontalangrepp mot facken och de fackliga rättigheterna. Uppväxt i en arbetarfamilj med fackföreningsmöten i hemmet har jag lärt mig vad människovärdiga arbetsvillkor innebär, men jag förstår naturligtvis att den som köper arbetskraft vill ha ut mesta möjliga.

Från min barndom minns jag hur jag sa till en skolkamrat, vars far kom från Danmark och gärna ville försörja sin familj i samma yrke som min far arbetade i. På vägen till skolan – man gick på den tiden – yttrade jag fraser som säkert hade varit i säck innan de kom i påse, att hans pappa jobbade minsann natt och dag och gärna på helgerna dessutom. Kamratens far gick snart till min far och meddelade irriterat att han helst ville höra detta från far själv och inte omvägen via barnen. Jag förstod ju alls inte att jag hade yttrat något kontroversiellt.

Idag ser jag i min omgivning hantverkare med ”internationell bakgrund” som det så vackert heter, som arbetar till sent på kvällen såväl under vardag som lördag och söndag; de är säkert både hederliga och skickliga i det de gör och det finns förstås pengar att tjäna. Men de villkor som anställda har kämpat sig till i motvind under decennier håller på att eroderas och den som har hem och familj måste sannolikt vara beredd att prioritera bort dessa såvida inte pengarna lockar mer än umgänget med familjen förstås.

Nej ”ja förstår ente hunt de har blitt”!  Fast egentligen förstår jag att allt går ut på att förändra arbetets villkor. Man talar ofta om frihet idag men vems frihet? Är det kapitalets eller arbetarens?

Vestigia terrent by Arenamontanus, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Arenamontanus 

”Vestigia terrent”, som den historiekunnige kunnat säga. Själv åberopar jag dock inte alls någon sådan lärdom utan bara mina egna erfarenheter av långsamt och gradvis förbättrade villkor för de som inte har annat att erbjuda än sin arbetskraft.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Kategorier
politics samhälle

Tillväxtkejsaren är naken!

Ibland råkar man få syn på artiklar eller notiser som precis anknyter till något man har gått och tänkt på men som man inte kommit sig för att formulera så att det blir så tydligt. Den här gången fick jag syn på rubriken ”Utan tillväxt stannar ojämlikheten!” Detta är förstås ett påstående som utmanar det vi har lärt oss, nämligen att tillväxt är nödvändig och något som är bra för både välfärd och jämlikhet. Kanske har vi också omedvetet kommit att acceptera detta som en sanning som inte behöver ifrågasättas. Att minskad tillväxt även skulle minska ojämlikheten blir då ett avvikande budskap som man blir lite nyfiken på.
H.C. Andersen bænken by Liz@rt, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License by Liz@rt

Den outtalade tanken bakom tillväxt är att alla får det gradvis bättre, sakta sipprar välståndet ner även till de sämst bemedlade trots att välståndsökningen är ojämnt fördelad. Att några blir oändligt rika medan andra endast marginellt ökar sitt välstånd är liksom något man bara får acceptera, enligt tankemodellen, eftersom alla får det bättre. Det ingår t.o.m. i tankemodellen att det just är ojämlikheten som skapar drivkraft och framåtanda. Individuella skillnader och möjlighet att slå sig fram i konkurrens omhuldas såväl av den svenska alliansregeringen som i den amerikanska drömmen.

Egentligen är det kanske ingen som förnekar att tillväxt skapar ett utrymme för välstånd i form av utbildning, vård och omsorg. ”Tillväxtkejsarens” dräkt börjar emellertid att bli allt mera sliten när han tror att det går att skapa evig tillväxt. Idag är jordens resurser redan överutnyttjade och det betyder förstås att om några alltjämt skall få mer i tillväxtracet, så måste några få mindre och därmed faller hela resonemanget om nedsipprande välstånd. Inte ens de enorma skillnader i välstånd och rikedom som uppkommit det amerikanska samhället verkar kunna hämma visionen om att alla som kämpar kan uppnå framgång och rikedom för egen del.

Möjligen finns det något positivt i detta genom att det bidrar till förmågan att härda ut i ett orättfärdigt system. En bedömning utifrån måste emellertid komma fram till att det egentligen är omöjligt på en samhällelig nivå och att den enes framgång därför måste baseras på den andres tillbakagång.

Det paradoxala är att idag är också uttrycket hållbar utveckling en sorts inneuttryck men en hållbar utveckling bygger ganska entydigt på ett antal lättbegripliga ”sanningar”:

1. Förnybara resurser kan förstås bara kan utnyttjas i den takt de förnyas.

2 Ändliga resurser skulle kunna användas ”oändligt” länge men då måste vi hela tiden minska användningen. Detta är kanske en variant av ”Akilles och sköldpaddan” där man med en viss (men förstås felaktig) logik kan bevisa att Akilles aldrig kan springa förbi sköldpaddan.

3. En annan sanning som de flesta brukar acceptera är att man inte skall såga av den gren man sitter på. Idag försöker vi lösa de problem vi skapar genom att tro att en annan teknologi kan ställa till rätta det den tidigare skapade. Detta är förstås lika galet som att försöka lösa en kontokortsskuld genom att låna upp nya pengar för att betala den tidigare skulden. Det slutar sällan väl. Enda lösningen är förstsås att sluta såga i den gren man sitter på.

Personligen funderar jag ofta på om jag egentligen skulle få det sämre om vi inte hade ständig tillväxt. Vi har det ju redan rättså bra och jag är inte helt övertygad om att det sipprar ner välstånd till de som ännu inte har det så bra om jag får det lite bättre så att jag kan köpa ännu fler prylar som jag förstås gärna vill ha men som jag strängt taget inte behöver. Det kommer också titt som tätt oroande rapporter om den skenande tillväxten; det rapporteras att vi i vår del av världen slänger bortåt en fjärdedel av den mat vi köper hem medan människor svälter i andra delar av världen. Kanske vi kunde vi köpa hem lite mindre mat och klara oss med de prylar vi redan har, åtminstone lite längre tid än nu? Någon föreslog att vi kanske borde satsa på en planerad nerväxt istället för ständig tillväxt. Kanske ingen helt galen idé, trots allt.

Om det var någon som tyckte att det var långsökt med tillväxtkejsaren som var naken erinrar jag om den kända sagan av H. C. Andersen där sensmoralen är att alla hycklar och håller med därför att ingen vågar säga sanningen. Den som tillslut, oskuldsfullt och utan baktankar, utropar att kejsaren är naken är ett ännu oförvillat barn som ännu inte har lärt sig att uttrycka sig på ett sätt som är politiskt korrekt. Det finns naturligtvis sådana människor även i vårt samhälle men de avfärdas ganska lätt som extremister, okunniga eller allmänt förvirrade av de som faktiskt för tillfället gynnas av att allt förblir som förut.

Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Allt har sitt pris

Organ, identiteter bebisar; allt är till salu för den som har råd att betala. Det allmännas företrädare har aningslöst accepterat att sjukhus, skolor, äldromsorg och annan samhällelig verksamhet kan gå med underskott. Dessa intressanta funderingar skriver Lars Åberg i en krönika i GP den 3 augusti i år.

This damn market economy!.. by iwfx, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  iwfx 

Individualismen har blivit så stark att den som inte försöker sälja in sig själv måste vara behäftad med någon sorts fel; vi måste alla ha ett slags varumärke. Den amerikanske filosofen Michael Sandel skriver i sin bok ”What money can’t buy” (enligt Åberg) att marknaden numera uppfattas som neutral och värderingsfri vilket gör att utrymmet för olika värderingar som skulle kunna brytas mot varandra krymper allt mer. Vi har fått ett moraliskt tomrum där ekonomismen framställs som vetenskap snarare än som uttryck för en viss politisk och moralisk åskådning. Inte ens den finanskris som får så stort utrymme i medierna verkar kunna rubba förtroendet för marknadens lösningar.

Sandel menar att konsekvensen blir att allt kan tömmas på inre mening och att även sådant som kärlek, vänskap och förtroenden kan köpas för pengar bara priset är det rätta. Men marknaden erbjuder inte enbart det vi tror oss behöva utan även sådant vi vill slippa. Den som har råd kan även köpa sig fri från samhällelig gemenskap. Vi blir allt ensammare, slutar Åberg.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License