Kategori: politics

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

ENEMY OF THE ECONOMY by SS&SS, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  SS&SS 

 

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster.  Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik  som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!”

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt  är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

 

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa  de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta  som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

 

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”.  I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

 

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

 

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Till salu

När jag skriver detta är det klart att Höyre är valets segrare i grannlandet Norge. I Fria Tidningen läser jag att de svenska Moderaterna har varit en stor inspriationsklälla för partiet  i grannlandet. Genom att ta efter den svenska högerns retorik om att inte röra välfärden (utan att göra den bättre!) har Höyre lyckats ta makten och norrmänen kan i fortsättningen förvänta sig privatiseringar, konkurrens och större skillnader mellan rika och fattiga enligt svenskt mönster, enligt skribenten.

You Lose by Robert Benner Sr., on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Robert Benner Sr. 

 

Det intressanta som jag vill framhålla i det här inlägget är emellertid en artikel av den norske författaren Jan Kjæerstad (införd i SvD!) där han oroar sig över att Norge har gått från att vara ett samhälle till att bli ett företag. Idag har den kommersiella aspekten alltmer tagit över så att det mesta möjliga ska privatiseras. Med en ordvits menar han att Norges DNA har förändrats från DnA (det norska arbetarpartiet) till DnB (den norske bank).

När det gäller etik, menar han, har Norge gått från en A-nation till en B-nation. Förut var tanken att ta lite från de rika och ge till de fattiga. Numera är tanken att alla skall bli rika. Därmed har man förlorat det som var unikt för Norden, nämligen att man funnit ett alternativ mellan socialism och kapitalism.

Vi märker inte, säger Kjæerstad, att vi håller på att slösa bort vårt arv: tron på de moraliska principerna jämlikhet, rättvisa, solidaritet. Istället betonas frihet. Men mer frihet betyder alltid mindre jämlikhet och mer frihet leder till ökade klyftor mellan människor, något som vi ju tydligt kan se i Sverige när det gäller det s.k. fria skolvalet.

När man väljer en ekonomisk politik är det också ett val av människosyn. Just nu premieras faktiskt sådana värden som vi normalt föraktar hos individer – girighet, egoism, hänsynslöshet. I det nuvarande ekonomiska systemet blir dessa egenskaper goda då de gynnar det ständigt upprepade mantrat ”tillväxt” där i princip allt är marknad och medborgaren har – kanske omedvetet – övergått till att bli konsument i första hand.

Kjæerstad avslutar med att upprepa att Norge har blivit en bank och att detta är ett demokratiskt problem eftersom medborgarna inte längre styrs av politiska beslut utan av finansiella marknader.

Själv tycker jag att Kjæerstad liksom håller upp en spegel så att vi kan se oss själva och hur även Sverige genomlider denna metamorfos borkollrade av regeringens beskrivningar – en sorts ”newspeak” för att tala med Orwell.

Källa: http://www.svd.se/kultur/norges-vag-fran-samhalle-till-firma_8495258.svd

 

Kategorier
politics politik

Vad är målet?

I en krönika skriver Ivar Arpi i tisdagens SvD (10 sept 2013) om hur Obama och Kerry försöker lugna dem som fruktar att en attack på Syrien skall bli ett nytt Irak genom att säga att det skall bli en mycket liten attack, nästan som homeopati, skriver Arpi fyndigt.

Det generella problemet verkar dock vara att hitta ett entydigt mål med ett anfall. Arpi liknar situationen vid Orwells Shooting an elephant där Orwell som brittisk kolonialofficer i Burma förväntas agera när en elefant har rymt  och ställer till en hel del skada. Motvilligt dödar officeren elefanten mot bättre vetande därför att detta är vad som förväntas av en officer.

Nu, skriver Arpi, är det Obama som har förväntningarna på sig att agera. Ingen verkar dock veta vad poängen är.

Kategorier
politics politik samhälle

Oxymoron

Så har presidenten från det stora landet i väster varit här. När han svarar på journalisternas frågor om kriget i Syrien, verkar han uppriktigt bekymrad och säger att han hellre skulle svarat på frågor om barns utbildning. Underförstått är då att krig är inget som han tycker om men i vissa lägen har man ett moraliskt ansvar att agera.

Afghanistan ”Surge”. Insanity: ”When we by Cecilia..., on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Cecilia… 

 

En artikel av skribenten Pierre Gilly på Fria Tidningens kultursida den 4 september med titeln ”Det humanitära kriget är en bluff” gör dock att man får en anledning att fundera vidare över presidentens ”osjälviska” svar. ”När är det rätt att gå i krig?” frågar Gilly.

För att motivera ett krig är det nödvändigt att det kläs med ideal och framstår som den enda lösningen. Här är väl presidentens svar ett bra exempel och vi förväntas acceptera att krig är det enda språk som den brutale diktatorn förstår. Det goda syftet med kriget är paradoxalt nog fred.

Gilly skriver att ett krig alltid måste säljas in framgångsrikt och det måste också framgå att makthavarna ytterst motvilligt tar till vapen. Kriget måste marknadsföras, inte med slagfältens verklighet, utan med tankar om fred octh rättvisa. Likheten med hur man tex. säljer bilar med förväntningar om status, säkerhet eller rentav körglädje är slående. Moderna krig beskrivs också som ”kliniska” då de utförs med sofistikerade vapen som kan skona de som är oskyldiga men utplåna de som förtjänar detta. Vi minns säker hur man beskrev precisionsvapen i Irakkriget d.v.s. innan man faktiskt gått till stridshandlingar. Fienden däremot uppträder påfallande ofta som enbestialisk slaktare som för krig på gammalt manér – gasattacker – för att nämna ett aktuellt exempel. Om man är lite bibliskt kunnig, skulle man kunna säga att man pekar på grandet i fiendens öga utan att se bjälken i det egna, ett talesätt som har behållit en märklig aktualitet genom åren. Det humanitära kriget är en oxymoron (ord med inneboende motsättning) ungefär som den miljövänliga bilen, menar Gilly.

Vi har också lärt att när en demokratisk stat dödar civila, oskyldiga är detta alltid en olycka eller en oundviklig kostnad som i slutändan räddar liv och därför var det värt priset. När USA fällde atombomber över två japanska städer gjorde man således detta för att förkorta kriget och spara människoliv. Det verkar alltså som att om fienden är tillräckligt avhumaniserad eller om man kämpar för en god sak så kan man använda såväl napalm som kemiska vapen, vilket var fallet i Vietnamkriget där man som bekant ville sätta stopp för kommunismen.

Såväl kärnvapen som kemiska vapen drabbar främst civila och på något sätt är detta alltid okej så länge det är ett västland – de som vi känner frändskap med – står för dödandet. Vi kan ju erinra oss oron för att Iran skulle ha kärnvapen. Att en rad s.k. västländer också har kärnvapen uppfattas i detta sammanhang som ett mindre problem då dessa vapen sannolikt aldrig kommer att användas för annat än förment goda syften.

Gilly avslutar med ett tänkvärt uttalande av filosofen Seneca d.y. där denne säger att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer.” Färre blir alltså fler! Det är inte helt orimligt att fundera något över varför det land presidenten på besök representerar spionerar på såväl vän som fiende och samtidigt ser terrorister lite varstans.

Kategorier
litteratur politics politik samhälle

Egoismens megafoner

I en dagstidningskrönika läser jag att tankesmedjan Timbro har gett ut två böcker av Ayn Rand, Urkällan och Och jorden skälvde. Man undrar förstås vad de kan ha för avsikt med detta.

Wallpaper by Luis.Vieira, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Luis.Vieira 

Jag har ju tidigare skrivit om Ayn Rand efter det att jag läst om att centerledaren Annie Lööf tyckte att vi borde låta oss inspireras av Rands tankegods. Min tanke var då att om Lööf tycker att det är något vi bör inspireras av så är det sannolikt något som jag själv tycker vi borde ta avstånd från.

Detta ledde till att jag tog reda på lite om Rand och jag fann då att hon är frontfigur i en filosofi som benämns objektivismen. Mycket förenklat är Rands budskap att var och en har en skyldighet att följa sina egna idéer och ta vara på den egna skaparkraften. Detta kommer till uttryck i den – jag tvekar inte – grandiosa romanen The Fountainhead, det är väl den som har blivit Urkällan i svensk översättning. Du kan hämta den egelska utgåvan på nätet (efter lite googlande).Jag har tidigare skrivit om min läsning av detta digra men oerhört fascinerande verk.

Jag har också läst den lilla kortromanen Anthem som också den handlar om kampen för individens frihet. Här finns – i motsats till Orwells pessimistiska 1984 – en positiv utveckling där huvudpersonerna lyckas ta sig bort från ett totalitärt system till individuell frihet och lycka.

Ayn Rand har alltså inget till övers för kollektiva lösningar, altruism eller social välfärd och det är förstås inte förvånande att högerns megafoner finner det lämpligt att hjälpa till att sprida detta budskap inför valet. Faran, som jag ser det, är egentligen inte att människor tar vara på sin kreativa förmåga utan mer att budskapet förenklas och vulgäriseras i debatten så att resultatet blir krav på nya skattesänkningar, att man jagar sjuka och arbetslösa, att man kräver ”stopp för bidragssamhället” och misstänkliggör den som ”bara vill leva på bidrag”. Alltså välkända tongångar som i värsta fall får näring från Rand.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle skola

Har du rätt sjukdom?

Jag minns hur vi på vår arbetsplats – en skola – fick höra en rad nya termer som ’mål och resultat’, ’beställare-utförare’ och ’resultatenheter’. Därefter vidtog ett oerhört tidsödande arbete med att skriva ’arbetsplaner’.

Under senare tid har vi nästan dagligen fått höra hur såväl skolor som vårdinrättningar dignar under bördan att på olika sätt dokumentera verksamheter så att de kan granskas och relateras till olika målbeskrivningar, vilket ger möjlighet att utkräva ansvar av verksamheternas utövare. Numera känner vi vi till att detta ’granskningssamhälle’ har vuxit fram som ett resultat av ’new public management’ (NPM).

forbedringstavle_dialyse_tromso_web-2 by Universitetssykehuset Nord-Norge (UNN), on Flickr
Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Universitetssykehuset Nord-Norge (UNN) 

Ett synnerligen avskräckande exempel på hur det kan gå när man försöker mäta kvaliteter t.ex. vårdkvalitet med olika kvantitativa mått får man i Maciej Zarembas bok Patientens pris där han i en serie artiklar – först publicerade i DN – visar hur NPM faktiskt kan korrumpera vården så att man blir tvungen att göra ekonomiskt fördelaktiga överväganden snarare än utifrån den medicinska professionen. Vissa vårdinsatser ger helt enkelt mer pengar till verksamheten än andra. Zaremba beskriver t.ex. den s.k. kömiljarden som är avsedd att kapa köerna till vården. För att komma i åtnjutande av dessa pengar måste man satsa på nybesök; gamla med kroniska åkommor göre sig icke besvär!

DRG – diagnosrelaterade grupper – är ett system för att systematisera och poängsätta olika åtgärder, som jag förstår det liknar det bilverkstädernas beräkning av tid och kostnad för t.ex. byte av bromsok, avgassysystem o.s.v. Det har visat sig att med det här systemet  lönar det sig bäst att satsa på skickliga sekreterare som kan koda gjorda ingrepp på ett sådant sätt att de ger mest pengar.

Riktigt skrämmande blir det när man läser att systemet inte alls förmår fånga vårdens kvalitet; det blir alltså inget problem om patienten måste återkomma eller rentav dör för i båda fallen kan man fylla statistiken med ytterligare besök.

Personligen har jag alltid trott att NPM är ett galet påfund från högerregeringen men i bokens avslutningskapitel får jag en nyttig tillrättavisning när jag får veta att det var under den socialdemokratiska eran som de här galenskaperna startade. Det var under Feldts tid (det var alltid något lurt med Feldt) som man försökte effektivisera den offentliga sektorn; ett sätt blev då att försöka mäta vad som egentligen ’producerades’. Högern som alltid varit emot offentliga åtaganden hade inget att invända mot att man försökte ta den ’ineffektiva’ offentliga sektorn i örat men dess bevekelsegrund var främst ’public choice’, detta som sedan tagit sig uttryck i s.k. friskolor och genom olika privata entreprenörer som försöker göra sig vinster med hjälp av offentliga medel.

Idag verkar det som om man trots allt inser att följderna av NPM är allt annat än positiva men i Zarembas bok får man dessvärre intrycket av att man målat in sig i ett hörn och att det därför blir mycket svårt att ta sig ur detta. Det riktigt allvarliga – inte minst inom vården – som jag uppfattar det är att professioner får vika för byråkratiska beslut; läkare, lärare och andra blir en sorts utförare av beslut som fattats av de som inte har den professionella kunskapen. I den mån de inte uppnår de uppställda målen – hur tokiga dessa än må vara ur ett professionellt perspektiv – ställs man själv och hela verksamheter till ansvar, vilket får negativa konsekvenser.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Den ende som förstår

Jag läser en liten tänkvärd krönika om svenska affärsmäns bristande intresse för annat än pengar och konsumtion, förutom golf. Skribenten ställer frågan om huruvida det är alls möjligt att förstå sig på samhället utan kunskaper om litteratur och konst. Romaner av t.ex. Balzac eller Tolstoj ger många gånger större insikter om hur människor fungerar än kunskaper om ekonomi och olika teorier om detta.

Comparing leadership cultures and creati by opensourceway, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  opensourceway 

Nu menar skribenten att inte heller affärsmän på kontinenten är några kulturella giganter. Ett lysande undantag är en tidigare höjdare inom ett stort bilföretag som varnade för ett köp av ett annat storföretag, en affär som nästan fick köparföretaget på fall. Skribenten spekulerar i om det var den skeptiskes udda utbildning – doktor i teologi – som möjligen bidrog till att han såg problemen tydligare än kollegorna som kortsiktigt fokuserade på aktiekurserna.

Emellertid fick de som drev igenom den ofördelaktiga affären senare gigantiska bonusar medan teologen/affärsmannen försvunnit till ett annat och mindre lukrativt jobb. Skribenten drar slutsatsen att det oftast är ekonomiskt gynnsammare att ha mindre samvete och insikt än motsatsen. Svenska politiker som Persson och Bildt avancerade emellertid till mer prestigefyllda poster trots mindre framgångsrika insater.

Här finns ytterligare exempel och den som är gammal nog minns kanske USAs fiasko i Grisbukten. Efter debaclet gällde det för president Kennedy att snabbt göra sig av med den som redan i förväg insett det hopplösa företeget och varnat för dess genomförande.

Den viktiga sensmoralen – som jag uppfattar den – formuleras så här av skribenten: ”Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.”

Kategorier
education politics politik samhälle skola

Behöver vi friskolor?

Den grundläggande frågan för det här inlägget är: Behöver vi ”friskolor” d.v.s. en sorts skolor där man av ideologiska skäl har fått tillåtelse att ställa sig utanför det normala skolsystemet och ändå få sin försörjning från ”skattebetalarnas pengar”. Mitt svar på denna fråga är ett klart och entydigt: nej, vi behöver inte sådana skolor.

For-Profit Education by Truthout.org, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Truthout.org 

Utanpå den ideologiska retoriken där valfrihet ligger som en grundsten finns en tunn fernissa av pedagogisk utveckling och frihet att experimentera. Lite lösare koppel än man har i de kommunala skolorna skulle förvissa kunna vara gynsamt för en pedgagogisk utveckling men dessvärre har det visat sig att det är helt andra drivkrafter som kommer i förgrunden.

På senare tid har det visat sig att en uppsjö av s.k. riskkapitalister (hur stor risk det nu kan vara när man får sina kommunala bidrag) har upptäckt att ”skattebetalarnas pengar”  som frikostigt delas ut till olika utbildningsbolag har varit något av ”gefundenes Fressen”  för profithungrande utbildningskoncerner som har lagt beslag på de lättförtjänta bidragen. De flesta av oss känner till debatten om skatteflykt till olika skatteparadis där man kan placera sina ”fådda” (kom ihåg Kurt Ohlsson!) pengar.

Om skolbolagen skall tjäna pengar vill de förstås ha elever som sköter sig och som kostar så lite som möjligt i extra resurser. Vi vet alla att detta har lett till en ökad segregation genom att föräldrar väljer skolor där man antar eller har hört av andra att problemen är små eller obefintliga. Detta skulle jag ju själv göra om jag hade barn i skolåldern! Ja, det skulle väl vara min plikt som förälder att försöka skapa en så gynnsam skolgång som möjligt för mina barn.

Emellertid leder detta till en uppdelning  av skolorna och på sikt kommer alla skötsamma och studiemotiverade att gå i en viss sorts skolor medan de som inte har dessa egenskaper liksom anrikas i andra skolor med mindre positiva karakteristika. Detta är inte särskilt svårt att förstå; det är i det närmaste självklart men politiskt svårt att erkänna för de som av ideologiska skäl vill ha det så här.

Vi är alltså på väg mot ett skolsystem där det är helt ok att välja bort det man inte vill ha. Skolan har därmed förändrats från att vara ”en spjutspets mot framtiden” som Olof Palme en gång uttryckte det till att var en plats där man (kortsiktigt) väljer bort det man vid ett visst tillfälle betraktar som problem. Här kan det vara på sin plats att påminna om att världens mest kapitalistiska och framgångsfixerade land faktiskt valde bort valfriheten  en gång på 60-talet och bussade svarta barn till vita skolor! Man kan möjligen fundera på om USA fått sin förste svarte president om inte det amerikanska samhället hade gått emot miljontals invånares valfrihet och tagit ett framåtsyftande samhälleligt beslut.

Det är naturligtvis frestande att dra en rad paralleller även till vårt eget land men låt mig bra nämna några kordord för den hugade att spekulera vidare kring: allmän folkskola, begåvningsreserven, grundskolan, könskvotering. Alla sådana här företeelser är sådana som måste behandlas på samhällelig nivå eftersom de enskilda individerna helt enkelt inte har den överblick som krävs för att fatta strategiskt viktiga beslut.

Efter att ha arbetat med utbildning i mer än fyra decennier tror jag mig veta en del om detta område och en lärdom är att man aldrig med säkerhet kan förutsäga den framtida livsbanan med utgångspunkt från eleven i skolan. Kvaliteten på skolans produktion – utbildade samhällsmedborgare – avgörs kanske först om tjugo år efter avslutad ”produktion” i vissa fall. I någon mening – om än omöjligt – vore ett retroaktivt skolval att föredra!

Skolval, åtminstone när det gäller  den tidiga skolgången, är en sorts anomali; det går inte att förutsäga produkten. Naturligtvis kan man av det ena eller andra skälet välja bort vissa betingelser för sitt barn och därmed skapa sig likasinnat sällskap nu när möjligheten finns. Ifall man nu har valt en friskola för att slippa ett visst umgänge, har man naturligtvis som en god förälder försökt skapa bästa möjliga miljö för sitt barn.

Förutom att man då har bidragit till en pågående segregering, något som man som enskild förälder inte kan ha dåligt samvete för, har man också tagit risken att barnet kan bli utan skola ganska abrupt. Om skolan drivs som ett aktiebolag, vill bolaget, ja inte bara vill, utan har även skyldighet att tjäna pengar åt aktieägarna. När aktiebolag går dåligt, måste detta åtgärdas. Detta gäller såväl skolor som korvhandlare som pizzerior. Nyligen lade den stora JB-koncernen helt enkelt ned i Borås och gymnasieeleverna stod utan skola. Till och med utbildningsminister Björklund var skakad.

Därför, käre läsare, välj undvik en friskola för om du och andra inte är lönsamma blir ni utan utbildning och måste sannolikt tas om hand av den riktiga skolan. Välj därför denna från början för då vet man att någon ansvarar för att man får gå färdigt sin utbildning utan avbrott.

Kategorier
politics politik samhälle

Flykting

Härom dagen läste jag en av de mest begåvade satirer jag träffat på sedan Tage Danielssons oöverträffade satir om kärnkraftsolyckan i Harrisburg. För yngre läsare måste man kanske förklara att TD parodierade de som uttalade sig tvärsäkert om att det var osannolikt att en kärnkraftsolycka skulle inträffa här i vårt land. TD påtalade då att även förespråkarna där kärnkraftsolyckan hade hade hänt hade uttalat sig om att sannolikheten för en olycka var näst intill obefintlig. TD ifrågasatte då på sitt oefterhärmliga vis om olyckan faktiskt hade hänt eftersom sannolikhet att detta skulle ske var så försvinnande liten. En parodi där man får skrattarna på sin sida i ett så allvarligt ämne är förstås ett starkt påtryckningsmedel. Nåväl, den satir jag läste har väl nästintill ”harrisburgklass”.

Tage Danielsson by Daniel Gimbert, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Daniel Gimbert 

 

Sarah Olsson – som jag alls inte känner till – skriver så här: ”Skippar du midsommar i år?” Frågan är riktad till sverigedemokraten Erik Almqvist som har utvandrat till Ungern därför att han känner sig hotad och förföljd i Sverige. Nu är det förstås tacksamt att ställa denna fråga till en politiker som företräder ett parti som har mycket bestämda uppfattningar om invandrare. Nu har Erik Almqvist själv blivit invandrare och Olsson ställer med hjälp av Sverigedemokraternas egna programförklaringar en rad intrikata frågor till Almqvist.

Först skriver  Olsson att sd:s partiprogram säger att man skall på sikt överge sin ursprungliga kultur och identitet om man skall bli en del av den nya nationen. Kommer Almqvist att skippa midsommar redan i år eller blir det först nästa år?

Han bör förstås också kommunicera med myndigheterna på det samhällsbärande ungerska språket. Men är det okey att man kommunicerar med sina vänner på engelska?

Eftersom Almqvist har flyttat till Ungern därför att han ser sig hotad av vissa grupper är han väl att betrakta som flykting och därför bör han förstås bara stanna i det nya landet så länge som situationen är livshotande. När det finns möjlighet att återvända till hemlandet, bör väl Ungern hjälpa till med resurser så att han kan återvända till sitt ursprungliga hemland? Det kan bli problem att besöka Sverige om han ser sig som flykting för om det finns möjlighet att besöka Sverige borde han ju omedelbart utvisas ur Ungern.

Welcome Refugees by Takver, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Takver 

 

Flyktingen måste också ha testat sig för olika epidemiska farsoter innan han lämnade sitt land. Olsson antar att Almqvist testade sig bl.a. hiv och turberkolos så att detta inte sprids i mottagarlandet. Nu finns ju en risk att den som måste fly hals över huvud inte hinner med såna tester och då får man kanske ta sitt straff eller testa sig på plats och vara försiktig i umgänget med andra tills resultaten föreligger.

Det kan naturligtvis vara svårt att assimileras i ett nytt land. Om det skulle bli så svårt att att Almqvist finner det nödvändigt att att återvända till Sverige, skulle han ju kunna ansöka om ett behovsprövat individuellt återvandringsstöd. Det vore naturligtvis en stor vinst för Sverige om Almqvist återvandrade och det skulle också kunna utgöra en stark förebild för andra svenska invandrare i Ungern.

Ovan har jag mer eller mindre återgett vad Sarah Olsson skrivit. Jag tycker att hennes inlägg är ett exempel på en kreativ parodisk idé. Den blir inte sämre av att alla de parordiska inslagen är hämtade från Sverigedemokraternas egna dokument och principprogram.

Det som förvånar mig är att en medlem i sd ens kan komma på idén att utvandra när han kommer från ett parti med så uttalade åsikter om invandrare. Sannolikt ser inte Almqvist sig själv som en invandrare av ”den sorten” som hans parti brukar ha åsikter om. Kanske tycker rentav att han med sin bakgrund kan vara en tillgång, en sorts specialistkomptens, i det nya landet.

Referens: Fria Tidningen 4 maj 2013

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 2.5 Sverige Licens.

Kategorier
politics politik samhälle

Valfrihetsfundamentalism attackerar våra gemensamma institutioner

Den individualistiska agenda som vi har levt under i snart ett decennium går ut på att ställa individen mot samhället där individens val står för frihet medan samhället står för tvång och ofrihet.

De politiker som underblåser denna agenda älskar frågor av typen: ”Vill du att samhället skall bestämma hur du skall ta hand om dina barn?”  eller ”Vill du neka gamla sjuka Klara att vända sig till en privat vårdgivare om nu detta fungerar bra?” Exemplen appellerar i likhet med uttrycket ”skattebetalare” istället för medborgare till vår egoism. Det är klart att vi vill bestämma själva och det är klart att vi vill ”ha mer pengar i plånboken” när alternativen presenteras på det sättet.

EGOcentric Promo (2010) by PureBlackLove, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  PureBlackLove 

 
Men om nu samhället ger oss en bra barnomsorg och äldrevård och om vi tycker att det är rimligt att vi bidrar gemensamt till detta, borde det ju inte bli så aktuellt att välja, eller?  Om skolan är bra, barnomsorgen är bra och äldrevården är bra, varför skulle vi då vilja välja något annat? Vi behöver faktiskt inte ens använda de pengar vi händelsevis har kvar i plånboken till att betala för dessa nyttigheter själva!

Den tanke som slår mig, när jag funderar på detta,  är att behovet av att välja är beroende av brist. Kan det rentav vara så att om man kan framkalla en brist, verklig eller upplevd, så kan man också frammana ett behov av att välja?

Nu tror jag mig nog höra motargument som att alternativ och konkurrens driver fram kvalitet och effektivitet. Detta fungerar kanske om man tillverkar grejer. Dessvärre pekar väl inte erfarenheterna från vårdskandaler och skattefifflande utbildningskoncerner alldeles entydigt på kvalitet och effektivitet.

Mera sannolikt är att det individualistiska valfrihetstänkandet har drivits fram av ideologiska skäl. Genom att ge bort ”skattebetalarnas pengar” till olika kommersiella aktörer har man kunnat utarma de samhälleliga institutionerna på resurser och därmed kunnat skapa en konkurrens mellan samhälleliga och kommersiella aktörer.

I den situation som skapats förespeglar man människor valmöjligheter. Man har naturligtvis i någon mening en möjlighet att göra en sorts val genom att man kan välja den ena eller andra skolan bara för att detta är möjligt, men det är ett pseudoval precis som när vi väljer mellan 20 olika tandkrämssorter i livsmedelsaffären. Det är förstås ett mycket allvarligare resursslöseri när man möjliggör pseudoval mellan olika samhälleliga nyttigheter.

Själv gick jag i skolan (i bestämd form) och inte var det ens något man själv eller föräldrar ödslade tankekraft på att man kanske skulle välja en annan skola. Det var förresten inte ens möjligt på landet där jag växte upp.  Senare i livet, när man skulle sorteras i folkskola och realskola, uppkom valen. Som bekant var dessa val avsedda att sortera befolkningen i de som skulle läsa vidare och de som skulle ut och arbeta (jfr regeringens gymnasieskola som också idag sorterar eleverna på de som skall läsa vidare och de som skall ut och ”jobba”).

Jag föddes under andra halvan av 40-talet och under hela min uppväxt har samhället/staten varit en god kraft som genom kloka beslut – dessvärre under ständigt motstånd från politiker av samma nyans som numera styr i vårt land – gjort att vi tillhör ett av världens bästa länder att leva i.

Jag blev styrkt i min uppfattning om de goda institutionerna när jag härom dagen lyssnade till en av världens främste forskare på området ”quality of government”. Bland alla de länder i världen som man studerat ca 140 år tillbaka i tiden finns det ingen variabel som är viktigare för en befolknings välbefinnande än ett allmänt och fritt skolsystem. En välutbildad befolkning är också det absolut främsta skyddet mot korruption och annat godtycke från de styrande. I Sverige (även övriga Norden) tillhör vi en unik liten skara länder, i vårt fall tack vare att vi tidigt (år 1842) införde allmän och lika folkskola för alla. Ibland önskar man att de styrande hade ett något längre historiskt perspektiv än till nästa val.

1842 by Eva the Weaver, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Eva the Weaver 

 
Lite obekvämt för den nuvarande regeringens jobbskatteavdrag och mer-pengar-i-plånboken-retorik visar forskarnas data även att ett högt men rättvist skattetryck verkar vara positivt för hur medborgarna litar på de samhälleliga institutionerna. Det vore synd om de styrande med sin individualistiska valfrihetsretorik skulle undergräva vårt historiska förtroende för det goda samhället.

I mitt tänkande blir valfrihetsretoriken ett allvarligt hot mot de samhälleliga institutioner som hittills varit så framgångsrika och skapat ett av världens bästa länder att leva i genom att den appellerar till våra egoistiska sidor snarare än till solidaritet och sammanhållning. Verklig valfrihet handlar om att befria oss från onödiga val!

Tänk så mycket kreativ energi vi skulle kunna släppa loss om vi inte behövde lägga tid meningslösheter som premiepensionsval och allt sånt som erfaret folk kan göra bättre åt oss. Ja, vi skulle kanske t.o.m. få tid över att konsumera och välja bland utbudet av likvärdiga varor för att hålla Marknaden på gott humör.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-DelaLika 2.5 Sverige Licens.