Kategorier
media politik samhälle

Vems agenda går Agenda?

Hörde i går att nästa Agenda på SVT ska bli en två timmar lång sändning om ”gängvåldet”. Ett sådant tema bör sitta som hand i handske för det blåbruna blocket. Man undrar om det inte finns samhälleliga problem av större vikt för folk i gemen. Hur vore det att diskutera t.ex klimatarbete, hyressättning, bostadsbyggande, privatiserad sjukvård, pensioner, marknadsskola, utförsäljning av allmän egendom, gigjobb, arbetskraftsinvandring, arbetsvillkor för att ta några exempel på sådant som berör oss alla eller i varje fall väldigt många.

I dagens BT (6/12) har Jesper Strömbäck en intressant krönika om hur media konstituerar verkligheten. Det medierna väljer att rapportera om blir i någon mening det som händer i samhället.

Därför menar jag att när SVT ständigt fokuserar på ”skjutningar” och ”gängvåld” så blir vi invaggade i att det är detta förfärliga som händer i Sverige medan de verkliga problemen ”går under radarn”.

Kategorier
media språk

Språkets makt

Jag vaknade till lite idag och kände den gamla språklusten spira när jag läste en krönika av Jesper Strömbäck i vår lokaltidning. Strömbäck påpekade att det numera allt oftare heter ”migranter” d.v.s folk som rör sig mellan länder. Migrant blir ett abstrakt begrepp befriat från flykting- resp asylkonnotationer. Det blir liksom bara människor i rörelse utan att skälen anges. Vi behöver inte ta ställning till om det är människor som flyr för sitt liv.

Det finns många sådana här ord och uttryck som formar vår verklighetsuppfattning utan att vi tänker på det. Termen ”arbetsköpare” som vänstermänniskor ville introducera har väl aldrig riktigt slagit igenom och därför säger vi alltjämt ”arbetsgivare” även om det förstås finns ett ömsesidigt beroende.

Den numera bortgångne f.d. kulturministern Bengt Göransson uppmärksammade mig under en föreläsning på uttrycket ”skattebetalarnas pengar” som riktar uppmärksamheten mot att det är mina pengar som någon vill ta ifrån mig. Att ”betala skatt” till det allmänna blir något annat (men alltjämt en börda förstås).

Det finns naturligtvis många fler sådana här ord som formar vår verklighetsbild (”friskola”, ”fossilfri” etc.).

Kategorier
media politik

Meningslösa utfrågningar

Jag tycker att de politiska programmen i tv har gått i stå! Det blir det bara ett evigt ältande om vem som ska regera med vem, alltså hur man ska manövrera om makten, vilket ger den utrågade politikern utrymme att veva sina mantran gång på gång. Utfrågningen gå i invanda banor och blir outhärdligt förutsägbar. Det vore bra mycket intressantare om frågorna handlade om partiets politik.

Jag har också invändningar mot urvalet av frågor; även här blir det förutsägbart.

Kategorier
media politik samhälle

Att gissa vad som ska hända

I kapitlet ”Medierna och demokratin” ur Elmbrants uppgörelse med marknadsstaten i boken Marknadens tyranni finns nedanstående träffande beskrivning av en allt snabbare och ytligare journalistik, helst direktsänd. Elmbrant skriver:

”Innan något har hänt, ska reportern sitta live i studion och spekulera i vad som kanske ska hända. Sedan händer det på riktigt, men bakom stängda dörrar, så då står TV utanför och funderar live vad som förmodligen händer därinne. Sedan står det klart vad som faktiskt har hänt, och då det kanske inte är lika dramatiskt som man trott, och då blir programledarens fråga till reportern: ’Vad kommer att hända nu?’

Direktrapporter riskerar att bli ett pärlband av kanske, eventuellt, troligen, möjligen. En hel del rundsnack, jämfört med reportage med egna genomarbetade texter, men sådana tar längre tid att snickra ihop.”

Nog känner vi väl igen detta?

Kategorier
media politik samhälle

Två gånger Björk

Under morgonen lyssnade jag på Ekots utfrågning av europaparlamentarikern Malin Björk och så lyssnade jag på en Söndagsintervju där Nina Björk intervjuades. Det var två väldigt olika intervjuer.

Jag tror inte jag har hört Malin Björk tidigare utan jag har bara läst sånt hon skrivit. Jag blev imponerad av hennes sätt att uttrycka sig och fick en mycket positiv bild av henne. Nina Björk känner jag också enbart genom hennes artiklar och böcker. Jag har alltid beundrat hennes skarpa analys av samhället. Intervjun gav ytterligare en dimension där hon inte alls framstår så allvarligt analyserande som i sina texter; hon ger uttryck för osäkerhet, ja nästan ”flamsighet”, men man anar ändå en tydlig linje i det hon säger. Jag tycker att jag fick en fördjupad bild av båda de intervjuade. Malin Björk framstod för mig som rakryggad, beslutsam och helt trygg inför journalisterna. Nina Björk visade en positiv ”spricka i fasaden” genom att hon inte enbart är den allvarligt analyserande utan även gör sånt som inte alltid är politiskt korrekt.

Utforska eller sätta på det hala

Det verkligt intressanta för mig blev dock de olika intervjuernas karaktär. I båda fallen handlar det om kvinnor som vet vad de vill och bottnar i det de säger. Eko-intervjun – där man intervjuar en politiker – går hela tiden in för att hitta något som Malin Björk inte kan svara på. Intervjuarna söker efter motsägelser och försöker ifrågasätta hennes agerande i parlamentet; det blir rättså ointressant med den inriktningen. Söndagsintervjun med Nina Björk tar också upp ämnen som verkar motsägelsefulla men där får de mer karaktären av samtal där intervjuaren – Wicklin – faktiskt är intresserad av att få veta något. Nina Björk tillåts att fundera på sina svar, ta om och säga att ”jag tycker väl så” när allting inte är så enkelt och svartvitt i verkliga livet. Malin Björk i Ekots intervju svarar hela tiden engagerat utan att gå i försvarsställning; hon hävdar med bestämdhet vad hon gjort. Härigenom tycker jag att hon skiljer sig från de politiker som vevar sin inövade floskler reaktivt – ”… nu satsar vi på /…/ medan ni …” – på de frågor som ständigt letar efter något som politikern inte skulle kunna svara på.

Politisk journalistik en återvändsgränd

Jag tror att de politiska journalisterna har stor skuld i att politikerna vevar sin fraser i det oändliga. Den politiska journalistiken ska naturligtvis granska och ”ställa politiker mot väggen” men detta måste väl inte var liktydigt med att ständigt leta efter frågor som inte går att svara på eller – för den del – sådana som man redan vet vad politikern kommer att svara på. Det är dags för de stora medierna att sluta att tala om duell mellan olika politiker där tillställningen alltid liknar en match och där tidningarna dagen efter skriker ut vem som vann. I själva verket har vi alla förlorat eftersom vi inte blev så mycket klokare av det förutsägbara underhållningskäbblet.

Kategorier
arbetsmarknad media politik samhälle

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Kategorier
media politik samhälle

Det är nåt fel med den politiska dramaturgin i tv

Jag lyssnade mig igenom hela SVT:s partiledarutfrågning av Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor (EBT), mycket beroende på ”uppsnackarna” som väckte mitt intressse. EBT låter lite som en sån där bokstavkombination som allt fler antas ha numera. Det är nog inte någon större risk att EBT inte skulle ha ”alla hästar hemma” eftersom hon verkar rapp i tanken och alert. Mer problematiskt är väl då att hon råkat få hem fel hästar.

Eftersom själva innehållet i det som sades inte bjöd på några överraskningar började jag fundera över själva dramatrugin. Min första iakttagelse är att dramaturgin är förutsägbar. För att inse detta behövs naturligtvis inga särskilda kvalifikationer; det kan alla se. Nedan följer några ytterligare reflektioner.

SVT:s misslyckade strategi

EBT gick ut närmast furiöst, i ett annat sammanhang kunde man sagt att hon var ”speedad”. Varje fråga från utfrågarna utlöste en formlig kaskad av ord enligt väl kända argumentationslinjer.

Här har givetvis utfrågarna och producenten ett stort ansvar. Politikern uppträder som hon (i detta fall) förväntas göra d.v.s. tala om allt bra det egna partiet har åstadkommit och vad meningsmotståndarna har misslyckats med. Intervjuarnas roll borde förstås vara att bryta det här mönstret.

För det första borde man aldrig attackera en van politiker ”rakt framifrån”.
För att förklara vad jag menar vill jag ta en bild från skolans historieböcker med härar som drabbar samman på slagfältet och där den starkare hären slutligen tvingar den andra hären till reträtt.

Jag tror att det är meningslöst att närma sig en politiker ”rakt framifrån” på det öppna slagfältet. De har har mött otaliga ”fiender” och har väl utvecklade strategier för att vinna eller komma helskinnade undan.

De skickligaste krigsherrarna i skolböckerna (tänk vad vi fick lära oss om Gustav II Adolfs krigskonst!) hade fler äss i rockärmen och kunde angripa från flanken eller komma med andra överraskningar.

Även om jag personligen ogillar krigsretoriken, tror jag att det skulle vara mer konstruktivt att få politikerna ”ut i terrängen”, alltså bort från slagfältet där de är oövervinnerliga. Låt mig ta ett exempel.

Exemplet pappadagar

Under intervjun kom ”pappamånaderna” upp till diskusssion. EBT går igång på det som hon vet att varje familj – även jag – innerst inne håller med om; man vill själv bestämma hur man ta hand om sitt eller sina barn. EBT rör sig tryggt på ”slagfältet” om man vill använda samma metaforik.

Intervjuarnas uppgift här borde vara att få bort politikern från det individualistiska och populistiskt gångbara och ställa detta mot samhällets ambition. Vi vet att om man inte villkorar valet av föräldradagar blir allt som det har varit, ”status quo”. Om det däremot finns ekonomiska incitament för fäderna att ta ut föräldraledighet, blir det mer attraktivt att utnyttja dessa (ekonomiska incitament brukar vara borgerlighetens främsta argument). Här borde intervjuarna gå vidare:

Intervjuarna (SVT): Om vi d.v.s. samhället har en önskan om att öka fädernas uttag av föräldraledighet, är det inte då nödvändigt att försöka styra det så?

EBT: Vi tycker att att föräldrarna är bäst lämpade att avgöra såna här frågor och vi tror på att man kan dela på ledigheten så som det passar varje familj.

SVT: Är det bra att även fäderna är hemma med barnen?

EBT: Självklart + [kaskad av ord]!

SVT: Hur menar du att det ska gå till?

EBT: Föräldrar är bäst lämpade att avgöra detta själva [kaskad av ord].

SVT:Tycker du och KD att det viktigare att föräldrarna väljer själv än att fler pappor är hemma?

EBT: Man kan inte bara säga så + [kaskad av ord].

SVT: Är ni emot att samhället försöker styra mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna?

EBT: Vi tror att föräldrarna bäst avgör hur de vill ha det….

Sen måste man hasta vidare till nästa ämne i tv-dramaturgin.

Slutsats och kommentar

Jag tror säkert att EBT personligen tycker att det är bra att hon och maken delar på föräldradagarna. Men som politiker måste man ta ett systemperspektiv; det är detta hon och många andra väjer inför. Hela ”mer-pengar-i-plånboken-retoriken” och ”skattebetalarnas pengar” uppmuntrar vårt individualistiska tänkande. Självklart tänker vi var och en först och främst på det som finns närmast oss men det är ett lömskt trick av politikerna – som måste ta beslut på systemnivå – att vädja till våra kortsiktiga intressen.

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle teknik

Nätneutralitet

begränsningar och gräddfiler om nätneutralitet
Nätnutralitet

För ett tag sedan kom det till min kännedom att Federal Communications Commission (FCC) vill upphäva nätneutraliteten genom att dela in internet i olika zoner som privata aktörer ska råda över. Så som jag förstår det är det (hittills) något som berör USA och inte EU. Det var ett kortare inslag i tv-nyheterna men det har inte varit några katastrofrubriker på löpsedlarna.

Min bild av det hela är att det blir som med tv-utbudet d.v.s. att man betalar en ”internet service provider” (ISP) och får i första hand tillgång till de tjänster som denne tillhandahåller; vill man ha något annat blir det krångligare och sämre.

Nu är det ju i och för sig så att användarna redan betalar för att se ett visst utbud, HBO, Netflix, Viasat m.fl. Skillnaden är väl att i de här fallen har man valt detta själv och man kan ändå surfa på internet helt fritt.

Självbegränsning

Det är förstås svårt att överblicka vad en sådan begränsning av nätet skulle medföra eftersom vi redan har begränsat oss själva på ett avsevärt mer subtilt sätt när vi tillbringar ”oändligt” med tid helt frivilligt hos kommersiella aktörer som Facebook, Twitter, Instagram och många andra. Telia är redan på gång och gynnar Facebook om jag inte minns fel. I praktiken har vi kanske redan satt nätneutraliteten ur spel.

Men även om Facebook har kapat vår uppmärksamhet har vi trots allt vår frihet att låta bli och kan besöka andra webbplatser helt utan att vi begränsas av lägre hastighet eller speciellt utvalt innehåll.

Nätneutralitet handlar om att den som tillhandahåller tillgång till nätet inte lägger sig själva nättrafikens innehåll men vi vet ju redan nu att de s.k. ”algoritmerna” förser oss med visst innehåll snarare än ett annat genom att påverka sökresultat eller att visa en viss typ av ”anpassad” reklam.

Nätet och demokratin

På ett vidare plan blir ett kommersialiserat och uppdelat nät en demokratisk fråga. Redan nu är det ju så att man tenderar att hamna i åsiktsbubblor om man inte aktivt försöker bryta sig ur och vi tenderar att söka upp de som tycker som vi. Detta i sin tur gör oss starkare i vår uppfattning och skapar lätt polariserade och förenklade argument. Det är ju väl känt att det är lätt att hata och hota på nätet.

Ett neutralt nät erbjuder åtminstone en möjlighet för ökad demokrati genom att olika röster faktiskt KAN göra sig hörda. Jag tänker här på olika ”gräsrotsaktivister” som inte har något annat forum. Det är väl inget otänkbart scenario att ett kommersialiserat nät skulle kunna påverka eller rentav förhindra vad som får sägas i deras nät. Fenomenet finns ju på nationell nivå i en del länder som vill förhindra åsikter som man inte tycker om.

För de obemedlade och ”maktlösa” är internet sannolikt den enda kanal där det är möjligt att göra sig hörd. Ett kommersialiserat nät får kanske likheter med pressen som ju är ägs av stora kommersiella aktörer, vilket gör att vissa åsikter och politiska uppfattningar har större möjlighet än andra att göra sig hörda.

Följ utvecklingen

Avslutningsvis tänker jag att det egentligen är konstigt att starka kommersiella intressen har låtit nätet vara ifred så länge. Att låta informationen på internet strömma helt fritt som en otämjd flod måste sticka både kommersiella och politiska makthavare i ögonen.

Jag tror att vi måste följa den här utvecklingen noga och dra vårt strå till stacken om hoten kommer närmre.

Fotolänk: ”nätneutralitet” (CC BY 2.0) by Kalexanderson

Kategorier
informationsteknologi media samhälle

Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association

 

 

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom