Kategori: natur

Kategorier
miljö natur samhälle

Ledarskap och regelverk – vårt skydd mot exploatering

Demokratiskt ledarskap

Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.

Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.

Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.”

Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
 
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.

Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten  skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?

Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:

Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.

Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.

Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.

Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.

Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.

Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd,  kommer emellertid att ligga risigt till.

Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.

Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott

Kategorier
hem miljö natur samhälle

En slaskhistoria

Kompostodling (bildlänk nederst på sidan)

Senast idag när jag spolade i toaletten tänkte jag på det absurda att vi spolar med vårt dricksvatten.

Jag är uppväxt på landet och under min uppväxt på 50-60-talen var man kanske inte alltid så medveten om vad man släppte ut i naturen. Vi var i och för sig inte så många på samma ställe så påverkan på naturen var nog inte så allvarlig, om den ens var skadlig.

När jag var så liten att jag knappt minns, hade vi utedass men jag tror nog att småbarn begagnade pottan för det ena och slaskhinken för andra innan man gick till sängs.

”Slasken”, hushållssoporna, tömdes på den tiden på ett bestämt ställe utomhus, i  ”slasketunna” som egentligen var en stor träbinge på ett avstånd från bostaden som var en kompromiss mellan bekvämlighet och avskildhet. Efter en tid blev det äldsta hushållsavfallet till jord där ”manshöga” nässlor trivdes. Den kunnige kompostören inser givetvis att en sådan öppen plats kunde bli tillhåll för såväl råttor som kråkfåglar men jag minns inte att detta var något problem.

I vårt nutida hushåll lämnar vi inget matavfall i sopkärlet; det känns som att det är alltför värdefullt för att bara ge bort (även om kommunen tar det tillvara för tillverkning av biogas). Istället lägger vi hushållsavfallet i sluten varmkompost som ger oss massor av värdefull jord.

När mina föräldrar omsider blev ägare till det hus som de själva och generationer av släktingar bebott tidigare, ”utgick ett påbud att alla” enskilda avlopp skulle uppfylla en viss standard. Även om ”slasketunna” då var avskaffad för många år sedan, väckte ”påbudet” naturligtvis berättigad oro för de kostnader sådana krav riskerade att medföra för den med förhållandevis liten budget.

För att göra en lång histora kortare så kände min far till att det fanns diken med infiltrationsbäddar av grus för avrinningen från omkringliggande åkrar till den närliggande sjön. Och nu var det så lyckligt att vårt avloppsvatten, alltså det som kom från trekammarbrunnen, som regelbundet slamsögs på fasta partiklar, rann till dessa redan iordninggjorda diken. Föräldrarnas hus och ytterligare ett behövde således inte gräva nytt avlopp. Kommunens tjänstemän skrev därför intyg på att avloppet var godkänt. Det blev stor glädje och även tacksamhet mot far som hade koll på hur dikena gick och därmed ”räddade” de två fastighetsägarna från de utgifter som nyss hotat. När jag sedermera sålde huset något decennium in på 2000-talet, var den nye ägaren glad åt just detta intyg, vill jag minnas.

Om uttal av ”slasketunna” – en fonetisk utflykt
I den syddalsländska uttalskonventionen läggs betoningen på det andra ledet i det här sammansatta ordet. Om man skulle försöka sig på en fonetisk beskrivning, påminner betoningen om engelskans ”secondary stress” som vi har i ’examinátion. Vidare är termen att betrakta som bestämd form i exemplet: ”Släng’et i slasketunna!” och som obestämd i exemplet ”e’ slasketunna” endast åtskilda av ett mörkt a som i ”har” i bestämd form och ett ljusare som i ”hatt” i obestämd form. Det inledande ljudet, representerat av sl-, antar ett sje-ljudsliknande uttal, dock inte som i ordet ”fors” utan av ett ljud där luftströmmen passerar lateralt bredvid tungan främst på den ena sidan alltså inte mellan tungspetsen och tandvallen (apiko-alveolart) som i fors. Slutligen är är u-ljudet öppnare och mera bakre än i ”hus” mer likt ett göteborgskt ljud som i  ”grunna på”.

Fotolänk: ”Zucchini im Kompost” (CC BY 2.0) by blumenbiene

Kategorier
ekonomi miljö natur politik samhälle teknik

Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

Kategorier
arbetsmarknad klass miljö natur politik samhälle

Skräpytor?

Skräpyta

Häromdagen läste jag att någon ”räknenisse” från Stockholm yvdes över att Stockholms ekonomiska tillväxt överträffar Kinas. Vidare förutsåg samma person att i en nära framtid kommer bortåt 90 procent av den ekonomiska verksamheten världen över komma från ca 600 stora städer där alla kommer att vilja bo medan landsbygden däremot kommer att befolkas av ett fåtal misslyckade individer exempelvis pensionärer, arbetslösa, alkoholister och  ”knäppgökar”.

Eftersom landsbygden inte har något att erbjuda utom en massa träd, karakteriserade räknenissen alla sådana miljöer som skräpytor. Värmland är ett sådant exempel, enligt honom. Detta ekonomistiska tänkande bör nog problematiseras och här tänker jag på en annan artikel som jag läste för ett tag sedan (Pertow, FT 11 jan 2011).

Att sätta stad mot landsbygd är förstås inget nytt men det är en bedräglig uppdelning som nog döljer mer än den avslöjar. Det är sannolikt rimligt att föreställa sig att Stockholm är ”rikt” i jämförelse med landsbygden.  Landets rikaste invånare finns i Danderyd, Lidingö och Täby. Stockholms kommun är däremot mer heterogen för här finns säväl anrika Strandvägen som Skärholmen.

Invånarna i Danderyd över 16 år har en medelinkomst på 484200 kr medan medelinkomsten i Skärholmen ligger på 181790 kr. Den senare ligger avsevärt under landsbygdskommer som Dals Ed, Eda och Årjäng (205 700 kr). Ännu lägre ligger Tensta och Rinkeby med 134504 kr.

Ur ekonomisk synvinkel har Rinkebyborna avsevärt mer gemensamt med Årjängsbor än med Danderydsbor även om det här rör sig om människor som bor i staden respektive på landet. Därför  vore det mycket mer fruktbart för såväl Rinkebyborna som Årjängsborna att inse  att de förenas av att tillhöra en klass om inte räknas. Det handlar snarare om klass mot klass än stad mot landsbygd.

Undrar vad tänker äta i de där städerna där alla vill bo?

Kategorier
fritid hem miljö natur skola

Vara ute

Skogen

Jag tror att det betyder väldigt mycket, jag har inte riktigt tänkt på att behöva motivera det utan det är någonting som är självklart på något sätt.

Så svarade en förälder på intervjufråga om barns vistelse i naturen. Det slår mig att så tänker jag också; att vara ute i naturen är något ”gott” som inte behöver motiveras.

Nu hör det till saken att jag växte upp på 50-talet då det väl närmast var ”livsfarligt” att inte vara ute och leka. Frånsett att det inte alltid fanns plats för barns lek inomhus var det självklart att barn skulle vara ute i solen och bli solbrända (!). Solbrända barn var friska barn och vi flådde skinnet på ryggen åtskilliga gånger under sommaren innan vi tålde det eviga solskenet.

En artikel – Utelek – frälsning eller fara? – Pedagogiska Magasinet, 4-16, av Eva Änggård ger intressanta perspektiv på detta som vi oftast tar för självklart. Hon visar att våra föreställningar om barn och natur är socialt konstruerade och att dessa skiftar mellan olika samhällen.

Med utgångspunkt i Rousseaus Émile eller om uppfostran presenterar Änggård en linje av pedagogiska dokument som förespråkar att barn ska göra regelbundna besök i naturen och lära sig om växter, djur, klimat och miljö. ”Ur och skurskolor” utgör endast ett exempel på detta.

I samhället idag finns liksom två motstridiga tendenser; å ena sidan har vi ett ökat intresse för utomhuspedagogik och å andra sidan vistas barn allt mindre utomhus på fritiden.

Det finns många förklaringar till att barn tillbringar sin tid inomhus: många stadsbarn har långt till grönområden, ibland anser man att det är farligt för barn att leka utomhus utan vuxnas tillsyn till detta har utelek  fått konkurrens från tv, datorer och andra medier.

Forskning visar dock att gröna miljöer bidrar till bättre motorik, koncentrationsförmåga och kreativitet. Studier visar också att barn blir mer miljömedvetna. Änggård menar dock att vi ska vara vaksamma mot nostalgiskt tänkande där vi drömmer om hur det var förr med lyckliga barn som levde nära naturen och klättrade byggde kojor och fiskade (så som jag tänker!). Vi kan inte få tillbaka en svunnen tid, menar hon.

Men varför vill vi att barnen ska vara ute? Vad vill vi få ut av det? Synen på naturen som god för barn tas som vi sett ovan självklar för de flesta i Sverige och därför klargör man inte varför de ska vara ute, bara att det är positivt.

I pedagogiska sammanhang behöver man oftast en formulerad målsättning med utevistelsen och man ska inte ta för givet att det automatiskt sker något positivt bara för att man är ute. Om man jämför med en lekplats, finns där lekredskap som liksom ”talar” till barnen om vad de ska göra men för det ovana barnet (eller den vuxne också för den delen!) kan man inte ta för givet att det vet vad naturen erbjuder för lekmöjligheter. Förr, när barn var ute och lekte tillsammans, lärde de av varandra; idag behöver barn sannolikt handledning av vuxna med erfarenhet av naturen innan de ser naturens möjligheter.

*

Den här artikeln ger mig en bakgrund till varför jag tänker som jag gör d.v.s. att jag tänker som de flesta andra: det är bra för både barn och vuxna att vistas i naturen. Jag får också en viktig insikt om att det inte är självklart intressant att vistas utomhus i naturen för den som inte har lärt sig detta och att det därför kan bli nödvändigt att faktiskt visa på naturens möjligheter.

Mina färskaste naturpedagogiska insatser är nog när jag körde mina små barnbarn på skogsstigar före middagsvilan i vagnen – utomhus och där vi girigt plockade barr, bark, kottar, blad samt luktade på vresrosens kronblad innan sömnen övermannade de små.

För en farfar uppväxt på 50-talet är detta den ultimata kombinationen av naturupplevelse och middagsvila … och umgänge med barnbarnen.

Fotolänk: ”Forest” (CC BY-NC-ND 2.0) by – bjornsphoto –

Kategorier
klass miljö natur samhälle skola utbildning

En örfil vid pantautomaten

4965242896_659b5dca54_zPedagogiska Magasinet (4 november, 2016) erbjuder understundom riktigt intressant läsning och denna gång ska jag inte uppehålla mig vid debatten om olika ”-ismer” i pedagogiken utan istället fundera lite närmre på hur man ”ska vara” ekologiskt rätt… åtminstone i läromedel för skolbarn.

En artikel med titeln ”när barnen ska rädda världen” av etnologiprofessorn Malin Ideland tilldrog sig mitt intresse då jag har barnbarn som antagligen också ska ”rädda världen” i förskolan och senare i skolan.

Ideland skriver om ”det kravmärkta barnet”. Det första hon påpekar är att begreppet har med ”klass” att göra trots att detta inte var avsikten. Vad kännetecknar det miljövänliga barnet? Hur får detta begrepp en särskiljande effekt vad gäller klass (och nationalitet)?

Ideland och hennes kollegor har analyserat policytexter om ”hur man ska vara” och hur denna föreställning uppkommer. ”Det kravmärkta barnet” visar på en norm för hur vi betraktar världen, hur vi kategoriserar och förstår andra.

Läromedlen framhåller oftast individens handlingar; att människan är djupt beroende av miljön betonas mindre ofta. Istället betonas vardagsval och checklistor för goda val. Barnet kan alltså ”välja” att släcka lampor som inte behövs och att duscha snabbt eller att göra motsatsen.

Man kan ”välja” den miljömärkta produken. Om man har råd och kunskap! Valet förutsätter alltså en viss klasstillhörighet. Att det finns de som inte har råd att välja, vilket sannolikt har en begränsad negativ effekt på miljön, framhålls sällan.

Ekologiska val blir ett sätt att döva miljösamvetet och att visa ett gott beteende i motsats till ”den oönskade andre”. Att panta burkar är ”gott”; att panta för sitt uppehälle och rota i sopor ger sällan epitetet miljövänlig. Det är alltså motivet som räknas, knappast effekten, i de läromedel som granskats.

Miljöproblem ska alltså förstås utifrån en individs ”livsstil”  så att man kan känna att man räddar världen. Idén i dagens marknadsliberala samhälle är därför att vi ska känna att vi ”räddar världen” genom att välja ”miljösmart” (min term). Av dessa skäl bäddas våra val in i en retorik om världens framtid.  Små vardagshandlingar kopplas till gobala överlevnadsfrågor.

Eftersom jag varit lärare själv vet jag att det är lätt att får barn att göra ”läpparnas bekännelse” men sannolikt också att uppriktigt vilja bete sig ekologiskt riktigt. Vill man vara lite vuxencynisk kan man ägna sketchen där Sven Melander intervjuar ett barn om vad barn mest av allt önskar sig en liten tanke.

Fotolänk: ”Ge & ta” (CC BY 2.0) by Kakakrokodil

Kategorier
fritid miljö natur

Med gift i jackan

PFAS-jacka
PFAS-jacka

Nyss hemkommen från en knapp veckas fjällvandring känns det inte bra att läsa om hur friluftsindustrin förgiftar människor och natur eftersom jag personligen bidragit genom att köpa en Gore-Texjacka av märket Haglöfs.

Kampanjen ”Detox Outdoor” jobbar specifikt mot friluftsindustrin för att förmå denna att överge de ca 800 farliga substanser som går under samlingsnamnet PFAS, vilka används i bl.a. friluftskläder.

Dessa ämnen sprids via vatten och vind i naturen och kan även förorsaka den sjukdom vi oftast hyser störst oro inför d.v.s. cancer. Man undrar förstås vad man får i sig när man stånkar på med tung packning och GT-jackan knäppt upp till hakan i motvinden.

Mätningar i friluftsbutiker har visat på upp till 60 gånger högre halter av PFAS än i vanliga rum samt 1000 gånger högre halter än i utomhusluften. Detta är naturligtvis först och främst ett arbetsmiljöproblem för de som arbetar i dessa butiker men i förlängningen är det något som angår oss alla.

Lagstiftning är dessvärre ingen framkomlig väg eftersom man bara kan lagstifta mot en enskild substans åt gången (av 800!). Därför vill kampanjen gå direkt till tillverkarna och förmå dessa att tillämpa försiktighetsprincipen (den princip som TTIP vill förhandla bort).

Tack vare trycket från tusentals människor har ett antal märken lovat att avgifta sin produktion; i artikeln nämns Vaude, Paramo och Rotauf. Dessa företag har därigenom visat att det är möjligt att ersätta de farliga ämnena.  Haglöfs är dessvärre inte med på listan. En svensk tillverkare – Fjällräven – hävdar att de inte använder PFAS men tills en oberoende röst konstaterat detta ska man nog inte vara alltför säker.

Ja, vad ska vi nu göra med våra Gore-Texjackor? I mitt fall får jag väl använda den tills den börjar läcka in vatten. Om det blir aktuellt för den gamle mannen att köpa ytterligare en jacka köper han en som inte innehåller de farliga substanserna. Har man ännu inte köpt, sitter man i ”guldsits” – ifall man bryr sig om människor och miljö.

(Efter en artikel i LFT 31 augusti 2016 av Rosanna Endre, kampanjledare för Detox Outdoor, Greenpeace Norden)

Kategorier
fritid miljö natur trafik

Vattenskotern och Lagen

Vattenskoter bland badande
Vattenskoter bland badande

Detta inlägg ska inte tas som ett ”surgubbeinlägg” (även om man nog kan misstänka att jag inte jublar åt den farkost som nedan diskuteras) utan mer som en saklig information  där avsikten i första hand är omsorg om människor och natur.

Transportstyrelsen uppskattar att det finns runt 14 000 vattenskotrar men eftersom det inte finns något krav på registrering är det just en uppskattning. Bara 3000 vattenskotrar är försäkrade.

Generellt är det förbjudet att köra vattenskoter utanför farled. Om man fått länsstyrelsens tillstånd, har man dock rätt att köra på angivna ställen. Nu är det emellertid så att lagen inte till fullo stämmer överens med EU:s krav på fri rörlighet för varor och tjänster och därför lagförs oftast inte vattenskoteråkare bara för att de kör på fel ställe. Istället är det Sjölagen som gäller: man får inte köra för fort, vårdslöst eller vara berusad. Se Sjöfartsverket om vattenskotrar.

Havs- och Vattenmyndigheten har konstaterat att det ofta körs i samband med fåglarnas häckningsperioder. Särskilt storlom och smålom påverkas av detta då vattenskotern inbjuder till att köra i grunda vikar och detta gör att fågel- och fiskliv störs.

Norge, Danmark, Polen och Finland har alla regelverk för vem som får köra. I Sverige kan en tioåring få köra en vattenskoter med samma effekt som en motorcykel. Statistiken visar dock att de flesta förare i är i 20-30-årsåldern och att det framförallt är denna åldersgrupp som förorsakar olyckor för badande och olägenheter för djurlivet. Se artikel i Aftonbladet.

En lag om 15-årsgräns och förarintyg är dock under utarbetande. Många remissinstanser tycker dock att gränsen borde vara 16 år och inte bara gälla vattenskotrar utan att alla snabbgående motorbåtar borde ha krav på förarbevis.

Polisen menar emellertid att lagen slår snett om barn under 15 år har rätt att köra snabba båtar medan en vuxen utan förarbevis inte får köra vattenskoter. Många ifrågasätter också om förarbevis kommer att ha någon effekt på buskörning och störande beteende.

Det är i alla fall bra att veta lite ifall man tänker klaga eller i värsta fall innan det händer någon allvarlig olycka.

Efter en artikel av Sara Karnehed i LFT 6 juli .

Fotolänk: ”Vattenskoter Scaniabadet Malmo 20130720” (CC BY 2.0) by  News Oresund 

Kategorier
miljö natur samhälle

Kol

FSC-märkning
FSC-märkning

Själv betaktar jag mig inte som någon ”intensiv” grillare men visst grillar vi någon handfull gånger under sommarsäsongen. Ibland lite mer kanske, beroende på vädret.

I en artikel (FT 10 juni 2016) av Sarah Olsson med titeln Så undviker du kolmaffian bskrivs hur vi gärna grillar eko- och kravmärkt för att inte tala om vegetariskt! Kolet däremot kan vara en stor miljöbov.

Sådana självklarheter som att man bör undvidka engångsgrillar och tändvätska kommer jag inte att vidare kommentera här. Kolet däremot – det till synes harmlösa naturmaterialet – kan ha en mörk (!) historia.  Helt kort bidrar viss kolproduktion till avskogning (illegal) och vidriga arbetsförhållanen för arbetarna. Inte sällan framställs kolet under maffialiknande förhållanden. Måste jag sluta grilla då? Nja…

EU håller på att se över reglerna så att skog och människor skyddas. På senare år har det växt fram en FSC-certifiering av grillkol (forest stewardship council). En FSC-märkning innebär att skogen avverkats med hänsyn till miljö, djur och lokalbefolkning.

Det mesta av den grillkol som säljs i Sverige är FSC-märkt. FSC har också ett nummer där man kan kontrollera i en global databas varifrån kolet kommer.

Om man köpter FSC, undviker tändvätska och engångsgrillar har man i all fall gjort något lite för miljön.

Måste se vad det står på min påse grillkol! Jag ser att min grillkol kommer från Polen: http://gryfskand.pl/

Kategorier
fritid hem miljö natur samhälle skola

Skilda världar eller mötesplatser?

Gunga by jonsson, on Flickr
Gunga (CC BY 2.0) by  jonsson 

 

Jag har den bisarra egenheten att ha ett par hörselskydd med inbyggd radio i en hylla bredvid min säng. Om det är så att jag inte kan sova, sätter jag på mig dessa och lyssnar på radio, alltid P1. Det finns en rad fördelar med detta: först och främst stör jag inte hustrun i sängen bredvid (att inga yttre ljud tränger in är givetvis också en fördel). Men det är inte alls detta jag ska berätta om här.

På Annandagens morgon, ganska tidigt, råkade jag komma in i ett program som handlade om barnens kultur (Barnens Kultur http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=4755). Jag fastnade för något som jag tyckte hade generell tillämpning och som jag tyckte jag hade träffat på i något annat sammanhang.

Programledaren talade om att man skapar miljöer för barn utfrån vad vuxna tror roar barn. Lekplatsen är ett exempel på detta; det kommersiella leklandet är ett annat. Genom att skapa dessa lekmiljöer konstruerar man i själva verket en barriär mellan barnen och de vuxna, då de vuxna tilldelas rollen som övervakare av barnen eller helt enkelt utestängs genom sin storlek.

Vanligtvis betraktar vi kanske inte lekplatsen eller leklandet på det här sättet då vi ser att barnen faktiskt har roligt – men på de villkor de vuxna har föreställt sig att barnen vill ha eller behöver. Rutschkanor och klätterställningar är ju exklusivt till för barnen och här finns inga möjligheter att mötas i något som liknar gemensam lek. Sandlådan kan möjligen erbjuda ett undantag här då även den vuxne kan hjälpa till och finna intresse i att gräva och bygga. Men inte kan väl sandlådan mäta sig med en strand med både sand och vatten? Det kan däremot högläsning där barn och vuxna möts på respektive villkor: den vuxne är läskunnig men båda kan fascineras var och en på sitt sätt av en berättelse – man upplever något tillsammans.

När jag lyssnade på programmet, kunde jag inte låta bli att tänka på djuren och deras ungar som uppfostras av föräldrarna – oftast modern – i en naturlig men ofta farlig värld. Djuren måste lära sig att vara barn i en vuxenvärld; det var just ett av de uttryck man använde i programmet: att vara barn i en vuxenvärld (med allt vad detta innebär). Nu har vi en tendens att separera världarna.

Djurens ungar deltar men på de villkor föräldrarna bestämmer; de deltar dock inte i någon konstlad värld utan i den verkliga världen som visserligen är farlig men som man måste kunna agera i som ungdjur och senare som vuxen. Det finns något i detta som jag tycker är värt att tänka vidare på. Jag tror att orden delta och iaktta är några nyckelord härvidlag.

Jag har också en yrkesmässig relation till detta med att delta på de villkor man kan. Under min tid som folkskollärare älskade jag – förutom det vanliga klassrumsarbetet – att göra saker tillsammans med barnen där vi kunde delta i samma aktiviteter utifrån vars och ens villkor. Det kunde handla om att delta i bollspel, leka i simhallen, åka skridskor, tälta eller cykla i terrängen. Jag tror att såväl barn som vuxen hade stort utbyte av detta därför att det inte var någon konstlad aktivitet med tydlig gräns mellan lek och vuxenverklighet. Därtill tror jag att den vuxne – kanske likt djurens föräldrar – blir till en sorts förebild. Personligen har jag alltjämt ett starkt minne av min egen lärare i folkskolan som spelade fotboll och åkte skridskor tillsammans med oss utan att låtsas att han lekte; han svettades och kämpade som vi även om han var mycket större och starkare.

Sammanfattningsvis tror jag att detta är de viktiga slutsatserna:

  • Skapa inte gränser med konstlade miljöer för barn!
  • Delta på riktigt – låtsas inte leka!
  • Var en förebild för hur man agerar i en naturlig miljö!