På fredag eftermiddag sänds ju Spanarna i P1 där ett antal kreativa och munviga personer uttalar sig om trender i samhället. Utan att på minsta sätt vilja göra några jämförelser med det – oftast – intellektuellt stimulerande radioprogrammet fick jag idén att det är någon sorts ”spaning” jag också håller på med under fredagarnas bastubad även om min ”spaning” huvudsakligen roar mig själv och säkert är avsevärt mindre intressant än den som Göran Everdahls spanargrupp åstadkommer (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/451733?programid=516).
Första spaningen
Jag läser i Lärarnas Tidning (Nr 17/14) en artikel med titeln ”Bra affär att köpa friskola” (http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/10/29/bra-affar-kopa-friskola). Det är ju lite intressant om kommunerna kan köpa friskolor som inte anses lönsamma. Tidigare var det ju så att Alliansen realiserade ut vår gemensamma egendom till vrakpriser.
Andra spaningen
För en tid sedan blev jag upplyst av en av mina s.k. facebookvänner (nu tror jag faktiskt att denna person skulle kunna vara en verklig vän men annars är det väl lite slentrian att kalla alla som man kommunicerar med på FB för vän) om att det var möjligt att köpa en en smartmobil som var tillverkad under mindre oetiska förhållanden än de som de stora drakarna gör; en s.k. Fairphone. I Fria Tidningen (31 oktober, 2014 finns en intressant artikel med titeln: Fairphone – en rättvisare nalle? (http://www.friatidningen.se/artikel/115824). Här får vi veta att det bästa alltjämt är att INTE köpa en ny mobil men att det trots allt är något mindre oetiskt att köpa en Fairphone eftersom man, som man säger, inte använder metaller från konflikthärdar och dessutom monterar i Kina i en fabrik där förhållandena är bättre än vad de vanligtvis är. Den är med andra ord så ”fair” som vad som är möjligt även om det inte är möjligt att göra tillverkningen helt ”fair”. Man bör behålla så länge som möjligt när man har köpt är budskapet.
Tredje spaningen
Så läser jag också om TTIP och det omdiskuterade ISDS. För en tid sedan läste jag att Cecilia Malmström hotade med att avgå om hon inte fick igenom ISDS d.v.s. den delen av TTIP som innebär att om ett land på demokratisk väg vill förhindra spridning av gifter eller annat farligt så kan detta leda till en process där de investerande företagen kan stämma nationen på enorma belopp. Nu läser jag att det verkar som om EU-kommissionen har manövrerat bort Malmström från ISDS och låtit den nederländske utrikesministern Frans Timmermans, förste vice ordförande i kommissionen sköta detta ärende. Kanske är detta hoppfullt då Timmermans beskrivs som en okrontroversiell kandidat, vad nu detta kan innebära. Förhoppningsvis kommer vi inte ur ”askan i elden”. ISDS vill vi inte ha!
Fjärde spaningen
Min sista spaning handlar om en bisarr artikel där Sala Ellevik och Petra Lundmark ställer frågan om ifall Det är ”okej att som människa ta sig rätten at sitta upp på hästen” (Landets Fria 29 oktober, 2014) Ellevik som är hästveterinär menar att hästarnas grundläggande behov inte tas tillvara. ”Djur är inte något som ska användas för människans skull”, säger hon. Ellevik och Lundmark rider inte längre utan sysslar med belöningsbaserad träning. Jag får bilden av hur man tränar hundar. Men det är onekligen en överraskande fråga att det skulle vara något oetiskt att sitta upp på hästen, eller?
Det här är en gammal text som jag nog skrev för mer än 20 år sedan. Jag hittade den en dag, läste och rördes faktiskt av innehållet då många minnen återvände. Kanske hade jag inte skrivit exakt så idag men jag har valt att bibehålla den ursprungliga stilen. Bilderna är tillagda i efterhand.
På spegelblank is i februari (privat foto)
De var svarta, de skridskor jag fick den julen en gång för över fyrtio år sedan (idag är det förstås avsevärt längre sedan). Egentligen hade jag önskat mig vita skridskor därför att den bäste och snabbaste av alla hade vita skridskor; de blev symbolen för snabbhet och skicklighet. Men pappa tyckte inte att det passade för pojkar.
Det var inte självklart att man skulle ha skridskor med kängor på under 50-talet; det vanligaste var att man hade s.k. halvrör som spändes fast på kängorna. De satt fast med ett järn vid tårna och med remmar runt vristen och det blev inte alls samma stabilitet som med ett par skridskor där skenan var fastsatt vid själva kängan, s.k. helrör.
Dagarna före jul blev det allt mer spännande. Jag hade mina aningar om att det skulle kunna bli ett par skridskor i julklapp. Julafton kom. Dagen sniglade sig fram. Vi delade aldrig ut klapparna förrän på eftermiddagen när det hade blivit mörkt. På julaftons eftermiddag, samlades familjen och några vänner för att fira jul tillsammans. Först skulle det ätas; sedan skulle det bli julklappar. På den tiden var det ingen Kalle Anka på tv som delade in dagen så väntan på julklapparna kunde ibland bli nästan outhärdlig.
Äntligen var stunden inne! Nu var det dags för julklappar! Ibland kom en tomte, ofta var det någon av oss barn som fick sköta utdelningen. När julklapparna var utdelade, började vi öppna. Vi hade lite olika teknik när vi öppnade julklappar; en del öppnade febrilt så fort de hade fått något, andra väntade tills allt var utdelat varpå man långsamt, som för att förlänga njutningen, sakta vecklade upp papperet och liksom kikade in i paketet.
Jag grep mig an med ett ganska stort paket som hade formen av en fyrkantig låda och när jag hade vecklat upp papperet fick jag äntligen se skridskorna, som jag hade fantiserat om. De var inte vita, de var svarta. Men vad gjorde det! Det var ju ett par helrör!
Skon var av svart blankt läder och skenan var spegelblank och vass. Mitt på skenan satt ett klistermärke där det stod ABC. En bandyskridsko hade inget skydd för hälsenan som alla hockeyrör har nuförtiden utan själva skon såg faktiskt ut som en kraftig sko som gick upp över ankeln (obs! att bilden inte visar mina skridskor). Mitt över ankelknölen på utsidan satt ett runt vitt märke som det stod något i som jag inte minns nu. Längst upp runt skons kant gick en stoppning av kraftigt tyg.
De som var i rummet tittade förundrat på de blänkande skridskorna och det antyddes senare från en del släktingar att det var en alldeles för dyr julklapp. Men min pappa, som själv åkt skridskor på sjön därhemma som barn, visste hur roligt man kunde ha med ett par skridskor och han tyckte att jag skulle ha ett par helrör. Kanske var det så att han aldrig hade haft några egna sådana och alltid önskat sig ett par. Nu ville han ge mig ett par. (Han köpte sig faktiskt ett par begagnade helrör ett tag efter det att jag hade fått mina och var med oss och åkte när han var ledig. Kommentaren i originaltexten.)
Detta blev mina första riktiga skridskor. Tidigare hade jag bara prövat att åka lite på sådana skridskor som man spände fast på kängorna och alla som har sett eller prövat sådana vet att fötterna har en underlig förmåga att vika sig som gångjärn i sidled, både utåt och inåt. För att i någon mån råda bot på detta drog vi åt remmarna hårdare och hårdare tills blodet slutade att cirkulera och foten såg ut som en urvriden disktrasa. Nu var det slut med detta.
Åkningen på de nya skridskorna blev en upplevelse. De var stadiga i sidled och man behövde inte dra åt tills foten blev blå. De var också lite högre än de skridskor jag hade haft förut, men framförallt var de vassa. T.o.m. på den hårda svarta och spegelblanka kärnisen bet de i kurvorna. Dessa nya erfarenheter lade grunden för en livslång kärlek för skridskoåkning.
Alla vill göra något som de är bra på. Jag älskade att åka skridskor. När jag tänker till tillbaka nu, så var det alltid vinter, när det skulle vara vinter då jag var barn. Vi hade ju ingen konstis och var därför helt beroende av naturis. Idag finns det massor av barn som aldrig har åkt på naturis.
När vi började åka på hösten, var isen så tunn att den knappt bar. Vår sjö hemma hade översvämmade områden, mader, och vi kunde se gräset under isen. I början var isen så tunn att den gick i vågor under oss. Ibland trampade vi igenom.
Varje vinter på helgerna samlades traktens pojkar och yngre män föra att testa sina förmågor med bandyklubba och skridskor. Jag kommer ihåg att det var en sporre att kunna kämpa mot dem som var vuxna. Det fanns några som jag alltid måste mäta mig med. Där fanns också han med de vita skridskorna.
På 50-talet var det bandy som gällde även om vi var i en brytningstid till hockeyn. Sverige började få framgångar och vi kunde följa dessa i radioreferat. Den tidens radiopratare hette Lennart Hyland. Han kunde referera hockey i radio så att man kände det som om man såg det som skedde. Det skämtades om Hyland att han refererade så fort att inte spelarna hann med.
Jag blev intresserad av själva åktekniken. Jag minns hur jag kunde vara fascinerad av hastighetsåkning på skridsko. Vi hade ju ingen tv när jag var barn, men ändå kunde jag se hur de rörde sig sig. Jag studerade bilder av kurvteknik och härmade den tidens idol, Sigge Ericsson, när han gick in i kurvan i ett perfekt ytterskär med ena armen på ryggen och den andra i luften. Jag tränade ytterskär bakåt i båda riktningar och det gick alltid bättre å ena hållet; jag minns hur jag en gång kolliderade med en annan kompis, Jan-Erik, bak mot bak när vi i full fart åkte baklänges.
Den yttre fotens tryck mot isen i kurvan fascinerade mig. När man i hög fart la ner kroppen i kurvan så att sulan på skridskon nästan tog i och all tyngd samlades på ytterfoten samtidigt som tyngden fördes allt längre bak å skridskon, blev svängen perfekt. Skridskoskenans bakdel ritade en djup kurva i isen. Jag kunde återvända till mina spår och studera den perfekta och djupa kurva som skridskon hade ritat i isen.
När jag började i femman, fick vi för första gången en magister. Han var mycket idrottsintresserad. Som jag minns nu var vi ute och åkte skridskor varje vecka. Kanske var det på idrottstimmarna eller gymnastiken som vi sa. Vi hade både en sjö och en å i närheten där vi åkte. Var det snö tog vi med oss snöskyfflar och skottade en plan så att vi kunde spela.
Vår magister var alltid med oss och spelade bandy. Det var något nytt för oss. Tidigare hade vi haft en äldre fröken med grått hår. Hon spelade inte bandy, men hon var bra ändå. Det här var i alla fall något nytt. Vår magister blev som ung på nytt (han var ju ung) när han var med oss. Vi fick verkligen kämpa när han satte fart. Han var ju både större och starkare än vi.
Jag övade in en särskild dribbling. Den gick till så att jag åkte framåt mot motståndaren under det att jag förde bollen eller pucken från sida till sida med klubban. När motståndaren skulle ta bollen, gjorde jag en snabb och lite längre dragning åt höger. Om motståndaren följde efter med klubba och kropp, var han förlorad, för just i det ögonblick som han var på väg att följa min dragning, var jag i tanken redan på väg åt andra hållet. Att min hjärna redan hade gett order om att blixtsnabbt dra åt andra hållet och samtidigt skjuta ifrån med högerfoten under det att motståndaren var på väg åt fel håll, gav nästan alltid den lilla tidsvinst som gjorde att vägen framåt var fri.
En gång hade vi en särskilt intensiv match på sjön hemma. Magistern var med. Han satsade allt, svetten droppade, man såg att han var genomvåt. Så kastade han sig fram och täckte ett skott. Bandybollen for direkt upp i ansiktet på honom. Han hade glasögon, som på den tiden faktiskt var av glas, ena glasögat splittrades och han fick ett skärsår strax under ögat.
Den kärlek till skridskoåkning som en gång inleddes med att jag fick ett par skridskor i julklapp en gång för över fyrtio år sedan består ännu. Fortfarande kan ja känna samma lycka som i barndomen över en sjö med svart blankis. Fortfarande är det så att just i det ögonblick då man lägger ner kroppen för att gå in i kurvan, när all tyngd förs över på ytterskridskon samtidigt som den förs allt längre bak på skenan så upphävs tidens gång och all min skridskoåkning samlas i ett evigt nu.
Varje fredag, framåt kvällningen, genomför jag en nästintill rituell tvagning i min bastu och med dagens regelbundna tillgång till dusch och varmvatten blir bastubad snarare en sorts mental tvagning än en lekamlig sådan.
Avskildheten och den omslutande bastuvärmen utgör en perfekt miljö för läsning och tankeverksamhet. Jag blir oftast sittande halvannan timme – ibland lite längre. Jag läser, gör lite anteckningar om sånt jag läst och återställer vätskebalans. Det förefaller mig som om bastumiljön åstadkommer en mental närvaro som gör att sånt man läser blir viktigt och inte bara noteras i förbigående för att sedan glömmas bort. Nedan har jag gjort några anteckningar av sådant jag läste och tyckte var intressant senaste gången.
Påven Franciskus uppmanar katolska kyrkans biskopsmöte att ”låna ett öra till den nya tidens rytm”. Låter lite hoppfullt tänker jag då det är adresserat till de mest reaktionära krafterna inom kyrkan.
En liten notis berättar att Kuba har skickat 165 sjukvårdare till Sierra Leone. Inom kort skickas 296 läkare och sjukskötare till Liberia och Guinea. Från Sverige lär 13 sjukvårdare delta i arbetet mot ebola. Undrar varför det är så olika? Jag trodde att Kuba var ett fattigt land?
Jag kan också notera att barcelonaborna har tröttnat på turistindustrin. I en relativt liten stad (1,5 miljoner!) som Barcelona har den nyliberala inriktningen på turismen lett till att ett fåtal berikar sig medan de genuina barcelonaborna inte har har råd att bo kvar centralt i staden. Bra att jag inte har varit där och bidragit till detta, tänker jag.
De forna vapendragarna i alliansregeringen har riktat sökarljuset mot den nye kulturministern (”underhållningsministern”) Alice Bah Kuhnke för att hon har lett underhållningsprogram i tv och eventuellt också vikt ut sig vid något tillfälle. Jag erinrar mig hur det var när alliansregeringen gång på gång fick söka en fläckfri kulturminister. Undrar vad som är värst? Kanske kunde det då vara intressantare att diskutera att den nye forskningsministern enligt Ekot inte ens har en akademisk examen? Men man kan naturligtvis vara vara duglig även utan en sådan, tänker jag sedan och skäms lite för att vara fördomsfull.
Själv är jag en obotlig naturromantiker med förkärlek för insjöar, paddling och fotografering av både grässtrån och mossor i motljus. Men samtidigt vill jag ha ”allt” inom gångavstånd precis som storstadsborna. Detta är förstås en paradox. Landsbygden där jag växte upp är (kan vara) bedövande vacker på hösten när man ser den genom bilens vindruta men i nästa andetag tänker jag: ”så synd, så vackert, men här kan man inte bo för då måste man ALLTID åka bil till allting!”
I en liten krönika, ”Drömmar om framtiden på landsbygden” citerar Hélene Wiberg en viss Schumacher (inte racerföraren, förstås) där denne säger: ”det är en oföränderlig sanning att städernas hälsa är beroende av landsbygdens på samma sätt som en sund själ är beroende av en sund kropp”. Den nya tekniken skulle såklart kunna åstadkomma denna positiva kombination, menar Wiberg, men dessvärre är det inte så den används.
Slutligen läser jag om ”crowdfunding” eller folkfinansiering på svenska. Folkfinansiering går ut på att många människor frivilligt och med egna pengar finansierar en idé eller ett projekt de tror på. Jag har själv bidragit till några sådana projekt med mindre summor.
När man använder sig av fri programvara, har man oftast möjlighet att ”donate”; det brukar finnas en sådan knapp att klicka på. Det händer att man känner det rimligt att skicka ett bidrag till programvaror som man har haft stor nytta av utan att betala ett öre. Senast skickade jag ett bidrag till en linuxdistribution som jag regelbundet använder. Även e-booksprogrammet Calibre har fått en liten summa. Vad jag dessvärre aldrig skickat något till är kanske det mest användbara av alla program, nämligen Mozillas Firefox. Här bör jag bidra inom kort.
Jag blir både ledsen och arg av att läsa att allt fler slänger skräp på Kebnekaise. Det som hittas är förpackningar, spritflaskor och ölburkar. Man kan alltså släpa upp fulla förpackningar men inte ta med sig de tomma hem. Någon annan ska plocka upp skräpet tydligen.
Vi har säkert läst om nedskräpningen på världens högsta berg, Mount Everest. Det är naturligtvis beklagligt att det är så men de som bestiger detta berg gör det på den yttersta gränsen av vad människokroppen tål; för åtskilliga blir det mer än vad kroppen tål och då blir man i värsta fall kvar däruppe.
För några år sedan hade jag den stora lyckan att bestiga vårt högsta berg, Kebnekaise, tillsammans med min dotter och även om detta är en blygsam prestation jämfört med Mount Everest var det likväl en stor upplevelse.
Vi besteg toppen via den s.k. Östra leden som innebär såväl glaciärvandring som klättring. Utrustade med viss klätterutrustning rörde vi oss i samlad tropp under erfaren ledning och med hög säkerhet mot toppen.
För en ovan ”alpinist” var det snudd på overkligt att man skulle ta sig uppför den bergvägg som på avstånd föreföll imponerande hög och nästintill lodrätt. När vi kom närmre, var den visserligen alltjämt imponerande hög och brant men det fanns naturliga avsatser att sätta fötterna på och en kraftig vajer var förankrad i berget där vi kunde haka fast oss med dubbla karbinhakar. Jag upplevde inte att det var särskilt farligt om än ganska fysiskt ansträngande.
Belöningen uteblev inte och vi hade turen att bestiga toppen en dag då det var helt klart. Uppe på den smala glaciärkammen med nästintill lodrätt stup åt ena hållet var utsikten är hänförande.
Dessvärre har inte alla samma tur med vädret och det kan lika gärna vara dimma, regn eller snöstorm. När man har sett bergväggen stående på toppen, kan man inte annat än rysa då man tänker på att några år senare i dåligt väder, rände ett Herculesplan rakt in i denna bergvägg. Har man sett bergväggen ger det en speciell känsla.
Jag vågar hävda att vi inte slängde något i naturen under vår tur med erfaren STF-ledare och vi (dottern och jag) skulle inte gjort det om vi gått ensamma heller.
Lösningen är förstås inte fysiska papperskorgar ute på fjället utan mentala papperskorgar d.v.s. att man aldrig lämnar något ute i naturen som inte bryts ner naturligt. Enklare uttryckt: Man slänger helt enkelt aldrig något ute i naturen! Jag tror faktiskt att jag vågar sticka ut hakan och säga att jag själv aldrig slänger något skräp i naturen även om jag kan tänka mig att gömma något bananskal eller äppleskrott där det inte stör.
Må den som upprörs av sådan, nästintill fariséisk, miljöhybris kasta kasta första stenen om det egna miljösamvetet är rent.
Förargligt nog råkade jag radera det här inlägget. Därför uppträder det på nytt här.
”I treat the water as my friend!” (Dubside)
Jag har nog berättat att jag skaffade kajak för sådär åtta år sedan. Läsaren tänker då kanske att det fanns ett stort intresse att utforska nya vatten eftersom kajaker lätt fraktas på bilens tak. Så blev det emellertid inte då mitt intresse istället kom att riktas mot själva tekniken att behärska en kajak som inte nödvändigtvis har paddlaren vänd uppåt.
Bland folk i allmänhet finns det nog en (berättigad) skräck att kapsejsa med kajaken och hamna på undersidan utan komma ur då sittbrunnskapellet som är fäst i sittbrunnens sarg och runt bålen på paddlaren ger ett intryck av att man sitter fastspänd i kajaken. Man ska naturligtvis inte förringa risken att på något sätt hamna i problem men normalt ramlar man faktiskt ur en uppochnedvänd kajak (i alla fall en normal turistkajak) om man inte håller sig fast med knäna mot insidan av däcket. Det är att rekommendera att man prövar detta nära land och gärna med assistans av någon god vän.
Jag tror att det bland kajakpaddlare finns en nästan mytisk föreställning om den s.k. eskimåsvängen eller rollen oavsett om man betraktar den som något exceptionellt som ursprungligen var en nödvändighet för de som levde på att fånga säl i arktiska vatten eller om man ser den som en sorts teknik som man skulle kunna lära sig av intresse och med målmedveten träning.
Jag började lite försiktigt hemma i sjön efter att jag blivit inspirerad av en massa bilder och videoklipp på nätet. Med paddelns blad i ena handen och skaftet i den andra, böjde jag mig framåt mot däcket och lät mig falla mot paddelsidan. Efter flera misslyckade försök där jag också fick träna på att ta mig ur lugnt och sansat under vattnet, lyckades jag faktiskt ”bända” mig upp ur vattnet med muskelkraft så att jag kom på rätt köl efter att ha rollat kajaken ett varv.
Givetvis var dessa försök behäftade med en massa tekniska fel och många lär ha skadat axelleden under försöken att ”bända” sig upp ur vattnet med ren muskelkraft. De sporadiska lyckade försöken lämnade mig dock ingen ro och nu ville jag lära mig på riktigt. Jag bestämde mig därför att ”gå på kurs”.
I regi av Escape Outdoors i Göteborg gick jag två bassängkurser under ledning av ett antal skickliga instruktörer där man verkligen fick såväl inspiration som instruktion. Under de här kurserna ”nördade” jag också in mig på grönlandspaddeln (en paddel som liknar en åra med blad i båda ändar, oftast av trä). Jag hade sett både på nätet och i kursen hur de verkligt skickliga rollarna liksom smekte vattnet med grönlandspaddeln istället för att ”bända” sig upp ur vattnet så som jag hade lyckats göra vid några tillfällen. Nu blev det till att tillverka en sådan paddel. Numera har jag tillverkat fyra stycken tror jag, ibland går de av, ibland blir de för tunga och ibland fungerar de bra.
På fortsättningskursen i bassängen valde jag att ta med min egen hemmagjorda paddel och under skicklig ledning lyckades jag faktiskt åstadkomma ganska hyfsade rollar, åtminstone åt ena hållet.
Efter kursen blev det nödvändigt att träna på egen hand hemma i sjön. Det är dessvärre inte lika inbjudande att träna ute som i en bassäng med varmt och klart vatten och jag erfar oftast ett visst motstånd mot att dyka ner med ansiktet före i vattnet och tänka på att man ska göra ett varv med kajaken och hamna med ryggen nedåt och ansiktet uppåt på andra sidan. Men visst går det.
Då går det faktiskt mycket lättare att smyga ner i vattnet med ryggen först och med paddelns hjälp bli liggande på rygg utifrån kajaken med näsa och mun ovanför vattenytan, s.k. sculling; detta är dessutom en mycket funktionell position som gör att man blir mindre rädd för en eventuell kapsejsning. Vi tränade mycket på detta i bassängkursen och jag tycker att jag blivit riktigt bra på detta.
Att träna ute – om det inte är under bästa badsäsongen – kräver att man har utrustning så att man inte fryser och helst också att man inte blir våt alls. Redan från början skaffade jag våtdräktsbyxor s.k. Long Johns en sorts hängselbyxor som inte hindrar paddlingen. Hemma hade vi också en gammal våtdräktsjacka som hade blivit kvar från sonens brädseglande för flera år sedan. De här plaggen kom faktiskt väl till pass även under den flera timmar långa bassängträningen (se videon ovan).
Emellertid fanns det ytterligare ett plagg med hög ”nördfaktor” som jag inte kunnat motstå, nämligen en tuilik. På bilder och videoklipp på nätet har aktörerna nästan alltid tuilik och grönlandspaddel; de hör liksom ihop. I ett sådant plagg utgör jacka, huva och kapell en integrerad helhet. Man drar plagget över huvudet, fäller upp huvan och fäster nederdelen runt sittbrunnen. Om passningen mot kajaken är god, sitter man nästa helt torr även under vattnet (brukar dock rinna in lite vatten vid öronen på min tuilik). Man kan se att jag har en sådan på flera av videoklippen.
Liksom sculling är balance brace en användbar teknik men den kan kännas lite osäkrare eftersom man släpper paddeln med ena handen när man ligger med ryggen i vattnet och greppar paddelskaftet på mitten underifrån. Man måste alltså lita på att man flyter med näsa och mun över vattnet när man har kommit i position efter några sekunder. I det läget – liksom i alla positioner jag beskrivit här – är det dömt att misslyckas om man försöker lyfta huvudet; det blir lite som att lyfta sig själv i håret, alltså omöjligt. Huvudet måste vila i vattnet och istället är det mer funktionellt att försöka vrida kajaken så upprätt som möjligt med höften och knät mot insidan av däcket.
Eftersom jag har tillgång till några kajaker av olika modell har jag märkt att skrovkonstruktionen kan underlätta respektive göra det svårare att inta den optimala positionen i vattnet. Om man studerar skickliga ”kajakkonstnärer” på nätet, ser man att de nästan alltid har kajaker med mycket liten volym d.v.s. deras kajaker är väldigt ”platta” så att paddlaren sitter nära vattenytan. Därtill är bakdäcket, alltså området bakom sittbrunnen så lågt att det går att ligga ner bakåt medan man alltjämt sitter i sittbrunnen. Av förklarliga skäl har man varit tvungen att kompromissa bort de egenskaper som gör den extrema kajaken lätt att rolla till förmån för stabilitet, lastförmåga och bekvämlighet hos mer normala kajaker. Detta innebär dock inte att alla modeller är svåra att hantera när man vill testa sånt som jag beskrivit ovan.
Senast testade jag en knappt 5 meter lång polyetenkajak, en Squamish från CurrentDesign, ganska bred men låg och framförallt med ett lågt bakdäck. Den visade sig alldeles utmärkt lämpad för balance brace.
Min normala kajak en grönlandsinspirerad Lettman Godthab som är en riktig skönhet i mina ögon är dessvärre något krångligare än den lilla Squamishen då den har ett högre bakdäck som förhindrar att man intar ryggläge. Den är å andra sidan smal – ja, ganska rank och den har faktiskt ”kastat av mig” vid något tillfälle då jag inte var riktigt van; de bredare polyetenkajakerna känns lite tryggare, speciellt om vågorna kommer från sidan. Under kontrollerade former utan speciella överraskningar går den emellertid utmärkt att rolla.
Jag vill avsluta den här historien med hur det ”egentligen” ska se ut. En mycket känd person, även i Sverige, som är en stor inspirationskälla för den som vill hantera sin kajak lite utöver det vanliga är Dubside. I videoklippet nedan har han ett undervisningspass där han visar upp sina konster.
Det är dock inte enbart män som håller på med dessa kajakövningar och en mycket känd kajakkonstnär och instruktör är Helen Wilson som även har gett ut böcker i ämnet.
Kajakkonster må vara mer vanligt bland män än kvinnor (min gissning) men något av det vackraste och elegantaste jag har sett på video är Alison som ger kajakkonsterna ett omisskännligt drag av balett.
Titta, njut och inspireras! När man ser Alison, Dubside och Wilson inser man lätt att de egna försöken är långt ifrån perfekta och något påminner om lite patetiska krumbukter.
Vad är det som gör att jag kan ägna dagar åt att skruva i cyklar men inte är minsta intresserad av min bil som är ny från början av året? En enda tvätt (maskintvätt) sen januari nu i slutet av augusti säger väl en hel del om intresset. Kanske beror fascinationen för cyklar på att de alltjämt är mekaniska tingestar som man kan begripa sig på jämfört med moderna bilar som är elektroniska underverk som inom vissa områden ”tänker” själva.
De första racercyklarna
Redan i tonåren fick jag köpa (föräldrarna hjälpte säkert till) min första racercykel, en orange Crescent. Vi var några jämnåriga med liknande cyklar och varje vecka cyklade vi ca en mil till vår fotbollsträning och sen hem igen. Eftersom jag nedan ska berätta ingående om växlar både fram och bak, erinrar jag mig att den främre växeln, alltså den man skiftar drev med bestod av en enkel spak till kedjeföraren med vilken man helt enkelt flyttade kedjan. Alltså ingen vajer med knäpplägen som måste justeras exakt för att växlingen ska fungera snabbt och tyst. Här sträckte man helt enkelt ner armen mot vevpartiet och förde resolut spaken i önskad riktning, funktionellt om än lite obekvämare än dagens växlar.
Flera decennier senare var det dags igen. På en annons i dagstidningen – det var ju långt före Blocket, Tradera och allt vad de heter – köpte jag en begagnad blå Monark med tubdäck, tillhörande cykelskor och ”bananhjälm”. Ramen var egentligen för stor för mig; den var dock inte större än att makan kunde köra det lokala cykelloppet Åsunden runt över 10 mil på den.
Enligt uppgift gick det undan värre och många gubbar fick finna sig i att hon hängde med i klungan och även körde ifrån en och annan. Det lär dock ha gått tungt att trampa, vilket fick sin förklaring senare av en cykelkunnig person som betecknade frikransen (dreven vid bakhjulet) som en ”tempokrans”. Här räcker det kanske att påpeka att det betyder frikrans med avsevärt färre kuggar än vanliga standardcyklar. I detta fall innebar det 19 kuggar på största kransen och 13 på minsta. Lägg därtill att det stora främre drevet hade 52 kuggar så förstår man (ja, kanske inte alla) att det kan gå undan – om man orkar. Som jämförelse kör jag numera på cyklar med 48 kuggar som störst fram och sjudelad frikrans med 28 kuggar på största drevet bak (jfr bilden av kransar ). Jag återkommer till detta nedan.
Frikransar i olika storlek
Mekaren
Det var nog efter insikten om denna frikrans som själva mekandet inleddes. För att göra Monarken mer vardagsvänlig krävdes en större frikrans. Jag lärde mig att sådana fanns att köpa och att man med hjälp av en s.k. frikransnyckel kunde skruva av hela paketet med kransar. Detta öppnade ju för att man både kunde variera storleken och antalet delar i kransen. Självklart bytte jag till en större frikrans som också var sexdelad istället för fem. Senare fick cykeln även hjul med fälg för vanliga däck med slang som kunde lagas på traditionellt sätt. Förvånansvärt nog blev det sällan punktering på de till synes ömtåliga hjulen med dimensionen 622 – 20.
Flera år senare föll jag för en guldgul metallicglänsande DBS på vilken det nästan varje dag på väg till jobbet (ca 15 km) eller på vägen hem gick av en eker i bakhjulet så att det skevade med den följden att bromsklossarna skrapade i. Det blev till att plocka av hjulet vid hemkomsten, dra av däck och slang för att kunna skruva i en ny eker och sen försöka få hjulet någotsånär riktat igen med ekernyckel och hemmagjorda riktmärken. Emellertid var det så att när man väl börjat skruva blev spänningen ojämn och nästa dag var det dags för nytt ekerbrott.
Den ekersköra DBS:en lärde mig emellertid att det fanns olika sorters frikranssystem; denna hade nämligen kassettnav, vilket innebar att det inte gick att skruva av frikransen med den speciella frikransnyckel som jag hade skaffat. Istället var man tvungen att skruva av den ytterrsta kransen som höll fast hela paketet. Nu kunde heller inte den speciella frikransnyckeln användas utan kassettkransen krävde två s.k. piskor; det var bitar av cykelkedja fastmonterade på en bit metallstång. Jag lyckades faktiskt konstruera två sådana – man behöver två för att kunna lossa drevet med den ena och hålla emot med den andra. Utav några bitar gammal cykelkedja och benen från en kasserad julgransfot lyckades jag konstruera ett fungerande verktyg för kassettnav. Från beskrivningen av ekerbytena ovan kan man dra slutsatsen att verktyget blev flitigt använt då det var nödvändigt att ta bort frikransen varje gång en eker gått av på den sida som frikransen sitter.
Piskor för kassettnav
Födelsedagspresenten
När min kära maka fyllde 40, fick hon en cykel av mig. Det var en för den tiden mycket fin cykel, en Nishiki. Cykeln hade jag fått köpa till ett överkomligt pris av en kvinnlig tävlingscyklist som hade vunnit den i en cykeltävling (!). Från början tyckte vi (kanske var det bara jag) att den här cykeln var så fin att den förvarades i vardagsrummet under flera veckor där vi kunde sitta på den och fantisera om hur det skulle vara att cykla på den.Om man ska gå händelserna i förväg, måste man nog tillstå att den här cykeln aldrig blev någon riktigt lyckad cykel för den som fått den. Kanske berodde detta på själva växelsystemet.
Som brukligt på racercyklar, innan det kom växlar med fasta lägen, växlade man med två hävstänger på nedre ramröret. Med det vänstra reglaget manövrerade man den främre växeln och med det högra den bakre. Det här systemet innebar att man liksom fick ”lyssna” in växellägen. Man drog (eller släppte) helt enkelt reglaget tills kedjan hade lagt sig på ett annat drev tyst och fint. Detta sätt att växla medförde också att man fick en mycket bra känsla för vad som hände när man växlade, något som jag betvivlar att dagens cyklister med fasta lägen har. Man förstod att när man drog i reglaget så att vajern spändes då tvingade man kedjan upp på ett större drev och när man släppte gled den med hjälp av växelns fjäderspänning ner på ett mindre drev. Detta gällde såväl fram- som bakväxel men effekten blev förstås den omvända; med större drev fram gick det fortare men tyngre, med större drev bak gick det lättare att trampa i uppförsbackarna.
Fr vänster: pedalarmsavdragare, nyckel för kassettfrikrans, nyckel för gängad frikrans, ekernyckel, kejdebrytare
Med åren blev presentcykeln allt mindre använd då den trots sin höga kvalitet blev ganska obekväm för normalt bruk och flera decennier (!) senare bestämde jag mig för att försöka konvertera den till en mer vanlig cykel. Här är det lämpligt påpeka att en cykel är främst en ram; allt annat kan i princip bytas ut, antingen mot svindyra märkesdetaljer eller mot billigare delar som man förslagsvis kan köpa på Biltema, Team Sportia, Jula etc
Konverteringen
Jag började med att byta ut bockstyret mot ett vanligt rakt styre. Detta medförde förstås att det krävdes nya bromshandtag som inte pekade rakt neråt. De nya bromshandtagen kom också med integrerade växelreglage vilket kom väl till pass då cykeln ju hade manöverspakar på ramröret såsom var brukligt tidigare. Detta var en väl fungerande anordning och den medförde också att man begrep vad som hände när man växlade som jag beskrivit ovan.
Då ”nishikin” trots sin ringa vikt alltid har upplevts krävande i uppförsbackar, jämfört med betydligt tyngre mountainbikar med järnram, kunde det förstås vara läge att sätta på en frikrans med fler kuggar så som beskrivits ovan. En frikrans för normalt bruk är ingen exklusiv del och man kan köpa en sjudelad gängad frikrans för några hundralappar om man inte väljer någon exklusiv snobbutik. Nishikin visade sig dock ha kassettnav, vilket innebar att frikransen kostade ännu mindre eftersom själva frigångssystemet inte behöver följa med varje krans så som på en gängad krans. Nu visade det sig dessvärre – efter att jag med viss ansträngning och nya verktyg fått loss kassettkransen – att den inte passade på nishikins hjul, kanske hade man bytt standard. Jag har alltjämt inte begripit varför ett kassettnav inte är ett kassettnav. Detta innebar ny färd till butiken för byte av krans till en gängad krans som jag sedan fick sätta på ett annat hjul.
Den gängade kransen passade som tur var men nu uppstod nästa problem; den bakre växeln klarade inte av den stora sjudelade frikransen. Om man ska förklara orsaken till detta kort, handlar det om att med en stor och dessutom sjudelad frikrans måste kedjan fungera på såväl den största som den minsta kransen och denna skillnad måste tas upp av bakväxelns fjäderbelastning. Kedjan med sin fasta längd måste alltså ha ungefär samma spänning när den ligger på den största kransen som på den minsta. Lägg därtill att man också kan växla mellan de främre dreven och man förstår att det krävs att bakväxeln kan kompensera för denna stora skillnad.
Detta innebar förstås att det inte bara var att knäppa på hjulet med den nya kransen och köra utan det blev nödvändigt att även byta bakväxel. Den eleganta lilla bakväxeln med guldmönster byttes alltså ut mot en billig variant som jag faktiskt hade liggande hemma (!). Att byta bakväxel är en ganska enkel historia och görs normalt genom att man med en enda bult fäster växeln i ramens växelöra. Dessvärre måste man i normalfallet också bryta kedjan då den måste träs igenom ett par trissor som är nödvändiga för växling och spänning. Har man en kedjebrytare hemma är detta ingen svår uppgift men det kan vara lite kladdigt då kedjan ofta är lite oljig och smutsig. Ännu enklare kan det förstås vara om kedjan är försedd med en s.k. ”felande länk”, en sorts länk som faktiskt kan öppnas och enkelt stängas igen utan verktyg.
Med kedjan på plats börjar så ett ibland ganska tidsödande justerande av vajerspänningen så att lägena på växelhandtaget, oftast märkta med siffrorna 1, 2 ….7 motsvarar kedjans förflyttning på bakre växeln. I sådana fall tänker man med en viss saknad på de gamla hävstängerena där man med känsla och hörsel bara sträckte eller släppte vajern så pass mycket att kedjan förflyttade sig mellan dreven och gick tyst och fint. Det kan alltså ta en viss tid att få lägena på rätt plats med moderna växelhandtag och när man väl fått det att fungera så brukar vajern ändra sig efter ett tag varför man man måste finjustera, något som oftast kan göras med justeringsskruven på bakväxeln.
För att nu avsluta den ”bakre” växelberättelsen kan jag berätta att det efter ett tag fungerade alldeles utmärkt och jag (jag har numera börjat betrakta cykeln som min!) njöt av att de sju lägena baktill snabbt och tyst gled in när jag manövrerade från styret. Här kunde historien om en lyckad cykelkonvertering tagit slut om det inte alltjämt var så att det gick ganska tungt i uppförsbackarna.
Byte av vevparti
Man skulle kunna säga att den 28-tandade kransen bak inte förmådde göra trampningen uppför så lätt som jag hoppats. Återstod alltså att rikta fokus mot de främre dreven, något som jag tidigare aldrig gett mig på. Dreven fram hade 50 respektive 40 kuggar. Jag skulle alltså behöva mindre drev fram, allra helst tre olika drev.
Originalvevparti från Shimano på Nishiki
Jag började leta på nätet för att informera mig. På eBay fanns en uppsjö av ”cranksets”, både nya och begagnade. Men var det verkligen nödvändigt att skicka efter ett vevparti från Kalifornien eller någon annnan stans i världen? Jag började att undersöka några olika cykelbutiker i min närhet, kanske kunde det bli billigare trots allt än att köpa på eBay. Dessvärre hade den cykelhandlare som begrep vad det var frågan om enbart svindyra märkesgrejor medan andra nog tyckte att det var lite extrema detaljer jag frågade efter.
Emellertid fanns det några olika vevpartier till överkomliga priser hos det företag som en gång i tiden specialiserat sig på att sälja bildelar på postorder till ”gubbar” runtom i landet; jag minns hur min far ”skrev efter” avgasrör, bromskivor och annat till sina SAAB- ar härifrån.
Först måste jag emellertid bekanta mig något med ett vevparti, eftersom jag tidigare aldrig ägnat mig åt någon sådan ”handpåläggning”. En pedalarmsavdragare måste man förstås ha. Jag hittade en sån för omkring sextio kronor i en annan av de lågprisbutiker som har ett nästintill obegränsat sortiment av olika verktyg (se bilden ovan).
Med det nya verktyget ”klädde jag av” cykeln kedjedrev och pedalarm; det var faktiskt lite spännande eftersom jag aldrig gjort något sådant tidigare. Uppmuntrad av framgångarna dristade jag mig till att lossa det tredelade vevpartiet på en mountainbike och pröva på nishikin.
Mountainbikens vevparti med dess minsta drev övertygade mig om att med en sådan uppsättning drev skulle jag äntligen få en cykel som gick lätt att trampa uppför. Dessvärre blev det samma problem här som med bakväxeln, nämligen att originalväxeln fram inte förmådde flytta kedjan över tre drev. Konsekvensen blev alltså att om jag ville ha tre drev fram skulle det bli nödvändigt att även byta framväxeln. Jag behövde alltså ett nytt tredelat vevparti som inte kostade skjortan och en ny framväxel.
För att nu göra en lång historia med massor av problem kortare köpte jag ett märkeslöst lågprisvevpart och en enkel Shimnoväxel hos den stora bilreservdelbutiken. Nu hade jag skaffat mig ett vevparti med ”chainrings” (dreven) 48-38-28, alltså något som i princip garanterade lätt uppförskörning.
Komplicerat främre växelbyte
Nu borde det i princip varit klart att montera, justera och sen köra. Det var bara det problemet att den nya framväxeln inte hade något inbyggt ”mothåll” för vajerhöljet som originalväxeln hade. Idag brukar cykelramarna ha ett sådant mothåll någonstans efter det att vajern lämnat styret varefter vajern går ”naken” i någon form av glidanordning. Detta saknades alltså på nishikins ram och därför gick det inte att enkelt montera, justera och sen köra. Nu är det ju inte något problem att begripa sig på hur detta fungerar och jag tänkte att detta måste jag väl kunna lösa genom att fixera vajerns hölje på något sätt.
Den som löste problemet åt mig var en vänlig cykeltekniker på Team Sportia. Det fanns inga standardprylar att köpa men omsider kom han på att det möjligen kunde gå att använda en sån där ihålig vajerjustering som brukar sitta på bromshandtagen och fästa den på lämplig plats på ramröret. Jag insåg direkt att detta var en genial idé. Jag fick den lilla nippeln utan att betala och införskaffade ett antal kraftiga slangklämmor i lämplig dimension på hemvägen från ett annat lågprisvaruhus. Nu var det bara att fästa ”mothållet”, justera in växlarna fram, skruva på pedaler och ge sig ut och provköra i traktens värsta uppförsbacke.
Jodå man blir alltjämt trött av att köra halvannankilometer rakt uppför men man blir inte avskräckt.
Tre dagars skidåkning kan kännas fullständigt tillräckligt numera. Fast några ytterligare dagar kan ju göra det hela lite mer avspänt d.v.s. man måste inte ut om det snöar och blåser. Å andra sidan kan man köra hårt under tre dagar oavsett väder (nästan).
Under årets skidåkning hann vi med såväl solsken som heldagssnöfall. Det kändes faktiskt lite kul att vara med om heldagssnö när vi berövats vintern den här gången i västra Sverige.
Det är förstås lite enfaldigt att lägga upp paddelfilmer på sig själv. Men vad jag vill argumentera för är att det inte är så svårt (men det kan ta den del tid) att producera lite filmsnuttar. Man behöver heller inte ladda upp på Youtube om man vill behålla kontrollen själv.
Det handlar en hel del om att klippa/ta bort, precis som i föreläsningar och presentationer. Paddelfilmen var ursprungligen 45 min eftersom kameran gick under paddelturen. Här har jag klippt ner till ca 5 min (och kanske är även detta för långt).
Man vill gärna ha lite ljud till sin film och detta är faktiskt det svåraste. Det finns en del naturliga ljud som kameran tar upp vid inspelningen men utöver detta vill man kanske ha något som skapar en stämning. Här kan man naturligtvis aldrig vara säker på att lyckas. Vad som är stämning för en kan vara störning för en annan. I vilket fall finns det åtskilligt att hämta på nätet. Här har jag hämtat från Freesound.
Videoeditorer finns det många av. Den som har tillgång via arbetet (eller privat) kan givetvis använda någon av de kommersiella editorer som finns. Själv använder jag Kdenlive som är helt gratis och som fungerar alldeles utmärkt för mig. Programmet kan mer än jag, om man så vill. Vill man lära sig mer, finns det massor av videor på Youtube där glada personer visar tips och tricks med Kdenlive.
När filmen väl är redigerad i editorn (Kdenlive) ska den renderas. Här kan det vara lite pyssel att välja en lämplig profil. Valen står här oftast mellan kvalitet, filstorlek och tid för själva processen. Har man inte den allra vassaste processorn (det har inte jag!) kan det ta en stund. Den filmen som finns här tog väl ungefär 15-17 min att rendera i denna upplösning med min dator. Man kan förstås göra det på kvällen och ställa in att datorn stänger av när det hela är klart.
Språkprofessorn IngerEnkvist skriver, naturligtvis fullständigt politiskt inkorrekt, när hon mot bakgrund av Steinbergs ”Beyond the Classroom” funderar över om skolresultat alltid måste bero på dåliga skolor. Steinberg konstaterar att asiatiska elever ofta lyckas bra i skolor där amerikanska barn misslyckas. Misstanken om att de asiatiska eleverna satsar mer på skolan är inte alltför avlägsen.
I den svenska skoldebatten är argument som riktar uppmärksamhet på de som faktiskt går i skolan d.v.s. eleverna nästintill obefintliga. Istället ägnar sig olika politiska schatteringar åt att puckla på varandra med motståndarnas misstag och otillräckliga åtgärder som tillhyggen, oftast nedkokat och förenklat till begreppen flum respektive katederundervisning. I båda fallen negligeras elevers (och föräldrars) roll, ansvar och engagemang nästintill totalt.
Steinberg, som undersökt 20 000 amerikanska gymnasieelever, finner att eleverna nästan inte bryr sig om att studera. Skolan har ingen verklig betydelse för dem; den är något man pliktskyldigast måste ”utsätta sig för” (mitt uttryck). Slutsatsen forskarna drar är att alla skolreformer har fokuserat på hur man skall förändra skolan, medan det väsentliga vore att förändra elevernas attityd.
Jag tycker nog att vi borde fundera något över varför det har blivit så här, för jag tycker nog att vi kan se liknande tendenser (ja, ganska tydligt, faktiskt!) i den svenska skolan.
Det finns visserligen redan en variant av den här boken under fliken ”Mina e-böcker” men jag har lagt till den text som följer nedan och en titel på förstasidan. I övrigt är bilderna desamma. Den nya boken har jag gett namnet Vid sjön.
Viaredssjön, i Sandared utanför Borås, där samtliga de här bilderna är tagna, antingen från vattnet eller från land, var det avgörande skälet till att hela familjen bosatte sig i Sandared för ungefär 35 år sedan. Eftersom både jag och min maka växt upp vid insjöar – hon i Småland och jag i Dalsland som båda är sjörika landskap – kunde vi svårligen tänka oss att flytta till ett ställe där det inte fanns en sjö, när vi som nyblivna föräldrar lämnade Göteborg där vi hade studerat.
Åren innan vårt första barn föddes ägnade vi åtskilligt med tid åt att paddla tillsammans i den den kanadensare vi skaffade under första hälften av 1970-talet. Med kanadensaren utforskade vi först sjön hemma i Dalsland och den fick senare även följa med på biltaket till Småland till min makas barndomssjö.
Eftersom vi hade en viss vana och utrustning för lägerliv efter ett antal fjällvandringar, gjorde vi också ett antal turer med övernattning bl.a. till de vackra Kornsjöarna på gränsen mellan Dalsland och Norge. Den tur som väl får betecknas som kronan på verket var en tolvdagarstur på Dalslands kanal uppe från värmländska gränsen och ner till Köpmannebro vid Vänern där vi passerade genom såväl slussar som den berömda Akvedukten med vår tungt lastade kanadensare.
När vi flyttade till Sandared, skulle vi förstås paddla i Viaredssjön. Så gjorde vi också men det var lite besvärligare med barn i kanoten. Inte så att vi tyckte det var speciellt farligt, men det är trots allt så att själva paddlandet är ”grejen” och därför blir det inte fullt lika roligt för den som bara ”åker med”.
När barnen – de blev snart två – blivit lite större, drog vi iväg med vår älskade Combi Camp och då fick förstås kandensaren följa med på taket. Det var m.a.o. ett ganska ”välutrustat” följde som drog iväg och vår kanadensare fick pröva vattnen i såväl Orsasjön som Siljan som Femunden i Norge.
Efter de här turerna blev den allt mer sällan använd. Visserligen använde barnen och deras kamrater kanadensaren sporadiskt men den rönte nog dessvärre samma öde som åtskilliga andra kanadensare; den blev liggande på tomten (övertäckt i alla fall) innan den upplevde ett visst uppsving genom att lånas ut till en annan barnfamilj.
Nu gör jag ett långt hopp där jag hoppar över en period av kamp med olika slags segeljollar, först en Triss, sedan en Optimist och slutligen en alldeles för svårseglad Laser, för att hamna ca sex år in på 2000-talet då kajakerna kom i fokus.
Det startade med en kurs vid Stocken på Orust, vilken, förutom en massa bra instruktioner, resulterade i inköp av två kajaker, en till mig och en till dottern (hon köpte sin själv). Den vuxna dottern som bodde i närheten paddlade gärna med sin gamle far i Viaredssjön, vilket förstås fick till följd att min stackars maka, dotterns mamma, fick stanna på land. Vi löste detta efter ett tag genom att skaffa ytterligare en kajak.
Även om alla alltjämt är intresserade av att paddla blir det framförallt jag själv som paddlar i Viaredssjön regelbundet. Dottern har flyttat till ”baksidan” som vi lite fördomsfullt säger (även om Stockholm är jättevackert med allt vatten) och hustrun skulle gärna vilja se lite andra vatten än Viaredssjön från sittbrunnen i sin kajak.
Själv är jag, vad man kanske skulle kunna kalla, ”stationär” och paddlar gärna i sjön hemma då jag mer betraktar paddlingen som en sorts motion – nästan som att ta en joggingtur – än ett sätt att se nya naturscenerier.
Nu blev det väldigt mycket paddling och det är klart att sjön har öppet vatten större delen av året så att man kan ”doppa paddeln”, men den som känner mig vet förstås att jag betraktar is, i synnerhet blankis som helt oöverträffat – skidspår kan möjligen mäta sig med detta. Uppväxt för länge sedan – ”barn på 50-talet” som jag brukar säga, så har jag alltjämt föreställningen att olika aktiviteter bör utövas i samklang med årstidsväxlingarna. Vilket öde att sitta inne i en idrottshall och genomlida en fotbollsturnering i mars när solen skiner, isen ligger spegelblank eller är skidspåren sträcker sig milsvitt genom vårvinterlandskapet! Jag klarade aldrig detta och den stackars hustrun, barnens mor, fick oftast genomlida dessa prövningar.
Bilderna
Bilderna är tagna vid eller ute på sjön under årets olika månader. Det är förstås påfallande många paddelbilder och det här året har det blivit ännu fler – som inte har kommit med här – när det har varit så vackert lövverk och så mycket solsken. Även om bilderna är tagna vid eller från samma sjö är variationsmöjligheterna i princip outtömliga då, årstider, ljus, väder och motiv nästan alltid ger möjlighet till variation. Bilderna är också tagna med avsikt att vara naturbilder och därför försöker jag alltid undvika den bebyggelse som ofta finns påfallande nära stranden vid Viaredssjön.
Alla bilder i den här boken publiceras under Creative Commonslicensen ”erkännande”, ”dela lika”, ”icke-kommersiell” För den som är obekant med detta innebär det följande: Du får använda mina bilder fritt på följande villkor: jag skall anges som upphovsman; om du använder bilderna i egen produktion måste du dela på samma villkor som jag gör här; du får inte använda bilderna för kommersiell verksamhet. Ta reda på mer om Creative Commons här: http://www.creativecommons.se/
