Vi råkade hitta en gammal GT från söndag den 10 juni 1984 där den konsert som vi avnjöt dagen innan recenserades. Dylan hyllas förstås till skyarna av recensenten Maria Holmin. Däremot är hon mindre förtjust i Santana som också spelade. Santana har haft fräckheten att spela jazz. Malplacerat konstaterar hon. Santanas musiker briljerar med sin skicklighet.
”Den är bedövande, men bedövande i negativ bemärkelse blev också musiken; en kompakt ljudvägg man till slut inte orkade reagera på. Dessutom var det helt onödigt med två sångare.”
Det står givetvis recensenten fritt att tycka. Jag tyckte inte alls så! Jag älskade Carlos Santanas glödande gitarr och hans fantastiska rytmsektion. Jadå, Dylan var väl också bra.
För övrigt levde Olof Palme på den tiden och nynazister skämde ut sig redan då genom störa ett arbetarspel i Haga.
Jag har nyligen läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
Min första kontakt med Bornemarks tänkande kom genom en intervju i Lärarnas tidning där hon pekade på skolans ”förpappring”, ungefär att allt skall mätas och kontrolleras men också att man vill styra genom ”manualer” som någon utanför verksamheten har konstruerat. Andra kontakten skedde genom ett föredrag/presentation av Bornemark. Efter detta lånade jag ovannämnda bok.
Krävande läsning
Att bli intervjuad och att hålla ett föredrag som folk i gemen kan förstå och uppskatta är förstås inte samma sak som att få utveckla sina tankar över bortåt 300 sidor i en bok. Detta blev jag varse när jag började läsa; jag gick in med föreställningen att verkligen få läsa om alla galenskaper som sker genom detta ”new public management” (NPM) som blivit mitt speciella hatobjekt. I boken fanns visserligen de avskräckande exemplen från olika verksamheter men framförallt är den en teoretisk bakgrund för det som Bornemark lite mer publiktillvänt presenterat.
Jonna Bornemark är filosof och i boken stödjer hon sig främst på tre filosofer, nämligen Cusanus, Bruno och Descartes. För den som inte är van att läsa filosofi blir det ett ganska hårt arbete att försöka sätta sig in i den tankevärld som hon presenterar; dock är det oavbrutet intressant. Nedan vill jag försöka förmedla något litet av det jag fastnat för.
Två begrepp löper genom hela boken: intellectus och ratio. Intellectus förstår jag som vårt sätt att möta det vi inte känner till. Hur vi förhåller oss till ”icke-vetandet” är centralt. Icke-vetandet ska inte förstås som ”ännu inte känt”, något som vetenskapen kommer att klargöra utan ”horisonter av icke-vetande” är något man måste acceptera och förhålla sig till, .
Begrepp som invaderar
Icke-vetandet är centralt i praktiker där man har med människor att göra; det kan vara undervisning, vård eller andra praktiker där det inte går att ”manualisera” agerandet fullt ut. Intellectus måste hela tiden vara öppet för nya ”vad-heter”. Idag finns emellertid en tendens att ”ratiofiera” sådana verksamheter och bortse från att allt inte låter sig kategoriseras och mätas. Detta leder till en sorts begreppsimperialism där vi övertar termer från helt andra verksamheter. Sålunda ”producerar” man vård (istället för att vårda) bara för att ta ett exempel. Från skolans värld känner vi till hur elever alltmer betraktas som ”kunder” i ett kommersialiserat system. Kravet på ”evidens” i undervisningssammanhang är också något importerat från andra domäner. Jag tror också att den betoning av s.k. lärandemål, som vi ägnade så mycket arbete åt under slutet av min yrkesbana, är en följd av kontrollbehov. ”Kvalitetssäkring” är ett fult ord, menar Bornemark, då det egentligen inte har med verklig kvalitet att göra utan mer med att kontrollera och visa upp att något har genomförts på ett visst sätt.
Bornemark menar dock inte att vi kan klara oss utan mäta och kategorisera men att intellectus och ratio måste stå i förbindelse med varandra på så sätt att det inte är självklart och på förhand bestämt vad som ska mätas och kontrolleras så som sker i många verksamheter idag. För mig påminner detta en hel del om kvalitativ forskning där man försöker upptäcka, beskriva och förstå något snarare än att fastslå (påvisa evidens) det man redan innan har kategoriserat på ett visst sätt.
Humanvetenskap som dekoration
Vi lever i en ratiokultur där ratiot koloniserar intellectus, där intellectus inte räknas som något viktigt. Human- och samhällsvetenskaperna ses härigenom som mindre värdefulla. Konst och religion blir sånt man egentligen inte behöver räkna med utom möjligen som en sorts dekoration. Bornemark för här väldigt intressanta resonemang om konst som en intellectusverksamhet, en sorts utforskande av verkligheten.
Religion hör också till intellectusdomänen, till icke-vetandet. Men även religion har gjorts till en ratioverksamhet med dogmer och hierarkier. Religion i egentlig bemärkelse handlar om människors relation till icke-vetandet och inte om förstelnade dogmer eller en ens om en ”gubbe på ett moln”, skriver Bornemark.
Jag klickade för ett tag sen på möjligheten att få ett gratis helgnummer av magasinet Arbetaren #7/28 2018. Själva titeln må kanske avskräcka en och annan med blicken högerut men själva innehållet är som jag uppfattar det är i högsta grad informativt och inte det minsta politiskt (möjligen hade andra valt andra ämnen).
Jag har läst det omfångsrika numret vid två tillfällen; först läste jag artikeln om Testosteron Rex, en mycket upplysande diskussion för en gammal man som inte funderar så mycket på det där med kön. Diskussionen utgick från böckerna Testosteron rex av Cordelia Fine och Men are from Mars, women are from Venus av John Gray.
Nästa artikel Egyptens bestulna kvinnor undrade om jag klarade att läsa efter att ha kommit till: ”Två kvinnor höll mina armar, två mina ben; jag såg rakbladet blänka.” Jag ville spy. Det verkar tack och lov som att det är en förändring på gång framförallt bland de mer utbildade. De tidigare anlitade ”kirurgerna” har så smått börjat arbeta mot könsstympning (men den pågår alltjämt med diverse olika motiveringar).
En tredje artikel problematiserar meritokrati. Duglighetens diktatur av Kaj Landberg tar avstamp i en fiktiv avhandling av en brittisk sociolog Michael Young (1958) The Rise of the Meritocracy. En hjärtlös meritokrati skapar underlägsenhetskänslor hos de där nere, vilket kan bli farligt för samhället, summerar Landberg.
Jag är inte riktigt säker på att jag kan ta in detta resonemang om meritokrati därför att det är överraskande. Vi har ju alltid fått lära oss att man ska få uppgifter efter förtjänst; ”må bäste man/kvinna vinna”. Att man skulle tas i anspråk av andra skäl har vi nog ansett vara lite suspekt ungefär som korruption, nepotism, kontakter etc.
I slutändan, skriver Landberg, uppkommer en oförsonlig antagonism mellan samhällsklasserna som leder till rashat – den nya oligarkin kan knappast vara förenlig med demokratins principer.
Nog var detta gratisnummer en intressant bekantskap och det känns nästan lite skyldigt att utnyttja ett sådant gratiserbjudande. Antagligen behöver de mindre publikationerna allt stöd de kan få.
Jag läser en intervju med Ulf Dageby i Dagens ETC (29/6) apropå Nartionalteaterns rockorkesters kommande turné. Dageby minns 60- och 70-talen:
"Men det var samtidigt en fin tid, inte minst musikaliskt", menar han. "Det var fantastiska år med Jimi Hendrix, Velvet och Lou Reed, Bowie och allt".
"Vilka tider! Det var unikt. Popmusik för vuxna. Nu för tiden riktar sig popmusiken bara till barn, verkar det som. En kommersiell popfabrik".
Jag vill förstås hålla med Dageby och tro att det faktisk var så – bättre förr alltså.
Men så slår det mig att det kanske är för att jag är så gammal? Jag vet väldigt lite om de artister som tidningarna skriver om idag. Jag tycker inte om hur det låter. Här finns ingen stämsång som hos 60-talets giganter, Beatles, Beach Boys, Simon 'n Garfunkel och många flera.
Här finns heller inte de blytunga rockriffen eller den glödande bluesen som kunde få håret på armarna att resa sig och överväldiga mig med känslor som jag inte trodde jag kunde känna.
Kanske har det något med åldern att göra i alla fall?
Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.
Är jag bildad?
En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.
Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).
Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.
Vad kunde jag som gymnasist?
Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.
Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.
Ett felaktigt tankespår?
Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?
”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.
Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med Humboldts ”Bildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.
Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.
Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.
Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.
Bildning som prydnad?
Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.
Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.
En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.
Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.
Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.
En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.
Bildningens roll i samhället idag?
Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.
En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.
Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.
Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.
Jag kan bli väldigt irriterad på sånt som jag betraktar som onödiga provokationer under förespegling att detta sker under nödvändig konstnärlig frihet. Nu begriper jag mig väldigt lite på konst och detta kan förstås vara ett behändigt argument för den som inte håller med om det jag skriver nedan.
Jag läser en artikel (Pertow, FT 22 mars, 2017) om att en student vid en konstskola vill ställa ut en fyra meter hög modell av det nazistiska hakkorset och att detta är menat som en protest mot att en institution förvarar en hakkorsflagga dold i något förråd.
Artikelförfattaren ifrågasätter om detta kan vara en rimlig provokation i konstens namn. Det är högst sannolik att konstnären/provokatören har en egen agenda här. Mina egna tankar går direkt till sådant som rondellhundar och satirteckningar som väckt uppståndelse och debatt.
En provokation av den här typen fungerar bara i en viss tid och att hitta den rätta tiden är A och O för den konstnär söker uppmärksamhet. Sådan provokativ konst som den ovan beskrivna har en benägenhet att alltid dyka upp lägligt i samhället när allmänheten är mottaglig för något som de annars inte skulle uppmärksammat. Konstnären kan då förlita sig mer på konstverkets chockverkan än på dess eventuella konstnärliga kvaliteter. Verket blir därför beroende av förhållanden i samhället, t.ex. en uppiskad retorik mot vissa förhållanden eller grupper av människor.
Mot bakgrund att detta resonemang, menar skriftställaren, kommer det jättestora hakkorset precis i rätt tid ett högerextremt politiskt landskap. Det blir ett försök från upphovspersonen att väcka uppmärksamhet och få sina ”spaltmetrar” och ”debattimmar”.
Ett konstverk som syftar till att förstärka de krafter eller uppfattningar i ett samhälle som redan är starka är kanske just opportun (min fundering)? Det utmanar knappast tanken vilket väl är konstens egentliga uppgift.
Jag tycker bara att sånt här är dumt och onödigt, men det kan ju vara för att jag inte begriper bättre.
Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.
Jag har just läst Raskrigaren av Mattias Gardell, en bok som jag verkligen kan rekommendera.
Eftersom vi redan vet att Mangs mördade oskyldiga med visst utseende och åkte fast för detta, menar jag, att var och en som inte anser sig ha tid att läsa de 435 sidorna, med en gedigen notapparat på drygt 70 sidor, i alla fall skulle ha stor behållning av att läsa det 27:e kapitlet med titeln ”rasismens inbyggda våldsamhet”.
Som bekant handlar boken om seriemördaren Peter Mangs som bokstavligen hade siktet inställt på ”främlingar” (muslimer, afgahner, somalier, romer och folk från Balkan). Vi får följa hur Mangs på laglig väg (genom skytteklubb) förser sig med dödliga vapen vilka han successivt uppgraderar med hjälp av fadern i Florida och via internet och hur han sedan utför sitt dödliga värv, benämnt som ”verksamheten”.
Tidigare har jag läst ”Det svenska hatet” av Gellert Tamas. Det är inte svårt att se likheterna i hatet mot det ”främmande” men här finns också avsevärt som skiljer. Medan Tamas har Sverigedemokraterna och deras likar i fokus, inte sällan en skränande hop som kan tänka sig svinga järnrör i berusat tillstånd, beskrivs Mangs en utpräglad solitär, musiker, instrumentbyggare, renlevnadsman och estet. Under andra omständigheter hade det nog varit fullt möjligt att uppskatta hans talanger.
I en större del av boken beskrivs ”verksamheten” (mördandet av slupmpässigt utvalda ”främlingar”). Gardell har ett sätt att berätta som gör Mangs’ mördande särskilt svåruthärdligt. Innan Mangs mördar den första ”främlingen”, har vi fått en lång och fyllig redogörelse för dennes liv. Hur han trots motgångar både i familjelivet och arbetslivet kämpat sig till ett etablerat liv i Sverige. Vi fattar helt enkelt sympati för mannen som efter många år med svårigheter blivit till freds med sitt liv i Sverige. En dag ringer det på dörrklockan och när han öppnar sin dörr står Mangs därutanför och skjuter kallblodigt mannen utan att de har haft något som helst samröre med varandra tidigare. På det viset får vi ta del av en rad av Mangs illdåd. Som läsare blir det svårt att inte både förfasas och ryckas med och se vad som händer härnäst.
*
När Mangs åkt fast uppfattar jag att framställningen byter karaktär och Gardell framträder som den vetenskapsman han är.
Gardell får tillåtelse att träffa den inspärrade Mangs vid flera tillfällen och samtala med honom om hans drivkrafter, något som Mangs uppskattar då han tycker att Gardell förstår honom. Här framträder allvarlig kritik mot förundersökningen, vilken behandlat Mangs som vilken kriminell mördare som helst och nöjt sig med att han är inlåst och oskadliggjord. Gardell menar att man totalt förbisett den kontext som Mangs har verkat i och inte förstått det större politiska sammanhanget.
Gardell riktar också allvarlig kritik mot etablissemanget (min term här) eftersom man betraktade Lasermannen som härjade i Stockhom som en riksangelägenhet medan Mangs snarast uppfattades som en lokal galning (”som tyckte illa om främlingar”) utan att inse det större sammanhang som Mangs var en del av. I samhället pågår vid samma tid trakasserier av människor från andra länder, bränder i flyktingförläggningar och moskéer allt medan Sverigedemokraterna växer i storlek. Med ett snävt perspektiv, som Mangs’, är det inte svårt att tänka sig att ”alla tycker som jag”. Mot en sådan bakgrund blir det problematiskt att se Mangs som en ensam galning.
Mangs tillämpade ”det ledarlösa motståndets taktik” (inspirerad av amerikanska ”ikoner” i branschen). Här är han en frände till Breivik även om taktiken är totalt annorlunda. Förenklat: Breivik iscensatte en monumental kupp och åkte fast direkt; Mangs använde en lågintensiv taktik och verkade i flera år. Såtillvida tillämpade de två olika ”skolor” som finns väl beskrivna av deras förebilder och läromästare. Mangs har inte mycket till övers för Breiviks taktik.
I det 27:e kapitlet ”rasismens inbyggda våldsamhet” knyter Gardell ihop trådarna. Här framträder vetenskapsmannen genom, vad jag betraktar som, en sociologisk analys av det som tidigare var en berättelse med spänningsromanens framåtrörelse. Gardell sätter här in händelserna i vårt nutida samhälle – tidsandan. Jag har valt ut ett längre citat ur det 27:e kapitlet:
Den politiske filosofen Slavoj Žižek har analyserat nationalism som en arena för organiserad njutning genom de myter, berättelser och traditioner som upphöjer den egna nationen och som nationalister framhåller som unikt deras. De samlas kring ett föreställt nationellt ”något” som är lika värdefullt som diffust. Ber man sverigevänner förklara vad den unika svenskheten är blir det ofta tårta på tårta: svensk kultur är svenska traditioner, alltså svensk mentalitet, den svenska livsstilen. De vet vad det är och vad det inte är, men inte riktigt hur det ska beskrivas. Detta ”något” har funnits sedan urminnes tider och ändå tycks det så skört. Hotas av de andras närvaro, av de som är här, men inte hör hemma här. De andras själva existens tycks bära med sig ett anspråk på detta ”något” de aldrig riktigt kan förstå, aldrig fullt ut dela, förenas med eller upptas i och ändå tycks trakta efter. Än mer störande är att de andra samtidigt tycks ha tillgång till ett annat ”något”, må det vara muslimskhet, judiskhet, kurdiskhet, arabiskhet eller någon annan form av annanhet, som sverigevännerna är utestängda från, men som de andra uppenbarligen njuter av. Därmed dubbleras deras fräckhet. Sånt gjorde Mangs och andra sverigevänner riktigt förbannade.
/…/
Den ilska Mangs kände när han såg sådana där på hans gator påminde honom om det ursprungliga brottet: de har stulit hans plats, hans gator och hans glädje.
Det finns dessvärre inte mycket att skratta åt i den här boken men mina egna fördomar mot vissa människor och deras bilar fick mig faktiskt att dra på munnen. Jag ska avsluta med att återge hur Mangs kategoriserar olika individer med utgångspunkt i deras val av bilar:
Riktiga svenskar – Volvo och SAAB
Nyrika och skrytsamma med ”medelhavsmentalitet” – Ferrari och Lamborghini
Patrask – FIAT
Skötsamma vita arbetare och företagare – Ford (Cadillac!)
Nysvenskar med katolsk kultur – Mercedes och Porsche
Kriminella nysvenskar med balkanmanér – BMW
Volkswagen, menar Mangs, är en protestantisk, nazistisk bil som representerar det bästa av germanskt kultur.
Jag har alldeles nyligen avslutat min omläsning av en gammal klassiker – Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. För den som händelsevis inte känner till det yttre skeendet uppkommer huvudkonflikten när den unga vackra prästfrun söker upp doktor Glas, som också är hennes åldrade make pastor Gregorius’ läkare och försöker förmå läkaren att med medicinska argument få pastorn att avstå från sina ”äktenskapliga rättigheter” som har blivit till en plåga för henne. Detta sätter förstås läkaren i ett svårt dilemma där han blir tvungen att dagtinga med sin läkaretik.
Eftersom detta är en känd roman och inte någon deckare är det väl inget som hindrar att man avslöjar att läkaren slutligen tar livet av pastor Gregorius.
Det finns många bottnar i romanen och jag minns att när jag läste den för första gången var jag ju tvungen att se hur det skulle sluta. Den här gången kanske jag mest fastnade för hur doktor Glas resonerar om livet, människorna, kärleken och det etiska dilemmat.
Doktor Glas är lite av en främmande fågel som inte riktigt begriper sig på människorna och det vanliga livet. Jag fäste mig vid några citat som jag faktiskt drog på munnen lite åt ibland.
…-jag är född till åskådare, jag vill sitta bekvämt i en loge och se på hur folk mördar hvarandra på scenen, men själf har jag ingenting där att göra, jag vill vara utanför, låt mig vara i fred!
”Du skall icke fråga!” Icke gå till botten med tingen: då går du själf till botten. Icke söka efter sanningen: du finner den icke och förlorar dig själf.
”Du skall icke fråga!” Den sanningsmängd som är dig tjänlig , får du till skänks; den är blandad med villfarelse och lögn, men det för din hälsas skull, oblandad skulle den bränna dina inälfvor!
Vetenskaperna äro nyttiga därigenom att de hindra människan från att tänka.
Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier.
Jag vill gå under stora gröna träd med en liten vackert inbunden bok i fickan och tänka vackra, fina, goda, lugna tankar, tankar som man kan säga högt och få beröm för.
Man kan säkert läsa om den här romanen på massor av ställen men för den som vill ha en snabb överblick finns en artikel i Wikipedia.
