Under ett veckoslut gjorde hustrun och jag en liten minisemester till Karlsborg, ca 160 km i vardera riktningen (320 km/32 mil). Hemma igen avläste jag bränsleförbrukningen per 100 km till 4 L, alltså 0,4 L/mil. Dieseln kostar nästan 25 kr/L d.v.s. 10 kr/mil med min lilla dieselmotor. Bränslekostnaden bör då bli: 32 mil * 10=320 kr. Det uppseendeväckande är att detta bränslepris är ungefär samma pris som för de 2L (4*0,5L) öl vi intog till maten under de två dagarna. Har vi orimliga bränslepriser eller är det ölet som är för dyrt? Öl kan man förstås göra själv; det är värre med diesel.
Kategori: humor
Jag har sett att man ibland förser inlägg med läsanvisning numera, sannolikt för att folk blir osäkra i strömmen av ”fake news” och andra stolligheter på nätet. Nedanstående text ska därför läsas som en sorts oförargligt trams enbart tillkommet ur glädjen av att skriva något som jag själv kan skratta åt.
Hjälteskjorta
Jag tror att det är jag som har uppfunnit uttrycket hjälteskjorta. En sådan skjorta är (oftast) sydd i tunt vitt bomullstyg gärna lite solkad av pågående eller genomförda hjältedåd. Den har rymliga vida ärmar som är vida nog att tillåta fäktning eller andra fysiska hjältedåd (jfr Errol Flynn eller andra gamla filmhjältar som fäktar eller svingar sig i takkronor). Den bärs alltid mycket öppen så att det hjältemodiga bröstet exponeras (jfr Ranelid). Den bärs alltid instoppad i byxorna men kan förstås slitas upp av pågående fysiska aktiviteter.
Hjälteskjortan är givetvis starkt beroende av dess bärare och vice versa, vilket innebär att det ena är inget utan det andra (jfr affordance). Sålunda kan hjälteskjortan inte hängas på vem som helst. Hjälteskjortan, å sin sida, förvandlas dessutom på ”fel” person till en sorts mysplagg eller får rentav en nattskjorteliknande framtoning.
Jesusljus
Jag har även i mitt ordförråd en term som jag dessvärre inte har myntat själv, nämligen jesusljus. Detta briljanta uttryck hörde jag från en av mina studiekamrater under sent 60-tal (se bilden ovan).
Jesusljus är det ljus som liksom silar ner i strålar från molnen över en bedjande Jesus med blicken vänd uppåt. Det arketypiska jesusljuset är det som återfinns i bibelillustrationer av Doré.
Med kännedom om jesusljuset är det inte svårt att identifiera detta även i moderna fotografier där solen under gynnsamma omständigheter strilar genom molnen. ”Å, jesusljus!” kan jag och hustrun utbrista i samförstånd och med ett leende, när vi ser sådana bilder.
Avslutningsvis så skrev jag: ”Oj, jesusljus!” i en kommentar till en bild på Facebook en gång. Det var en bild som jag verkligen gillade. Upphovspersonen, däremot, replikerade surt att den här naturbilden minsann inte hade något med vare sig Jesus eller religion att göra.
Kanske viktigt att man inte använder laddade uttryck hur som helst.
Som bekant är det Spanarna på fredag eftermiddag i P1. Senast roades jag mycket av en djuplodande (och lite elak) analys av en julskyltning och en återerinran av ett av oförliknelige Kalle Sändares skämt. Min egen spaning bland veckans tidskrifter under fredagens bastubad väcker dessvärre inte motsvarande munterhet. Nedan följer ett axplock ur fredagens bastuspaning.
Impopulär forskning
Jag läser om några linköpingforskare som försökt kartlägga SD-väljarens egenskaper. Det framgick bl.a. av studien att man inte vill ha en muslim som granne, vårdare eller familjemedlem. Efter att forskarna publicerat dessa resultat har de utsatts för både hot och hat.
Det är förstås inte forskarnas fel att SD-väljarna i studien svarar som de gör. Fast det är klart att man alltid kan hävda en sådan studie aldrig borde gjorts ifall man tycker sanningarna är obehagliga.
Jag funderar i alla fall på om det är utmärkande för den här gruppen att man hotar och hatar? På forskarspråk skulle man kanske uttrycka det så här: finns det en samvariation mellan medlemskap i SD och benägenheten att hata och hota? Att hävda ett kausalsamband (d.v.s. att det ena orsakar det andra eller vice versa) vore nog vanskligt.
Det kan förstås vara så att studiens resultat snedvridits av att man råkat ut för informanter som är speciellt aggressiva och benägna för hat och hot. Det kan man ju nästan hoppas även om det inte vore särskilt meriterande för forskarna att inte ha garderat sig för detta.
Det vore onekligen intressant om någon kunde göra en studie om mekanismerna bakom hat och hot generellt. Vad utmärker individer som hatar och hotar andra? Personligen finner jag det helt osannolikt att jag skulle hota någon eller engagera mig till hatnivå (även om man naturligtvis kan bli irriterad på på ett eller annat).
Kraftfullt alternativ
Skulle önska att den svenska vänstern (vad det nu innebär i dagens politiska landskap) vågade satsa på ett kraftfullt alternativ till den borgerliga politiken istället för att ängsligt föra i stort sett samma politik och sen munhuggas med högern om struntsaker som bara drar uppmärksamhet från viktigare frågor.
Löfven kan ju inte alls vara säker på att få egen majoritet i extravalet till våren. Därför tycker jag att det vore hedersammare att ”falla med flagggan i topp” om det nu skulle gå så illa att borgerligheten med sitt SD-stöd skulle få mandat att bilda regering.
Snälla Löfven låt oss gå till val på en tydlig rättvise- och fördelningspolitik som är ett tydligt alternativ till högerpolitiken! Med dagens fegspel blir ju SD det enda egentliga alternativet för de som är missnöjda med sakernas tillstånd och de kan med tillförsikt fortsätta driva sin agenda.
Vänstern borde inte ägna sin energi åt att försöka bjuda över borgerligheten när det gäller skäll, gnäll och motvilja mot SD utan i stället ta sig an den verkliga motsåndaren och driva en tydlig rättvise-, miljö- och fördelningspolitik.
Tillväxt eller humanism – som eld och vatten
Vad väljer vi; ständig tillväxt eller ekonomisk och social rättvisa för alla (med inspiration från ett ett inlägg av Tuomo Haapala)
När det gäller tillväxt är det ingen skillnad oavsett om det gäller vapen, miljöförstöring eller ”goda” varor. Att luften, vattnet och maten är proppad med onyttigheter bekommer inte tillväxtextremisterna.
Jag är så glad att jag inte enbart läser den borgerliga pressen (men jag läser den också varje dag) så att jag får lite annorlunda intryck.
Valvindar
Undrar vilken vind som kommer att blåsa i extravalet, vänstervind – alltså från väster på en karta eller högervind – från öster på kartan? Lite kul egentligen att väster och vänster är från samma håll på kartan medan öst kommer från höger. Konstigt att ingen politiker har gjort något slagfärdigt av detta?
Vi vet ju att det som kommer från det stora landet i väster är drömmen för många svenskar trots att drömlandet krigar, spionerar, torterar och håller en plats bland världens mest ojämlika länder medan det stora landet i öster väl närmast uppfattas som något i stil med det bibliska helvetet då det dras med sitt kommunistspöke, en oberäknelig ledare och ett ohälsosamt intresse för grannländerna.
Min slutsats blir i alla fall att vi bör hålla oss borta från båda dessa vindriktningar och deras ambitioner. Kanske borde vi hellre se hur det mera sansade Finland agerar än att stämma in i ropen om att vi ska liera oss med den ena sidan?
Här kommer ytterligare ett gammalt inlägg som jag råkade hitta. Som med ett tidigare gammalt inlägg har jag valt att inte skriva om det, även om jag idag uppfattar stilen som lite ”tillkämpad”. Jag erinrar mig att inlägget skrevs under en tid då jag som lärare var mycket engagerad i det som kallades processkrivning, vilket i mitt fall innebar att även jag som lärare måste skriva för att kunna vara en förebild för eleverna. Jag tror alltjämt på den idén: ska eleverna skriva måste läraren skriva. Såvitt jag minns var det en uppskattad text på den tiden.
För en tid sedan hade vi en stöddig svart hankatt, som bet som fort man klappade den, hemma i vår familj. En dag i maj försvann han under omständigheter som ännu inte är klarlagda. Om försvinnandet var en lättnad eller tragedi råder det delade meningar om.
Efter några månader blev saknaden outhärdlig för familjens dotter och mamma som hade lättare för att känna barnets lidande föll till föga och svarade på en av dessa tidningsannonser om kattungar som skänkes bort till vänliga människor.
En eftermiddag kom de hem med en liten svartvit katthona. Dotterns ansikte lyste i triumf. Äntligen hade hon fått den hett eftertraktade katten. Nu började vårt hem inrättas för hållande av katt. Detta innebar att dörrar stängdes så att man inte kunde röra sig i huset utan att stänga om sig. Inte heller kunde man vädra och släppa in frisk luft. Dörren till vardagsrummet hölls ständigt tillbommad sedan katten vid första besöket hade reducerat skinnsoffans värde med åtskilliga tusenlappar. Ja, till och med toaletterna måste stängas noga och locket lägga på så att inte den nye familjemedlemmen skulle ramla i och drunkna.
Kattens närvaro innebar också en hel del nya dofter i huset. I köket utspisades katten med illaluktande konserverad kattmat och i hallen låg samma mats osmältbara delar i en låda med sand. Skillnaden mellan dofterna var minimal.
Just den här dagen hade vi genomlidit årets lisebergsbesök. Trötta men glada över att denna börda fallit från våra axlar (ny kommentar: måste ha gällt föräldrarna) orkade vi inte laga mat utan köpte varsin pizza i samhällets pizzeria. Pizzorna avnjöts i det väl tillbommade vardagsrummet. Efter maten sjönk vi ner framför TV:n i var sin fåtölj. Sonen i familjen vältrade sig som vanligt i den katthärjade soffan.
Trött av mat och av dagens lidanden på nöjesfältet nickade jag snart till framför TV:n där en film om en underlig mördare som förklädde sig till olika personer utspelades. Då och då hörde jag katten jama och hoppa utanför glasdörren till vardagsrummet.
Efter ett tag fann jag det meningslöst att sova framför TV:n och jag tog de smutsiga tallrikarna och glasen och ålade mig ut genom dörren till köket. I köket överfölls jag ögonblickligen av det sällskapssjuka djuret som genast började kalasa på mina fötter.
Eftersom det hade gått ett tag sedan vi ätit och druckit infann sig ett naturligt behov av att gå på toaletten. I vår familj stänger vi aldrig särskilt noga omkring oss när det bara finns familjemedlemmar i huset. Katten får väl också räknas till dessa.
Inne på toaletten utförde jag mitt ärende. Den lilla kattungen passade på att smita med in genom den dåligt stängda dörren. Hon betraktade storögt det skådespel som utspelades framför hennes ögon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade. Ett tag såg det ut som om hon skulle hoppa upp. Katter kan ju klättra i praktiskt taget vad som helst. Jag ryste vid blotta tanken. Jag hade ju känt hur det kändes när försökte klättra uppför benet på en.
Plötsligt, just när jag är klar hoppar hon. Katter är ju inte dumma och den här katten tänker korta ner avståndet genom att använda själva porslinsringen på toalettstolen som ett extra trappsteg. Men en liten katt kan ju ännu inte ha så stor erfarenhet av att sätta klorna i porslin. Just i det här hoppet gör hon denna erfarenhet. Framtassarnas klor kan inte gripa i det hårda porslinet utan hon far med full kraft ner i den nyss använda toaletten.
Häpen och utan att riktigt komma mig för att göra något ser jag den levande toalettborsten fara runt i den nyss använda toaletten. På några sekunder har hon lyckats vända och sedan arbetar hon sig på något sätt upp ur toaletten. Hon rusar runt. Det våta står som en sky omkring henne. Vad gör man med en kissig katt?
Utan att närmare tänka på annat än att jag måste får slut på det här stänkandet av sådant som man helst inte vill ha stänkt i sitt kök, griper jag det skrämda djuret under den blöta magen och håller henne under kranen på diskbänken. Jag spolar hela katten som man spolar av en trasa utan att hon protesterar. Tänk om det hade varit vår andra katt!
Efteråt håller jag upp den dyblöta katten framför glasdörren där familjen alltjämt följer mördarens framfart i teverutan. Förskräckta lämnar de mördarens förehavanden åt sitt öde för en stund så att jag kan berätta vad som hänt.
Till slut tar jag kattungen i en handduk och frotterar den. Snart spinner den igen glömsk av det obehagliga äventyret. Jag ler och kliar katten under hakan. Den här gången gick det bra, tänker jag, men vad hade hänt om du hade hoppat lite senare, när jag avslutat toalettbesöket med att spola?
I veckan skrattade jag hjärtligt åt en satirteckning av en Kalle Johansson i Fria Tidningen den 25 juni, 2014. Men eftersom jag är förespråkare för CC-licensiering är jag ockå noga med att inte ladda upp bilden här då det inte angavs att den var fri att ladda upp under dessa villkor. Istället ska jag försöka att beskriva bilden i text.
Bilden föreställer en – som jag uppfattar det – hög militär, manlig, med barsk uppsyn och i uniform med slips och utmärkelser på bröstet. Han står bredvid en plansch eller alternativt en projicerad bild från en presentation. Han har en pekpinne i handen. Till auditoriet säger han att ”även vi som krigar måste ta vårt ansvar”.
Bilden visar sedan:
- Fair Trade – Napalm
- Krav – Bazooka
- Klimatsmart – Kanon
- Närproducerade – Massförstörelsevapen
- Komposterbara – Granater
(Alla de miljövänliga bestämningarna är givetvis skrivna i grön text)
På väg till jobbet en morgon går jag genom en park. På en parkbänk lite längre fram sitter en man och läser en tidning samtidigt som han då och då tar en klunk ur en burk. Han byter skrattande några ord med ett par som kommer från andra hållet; det är kanske någon de känner.
När jag kommer närmre, ser jag att han redan börjat på morgonens första öl (fast vad vet jag; han kan ha hunnit flera innan). Han tittar upp på mig, ler lite och utbrister: ”Vad är klockan, grabben?”
Jag tittar på mitt armbandsur och meddelar att den är tio minuter över nio på morgonen. ”Då är det femtio minuter kvar”, säger han i samförstånd.
Till vad? frågar jag i farten och vänder mig mot honom.
”Tills dom öppnar”, säger han och nickar mot det närbelägna Systembolaget. Jag känner mig lite fånig för att inte ha fattat omedelbart.
När jag har gått några steg ytterligare, skrattar jag till. Han påkallade min uppmärksamhet genom att fråga: Vad är klockan, grabben? Han sa grabben! Tänk om jag, en 66-årig man, kan tas för grabben på avstånd. Kanske lurades han av mitt ostyriga hår och avsaknaden av ölmage där jag kom med min ryggsäck.
Måtte inte hans omdöme ha varit alltför grumlat redan femtio minuter före öppningsdags!
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License