Kategori: fritid

Kategorier
fritid natur

Vid Hyssnaleden

Inte långt hemifrån ligger Hyssna bokskog. Vi har tidigare varit där på våren; nu blev det en runda på hösten. Vädret var lite nyckfullt med omväxlande sol och mulet. Det enda regnet – ett kortvarigt sådant – kom förstås när vi satt oss för att ta en liten kafferast. Är man förberedd för olika sorters väder brukar det inte vålla några större problem om det kommer några regndroppar. Det blev i alla fall en härlig tur under några timmar.
[slickr-flickr search=”sets” set=”72157659907339170″ items=”28″ use_key=”y” type=”slideshow” captions=”off” responsive=”on”]

Fotnot:

1. Om man skulle vilja se bilderna i full storlek på en datorskärm, loggar man med fördel in på adressen: https://www.flickr.com/photos/lejon2008/albums/72157659907339170

2. Till utsiktsplatsen vid Liagärde är det några kilometer från bokskogen räknat; vi tog bilen dit och klättrade därefter upp på höjden.

Kategorier
fritid miljö natur sport

Oktobersol över vattnet

[slickr-flickr type="slideshow" tag="oktoberpaddling" captions="off"]

Kategorier
fritid miljö natur

Höstens färger

[slickr-flickr tag=”femman” type=”gallery”]

Kategorier
fritid musik

Hendrix

Den som har några år på nacken har haft möjligheten att se den oförliknelige Jimi Hendrix live. Händelsen blir än mer unik då man betänker att Hendrix avled på hösten samma år som den här konserten.  Jag minns mycket väl denna magiska kväll på Lisebergs stora scen. Vi hade skaffat biljetter (av enklare slag som jag minns det nu) och vi infann oss förstås i god tid.

Det gjorde emellertid inte kvällens huvudperson så det blev till att vänta någon timme, om jag minns rätt. Jag tror nästan att det snarare var regel än undan tag att de stora stjärnorna skulle komma försent på den tiden.

I alla fall så kom Jimi Hendrix omsider. Jag minns att han bad om ursäkt för förseningen och lovade att försöka gottgöra oss med musik. Jag kan lova att han gjorde detta!

[Show thumbnails]

Man hade inte så märkvärdig kamera på den tiden – en tysk Edixa – men jag hade ett litet billigt teleobjektiv så att jag kunde komma lite närmre; jag vill minnas att det var 135 mm. Eftersom vi hade ganska billiga biljetter stod vi på sidan av parketten och avståndet fram till scenen där vakter patrullerade ganska långt.

I ett obevakat ögonblick tog jag mig över avspärrningen in till parkettplatserna och nådde nästan ända fram till scenen med min kamera. Medan jag försökte hålla ett öga på vakterna, knäppte jag så många bilder jag någonsin kunde hinna innan jag i ögonvinkeln såg en vakt komma sättande. Lydigt återtog jag min plats vid sidan av parketten utan att något handgemäng behövde uppstå. Som tur var!

Det var svart/vit fotorgrafering som gällde och man skulle ha högkänslig film som man sedan pressade ytterligare i framkallningen. Blixt var förstås inte att tänka på på det avståndet. Desssutom tror jag inte att det var tillåtet att hålla på och blixtra ens om det hade varit möjligt.

Kategorier
fritid miljö natur

Geocaching

Min rumsgranne på jobbet som forskade om matematikdidaktik talade ofta engagerat om geocaching som en pedagogisk metod utan att jag egentligen förstod mig på vad det handlade om. När min hustru och dotter för en tid sedan blev ”engagerade” i geocaching, blev jag mer eller mindre tvungen att försöka förstå mig på detta.[slickr-flickr type=”slideshow” size=”m640″ tag=”mollaryd” captions=”off” responsive=”on”]

För den som helt oinvigd kan man förklara det som en sorts skattjakt med hjälp av GPS. Intresserade personer går med i en sorts ”community” och får tillgång till en enorm mängd gömda saker – över hela världen! – som kan spåras upp med hjälp av gps-koordinater. Det är viktigt att tillägga att det är själva letandet och loggandet av cacher som är det viktiga. Det liknar därför i någon mening den gamla leken ”Gömma nyckel” som vi lekte när jag var barn; det är alltså ingen annan belöning än att finna det man letar efter. Antagligen uppstår dock någon sorts informell jämförelse där man tävlar om att hitta så många cacher som möjligt.

Min roll i det hela, förutom att följa med och fotografera ”gräs och barr och gammelt bôs” som jag brukar säga, är ”mugglarens”. Mugglare är såna som inte deltar utan råkar hitta cacher, ibland för att sabba, men i mitt fall som hjälpreda att hitta när de initierade geocacharna med hjälp av gps-en har ringat in ett område där cachen måste finnas.

Den som då inte är upptagen av att med hjälp av gps-en röra sig ett antal meter i den ena eller andra riktningen kan då ofta se sig om i terrängen efter rimliga gömställen och – ibland effektivare – hitta det som söks.

Förutom att geocacharna verkar bli väldigt engagerade i själva letandet efter allt fler cacher blir det också ett sätt att komma ut och besöka platser som man antagligen inte skulle besökt annars. Detta gäller även medföljande mugglare.

I det fantastiska ”höstsommarvädret” besökte vi Mollaryd, ett ställe som man möjligen kan ha hört sägas om man åker tåget från Borås till Herrljunga på väg till Stockholm eller nåt sånt. I Mollaryd finns ett naturreservat med bokskog och en vacker vandringsled. Att jag idag besökt denna får nog helt tillskrivas geocachningen även om jag bara tittat på och knäppt lite bilder i det vackra vädret.

Kategorier
fritid miljö natur

Skogen

En liten stund i skogen i härligt höstväder lockade till fotografering av helt vanliga löv, blad, kottar och mossor. Dessvärre distraherades vi (svårligen) av de obehagliga älgflugorna (älglus, hjortfluga) som vi såg komma flygande och landa på våra jackor.
[slickr-flickr tag=”skogen” type=”gallery” sort=”description” direction=”ascending” flickr_link=”on”]Den som har haft ärende till skogen har säkert vid något tillfälle upptäckt att något kryper omkring  på kroppen eller ännu värre i håret när man sitter och äter eller liknande. Så här skriver Wikipedia:

Älgflugan är svår att bli kvitt när den väl landat eftersom den är både flat, tjockhudad och försedd med rejäla klor på sina fötter som den kan hålla sig fast med. Den kilar snabbt in under kläderna/pälsen och gömmer sig, och den är nästan omöjlig att slå ihjäl med handen. Bäst är att klämma ihjäl den eller nypa huvudet av den. Hamnar den i håret kan det krävas en kam för att få bort den.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84lgfluga

Bilden: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Lipoptena_cervi_1.jpg

Lipoptena cervi 1

Kategorier
fritid hantverk

Bro

En liten cykeltur på eftermiddagen tog oss till denna vackra bro. Visst är det en imponerande konst att kunna göra valv i enbart natursten, valv som håller genom åren. Numera är bron avstängd för trafik men det går utmärkt att promenera över den (klicka på bilderna).

[slickr-flickr tag=”horsvad” text=”Bro” items=”7″ type=”gallery”]

Ljuset är lite svårt med stor skillnad mellan skugga och ljus och man kan behöva ta flera bilder med olika mätpunkter. Lite vatten som ser ut som sockervadd gör man med lång exponeringstid och det är ju ett gammalt känt förfarande.

Ibland tänker jag att det faktiskt blir svårare att fotografera ju fler möjligheter man har att ställa in mätområde och fokuseringsområde än om man bara tar mobilen och ”bränner av” en bild (fast även mobilkameran har en hel del inställningsmöjligheter ifall man är intresserad).

De här bilderna på bron ville jag använda för att testa en – för mig – ny gallerifunktion i min WordPressinstallation. Ibland kan det vara intressant att ha ett galleri eller ett bildspel som liksom ackompanjerar texten. Det tillägg till WordPress som jag använt här är Slickr-Flickr som gör att jag kan skapa ett galleri med bilder från en extern webbplats istället för den plats där min blogg är installerad. I det här fallet använder jag bilder från min ”photostream” på Flickr där man kan ladda upp så mycket som 1 TB. Jag behöver alltså inte ta av utrymmet på mitt webbhotell som är betydligt mindre.

Kategorier
fritid hem informationsteknologi

Se din hårddisk

Ibland tycker man att man är riktigt duktig och om en stund ska jag förklara detta.

Death of a Hard Drive by Chris Bannister, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  Chris Bannister 

 

 

Jag är sedan många år tillbaka en övertygad Linuxanvändare på min dator av en rad olika skäl: det är gratis, det är snabbt, det är liten risk för virus och det finns hur många program som helst att hämta hem från säkra platser s.k. repositories.

Nu är det emellertid så att det kan vara praktiskt att även ha en Windowsinstallation på sin dator eftersom Windows trots allt bök är det mest använda operativsystemet och att tillverkare av mjukvara och kringutrustning dessvärre anpassar sina grejer till Windows. Sammanfattningsvis är det alltså ibland bekvämt att ha Windows att tillgå; det är alltså inte så att det är bättre på något vis.

Windows har ganska nyligen lanserat version 10 av sitt operativsystem. Det kom ganska snabbt efter version 8 som jag inte tror att någon var särskilt förtjust i. På min stationära dator som jag köpte för några år sedan hade jag tillsammans med min Linuxinstallation en Windows 7-version. Förutom att Windows alltid hållit på med eviga uppdateringar vid olämpliga tillfällen, eftersom det startas högst någon gång per vecka, har det fungerat för det jag velat göra; det har främst varit en tjurig skanner från Epson som vägrat fungera i Linux som krävt windowsstart.

För ett litet tag sedan började det dyka upp lite ”fönsterrutor” nere till höger på skärmen och det visade sig att jag skulle få uppdatera min Windows 7-version till version 10 utan kostnad. Jag väntade länge med detta då jag vet att det alltid händer saker när man uppdaterar eller uppgraderar.

I alla fall klickade jag på uppdateringen häromdagen och så satte det igång. Efter många timmar var det så klart och även om det mesta så likadant ut som tidigare uppstod genast problem. Den tjuriga skannern fungerade nu inte heller i Windows och plötsligt var mitt virusprogram från Norton borta; min ”testversion” hade upphört informerades jag om trots att jag har flera månader kvar på min prenumeration. Nåja detta löste sig efter timmar av pysslande och hämtande av nya drivrutiner, men det var egentligen inte detta jag skulle berätta om.

Jag kör alltså en s.k. ”dual-boot” på min dator, vilket innebär att jag kan starta min Linux Mintinstallation eller, om jag så vill, min Windowsinstallation. Linux är mera generöst och det mesta (utom skannern då) brukar fungera bara man sätter i usb-sladden. Dessutom kan jag se min Windowspartition och alla filer där från Linux. Däremot kan inte Windows se mina filer i Linux (bra tycker jag!).

Nu var det emellertid så att efter uppgraderingen till Windows 10 hade det här lömska operativsystemet varit inne och rört även i min Linuxpartition. Ingen av hårddiskarna gick att montera. Visserligen fungerade allt var för sig men jag kunde inte ”kika in” i Windows när jag körde Linux och så vill jag inte ha det. När jag klickade på hårddisksymbolerna – som var fullt synliga – men inte läsbara, kom det kryptiska (inte så märkvärdiga för den som kan) meddelanden om att disken var ”unsafe” eller att det var ”unclean files” och att båda diskarna var i hibernerat läge d.v.s de ”låtsas” sova men ligger liksom på lur med alla information i behåll så att de kan starta snabbt.

För att nu komma till saken lyckades jag leta upp att när man stänger av det nyare Windows 10 så stänger man egentligen inte av på riktigt utan man sparar massa information så att systemet ska starta snabbt igen. Jag kopierade en del av meddelandet som talade om problemet och sökte på nätet. Slutligen hittde jag ett forum där jag fick reda på detta om hiberneringen och snabbstarten. Så här stod det:

For windows 10, I figured out how to turn off the fast startup. Did one screencast to solve that. Go to Control Panel > Hardware and Sound > Power Options > System Settings Then click on ’Change Settings that are currently unavailable’ and remove tick from ’Turn on fast startup’. Source : blog.shahariaazam.com/fast-startup-turn-on-or-off-in-windows-10

För säkerhets skull gjorde jag även följande:

If you still aren’t able to mount without getting errors, you may need to turn off hibernation completely. Open an elevated Command Prompt (right click on the shortcut, click on “Run as Administrator”), and input:
powercfg /h off

Efter detta fungerade hårddiskarna som vanligt igen! Lite dumt förstås att jag gjorde två åtgärder eftersom jag inte vet om de fungerade var för sig eller om det var kombinationen.

Jag kan inte så mycket om sånt här, men om man har lite tid brukar man kunna reda ut både det ena och det andra. Kanske inget som har livsavgörande betydelse men man känner sig lite bättre efteråt, onekligen. Datorproblem gnager på något sätt.

Kategorier
fritid miljö natur skola

Nerifrån – att se det som inte finns

[Show thumbnails]

Det är inte svårt att förstå att man blir inspirerad att fotografera antingen när man kommer till nya platser och/eller ser motiv som verkligen inspirerar (”semesterbilder”) oavsett om man rör sig i urban miljö med intressant arkitektur eller om man ger sig ut påfallande vacker natur t.ex. fjälltrakter.

När man däremot rör sig i sin vardagsmiljö, känns det inte alltid lika inspirerande att ta med kameran och man tänker kanske att ”här finns inget att fotografera” eller så har man redan tagit alla bilder man kunnat komma på.

Jag tänker nog ofta så också, även om jag gärna plockar med mig kamera (ofta bara mobilkameran) ut i kajaken, för det är ju faktiskt så att även om man paddlar i samma sjö, så varierar alltid ljuset. Dessutom finns i praktiken obegränsade möjligheter att rikta kameran mot något den inte riktats mot tidigare.

Nu är det nog inte så att motiven ”finns” därute. Jag vill minnas att en konstnär sa i ett tv-program för många år sedan att han kände sig mer som en upptäckare än en avbildare; jag minns att detta gjorde intryck på mig.

Ett annat exempel, som jag drar mig till minnes, kommer från min tid som lärare för barn och ungdomar. Ofta yttrade eleverna kommentaren: ”Det finns inget att skriva om!” när det handlade om att skriva något som inte direkt var faktabaserat. Jag brukade alltid svara då att det inte finns några färdiga berättelser därute utan man måste själv skapa dessa. Ibland tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga dem.

Jag tror att det är ungefär på samma sätt med fotograferandet; det ”finns” inga motiv som ligger och väntar på att bli fotograferade utan man måste se, skapa eller leta upp dessa och detta kräver att man faktiskt engagerar sig i denna verksamhet.

Idag när jag gick ut mellan regnskurarna tog jag med mig kameran utan någon särskild tanke på att fotografera ”något”. Regnskurar och solglimtar avlöste varandra, när jag gick på kända stigar där jag gått ett otal gånger tidigare och där jag sett varenda barr, buske och träd. Inte särskilt upphetsande för fotografering, alltså.

Så satte jag mig ned på huk och tittade på lite våta blåbärsblad, vinklade skärmen och ställde kameran på makroläge. Plötsligt fick jag en idé om att jag skulle leta motiv från ett lågt perspektiv, nerifrån. Nu kom också motivationen och jag knäppte massor med bilder på till synes helt vanliga och kända motiv men ur en annan vinkel. Här ”fanns” hur många motiv som helst!

Jag höll på så här under kanske en knapp timme men så ebbade motivationen ut och det slog mig att utan motivation ser man heller inget. Nu ”fanns” det inte längre något att fotografera; allt var bara vanligt och tråkigt.

Här skulle jag kanske kunnat prestera en sorts analyserande slutsats men jag tror att det riskerar att bli lite för pretentiöst och därför avstår jag och låter var och en tänka vidare själv.

Kategorier
fritid politik samhälle

Sånt här intresserar mig!

Aircraft wing by Tambako the Jaguar, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Tambako the Jaguar 

 

Jag läser en liten artikel om en person som varit i Athen. När flyget lyfter ser han i startbanan försvinna i monitorn framför sig. När planet är i luften visar monitorn grekisk bebyggelse; snart ser han bara torrt land i monitorn. Tittar han däremot ut ser han ett blånande, vackert hav som aldrig slutar.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på?

Från hotellrummets balkong har han utsikt över Parthenon på Akropolis och en annan vy vetter mot Syntagma. Vid ett tillfälle meddelades (i tv eller radio, antagligen) att det regnar över ”staden”. Men över Akropolis sken solen.

Vilken bild av verkligheten bör man lita på? (I det här fallet sannolikt båda).

I Athen finner han otaliga restauranger som är fyllda av greker som äter, dricker, röker och umgås. Dessutom kan de betala för sig. På hotellets tv visar man att Grekland håller på att svälta och törsta ihjäl eftersom man inte har pengar att köpa varor för.

Var jag inte i Grekland? frågar sig skribenten.

Överallt såg han kött- och grönsaksbutiker med ett överflöd som han aldrig sett i Sverige (oavsett regering).

Konklusion: Saker händer parallellt och två personer kan mycket väl avge helt olika vittnesmål om skeendet.

(Efter en text av Vladimir Orlovsky i Landets Fria, 9 sep 2015).

Jag inser nog att det kan finnas en hel del att diskutera här. Det är obestridligt så att det kan förekomma olika versioner av ”samma” företeelser. Men det är naturligtvis också så att det som en person iakttar inte med nödvändighet speglar ett större skeende; en av mina lärare kallade såna här slutsatser för ”rapsodisk evidens” d.v.s. att det finns en viss risk med att dra generella slutsatser från sådant man råkat se.

En mycket intressant fråga uppkommer emellertid om eller när någon har ett intresse av att man ser saker på ett visst sätt; att det skapas en ”berättelse” som man brukar säga. Den kände statistikprofessorn Hans Rosling brukar framhålla att det finns en sorts eländesberättelse om Afrika som vi vägrar att släppa. I vår närhet har vi förstås våra politiker som försöker skapa ”berättelser” såväl inrikes- som utrikespolitiskt i avsikt att övertyga oss om nödvändigheten av än det ena än det andra.

Var lämnar detta oss själva? Om jag ska vara riktigt ärlig, tror jag faktiskt att vi väljer den berättelse som vi ”tycker om” snarare än att i varje läge analysera fakta och ta ställning utifrån dessa. I princip, tror jag, att det omöjligt att helt ”kill one’s darlings”; vi behöver bara gå till våra politiska uppfattningar där vi tycker om eller avvisar vissa åtgärder därför att vi helt enkelt vill att det ska vara på ett visst sätt därför att det stämmer med våra grundvärderingar om hur samhället borde organiseras. Det åsiktsbombardemang som proffspolitikerna öser över oss i avsikt att skapa en ”berättelse” har i de flesta fall ganska lite med fakta att göra.

Det lilla självständiga tänkande som vi trots allt kan åstadkomma, tror jag, måste komma från en medvetenhet om att det faktiskt är på det vis som jag skissar ovan och att man därför måste försöka att ta del av så många olika informationskällor som möjligt.

Om man nu vill detta.