Det finns många sätt att beskriva en fjällvandring. Man kan t.ex. beskriva den som i handböckerna: ”Dag 1, lätt vandring från …”, man kan vilja skryta om den egna prestationen genom att säga ”vi gick 28 km på en dag … (gärna med tillägget i brännande sol alternativt hällande regn)” eller man vilja anlägga ett geologiskt perspektiv och beskriva hur den ena eller den andra dalen formats av inlandsisen. Jag tänker inte välja något av dessa alternativ utan mera slänga ur mig lite osorterat tankegods.
Erfarenheten
Viss erfarenhet av den fjällvandring man tänker utöva är alltid värdefull. För att uttrycka sig rakt på sak: det är ingen konst att fjällvandra och sova ute när vädret är bra. Regn, kyla och blåst gör det genast lite knepigare; då gäller det att göra ”rätt”. Detta kan man nog bara lära sig genom erfarenhet.
Det kan vara tryggt att veta att det faktiskt går att både sätta upp tält efter heldagsregn och att ta ner det efter en regnnatt och att det faktiskt är möjligt att både äta och sova varmt och torrt under sådana förhållanden. Men det är då man måste göra rätt och bibehålla lugnet. Det ska förstås erkännas att det inte är sådana förhållanden man önskar. När vi var ute den här gången, var det alltså ingen ”konst” då solen sken oavbrutet; inga regnkläder behövde ens packas upp.
Lägret
Att gå markerade leder erbjuder inga direkta orienteringsproblem. Istället kan det bli lite mer letande efter den perfekta tältplatsen. När kvällen närmar sig, blir blicken alltmer fokuserad på någotsånär jämna, vindskyddade platser med vattentillgång. Oftast hittar man en lämplig plats då ett fjälltält upptar en försvinnande liten yta, men det ska erkännas att man gärna blir lite noggrann här eftersom en god natts sömn bäddar för en bra tur nästa dag.
Ibland, när de klara fjällbäckarna lyser med sin frånvaro, får man lämna leden för någon lämplig lägerplats som man spanat ut på avstånd. Sålunda hände det sig att vi fick ta en liten avstickare från vår kurs vid ett tillfälle och bege oss ut bland stora stenblock som inlandsisen hade ”tappat” då vi såg att mindre sjöar dämts upp här och var.
Man tar ett riktmärke på den utvalda platsen för när man kommer ner bland stenblocken har helhetsbilden en tendens att försvinna, vilket vid ett tillfälle gjorde sig påmint på ett sätt som möjligen kan väcka ett visst löje. Vi återkommer till detta.
Maten
Höjdpunkten under en fjällvandringsdag brukar infinna sig när man har hittat den perfekta tältplatsen, slagit upp sitt tält och börjat med middagsbestyren. Under de år vi fjällvandrat har det blivit allt enklare att laga mat, idag behöver man inte ens diska efter huvudrätten då den äts direkt ur sin förpackning. Koka vatten, häll på, vänta en stund och ät. Nackdelarna är förstås att man gör ett visst ”ekologiskt avtryck” då det sannolikt krävts relativt avancerad teknologi att frambringa de – oftast mycket välsmakande – rätter som finns att tillgå för friluftsfolk. Läser man dessutom på innehållsförteckningen inser man att det krävts en hel del ”medikamenter” för att frambringa denna välsmakande produkt. Därtill gäller devisen ”smakar det så kostar det”; drygt 95 kr betalar man för sin portion. Men med tanke på att det är en s.k. ”sällansköpsprodukt”, spelar det kanske inte så stor roll.
Utrustningen
Det är inte enbart maten som gjort fjällvandrandet enklare sedan vi för första gången 1973 gav oss ut på Kungsleden mellan Abisko och Kebnekaise. Den största skillnaden är nog trots allt kläderna som är mycket lättare och mer funktionella idag. Då, för 40 år sedan, minns jag att min ryggsäck innehållande bomullskläder, stickad tröja, regn- och vindjacka, stormkök, sovsäck, tält och en hel del annat, vägde en bit över 20 kg. Idag kommer jag ner i ca 14 kg när vi delar på gemensamma förnödenheter, vilket även det är en viss börda att bära innan man vant sig.
En högst central roll i en fjällvandring spelar själva Tältet. Ett fjälltält är inte ett tält som du köper på vilket varuhus som helst för några hundralappar även om vi nog hade klarat oss bra med ett sådant tält den här gången, men det kan man aldrig veta i förväg!
Fjälltältet ska givetvis vara lätt att bära. Vårt nuvarande tremannatält väger drygt 2,5 kg. Det ska tåla hård vind även om man givetvis försöker hitta lä. Det ska ha gott om plats för packning och även matlagning om vädret vrenskas. Det får aldrig någonsin regna in! Även här gäller devisen ”smakar det så kostar det”. Ett Hilleberg Nallo 3 GT går idag på mer 8000 kr. Tur att jag köpte mitt för några år sedan!
Orienteringen
Vad var det då som möjligen kunde väcka ett visst löje? De flesta människor brukar nog vilja vara utom synhåll när det blir dags att nyttja den vita rullen och här går jag inte vidare in på detaljer när det gäller själva huvudärendet. Nu är det, som sagt, en sak att befinna sig högt och få överblick över terrängen och en helt annan att befinna sig diskret dold nere i bland stenblock. Därför, när mitt ärende var uträttat, verkade såväl stenblocken som de många små vattensamlingarna helt obekanta och den nyss upprättade lägerplatsen var spårlöst försvunnen.
Ett fjäll med snöfläck utgjorde givetvis riktmärke i stort men nu krävdes riktmärke i det lilla. Jag halvsprang från den ena stenblocket till den andra men ingenstans fanns vårt tält. Mycket pinsamt, faktiskt, då jag bara avlägsnat mig något hundratal meter från lägerplatsen.
Efter att ha irrat runt – säkert inte så länge som det kändes – bestämde jag mig för att ta den ca 10 min långa vandringen tillbaka upp till leden igen varifrån vi först hade sett den lilla sjön. Skamsen och orolig för att de andra skulle tro att det hänt mig något skyndade jag på stegen – barfota i tofflor – mot snöfläcken; då, plötsligt, vår lägerplats med tältet låg alldeles framför mig. ”Vi såg dig där du sprang omkring med dassrullen”, sa mina medvandrare, ”och vi kunde inte förstå vad du höll på med!”
Fötterna
De flesta av STF:s leder har numera underlättats för vandring genom att man spångat sumpiga områden och lagt broar av olika slag där man inte självklart tar sig torrskodd över. Trots detta kommer man då och då till ställen där det blir en sorts ”Go-No Go” när det gäller om man bör ta av sig om fötterna eller chansa på att komma över torrskodd.
För 40 år sedan när vi gick på Kungsleden var det gummistövlar som gällde. Idag ser man nästan ingen med gummistövlar, åtminstone inte på sommarvandring. Istället är det olika sorters läderkängor som gäller. Mina Lundhagskängor har ganska långa skaft. Är man beredd att få lite fukt på byxor och kanske även i kängorna i värsta fall, tar man sig i allmänhet torrskodd över utan att behöva ta av sig. Värre kan det då vara för medvandrarna som är utrustade med kängor från Meindl och Hanwag, visserligen mycket gedigna och bekväma kängor men avsevärt lägre i skaften. Slutligen det handlar kanske också om lite tur. Men det är alltid dumt att chansa för mycket; ”better to be safe than sorry”.
Retro
Vid starten av årets fjällvandring inträffade en liten episod som kan vara värd att nämna här. När vi parkerat vår bil på parkeringen och lastat ut våra packningar, satte vi oss i en närbelägen backe (med hjortron) och åt lite bröd med ost på tub. Under tiden som vi satt där kom en man med sin tonårige son efter avslutad vandring. De lastade av sin moderna utrustning bakom sin bil, en mäktig SUV som antagligen även den kunnat ta sig fram på fjället.
När gossen passerade vår utrustning, bakom vår helt vanliga bil, uppsnappade vi hans kommentar där vi urskilde ordet ”ramryggsäckar” och vi antog att det hade förekommit någon sorts diskussion i denna fråga i familjen. För den som inte har det längre perspektivet eller kanske aldrig ens ägnat ryggsäcksfrågan minsta uppmärksamhet, kan några korta kommentarer vara på sin plats.
Inför min första fjällvandring hade jag blivit stolt ägare av en begagnad Fjällräven Expedition, en enorm 80-literssäck med aluminiumram och lätt som en fjäder. Min, då ännu icke lagvigda, partner var stolt ägare av en splitter ny Lillräven, även detta en stor och rymlig säck, namnet till trots. Hennes Lillräven byttes senare till en större säck från Haglöfs med en mycket speciell ram i någon sorts plastmaterial. Vi går fortfarande med dessa säckar. Vår dotter som hade godheten att följa med gamlingarna vid årets vandring har emellertid en modernare variant av den ”mjuka” typ som nästan alla bär idag, en sådan säck som redan olastad väger flera kilo, som jag brukar säga när jag vill retas.
Att komma på fjället med en urblekt, urgammal ramryggsäck, kan väcka en viss uppmärksamhet och det har hänt att personer fått något nostalgiskt i blicken ungefär så som vissa kan reagera inför gamla veteranbilar eller andra antikviteter. Nu är det inte alls antikvärdet som gör att jag går med min gamla säck utan framförallt för att den är ”lätt som en fjäder”, bekväm och rymmer hela min utrustning. Jag tror inte att det kommer att bli aktuellt för mig mig att någonsin byta till ”mjukisryggsäck”. Snarare är jag lite stolt över att vandra med utrustning som varit med några år när jag möter vandrare med utrustning som ser ut att var ute på fjället för första (men förhoppningsvis inte sista) gången.
Djuren
Man ska ha lite tur om man ska få se vilda djur under en vanlig fjälltur på markerade leder, fast en gång har vi sett något så unikt som en hel järvfamilj. I augusti har fåglarna klarat av årets häckning och syns endast sparsamt. Något år har det emellertid varit ”lämmelår” och då formligen vimlar det av dessa små ilskna gnagare som till och med kan vara så framfusiga att de bajsar i ens kängor under natten. Goda chanser är det däremot att få se renar. De är kanske inte att betrakta som vilda djur men för oss som inte dagligen umgås med renar är det alltid en upplevelse att se dessa vackra djur i flock eller mor och kalv för sig när de liksom rinner fram genom terrängen. Kamerorna åker gärna fram för att fånga ren i motljus, ren i silhuett, ren i flock, ren i bete, ren nära tältet o.s.v. Under vår sista tältnatt hade vi förmånen att ha renarna bara några meter utanför vårt tält och vi kunde känna hur de skrapade i marken.
Tvättas
Det säger sig nästan självt att det en hel del svårare att tvätta sig i fjällen än hemma i duschen. Nu är det kanske så att vi duschar en hel del i onödan hemma i vår ”civiliserade” miljö; det lär bli mer bakterier på huden ju mer vi tvättar oss, hörde jag på tv! Under fjällvandring tvättar man sig förstås också men kanske mera bitvis eller hur man ska uttrycka det och det är nog så som man brukar säga om vitlöksdoften: ”om alla äter vitlök är det ingen som luktar vitlök”.
Det allra bästa är förstås om man kan slå läger vid en sjö eller en någotsånär djup fjällbäck för då kan man passa på – medan man ännu är varm och svettig – att nedsänka sin svettiga lekamen i ett kristallklart och iskallt vatten. Välbefinnandet efter ett sådant dopp överstiger med råge en vanlig varm dusch. Här måste man förstås erkänna att efter en dag i regn och kanske hård vind är driften att tvätta sig och än mindre bada ganska svag. Då kan det vara bra att veta att det alls inte är livsfarligt att hoppa över tvättningen någon dag. Får man bara borstat tänderna känns det, trots den svettiga, tröjan ganska bra.
Augusti är en bra månad, tycker vi. Myggen är inte särskilt besvärande och kanske är det så att vädret är lite stabilare även om det är vanskligt att förlita sig på det senare. Nätterna kan bli lite kyliga och vattentillgången kan vara mindre än tidigare på sommaren. Men med dunsovsäcken väl insvept i plastpåsar inuti ryggsäcken och med lite vattenplanering fungerar det alldeles utmärkt.
