Kategorier
arbetsmarknad dokumentär education ekonomi forskning klass miljö samhälle

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

NCIS: Los Angeles by On Location in Los Angeles, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  On Location in Los Angeles 

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Kategorier
kapitalism klass politik samhälle

Alternativ!

Green Navigation Light by Duncan Rawlinson - @thelastminute - Duncan.co, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Duncan Rawlinson – @thelastminute – Duncan.co 

 

”…socialdemokratin erbjuder inget ekonomiskt, socialt eller idépolitiskt alternativ till den marknadsliberala agendan. När klassamhället överallt fördjupas vill de socialdemokratiska partiledningarna allt mindre tala om klass. Och när behovet av fördelningspolitik är större än vad det varit på trettio år hukar man i alla avgörande frågor och ansluter sig i allt väsentligt till de rådande åtstramningsdoktrinerna.” Göran Greider http://www.etc.se/ledare/socialdemokratin-ar-radd-grasrotternas-entusiasm

Greider talar om socialdemokratin i allmänhet och om brittiska labour i synnerhet i sin ledare. Han undviker i stort sett att direkt peka ut den svenska socialdemokratin. Jag tycker nog att han kunde varit lite mer specifik när det gäller Sverige. Visserligen menar han att Juholt utgjorde ett hot därför att han hade förmågan att uppamma en entusiasm som inte är förenlig med dagens partiapparater, som han på ett tankeväckande sätt beskriver som en sorts ”änterhakar” till makt och inte första hand till politisk förändring.

Även om man måste vara realist och inse att det tar tid att få Sverige på kurs igen efter de åtta årens navigerande i grumliga vatten, hade man nog väntat sig lite kraftigare kurskorrigeringar av den nya regeringen. Sannolikt har ledfyrarna släckts eller vanhävdats i likhet med järnvägar och andra samhälleliga nyttigheter.

Kategorier
arbetsmarknad klass politics politik samhälle

Renegat

a lost heart by *brilho-de-conta, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  *brilho-de-conta 

 

 

Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!

Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.

De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.

Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.

Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).

I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.

Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.

Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.

Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.

En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.

Nej, någon renegat är jag inte!

Kategorier
ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Parasitära relationer

Om man vill försöka förstå hur olika samhälleliga tjänster kunnat kommersialiseras i vårt land, det som jag i ett tidigare inlägg benämnde ”Leka affär”, får man mycket användbara verktyg i en artikel av professor Dennis Beach (”Den nyliberala utbildningsförändringen, dess drag och konsekvenser”, Forskning om undervisning och lärande, nr 8, juni 2012) där han analyserar omvandlingen av socialt nyttiga tjänster till ekonomisk produktion.

Capitalism by Juliano Mattos, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Juliano Mattos 

De utarmnings– och kommersialiseringsprocesser som sker inom de offentliga systemen i Sverige innebär ur ett visst perspektiv att socialt användbart arbete har förändrats till ett ekonomiskt produktivt arbete med privata vinstintressen. Genom att vinsterna blir privata berövas välfärdssamhället ekonomiska tillgångar som kunnat föras tillbaka till systemet till dem som utför eller är i behov av tjänsterna. Härigenom skapas en sorts parasitiskt förhållande där olika vinstdrivande verksamheter får sina bidrag från samhället medan vinsterna inte återförs till samhället.

Detta innebär en massiv förflyttning av samhällets kapital och andra tillgångar till kommersiella relationer som innefattar  köpande och säljande av arbetskraft för att skapa privata mervärden.

Det är väl detta som så träffande kallades ”leka affär” i ett annat inlägg och som med en allvarligare underton beskrevs som en statskupp där förändringarna inte skett genom att någon tagit makten utan att den getts bort av politiker som antingen inte begripit (t.ex. socialdemokratin)  eller med berått mod (t.ex. moderaterna)  verkat för denna marknadskapitalismens hegemoni.

Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Den självreglerande marknaden

Egentligen förstår jag mig inte på samhällsekonomi. Detta hade väl inte varit något större problem ifall jag kunnat vara säker på att våra politiker kunnat begripa detta åt mig. Dessvärre verkar även åtskilliga bland dessa vara förledda och förförda av vårt nya prästerskap, ekonomerna. Som bekant sysslar prästerskapet med trosfrågor och inte med vetenskap i gängse mening.

Mortgage Meltdown, Market Chaos and Test by ocean.flynn, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  ocean.flynn 

Det nya evangeliet kräver framförallt att staten skall hålla sig borta från utövarna av den nya tron. Håll lönerna nere, avreglera och ge de som har arbeten skattesänkningar så kommer det gå oss väl och vi må leva väl i vårt land.

Men om vi ser oss omkring råder finanskriser lite här och var och i vårt eget jämställda land ökar de sociala klyftorna. Är det bara en myt att marknaden skall reglera allt detta eller beror det på att det finns för många krångliga regleringar … alltjämt?

Tänk om det är så, hemska tanke, att de ekonomiska doktrinerna och trosbekännelserna inte fungerar så som man trodde? Om marknaden inte reglerar sig själv, vad gör vi då?

Ja, då får vi rycka in och hjälpa till. Om man är hädiskt lagd, skulle man kunna hävda att alla vinster i bankerna, ekonomernas tempel, är privata medan alla skulder socialiseras (att socialisera är fult; det har vi lärt oss sedan barnsben).

Men vad gör då politikerna? Och vilken roll har politiken? Dessvärre verkar det som om även politikerna är övertygade om att det nya evangeliet. Detta är förstås riktigt allvarligt. Om inte heller politikerna förstår utan bara rabblar sitt mantra: ”tillväxt”, ”tillväxt”, ”tillvääää…”

Hur blev det så här? Om det är så här, får jag väl tillägga, eftersom jag inledningsvis konstaterade att jag inte begriper något av samhällsekonomin. Ett skrämmande scenario förstås om jag är i gott sällskap med de som skall sköta politiken.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism klass politik samhälle

Leka affär

Som barn lekte man ofta affär, vilket på den tiden innebar att någon med rollen som affärsman plockade fram varor åt den som var kund. Huruvida eller på vilket sätt man leker affär idag när alla kunder plockar till sig varorna själva och på senare tid även scannar in priserna har jag ingen aning om.

Groceries by jcbwalsh, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  jcbwalsh 

Dock leks det i vissa kretsar affär än idag enligt det förra språkröret Birger Schlaug. I en frän artikel i Fria tidningen verkar han ha bytt ut det gamla försiktigt dimensionerade språkröret mot en verkligt grov friskvattenledning (alt. avloppsledning för de som inte delar hans åsikter).

Schlaug hävdar att vi har varit med om eller snarare att det pågår en statskupp i vårt land. Genom att peka ut ett antal olika ”avregleringar” som inleddes för flera decennier sedan och där den sista inneburit sådana skattesänkningar att staten måste låna för att betala dessa skattesänkningar hävdar Schlaug att det har skett en ekonomisk omvälvning av ett slag som kan liknas vid en statskupp.

Det unika med denna statskupp är att ekonomismen inte har tagit makten som är vanligt vid statskupper utan att man bokstavligen fått den av riksdagen i samförstånd mellan höger och socialdemokrater.

Idag skall alla leka affär, skriver Schlaug, välfärd, skolor och hela kommuner leker affär och i slutändan handlar allt om ekonomiska transaktioner.

Schlaugs omdöme om detta är att det är så ”djävla dumt” och att det nog egentligen inte är så stor skillnad när det gäller tron på ett system, en dogm, mellan ekonomismen och kommunismen.

Den inhumana sovjetkommunismen föll lyckligtvis säger Schlaug förutspår (eller hoppas) att vi inom en snar framtid också kan se att den inhumana ekonomismen kommer att gå samma öde till mötes så att vi kan bygga ett samhälle grundat på omtanke och solidaritet med varandra.

Även om jag säkert har blandat upp den aktuella krönikan med egna tankar och associationer tror jag mig ha fångat andemeningen i den krönika som Schlaug skrivit.