Kategorier
ekonomi informationsteknologi media teknik

Mitt och ditt

CC-logga
CC-logga

 

Jag gjorde några inlägg i en diskussion på nätet som handlade om hur man skulle kunna förhindra kopiering eller stöld av material som laddats upp. Den som inledde diskussionen kom från företagsvärlden och ville förhindra att material på nätet ”stals”. Jag tänkte att man möjligen kunde göra den här diskussionen om mitt och ditt lite mer komplex genom att göra nedanstående inlägg i diskussionen.

Jag kommer från universitetsvärlden och där tänker man på ett annat sätt. Först behöver vi emellertid slå fast att olovlig kopiering givetvis är stöld i båda världarna. För en forskare är det särskilt viktigt att andra läser och citerar vad man har skrivit. Även om det finns bedragare även i den här branschen, är det trots allt vanligare att man hederligt citerar någon d.v.s. hänvisar till något man har läst; man tar det alltså inte rakt av och påstår att man skrivit det själv. I många fall är det också en fråga om att visa att man har läst viktiga texter s.k. ”name dropping”. Den som blir mycket läst och citerad stiger också i aktning hos andra.

Jag föreställer mig att man även i företagsvärlden kunde skapa sig ett visst rykte om man producerade bra texter som andra ville använda d.v.s. citera (inte stjäla). Om någon ville dela mina bloggtexter, blir jag givetvis både stolt och glad, förutsatt att jag anges som upphovsman. Jag tror också att många artister idag gärna vill synas på Youtube och att det rentav är produktivt att många delar och sprider trots att film- och musikindustrin kämpar emot och säger att de förlorar pengar.

Sen är det frågan om ditt och mitt. Om jag skriver en text som denna, är det givetvis jag som är upphovsman men de idéer jag här framför är knappast enbart mina egna; jag bygger alltid på annat som jag har läst, hört eller på annat sätt lärt mig. Jag är alltså inte så jäkla unik som jag tror, nästan allt har skrivits och tänkts innan och av andra. Det är nog ganska osannolikt att det jag producerar har sådan ”verkshöjd” att man kan hävda att ingen annan tänkt detta innan. Detta innebär att jag står i  någon sorts tacksamhetsskuld till många och därför ger jag något igen genom att låta andra använda det jag skriver om man tycker att det är något användbart och anger källan.

Sen kan jag nog förstå att om man faktiskt direkt lever av sin produktion på nätet så kan man inte bara dela med sig gratis hur som helst. Okunnig om denna värld tänker jag då att man får vara lite försiktig med vad man laddar upp på nätet (det gäller förstås alltid). Man får ladda upp sånt som ger en bra bild av vad man arbetar med och HOPPAS att andra sprider det. Har man unika (?) affärsidéer låter man givetvis bli att ladda upp dessa.

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch 

Kategorier
media politik samhälle

Ta makten över din blick!

Det första jag hör på radion när jag vaknar på morgonen är hur man pratar om hur man ”ska analysera” detta med den lynchmobb som drog fram i Stockholm i helgen. Jag får en obehaglig känsla och funderar på vart vi är på väg och hur det kunnat bli så.

Bäst som jag ligger där med mina mörka tankar kommer ett ljus i mörkret i form av poeten Bob Hansssons Tankar för dagen där han säger sånt vi egentligen borde tänka på.

Varje dag finns tusen och åter tusen över hela världen som arbetar för att göra världen lite bättre; det finns fler hjälpare än terrorister.

Det är sällan så mörkt som det som rapporteras men vi föredrar det som skrämmer och är mer spännande. Ondskan är så ovanlig att den blivit en nyhet; media skildrar aldrig det normala, den rapporterar om anomalier och undantag. Den skildrar inte verkligheten representativt. Hur många journalister riskerar allt för att rapportera om godhet? Det är ett jobb man själv får göra.

I verkligheten finns ett lågmält ljus om detta må du själv berätta. Ondskan är en anomali, skärvor av mörker som man måste låta ligga kvar på marken.

Ge gärna Bob Hansson dryg 4 minuter: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt?programid=1165

Kategorier
fritid informationsteknologi media samhälle teknik

Digitala böjelser

"Princesses and Their Phones" (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics
”Princesses and Their Phones” (bildlänk nedan)

Jag kommer på mig med att vara beredd att ”googla” när jag läser något i en tidning i bastun. Det känns onekligen lite naket (!) att vara utan möjlighet att direkt ta reda på något man undrar över. Hur gjorde man förr? Jo, man fick vänta.

Från min barndom hemma minns jag när ”tipset” kom på radion d.v.s. stryktipsraden. Av någon anldening verkade alltid den rapporten komma som en överraskning. Det utlöstes en febril aktivitet i sökandet efter en penna. Hittade man ingen fick man i uppgift att memorera (komma ihåg, alltså) de tre eller sex första resultaten (1, 2, x; 1, x, 1; …). Ofta misslyckades man av olika skäl att ”fånga” raden och då blev det till att vänta, antingen till en kommande sändning eller tills tidningen kom dagen efter. Vänta med att stilla sin nyfikenhet fick man i varje fall. Kanske inte helt skadligt? Det finns ju åtskilligt inom psykologin om omedelbar respektive uppskjuten behovstillfredsställelse (”Den som väntar på något gott...”).

Som av en händelse läser jag vid samma tillfälle i bastun en liten krönika med titeln Farmor hade varken mobil eller dator av Annika Lykta (LFT 27 januari 2016). Hon berättar där om sin bortgångna farmor som föddes 1926; hon ägde aldrig vare sig mobiltelefon eller dator och hon kände följaktligen inte till Facebook, Twitter eller Youtube. Däremot kände hon till mycket om blommor och om skogen och hon tyckte om att läsa böcker och baka.

Barnbarnet, Annika, använder sin mobiltelefon flera timmar om dagen och älskar att världen har krympt och att man enkelt och billigt kan kommunicera med vänner på andra sidan jorden. Men vad händer med oss när allt fler av oss tenderar att ha mer fysisk kontakt med sin mobil, surfplatta eller dator än vad vi har med andra människor?

Annika tänker tillbaka på sin farmor som aldrig ägnade sig åt mobilen och datorn utan istället hittade på fantasilekar om pirater och andra äventyr. De klippdockor som hon och farmor gjorde slog vilken Barbie som helst.

Jag får faktiskt en tankeställare när jag läser detta. Jag tänker först på min egen mor som alltid tog sig tid med barnbarnen oavsett hur många praktiska göromål som väntade. Hon var född 1914 och hade förstås aldrig ägt vare sig mobil eller dator; jag kan inte ens föreställa mig att hon någonsin skulle prioriterat det egna surfandet framför sin närmaste omgivning om hon haft möjlighet. Idag läser vi ju att mobilen många gånger till och med går före kontakten med de egna barnen.

Jag tror dessvärre att mobilen tenderar att även skada samtalet mellan vuxna; den som har en del av sin uppmärksamhet riktad utåt nätet vid samtal kommer att föra en ganska begränsad kommunikation. Jag finner gott stöd för denna uppfattning hos den världskända amerikanska psykologen Sherry Turkle som hävdar att en övertro på digital kommunikation skadar vår förmåga att samtala öga mot öga som ju är det mest utmärkande för oss människor.

Vårt beroende av att ständigt vara uppkopplade tar sig ibland bisarra uttryck när vi mitt i en konversation med andra kan be om ursäkt för att kolla ett meddelande på mobilen; vi skulle ju aldrig plötsligt slå upp en bok mitt i en konversation! Turkles diagnos är att vi tenderar att vända oss till mobilen istället för till varandra i en rad olika situationer både i familjen och på jobbet.

Turkle ordinerar att vi ska skaffa oss ”heliga platser” (sacred spaces) i vårt dagliga liv där vi befriar oss från mobilerna. Vi ska också avliva myten om multitasking (att göra flera saker samtidigt) för gott; det är inte effektivt och det främjar inte förmågan till empati. Istället bör vi kräva unitasking, en sak i taget. Generellt ska vi motstå frestelsen att se mobilen som det universalmedel som kan ersätta allting. Läs intervjun med Sherry Turkle här: http://www.theatlantic.com/technology/archive/2015/10/reclaiming-conversation-sherry-turkle/409273/

Tänkvärt; jag ska försöka lägga undan surfplattan medan jag ser på tv. En god start förhoppningsvis.

Foto: ”Princesses and Their Phones” (CC BY-NC 2.0) by  Telstar Logistics 

Kategorier
informationsteknologi media samhälle

Vandrande sensorer

Big Data Does Mean Big Wisdom. by m.gifford, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  m.gifford 

 

 

Många är säkert, liksom jag, fascinerade av tekniska prylar som vi uppfattar som att de förenklar och underlättar många uppgifter för oss. Vi har förstås alla hört hur stormakten i Väst tankar våra data från Google, Facebook och andra, men de flesta av oss tänker nog att vi står för det vi delar och håller inne med det vi inte vill sprida.Vi tänker säkert också att övervakning med kameror skapar en viss trygghet för oss som inte har något att dölja.

Men hur blir det om man övervakas utan att man vet om det? Och om man kan sammanställa data – ”big data” – från många oförargliga aktiviteter och bilda mönster av dessa? Alltså om det inte enbart är mobilen, surfplattan eller datorn som lämnar upplysningar om oss?

The internet of things” brukar det heta när olika prylar kopplar upp sig mot servrar och talar om att vi använt kylskåpet på natten, när vi är hemma eller när vi sänker värmen för att gå till jobbet. Sammanställd bildar sådana data mönster som kommersiella aktörer väldigt gärna vill utnyttja.

I vår lilla stad – Borås – som inte vill vara sämre än storstäderna ska våra rörelser i stadsrummet kartläggas via våra mobiler. Den positiva sidan av detta kan möjlgen vara att trafikplanerare kan ha nytta av informationen. Den mer tveksamma sidan är förstås att vi kommer att bombarderas med olika kommersiella ”erbjudanden” om att köpa olika produkter.

Flera slående exempel på hur ”big data” kan utnyttjas ges i artikeln ”I det nya övervakningssamhället kontrolleras inte bara din dator” (Jon Weman i Landets Fria Tidning, 18 nov 2015). Här beskrivs hur besökare på Disneyland finner sin beställda mat framdukad vid ankomsten därför att data om besökaren har sänts ut via ett armband som man bär. Filmtjänsten Netflix kan räkna ut vilken sorts filmer och vilken sorts skådespelare som ska presenteras för en viss publik.

Även IKEA har långtgående planer på en app som håller reda på köpvanor. Samsung lär ha en tv-mottagare från vilken man kan ”begära en spännande deckare” genom att säga detta muntligt till sin tv-apparat. Att tv:n även uppfattar annat ljud som sägs är man kanske inte så medveten om.

Leksaker är ett särskilt lömskt område där dockor söker ögonkontakt med barnet och spelar in det barnen säger och skickar detta vidare via wifi. I händerna på drivna analytiker blir barnens aktiviteter förstås en rik källa att ösa ur för kommande satsningar.

Riktigt otäckt blir det när man har ”chefen över axeln” via en bricka som kan samla data om vem man kommunicerar med och hur man kommunicerar. Kopplat till den anställdes resultat på jobbet blir detta förstås ett sätt att driva arbetstagarna till det yttersta. Vid nyanställningar kan man också slippa tidödande intervjuer genom att sammanställa data om de ”mest produktiva” och jämföra dessa med den sökande.

Att köpa och inneha s.k. ”intelligenta” varor kan förstås vara en statusmarkering för vissa konsumentgrupper medan det för säljföretaget är en guldgruva. Beteckningen ”magiska föremål/produkter”, som man ofta använder, är förförisk då vi häpnar över vad de kan åstadkomma samtidigt som vi inte märker något direkt obehag i vardagen.

När allt mer i vår omvärld styrs utan vår kontroll, blir ”[vi] människor allt mer som maskiner” d.v.s vandrande sensorer som lämnar ifrån oss data utan att veta om det.

Originalartikeln här: http://www.landetsfria.se/artikel/120371

Kategorier
media politik samhälle

Som en skock får

Sheep Drive by tomkellyphoto, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  tomkellyphoto 

 

Jag förstår inte att politikerna låter media driva dem framför sig som en skock får. Varje debatt i tv är iscensatt som en sorts verbal boxningsmatch där kombattanterna förväntas puckla på varandra genom verbal paj- (och smuts-) kastning. Politikerna å sin sida tar emot smockan och svarar med något helt annat.  För en person, intresserad av dagspolitikens problematik, blir detta fullständigt meningslöst.

Själva upplägget bygger på konflikt, alltså vem som kan få in de bästa smockorna och tåla mest utan att behöva besvara motståndarens attack. Den skrivande pressen – åtminstone kvällspressen – bygger vidare på konflikttemat och dagen efter en stor tv-debatt ser man krigsrubriker på löpsedlarna om vem som vann beroende på tidningens politiska preferenser.

Var och en förstår naturligtvis att media driver politikerna framför sig här och att de måste ställa upp på galenskapen. Därför blir det heller aldrig någon debatt värd namnet. Varje politiker passar sig noga för att säga något som kan betecknas som någon sorts felsteg och därför blir varje s.k. debatt ett upprepande av vad man redan vet att ”den stackars” politikern kommer att säga. I det fall han eller hon verkligen skulle ha något att komma med som sen kan kritiseras, är det säkrast att hålla tyst.

Var och en förstår att den här formen för politisk argumentation är dömd att misslyckas men antagligen ser tv-ledningen de politiska debatterna som en sorts underhållning med jakten på tittarsiffror som främsta drivkraft. Som information om den politik ett parti vill driva är upplägget fullständigt meningslöst.

Jag har egentligen aldrig sysslat med vare sig medial politik eller vardagspolitik men jag inbillar mig att det dagliga politiska arbetet inte är särskilt medialt; det är nog rättså tråkigt med eviga diskussioner och kompromisser, ett givande och tagande. Och det är ju detta som är politik och det lämpar sig inte som tv-underhållning.

Jag skulle önska att politikerna ”satte ner foten” och vägrade delta i de här tv-spektaklen och krävde att politisk information i tv måste ske på ett helt annorlunda sätt. Jag återkommer till detta.

En diskussion, argumentation eller samtal förs, som jag ser det, bäst utan åskådare d.v.s. diskussionen förs av de inblandade. Så snart det tillkommer externa betraktare kommer de som diskuterar något att bli tvungna att avdela en del av sin tankeverksamhet till att fundera på vad vad de som bara lyssnar tänker. Detta i sin tur drar uppmärksamhet och känslighet från den egentliga diskussionen som med nödvändighet försämras av detta.

Om man nu med nödvändighet måste göra tv-skådespel av politisk argumentation, måste man ha en helt annan ingång än konflikt som man har idag. Istället för att ställa upp kombattanterna som olika lag och förvänta sig att de ska puckla på varandra, något som dessutom enbart gynnar extrema åsikter av poupulistisk karaktär eftersom sådana har ett sken av okomplicerad självklarhet, borde producenten regissera hela föreställningen som en undersökning av hur man kan komma överens om olika frågor.

En annan variant kunde vara att föra en sorts rundabordssamtal med företrädare för olika politiska uppfattningar, alltså några andra än partiledarna. Jag tror att partiledarna är så pass medieskadade att det skulle vara svårt att få dem att säga något annat än de vanliga flosklerna. Hela premissen för samtalet skulle vara hur man når samförstånd d.v.s en politisk kompromiss. Givetvis kan inte politiker sitta i tv och ge och ta men ur bildningssynvinkel kunde man demonstrera hur man faktiskt diskuterat i vardagsarbetet när inte tv-kamerorna är där.

Detta är kanske inga höjdaridéer från en medialt okunnig person men de som har journalistik som yrke borde kunna kläcka fram något alternativ till det meningslösa underhållningskäbblet i tv.

Jag har slutat att engagera mig i tv debatterna i deras nuvarande utformning.

Kategorier
informationsteknologi media samhälle teknik

Köpt rykte

Jag är väl gammaldags men jag tycker att det är helknäppt att köpa sig ett gott rykte, det som går under beteckningen ”like” på nätet. Häromdagen läste jag om ett företag som sålde ”likes” till firmor som ville framstå i god dager på nätet.

Like by afagen, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  afagen 

Även om jag förstår drivkrafterna och värdet för den som skall sälja varor eller tjänster, känns detta ”like” väldigt främmande när det gäller inlägg på nätet. Det är klart att man kan ge någon uppskattande kommentar till det man tycker är bra men att jaga så många ”likes” eller gilla som möjligt känns främmande. Jag har tom sett företag som lottar ut eftertraktade varor bland de som gillar dem på nätet, lika osmakligt som att kasta ut godis till barn som de skall kämpa om.

Överhuvud taget är detta ”gillande” en sorts flockbeteende där man ängsligt sneglar på vad andra tycker. Jag kan förstå värdet av andras omdöme när jag skall köpa varor eller tjänster men jag tycker knappast att en stor mängd ”like” är en bra värdemätare, i synnerhet inte om man har köpt dem ”en masse” från någon smart försäljare.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi fritid informationsteknologi kapitalism media politik samhälle sport

Valfri television

Att plocka bort reklamen i kommmersiell tv skulle vara jämförbart med att ICA plockade bort kassorna och lät folk ta maten gratis!

Detta slående påstående läste jag i en liten insändare i GP endera dagen som svar på att att någon tittare reagerat surt på de ständiga reklamavbrotten i någon kommersiell kanal; jag tror att det var i tv4:s bevakning av Europamästerskapen i fotboll helt nyligen. Den ursprunglige insändaren hade klagat på att utav den 15 minuter långa fotbollspausen användes visst ungefär 2,5 minuter till diskussion och analys av den halvlek som just hade spelats medan resterande tid användes till reklam.

Place Commercial Here by andrewneher, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  andrewneher 

Nu hör ju dessbättre fotboll till de mera uthärdliga tv-sporterna då man inte ständigt bryter av med reklam som man har gjorde i ishockey helt nyligen, ja, t.o.m. spelarna på isen får anpassa sig efter reklamen numera. Man tycker onlekligen lite synd om studiofolket som kanske är både intresserade och kunniga men inte får komma till tals därför att vi förväntas ta del av olika budskap om att köpa än det ena än det andra.

Vi som (i görligaste mån) undviker kommersiell tv och väljer ”fri tv” som Sveriges Television har valt att kalla sin verksamhet, vi vet ju sedan länge att målet med den kommersiella tv:n är att sälja ”tittarögon” d.v.s. programmen är enbart där som en sorts lockbete för att vi överhuvudtaget skall placera oss framför skärmen så att vi kan exponeras för de olika köpbudskapen. Men med vetskap om att det är på det viset kan vi ju utnyttja den omhuldade valfriheten och välja ”fri television” eller låta bli att titta  helt och hållet.

Den kommersiella tv:n lanserades under lockropet ”valfrihet” av de som var förespråkare för konkurrens och profit. Om jag inte minns fel, var det också någon högt uppsatt politiker som triumferande utropade parabolerna på väggar och tak som ”frihetssymboler”. Idag kan man kanske undra vari denna frihet består. Fast det är klart att vi har fått frihet att välja mellan olika amerikanska massproducerade tv-serier.

Det är naturligtvis så att något måste betala den kommersiella verksamheten; det är likadant med Facebook eller Google och det är vår aktivitet de kommersiella aktörerna lever på. Det är alltså inte vi som är Facebooks kunder; det är våra intressen och sociala aktiviteter man säljer (ifall vi alls är på FB förstås).

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
media miljö

Vätterstrand

image

På denna vackra plats hade en annan skönhet mött sitt öde.

image