När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.
Bokomslag
Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.
Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.
På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.
Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.
Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.
Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.
En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.
Det kalla året, Det torra året och Det svåra året är de tre huvuddelarna i Magnus Västerbros bok Svälten – Hungeråren som formade Sverige. Det kan onekligen kännas lite tungt att prata om svält och elände i dessa dagar då coronaviruset lamslår stora delar av samhället men jag tycker det är en viktig bok som förtjänar en kommentar.
De tre perioderna som inledningsvis nämndes inträffade under åren 1867-1869 över vilka år författaren gör en mycket detaljrik och gripande redogörelse med utblickar till andra delar av världen i ett medryckande, nästintill skönlitterärt, språk. Denna faktiska redogörelse inbjuder i sig till en engagerad läsning men den är också på sätt och vis en kommentar till den tid vi lever i nu.
Författarens analys i slutet av boken är att svält mer handlar om MAKT än om MAT. Under de nödår som beskrivs får vi möta klassamhället i dess värsta form. Myndighetspersoner tvekar att skicka hjälp till de nödlidande av skäl som att människan måste härdas, att Gud straffar samt man måste förtjäna hjälpen; man får inte ge folk hjälp utan prestation och man skiljer på olika sorters nödlidande, de duktiga och de odugliga. Här anar man både ”arbetslinjen” och ”bidragsberoende” som vi känner igen från dagens politik. De religiösa argumenten är väl knappast gångbara idag. De styrande hade alltså kunnat lindra nöden, om de velat.
Ett annat tema är emigrationen som kom igång senare. Även här tror jag att författaren vill att vi ska tänka till. En mycket stor del av Sveriges unga arbetsföra befolkning gav sig iväg till Amerika (och andra länder). Idag är strömmen av emigranter omvänd; nu kommer de hit. Vi känner alla till den smutsiga retorik som en del av befolkningen brukar om invandringen men vi tänker sällan på den förlust som emigrantländerna gör när de förlorar sin arbetskraft, många gånger välutbildad, vilket förstås är en enorm vinst för mottagarlandet. De svenskar som utvandrade blev inte heller alltid så väl motttagna i sina nya länder utan utnyttjades hårt för skitarbeten. Också något vi kan reflektera över idag.
Även om Magnus Västerbro inte på något sätt skriver som en utpräglad vänsterperson – han ger avskräckande exempel från de kommunistiska experimenten i såväl Kina som Sovjetunionen – är det alldeles glasklart att han genom sina djupdykningar i historien ser vilket elände det marknadsliberala styrelseskicket har medfört. Redan på 1800-talet fanns det de som menade att bara marknadskrafterna fick fritt spelrum skulle alla problem lösa sig; det låter lite bekant. Det kapitalistiska systemet har onekligen skapat välstånd men detta har bara skett i demokratier där marknadsekonomin varit tyglad. De maktlösa behöver en ”klok vän” att hålla i handen om de ska få något med i en marknadsekonomi, ungefär så skriver författaren på ett ställe.
Klyftorna i 1860-talets Sverige var brutala. Alla överhetspersoner var naturligtvis inte grymma men de strukturer som styrde samhället var det. Alltför mycket lämnades över till enskilda makthavares moral (i boken finns både anständiga och fullständigt vidriga). För att hantera sociala problem är det nödvändigt att skapa strukturer som kan kompensera för människors nyckfullhet, ett system som är ”oberoende av individer och deras känslokast”.
”Som dramatikern Bertold Brecht skriver måste målet vara att skapa ett samhälle där godhet inte behövs. Det vill säga ett samhälle där fattiga och svaga inte är utlämnade till de rikas nycker, till deras lust att hjälpa eller inte, en lust som kommer och går beroende på omständigheterna”.
Jag har läst om PirsigsZen och konsten att sköta en motorcykel. Första gången jag läste den (försökte) var någon gång under tidigt 80-tal eftersom den var ”något man skulle läsa”. Jag är osäker om ifall jag orkade igenom den och om jag hade så mycket utbyte av den.
Bokomslag
Den senaste läsningen har emellertid gjort stort intryck. För den som till äventyrs inte läst är det en filosofisk betraktelse över vårt västerländska tänkande inbäddat i en motorcykelresa över den nordamerikanska kontinenten där huvudpersonen ”föreläser” om och problematiserar det dualistiska förhållande till rationalitet och känsla. Kvalitet blir det som både förenar dessa båda begrepp. Bättre än så här förmår jag nog inte att med pekfingret på mobilen göra Pirsig rättvisa (texten skrevs ursprungligen som ett inlägg på mobilen).
Under en lång (miljövidrig – max 1g/år) flygresa helt nyligen kunde jag läsa många timmar i följd, något som jag har svårt att få till i vardagen där man ”måste” plocka med allting (i onödan). Den ena av böckerna jag hann att läsa ut var FalladasHur ska det gå för Pinnebergs? Den andra återkommer vi till nedan.
Falladas klassiker väcker många tankar och associationer till vår egen tid. Mycket kortfattat handlar den stora berättelsen om hur makarna Pinneberg med ett nyfött barn – Klimpen – försöker hanka sig fram i Berlin vid tiden före nazisternas maktövertagande. Pinnebergs tillhör de små människorna i samhället utan makt och som hänvisas till såväl osäkra arbeten som eländiga bostäder. Ljuspunkten är ett kärleksfullt förhållande mellan makarna Pinneberg.
Låt mig så ta ett konkret exempel – ständigt aktuellt – från Pinnebergs arbete i en herrekipering. Här finns ett antal duktiga expediter, visserligen mer eller mindre trevliga som arbetskamrater men förenade i att ta emot kunder, hitta lämpliga passande plagg och förhoppningsvis sälja. Herr Pinneberg trivs verkligen med sitt jobb och råder kunderna till bra köp eller får dem att avstå från plagg som inte klär dem. Det är vad vi skulle kalla ett professionellt agerande.
Emellertid blåser nya vindar och butiksledningen anställer en ”konsult” för mycket högre lön än expediterna. Nu bestäms att det ska föras statistik över vad var och en säljer. Genast blir det kamp om kunderna och försök att ”sälja på” kunden ett plagg oavsett om det passar eller ej. Nu bryts också den kollegialitet som funnits på arbetsplatsen; kollegan blir en konkurrent som måste besegras. Varje expedit måste nu ängslas för att inte fylla kvoten eftersom han då riskerar att blir avskedad.
Här finns dock enstaka personer som kan sätta sig över nyordningen och därför kan ”bjuda” på sin försäljning till den allt mer stressade Pinneberg. Konkurrensen leder till slut till att Pinneberg drabbas av panik och bönar och ber en kund om att köpa för att kvoten ska kunna fyllas. Kunden blir förorättad, klagar och Pinneberg avskedas.
Pinneberg sjunker allt djupare ner i förtvivlan och vi vet dessvärre inte hur det ska gå för honom. När vi lämnar familjen, är det fru Pinneberg som kan förtjäna något lite på att laga och sy åt rika personer.
Jag har uppehållit mig vid detta exempel för att jag tror att prestationslön har blivit än mer vanligt på dagens arbetsmarknad än på på Pinnebergs tid. Jag tänker till exempel på alla telefonförsäljare, taxichaufförer och andra yrken där man försöker ”mäta” prestationen. Som jag ser det finns det nog inget som kan försämra arbetsprestation och -trivsel så snabbt som kontroll och mätning av prestationen.
Pinneberg blev definitivt sämre och gick under i jobbet. En lärare idag måste se till att så många som möjligt blir godkända – framförallt i s.k. friskolor – för att vara en bra lärare med god löneutveckling och trygg anställning. Jag skulle nog själv inte riskera jobbet om det bara handlade om att sätta ett lite bättre betyg om jag visste att familjens försörjning var beroende av mitt beslut.
Jag har också läst den hyllade AnyurusDe ska drunkna i sina mödrars tårar. Två gånger under resan! Jag är ledsen men den tar inte tag i mig på samma sätt som Pinnebergs! Visserligen startar den andlöst obehagligt med ett terrorbrott mot en butik där en konstnär visar satiriska och islamkritiska bilder. Det blir blod, död och elände men inte riktigt så som planerats.
Jag kan visserligen se boken som en kritik mot alla stackare som lockas av krigsretorik eller någon sorts hämndmotiv. Här finns också en inbyggd kritik mot hur man behandlar invandrare, speciellt muslimer, i Sverige och hänvisar dem till ghetton.
Romanens struktur växlar mellan berättarjagets funderingar och en schizofren flickas – från den inledande terrorattacken – berättelse och väg tillbaka till en sorts verklighet. Handlingen blir en sorts terapisession där berättarjaget återkommande besöker flickan där hon sitter inspärrad på en psykklinik.
För mig blir det ett stort hopp från Falladas episka roman till den här mer sönderstyckade kompositionen. Möjligen är det också så att själva ämnet känns främmande för mig. Jag ska dock erkänna att Anyurus roman tog mer tag i mig vid andra läsningen. Den kräver kanske två läsningar.
När det gäller Pinnebergs, finns en episk berättarlinje sprängfylld med den lilla människans hjälplöshet. Sannolikt har jag lättare att associera till Falladas roman eftersom jag tänker på mina egna föräldrar (som också hade sin ”Klimpen”). De var också små människor ur samhällelig och ekonomisk synvinkel men liksom Pinnebergs mycket kärleksfulla. De ville skapa det bästa för sitt barn. Tack vare en framsynt politik som höll de värsta avarterna på avstånd fick de uppleva en annan verklighet än Pinnebergs.
Jag rekommenderar även Falladas Ensam i Berlin som jag skrivit några rader om.
Det är rent märkligt så bra Pedagogiska Magasinet har blivit sen jag slutade jobba för ca fem år sedan! Eller så är det bara någon sorts nostalgi? I den senaste utgåvan (nr 2 maj 2018) finns flera artiklar som sätter tankeverksamheten – den som ännu finns kvar – i rörelse.
Det blir förstås lite avslöjande att så här lyfta fram vissa avsnitt och gå förbi andra, men den risken får jag ta. Att försöka upprätthålla något slags pedagogiskt sken eller strategiskt lämplig hållning är ju inte längre direkt nödvändigt för mig. Så till innehållet.
Det där med stress och psykisk ohälsa som beskrivs i ledaren är inte riktigt min grej. Jag inser naturligtvis att detta är ett stort och viktigt ämne men jag begriper mig inte riktigt på detta. Jag bläddrar vidare.
Artikeln om didaktiken som egen vetenskap tänder mig. Jag har ju lång lärarerfarenhet, ”didaktisk påbyggnad” och forskarutbildning, bevars! Jag borde vara väl skickad att ha åsikter i denna fråga. Till detta skulle jag vilja återkomma, om det alltjämt känns lika lockande efter ett tag.
Nyanländas språkutbildning vet jag inget om och därför tvingas jag bläddra vidare i den 90-gradiga värmen i bastun (25-26 grader ute). Värdegrundsfrågor begriper jag mig heller inte på. Att låta elever ”bestämma” och rösta om ditt och datt har jag alltid haft en kluven inställning till.
Den fanstastiska Hédi Fried har jag följt på tv; jag bläddar vidare.
”släpp in omvärlden i förskolan” måste jag förstås läsa eftersom jag har barnbarn där. Budskapet är att barnen ska göras medvetna om omvärlden och människors olika villkor. Detta menar skribenten att man kan koppla till vilka frukter de väljer och hur dessa producerats. Här blir jag lite fundersam; att välja etiskt producerade livsmedel är kanske inte i första hand något för förskolebarnen. Till ”det fria fruktvalet” är jag nog lika skeptisk som till ”det fria skolvalet”.
Huvudartikeln för mig blir artikeln om Fridtjuv Berg, folkskolans grundare. Jag får återkomma, men det slår mig att vi numera på något sätt håller på att återvända till det som Berg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa; skolsegregation och ojämlika villkor är åter på väg tillbaka.
Recensionen av Gunilla Molloys bok om litteraturbearbetning går jag också igång på. Molloy frågade två elever en gång på 50-talet huruvida litteraturbearbetningen av en Frödingdikt varit rolig. ”För dig ja!” svarar de tillfrågade eleverna och jag får en ”flashback” till en gång i skolan bland sjätteklassare när jag, efter tre terminers studier i svenska språket bestående av litteraturhistoria (som det hette då) och Nordiska språk, kom tillbaka och tyckte mig förstått att lyrik och stilanalys kunde vara riktigt spännande. Mina försök att få till lite analys med klassen var säkert roligare för mig än för 12-åringarna. Molloys insikt sitter fint. Huvudargumentet att man måste bearbeta litteraturen i skolan ser jag som självklart, dock. ”Läsa med list och lust” var en gång mitt valspråk.
Slutligen läser jag några bokrecensioner av mina tidigare kollegor. Intressant och välskrivet, tänker jag, men inga ämnen som triggar mig till vare sig motvärn eller fortsatt diskussion.
Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.
Är jag bildad?
En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.
Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).
Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.
Vad kunde jag som gymnasist?
Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.
Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.
Ett felaktigt tankespår?
Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?
”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.
Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med Humboldts ”Bildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.
Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.
Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.
Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.
Bildning som prydnad?
Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.
Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.
En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.
Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.
Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.
En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.
Bildningens roll i samhället idag?
Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.
Jag har alldeles nyligen avslutat min omläsning av en gammal klassiker – Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. För den som händelsevis inte känner till det yttre skeendet uppkommer huvudkonflikten när den unga vackra prästfrun söker upp doktor Glas, som också är hennes åldrade make pastor Gregorius’ läkare och försöker förmå läkaren att med medicinska argument få pastorn att avstå från sina ”äktenskapliga rättigheter” som har blivit till en plåga för henne. Detta sätter förstås läkaren i ett svårt dilemma där han blir tvungen att dagtinga med sin läkaretik.
Eftersom detta är en känd roman och inte någon deckare är det väl inget som hindrar att man avslöjar att läkaren slutligen tar livet av pastor Gregorius.
Det finns många bottnar i romanen och jag minns att när jag läste den för första gången var jag ju tvungen att se hur det skulle sluta. Den här gången kanske jag mest fastnade för hur doktor Glas resonerar om livet, människorna, kärleken och det etiska dilemmat.
Doktor Glas är lite av en främmande fågel som inte riktigt begriper sig på människorna och det vanliga livet. Jag fäste mig vid några citat som jag faktiskt drog på munnen lite åt ibland.
…-jag är född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar hvarandra på scenen, men själf har jag ingenting där att göra, jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!
”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen: då går du själf till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själf.
”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd som är dig tjänlig , får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälfvor!
Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.
Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier.
Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för.
Man kan säkert läsa om den här romanen på massor av ställen men för den som vill ha en snabb överblick finns en artikel i Wikipedia.
Jag har ett par billiga hörselskydd med radio, som jag köpt på Claes Ohlson för ett bra tag sen. Jag använder dessa när jag ska dammsuga, klippa gräs, köra vinkelslipen, såga med bandsåg och en massa andra normala saker. Men vad som möjligen kan vara lite onormalt är att jag förvarar dessa hörselskydd med radio vid min säng och därstädes använder dem för att lyssna på radio vid olika tillfällen. Alldeles utmärkt! Eftersom de även isolerar utåt, stör de inte henne som ligger i sängen bredvid mig sedan åtskilliga decennier.
På äldre dar kan man man inte alltid räkna med att sova oavbrutet från morgon till kväll, även om jag i allmänhet sover alldeles utmärkt. Då och då händer det att man vaknar vid ”fel” tillfälle och då fungerar det alldeles utmärkt att sätta på sig lurarna och lyssna på något program i radion; oftast är det P1 som fungerar bäst eftersom man i allmänhet håller på att utreda någonting där som kräver lyssnande och då sover man snart igen.
Idag på juldagens morgon vaknade jag olämpligt tidigt och satte därför på mig lurarna i vanlig ordning. Inte oväntat var det dagens julotta som pågick i radion och eftersom jag tycker om vacker körsång lyssnade jag en stund och föll snart i sömn tills jag åter väcktes till kortvarigt medvetande av ”underbar korus av röster”. När jag sen vaknade, förstod jag att julottan måste vara över för det talades om kommande oväder. Väderrapporten brukar oftast hålla mig vaken och när den var slut var det som vanligt Morgoneko med de nyligen timade gräsligheterna världen över. Efter Ekot annonserade hallåmannen (som idag var en kvinna) att det skulle komma en dokumentär betitlad Flygkraschen i Ishavet.
Eftersom jag alltid varit lite svag för äventyr i polartrakterna, fortsatte jag att lyssna. I korthet handlade programmet om en flygresa med ett litet tvåmotorigt flygplan över nordöstra Kanada över till Grönland för vidare resa till Europa och Sverige. Mitt ute över Ishavet stannar först den ena motorn och sen den andra och det blir glidflykt ner i vattnet. Det var ju inte så bra, för att använda ett understatement.
Jag ska inte vare sig föregripa utgången eller bli detaljerad om programmet utan mitt ärende är ett helt annat, nämligen hur en dokumentär med enbart människor som pratar – sparsamt interfolierad med ljudeffekter och musik – kan bli så oerhört spännande.
När jag låg där i min säng med radion i hörselskydden, var jag 100% närvarande, något som dessvärre inte julottepredikanten lyckades med och jag led verkligen med de två männen som hamnat i Ishavet i absolut ”ingenstans”, visserligen iklädda torrdräkter men utan all övrig räddningsutrustning.
Hur kan man leva sig in i situationen så starkt med enbart en berättelse och utan några som helst bilder? Idag ser vi ju allt på video och någon förklarar vad vi ser. Men berör det oss? Jag fruktar att till och med den enorma nöden i Aleppo och andra krigsskådeplatser blir till en sorts kuliss som egentligen inte ”når in”. Undantaget var kanske den lille pojken som flutit iland på en strand.
Jag tror att radiodokumentären fungerar på samma sätt som när man läser en bok där man själv får måla upp en inre bild av skeendet och därigenom blir delaktig på ett annat sätt än om man bara ”tittar på” det som sker. Som en kuriositet kan jag nämna att jag helt kort nämnde den personliga inlevelsen i böcker för en mig närstående person och vi var båda överens om att ”de svarta ryttarna” i Sagan om ringen aldrig tillnärmelsevis varit lika skräckinjagande på film som när man faktiskt läste texten för första gången. Jag minns forfarande hur håret bokstavligen reste sig på armarna på mig första gången de svarta ryttarna verkligen visade sin farlighet, jag tror att det var vid ”Weathertop Hill”.
No pics – no story eller något liknande brukar det heta. Den fråga jag ställer här är: Har vi blivit så bild- och videoberoende att vi alltmer förlorat förmågan att – långsamt – ta in något från någon som berättar eller från något som kräver läsning?
Denna varma julidag 2016 gick jag som vanligt in i min bastu på fredagseftermiddagen vid halvsjutiden för en god stunds svettande och stillhet; hade det bara varit svettning jag sökt kunde jag förstås stannat på min balkong där det säkert var närmre 30 grader i solgasset.
Bastun är emellertid något ytterligare. Här i värmen och stillheten rörs tankarna på ett alldeles speciellt sätt av sådant jag läser och gör några anteckningar om. Den här dagen läste jag ett mycket intressant nummer av Fria Tidningen (20/7).
Först läste jag redaktörens inledning där hon reflekterar över ett tidigare inlägg om en lyhörd gymnasielärare som ”ovänt” en begynnande nazist (den artikeln hade jag läst tidigare). Den berättelsen var återgiven i Marcus Prifits bok Från snack till verkstad. Jag kände inte heller till Priftis tidigare men på mitt bibliotek fanns flera av hans böcker. Jag hittade hans Främling vad döljer du för mig? som e-bok. Det är en intressant bok om vardagsrasismen i samhället. Här pekar Priftis ut en hel del händelser och uttalanden som man nog i allmänhet inte tänker på eller som man lite obetänksamt bidrar till.
Inne i tidningen läser jag om hur man organiserade en bred icke-våldsdeminstration mot mot nazister i Jönköping. Här enade man såväl frireligiösa som organisationer på yttersta (vanligtvis militanta) vänsterkanten i en fredlig demonstration tillsammans.
Längre in i tidningen läser jag om medborgarjournalistik, ett uttryck som andas demokrati, men som rymmer åtskilliga fällor (hoppas kunna skriva ett separat inlägg om detta vid tillfälle).
Jag läser också en lång artikel om den franska författaren MargueriteDuras och hennes många böcker om kärleken till en värld i sönderfall. Hiroshima min älskade har vi säkert någon kännedom om. En spännande titel som En fördämning mot Stilla Havet handlar om en mammas desperata kamp att rädda sina marker, enligt artikeln.
När jag läser de här olika artiklarna känner jag mig ofta lite kluven; jag blir glad för att läsa om sådant som inte brukar behandlas särskilt utförligt i min vanliga dagstidning men jag blir också lite nedstämd för att jag känner min oändliga okunskap.
Trots massor av år på universitet har man inte ens koll på en bråkdel av vad man borde känna till, känns det som.
Bödeln av Pär Lagerkvist är en liten bok på drygt 40 sidor.
Jag borde naturligtvis ha läst denna bok av en av våra stora författare långt tidigare, men efter att ha läst Björn Elmbrants bok om 30-talets politik – där han nämner just Bödeln – blev jag intresserad.
Bödeln har ett intressant förord av Jonas Gardell där han berättar att boken fanns i hans barndomshem och att han liksom upplukades av texten. Han går t.o.m. så långt att han hävdar att boken förändrat hans liv.
Själva handlingen – som inte är så mycket handling – är lite svår att beskriva då det inte sker så mycket på det yttre planet. Det hela utspelar sig på ett värdshus – där bödeln sitter – under två tidsplan; det ena föreställer jag mig vara medeltid som mer eller mindre sömlöst glider över i nutid d.v.s. det 30-tal som var nutid då texten skrevs.
Den första delen är mycket suggestiv med inslag från den tidens sätt att tänka om övernaturliga krafter t.ex. ”alruna” och att man med fördel la i ett finger från en avrättad när man bryggde öl. Den senare delen utspelar sig under 30-tal där en jazzorkester med färgade musiker spelar under det att krig och våld förhärligas av de öldrickande kroggästerna. Ett dödligt rasdrama utspelar sig dessutom.
Den senare delen är en polemik mot händelserna i Tyskland på 30-talet och Lagerkvist blev mycket kritiserad, svartlistad och hatad av de ledande nazisterna i Tyskland. Särskilt svårt hade de att förlika sig med att Lagerkvist fick sin plats i Svenska Akademien på just Heidenstams stol efter den senares bortgång.
Bödeln är som jag läser den en mycket ”dyster” bok; man kan kanske säga dystopisk. Bödeln tar tillsist till orda och här finns mycket symbolik där såväl Kristusgestalten som ondskan är bärande element. Texten slutar med att bödeln för all framtid måste bli den som bär människors ondska. Någon förändring antyds inte.
Det finns flera ställen på nätet där man kan läsa om den här boken. Det tar nog heller inte mer än kanske två timmar att läsa den från pärm till pärm. Den finns utgiven som e-bok 2014, vilket gör att man kan ta hem den med några knapptryckningar från valt bibliotek.
En föreställning på 80 min, kanske lämplig för en lite medellång löprunda i lurarna (för det blir ju lätt tråkigt att springa någon längre tid utan att ha något att göra)!
