Kategori: Okategoriserade

Sherry Turkle håller en tänkvärd presentation i ett TED talk. Författarinnan till böcker som Life on the Screen och andra har insett att våra teknologiska prylar gör något med oss. Vi börjar förlora förmågan att konversera med andra och därför att vi hellre vill vara uppkopplade. Våra teknologiska artefakter blir en sorts substitut för ett mera mänskligt liv verkar Turkle vilja säga. Hon tar flera exempel bla. från äldreboende där de gamla tröstas av robotar. Ett annat exempel är där en vuxen  inte vill kontakta andra under förevändning att man inte vill störa. I själva verket tycker man att det besvärligt därför att man själv hellre vill vara uppkopplad. Ett annat exempel är tonåringen som säger att han skulle vilja lära sig konversera i en framtid men inte just nu. Just nu känns det alltför farligt att konversera därför att man inte har kontroll över vad man säger och därför inte har kontroll över hur man framstår inför andra.

Hon menar att uttrycket I share therefore I am är djupt problematiskt då det egentligen innebär att man försöker skapa sig en identitet genom att ropa ut till en stor massa som ändå inte lyssnar.

Turkle menar att vi måste försöka hitta tillbaka till naturliga konversationer och att vi måste avdela ”heliga” utrymmen i hemmen där vi kan ägna varandra full uppmärksamhet utan att samtidigt vara uppkopplade.

Läser en artikel i Lärarnas tidning om den engelsk-amerikanske forskaren Andy Hargreaves där han ställer sig frågande till varför svenskt skolväsende hämtar influenser från ”fel” källor d.v.s. de anglosaxiska länderna USA och England då det visat sig att dessa länder med sin konkurrens, kontroll och provkultur är mindre framgångsrika än länder som Finland och Kanada där man inte har en sådan provkultur. Det finns ingen forskning, säger Hargreaves, som visar att prov och testningar leder ttill bättre resultat. Det man istället bör satsa är högt kvalificerade och självständiga lärare.

Hargreaves får frågan om varför man trots forskningen satsar på ”fel” saker i Sverige och han menar att det är helt av ideologiska skäl där man försöker införa ett marknadstänkande i skolan.

I sin senaste bok som som Hargreaves har skrivit tillsammans med Fullan, Professional Capital, Transforming Teaching in Every School lyfter man fram lärarens professionella kapital som avgörande för skolframgång. En lärares professionella kapital består av mänskligt, socialt och ett beslutskapital. Hargreaves menar att man kommer långt med mänskligt och socialt kapital. Beslutskapitalet är något som man bygger upp med hjälp av erfarenhet; det handlar om att kunna göra professionella bedömningar i svåra situationer. Han menar att det tar bortåt åtta års eller 10 000 timmars arbete att skaffa sig ett fungerande beslutskapital.

Hargreaves menar att han börjar se genomslag för sina idéer i både England och Kanada där man i allt högre grad frångått tester. Jag undrar när dessa idéer sipprar ner till vår ideologiskt präglade skolpolitik. Kommer högerregeringen och dess stödpartier att överge marknadstänkandet inom skolan om de får se överväldigande indikationer på attt det är fel väg?

This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Läser i dagens GP att författaren Henning Mankell årligen besöker en högstadieklass för att dels få en bild av hur ungdomarna tänker och dels försöka utröna om det han skriver har någon relevans för dem. Han kommer fram till att de är väldigt tekniskt kunniga och kan ta reda på information i nästan allt. Men han inser också när han jämför med sin egen ungdomstid på 50-talet att inte mycket har förändrtats. Visserligen, säger han, började han röka som ung och detta tror han att ungdomar av idag inte gör i samma grad. Här tror jag dock att han har fel; dagligen ser jag stackars små flickor och pojkar som går på stan och röker. Det gäller då att inse att man var lika dum själv i den åldern. Kanske var det något man måste testa. Emellertid vat det inte detta som var Mankells poäng utan istället funderar han över vad det kan innebära att om man blandat ihop begreppen information och kunskap. Faran med detta är att man förleds, lockas eller drar enkla slutsatser. Kunskap kräver trots den tekniska utvecklingen som skett sedan Mankell var i högstadieåldern alltjämt samma arbete, eftertanke och tid. Här är det tveksamt om det skett någon utveckling, verkar Mankell mena. Kanske är det rentav så att informationsmängderna som sköljer över oss idag gör att vi ägnar mindte tid åt att skapa kunskap?

Jag läser en intressant artikel i Lärarnas tidning om en man på Malmö högskola som fått epitetet förskollärarnas John Wayne därför att han kritiserat genuspedagogiken. Han säger tex. att han aldrig mött några könsneutrala barn och att det är fel att försöka dekonstruera barn till könsneutrala varelser. Vi har fått en ny normativitet där idealet har blivit den tuffa flickan ocj den mjuke pojken. Sålunda kan studenterna komma tillbaka från sin praktik och triumfatoriskt berätta om flickan som leker med bilar medan flickan i rosa klänning som leker med dockor blir något som skall bekämpas. Läraren i artikeln menar att det är den lek som sker på barnens villkor som är den viktiga. När vi försöker göra leken nyttig blir den ointressant för barnen.

Jag tror att det ligget mycket i det han säger. Det verkar inte heller finnas så stort folkligt stöd för de könsneutrala varelserna. De är nog egentligen rätt sällsynta.

Läser ett intressant inlägg av Helena Looft där hon beskriver hur borgaren lycklig och framgångsrik, likt en kamphund, lycklig och framgångsrik låser käkarna i ett segervisst leende.

Borgarna hade det svårt i det gamla vänstersverige där de fick ligga lågt  och muttra i kulisserna, skriver Looft. ”Varför skall det vara fult att tjäna pengar?” ”Måste alla ha lika dåligt?” ”Ska det inte löna sig att jobba?” Nu har de fått sin revansch. Livet har  blivit en härlig karneval rut och rot och sänkta skatter.

Attackborgaren låser käkarna i ett segervisst leende.

Den tyske författaren Ingo Schulze beskriver i 12 punkter hur han ser på socialstatens förfall. Idag är regeringarnas uppgift att ”lugna marknaderna” istället för att verka som motkraft ocj broms mot kapitalismen. Merkel citeras: ”Utan tillväxt är allt förbi!” Kapitalismen behöver ingen demokrati, bara stabila förhållanden. Demokrati innebär att politiken genom skatter, lagar och kontroll griper in i de ekonomidka strukturerna och tvingar aktörerna på finansmarknadetna in på en väg som är förenlig med det allmännas intressen.

Alla vi som låter detta ske är förstås skyldiga, verkar Schultze mena. Tänkvärt faktiskt!

Jag skulle vilja rekommendera alla att lyssna på programmet OBS som sändes den 6 mars under titeln:

Greklandskrisen:
EU ger dödsstöten för ett sant och njutbart liv?

Här pekar för Johan Andrén ut för oss att vi Nordeuropéer kanske har förlorat något i vår effektivitetsjakt. Andrén tar det just nu aktuella Grekland som ett motexempel och det är särskilt välgörande att höra att det kan finnas fler nyanser i kören än de som bara ropar på att grekerna nu måste skärpa sig, spara och arbeta mera. Särskilt  talande blir det när han beskriver att i vår del av världen blir vi till genom arbetet; det är där vi får vår identitet. Arbetslinjen heter det ju också förresten. Men hur går det när vi blir utan arbete, när effektiviteten har gjort så att vi inte behövs längre. Jo, då tappar vi identiteten. Arbetslinjen skulle man heller aldrig kunna prata om i Tyskland; det frå alltför tydliga associationer till ett annat uttryck där arbete ingår.