Kategori: forskning

Kategorier
education forskning informationsteknologi klass skola utbildning

Jag blev aldrig professor

4805732091_d6b9583633_mNär jag gick i folkskolan hade vi ibland en vikarierande kyrkoherde som lärare och han brukade kalla mig ”professorn”, lite oklart varför, men kanske berodde  det på att jag var ”duktig i skolan” som det hette på den tiden och att han upplevde en viss frändskap eftersom min mamma – föreståndare för skolbespisningen – i sin ungdom hade varit hushållerska i prästgården. Kanske satte kyrkoherden ”griller” i mammas huvud eftersom hon senare mer eller mindre tvingade mig in på den studiebana som slutade med en doktorsexamen sent i livet.

Alla som har minsta kännedom om ”akademin” vet att doktorsexamen är det allra nedersta steget på en akademisk karriär, ett steg som ganska snart bör ersättas av docentsteget så att man omsider kan kravla sig upp till professorsplattformen. Sen kommer man inte längre rent formellt även om de som står däruppe förstås vet att det är en väldig skillnad mellan att vara professor i högstatusdiscipliner jämfört med de med lägre status. Bland s.k. ”vanligt folk”, som inte känner till de akademiska hierarkierna, är man förstås rätt och slätt professor med allt vad detta innebär.

Men vad var det som gjorde att jag själv inte ”blev nåt”?
Jag är förstås öppen för alternativet att disputationen var den övre gränsen för min förmåga och att jag faktiskt inte ”dög till” att bli professor. Men eftersom jag inte försökt och misslyckats, får jag ju aldrig veta om jag skulle kunnat ta de där ytterligare stegen och slutligen motsvarat kyrkoherdens benämning. Istället får jag spekulera i ett antal skäl och undanflykter och då kan jag säkert tänka mig en och annan tidigare kollega runka sitt huvud och tänka ”surt sa räven”.

Ett skäl till att jag blev kvar på nedre trappsteget är nog att jag var rätt gammal när jag kravlade mig upp på doktorssteget. En gång när jag jobbade i ett projekt på Chalmers, fnös den betydligt yngre fysikprofessorn och sa: ”Det är väl ingen idé att disputera efter 30!” Jag var nog en bit över 50 då.

Ett bättre skäl skulle kunna vara att jag hade undervisat i mer än 20 år när jag började den forskarutbildning som jag bedrev parallellt med undervisning för blivande lärare och dessutom deltog i flera andra intressanta utvecklingsprojekt. Jag jobbade alltså heltid under hela min forskarutbildning som därför tog bortåt tio år istället för de fyra år som man numera bör rusa genom forskarutbildningen på. Egentligen tycker jag att en utbildningsbana som min är mer givande än att hasta igenom forskarutbildningen även om det senare givetvis är bättre från karriärsynpunkt.

Kanske är också min arbetarklassbakgrund ett skäl till att jag blev kvar på nedersta steget. Efter att ha förvaltat mina föräldrars ambition om att ”han ska få det bättre än vi” genom att ha avlagt doktorsexamen, fanns inte längre någon direkt drivkraft att anpassa sig till de villkor som gäller för avancemang.

Forskningsvärlden – som jag uppfattar den – drivs av en agenda där man bildligt ska stå ”med mössan i hand” hos de mäktiga tidskriftsförlagen och konkurrera om att få sina skrivarmödor publicerade. Institutioner med många publicerande forskare kan sedan rankas som excellenta forskningsmiljöer och kan som följd därav komma i åtnjutande av kraftigt förstärkta resurser. Sannolikt vaskas på det här sättet fram ett och annat guldkorn men man löper förstås också en risk att bländas av en sorts ”macciariniglans”

Detta var nog inget för den gamle läraren; jakten på den sortens publicering passade mig helt enkelt inte. Det är absolut inte så att jag tycker illa om att skriva. Jag tycker tvärtom att jag har god hand med skriftspråket både på svenska och engelska (som man ju ska skriva på i akademin numera). Dessvärre har jag svårt för den akademiska publiceringen där man både underdånigt ska knacka på hos förlagen och dessutom beskriva sina resultat i en sorts ogenomträngligt språkligt moras som mera är till för att markera revir och stänga ute än att klarlägga de vetenskapliga landvinningar man till äventyrs gjort (jfr fotnot längst ner).

Jag tror kanske att graden av språkligt moras kan variera mellan olika kunskapsområden; svårt att säga var det är mest ogenomträngligt. Här drar jag mig till minnes en anekdot från min forskarutbildning där vi deltagare klagade över att vi inte begrep vad som stod i den avhandling vi hade i uppgift att läsa. Vår lärare, tillika författare till avhandlingen, förklarade sig med att syftet med avhandlingen ju var att demonstrera vad man kan. Personen är numera en av de mera nationellt kända professorerna inom pedagogiskt arbete så uppenbarligen var den sortens kunskapsdemonstration framgångsrikt inom detta kunskapsområde.

Efter många år i akademin är jag naturligtvis inte oskyldig till att föra denna tradition vidare då jag har handlett åtskilliga studenter som med vördnad och bävan har närmat sig ”mallen” som de säger. Själv har jag orerat om att ”syfte, problem och metod måste logiskt hänga ihop” eller något i den stilen. Självklart inser jag att här måste finnas en viss logik men jag menar att viktigast borde ju vara att fokusera på något relevant och framförallt att säga något av relevans för det kommande yrket snarare än att visa förtrogenhet med ”mallen”.

För mig fanns ytterligare ett skäl att stanna av, nämligen den övriga familjen. Har man siktet inställt på en framtida karriär, måste man prioritera. Har man småbarn föreställer jag mig att det i princip är omöjligt att inte låta barnen komma i kläm såvida man inte har full marktjänst därhemma. Men även utan småbarn utgör upptagenheten av en karriär så pass stora påfrestningar på ett förhållande att man kan ställa sig frågan om vad som är viktigast, karriären eller förhållandet. Fast det är klart att även detta har med ålder att göra. I yngre år kan man säkert tänka att det blir bättre sen; i högre ålder blir ju inte ”sen” lika självklart.

Understundom frestas även den som slagit sig till ro på nedersta steget av nya lockelser även om dessa inte ger några löften om framtida framgångar. I mitt fall utgjordes lockelserna av att möta nya elevkategorier; jag fick möta historiker, kirurger, sköterskor, musiker,arkeologer m.fl. där mina undervisningserfarenheter kom till nytta. Därtill fick jag också möjlighet att leda flera av dessa lärar- och forskarkategorier in på ett för dem jungfruligt område, nämligen det nätbaserade lärandet. Nu kändes det riktigt kreativt och stimulerande där nere på trappsteget trots allt, även om alla inom akademin vet att det är lönlöst att ”harva på” med undervisning om man vill ”bli nåt”. Trots allt vackert tal om ”kompletta akademiska miljöer” och vikten av undervisning, är det publiceringarna och citeringarna som räknas, hårda data som kan omsättas i karriärsteg.

Sålunda fann jag en nisch på mitt trappsteg och jag måste bekänna att det kändes mycket sorgligt att pensioneras utan indikation på begynnande senilitet, åtminstone såvitt jag själv kan bedöma. Vem kunde nu ha bruk av mer än 40 års pedagogisk erfarenhet?

Jo,helt nyligen har jag ”konsultat” lite på en folkhögskola. Det är en intressant miljö där man verkligen behöver tänka till innan man slänger sig med invanda termer som exempelvis ”appropriering”, ”mediering” eller affordanser” eftersom ingen nickar samförstånd eller försöker se ut som om man begriper. Här bländas man inte så lätt av den akademiska diskursen och man blir därför tvungen att finna andra sätt att uttrycka sig. Detta leder – paradoxalt nog – till att innehållet i det man säger blir en hel del mer konkret och begripligt än då man förutsätter kännedom om en viss diskurs.

En spännande och nyttig utmaning faktiskt!

Bildlänk: ”Raphael’s ”School of Athens”” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Bart Hanlon 

Fotnot: En intressant och underhållande samling av granskade och publicerade språkliga egenheter finns här: https://twitter.com/real_peerreview

Kategorier
dokumentär ekonomi forskning politik samhälle skola

”Kom och köp konserverad gröt!”

 

Konserverad gröt
Konserverad gröt By Jacob Lundberg (Own work) [Public domain], via Wikimedia Commons
När jag idag hörde ett program från Vetandets värld i P1 med den intressanta titeln Psykobabblarna, kom jag att tänka på en slagdänga som sjöngs i radio under min barndom: ”Allting går att sälja med mördande reklam – kom och köp konserverad gröt!”. Jag letade på Wikipedia efter författaren (Ulf Peder Olrog) och fann jag följande intressanta ordalydelse om uppmaningen i visans titel: ”… något man säger om försäljare med välsmort munläder eller i allmänhet bondfångare och andra skrupellösa marknadsförare som säljer skräp.” (https://sv.wikipedia.org/wiki/Konserverad_gr%C3%B6t). Jag ”gick igång” på det här programmet därför att jag tyckte att det hade beröringspunkter med något från min tid som lärare i det allmänna skolväsendet. Låt mig återkomma till detta lite senare i texten.

Programmet Psykobabblarna handlade just om ett dyrbart kursupplägg i Kommunikologi. Av programmet framgår att kommuner och fackföreningar har lagt ut miljontals kronor på att skicka deltagare till detta kursupplägg. Journalisterna som gjort programmet har vänt sig till olika forskare inom neurovetenskaperna och det gemensamma svaret blir att kommunikologi i allt väsentligt bygger på neuromyter d.v.s. man har lyckats sälja in något som för lekmän verkar tydligt och okomplicerat. En annan sådan myt som nämns i programmet är den starka föreställningen om de olika hjärnhalvornas respektive funktioner (kreativ resp. logisk). För egen del vill jag gärna också lägga föreställningen om tydliga lärstilar på skräphögen av myter.

När man ställer företrädarna för kommunikologin inför argument som att det inte finns något som helst vetenskapligt stöd för de metoder och förment teoretiska grunder som kurserna bygger på, försvarar de sig  med att det handlar om ett helt nytt paradigm, ett paradigmskifte. Detta i sin tur gör att den etablerade vetenskapen – vilken anses sitta fast i ett gammalt paradigm – inte kan vare sig granska eller förstå kommunikologins grunder och resultat. Ur ett normalvetenskapligt synsätt är nog kommunikologin dessvärre ett exempel på omedveten inkompetens d.v.s. att man inte begriper att man inte begriper snarare än något revolutionerande nytt. Kanske består kommunikologernas paradigmskifte i att man ska handla på intuition och magkänsla snarare än utifrån analys och eftertanke. I så fall tror jag att vi har anledning att vara lite tveksamma.

De ansvariga som har beslutat om inköp av dessa kurser – Unionen har spenderat miljoner – försvarar sig med att de ”upplever” att det gett resultat. Bland de chefer som i stort antal skickats på internat i Norge är dock ”upplevelserna” blandade och ett övervägande intryck är att det varit tramsiga övningar och slöseri med tid.

Man kan läsa om och lyssna på programmet i sin helhet här:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/661962?programid=412 (Det finns en del två också som sänds nästa dag).

Som lärare i skolan var man också utsatt för diverse ”fortbildningar” under s.k. studiedagar. Tidigt under min lärarbana – i början av 70-talet – var det ofta innehåll som man tyckte var värdefullt. Under de senare åren blev innehållet mer av typen ”sådant som gäller nu” och då blev det snarare något som trycktes på personalen uppifrån än vad som kunde gett en stimulans och tillskott i den dagliga verksamheten. Om man vill uttrycka sig lite rakt på sak, skulle man kunna säga att skolan generellt (läs: de som är satta att leda skolverksamheten) alltid varit snabba att ”slicka i sig” olika trender, läror och program för än det ena än det andra medan personalgrupperna snällt sprattlat i sina marionettrådar som jag skrivit om i ett annat inlägg https://www.alejon.se/2013/12/30/skola-som-marionettspel/

Jag kan dock inte helt befria mig från en känsla av att det trots allt är lite synd om dessa beslutsfattare som köper in kurser av den är typen. I ett marknadskapitalistiskt samhälle som vårt är det naturligtvis möjligt att sälja snart sagt nästan vad som helst med ”mördande reklam”. Försäljningsmetoderna är säkert både förföriska och förledande och vilken tjänstman har kunskap nog att stå emot reklamens övertygande argument om att kommunikologi är något värdefullt för personalen både som uppmuntran och effektivisering.

Kategorier
education forskning politik samhälle skola

Lärandets mått?

Stor linjal by pedagogskanenordvast, on Flickr
Stor linjal (CC BY-SA 2.0) by  pedagogskanenordvast 

 

Jag läste för ett tag sedan att ”legitimerade lärare” förväntas skriva under ”olegitimerade” lärares betyg eftersom det är ett krav att betyg sätts av lärare med legitimation. Den rektor eller beslutsfattare som ber personer som inte inte varit deltaktiga i undervisningen att skriva under ett betyg så att det blir formellt riktigt visar därmed upp en – dessvärre vanlig – föreställning om bedömning av någons lärande förutom att man sätter de legitimerade lärarna i en svår sits såväl etiskt som tidsmässigt. Jag avser emellertid inte att gå in på dessa etiska dilemman här utan jag vill istället fokusera på vilka (van-) föreställningar man vanligtvis knyter till betyg som ett tillförlitligt mått på lärande.

Mätningar av olika slag har fått en mycket central plats inom utbildning; det är detta som numera går under namnet ”new public management” d.v.s. en tro på att man genom att mäta ett otal olika variabler kan uttala sig om en verksamhets utfall.

Visserligen fick vi även långt tidigare – på min tid – betyg men numera används dessa mätningar inte enbart för att sålla bland lärjungarna utan mer som ett mått på utbildningens kvalitet så att lärosäten kan jämföras, konkurrera och utnämnas till goda (eller dåliga). Utfall av åtgärder – satsningar som det brukar heta – mäts på olika sätt och mer eller mindre långtgående slutsatser dras utifrån dessa.

Att kvantifiera d.v.s. att sätta siffervärden på något är både praktiskt och värdefullt när det gäller sånt som faktiskt kan räknas, vägas eller mätas. Nu är det emellertid så att kvantitativa mått har något förföriskt över sig då var och en med egna ögon tycker sig kunna se om något är bättre eller sämre uttryckt med ett mätetal och därför frestas mången beslutsfattare att lita till mätningar även av sådant som inte lättvindigt borde kvantifieras.

Vi invaggas då inte enbart i en falsk säkerhet om att vi har fått veta något av vikt utan vi får också en föreställning om att själva kunskapen faktiskt är kvantifierbar, alltså att man liksom ”tar in” vissa mängder av något som sedan kan mätas så som beskrivts ovan.

De må vara så att det finns en försvinnande liten del av kunnandet som har denna kvantitativa karaktär; kanske om man ska lära sig listor utantill? Sådan kunskap måste dock betecknas som mycket snäv och av begränsat värde. Istället krävs att man förstår något, kan se sammanhang och till och med att man kan analysera och värdera, oftast tillsammans med andra och genom att ta i bruk olika resurser. Då blir det inte lika lätt att kvantifiera. Den intressantaste frågan är dock hur man faktiskt lär sig sådant som inte självklart låter sig kvantiferas.

Lärande är först och främst något som pågår och inte något man i efterhand mäter med olika mått. Allt lärande förutsätter deltagande, närvaro och en förtrogenhet med de resurser finns tillgängliga. Nu tror jag inte att gemene man betraktar lärande på det här sättet utan det är nog snarare så att man tänker sig att det handlar om vissa ”bitar” som ska ”in” i huvudet. En sådan föreställning blir väldigt tydligt när föräldrar ber om en vecka ledigt från skolan för sitt barn och lovar att ”läsa in” det man gör i skolan under den aktuella perioden. Det är klart att eleven kan läsa ett antal anvisade sidor, räkna lite uppgifter i matematik (om orken finns efter en dag på stranden eller skidbacken) men det är ju inte detta som är lärande. Den som inte deltar i det pågående lärandet tillsammans med andra får ett begränsat lärande (av typen rabbla listor).

Detta innebär naturligtvis inte att det är omöjligt att aktivt lära sig något på egen hand – om det är något man verkligen vill kunna – genom att läsa, ta del av en instruktionsvideo eller att träna en färdighet på ett instrument etc. Men det är ju knappast av den anledningen man ville ha ledigt från skolan.

Genom att lärande är något man deltar i och något som pågår kontinuerligt blir det också omöjligt för de lärare som inte medverkat i detta lärande att skriva under en annan lärares betyg.

Såvida man inte beordras göra det enbart för formens skull förstås.

Kategorier
arbetsmarknad dokumentär education ekonomi forskning klass miljö samhälle

Spännande etnografi bland punktmarkerade svarta

NCIS: Los Angeles by On Location in Los Angeles, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  On Location in Los Angeles 

 

 

Det är dessvärre inte ovanligt att vi hör i våra svenska etermedia hur svarta amerikanska ungdomar har råkat illa ut eller rentav skjutits av den amerikanska polisen. Inte sällan brukar oroligheter och berättigad indignation åtfölja sådana händelser.

Polisen i vårt land har såvitt jag kan bedöma varit ganska restriktiv med sitt skjutande om man ser bakåt i tiden. På senare år har det – utan att jag kan någon statistik – oftare hänt att polisen har använt sina tjänstevapen. Det verkar emellertid alltjämt vara en stor skillnad mellan den amerikanska polisen och den svenska.

En artikel i en tidning där man hävdade att om man vill ”förstå det amerikanska samhället”, speciellt en del av detta, kunde det vara lämpligt att läsa Alice Goffmans JAGADE – livet på flykt i en amerikansk stad.

Goffman ger en både skrämmande och initierad skildring av livet i en svart stadsdel i Philadelphia där polisen har föresatt sig att ”punktmarkera” de individer – oftast yngre män – som befinner sig i juridikens gränstrakter.

För en person här i Sverige som inte haft något att göra med rättvisan är det nästintill omöjligt att förstå hur polisen mer eller mindre förföljer sin målgrupp. Jag antar att man skulle kunna argumentera som så att om man nu uppförde sig laglydigt så har man väl inget att frukta. Men efter att ha läst Goffmans bok inser man lätt att det är ett alldeles för enkelt resonemang.

De som kommer på kant med rättvisan gör i allmänhet detta i tidig ålder och om det är i något fall som ”det sociala arvet” blir tydligt så är det för dessa människor. De flesta är arbetslösa och försöker tjäna lite pengar på att sälja knark i liten skala.

Har man väl åkt fast en gång är man i princip fast i fortsättningen eftersom polisen när som helst kan stoppa personen på gatan, göra husrannsakan – även mitt i natten – och riva sönder hela lägenheten för att försöka hitta vapen och knark men också – det blir tydligt i boken – för att utöva en sorts terror mot de individer man har satt sökarljus på.

Under bokens flera hundra sidor åker huvudpersonerna ut och in i häkte, betalar borgen och väntar på rättgång. Under tiden är man belagd med restriktioner som att inte köra bil, inte dricka alkohol och naturligtvis inte bruka narkotika. Kan man inte betala eller missar ett datum ”åker man in”.

I allt detta beskriver Goffman en sorts solidaritet mellan människorna då de varnar varnar när polisen är i närheten och in åtskilliga fall kommer offret undan genom att hitta gömställen i den stad som de känner som sin egen ficka.

Det är emellertid inte lätt att skydda sin kära och nära, inte för mödrar och inte för flickvänner med barn. Den flicka som skyddar en brottsling löper ständigt risk att barnet omhändertas av sociala myndigheter; den mor som skyddar sin son löper risk att trakasseras under dygnets samtliga timmar, att få sitt hem förstört eller att bli av med försörjningsstöd.

Att ange någon är svårt belastande men ibland kan mödrar och flickvänner göra detta av rent taktiska skäl då de inser att det är säkrare för den efterlyste att ”sitta inne” än att försöka klara livhanken på gatan. Det är nämligen inte bara polisen som man kan behöva hålla sig undan för. Gängrivalitet visar sig bokstavligen vara livsfarligt. Skjutningar är vanliga.

Polisens jakt på kriminella leder ibland till en sorts informell ekonomi. Fångvaktare ser inte sällan en möjlighet att förtjäna lite extra pengar genom att sälja förmåner till de intagna. Den som är ”ren” kan göra affärer av lite ovanligt slag. En tobakshandlare i boken varken röker, knarkar eller super och kan därför tjäna sig lite extrapengar genom att sälja ”rent piss” till de som ska lämna prov. Det beskrivs ingående hur pisset värms till lagom temperatur och tejpas fast på insidan av låret i en liten plastpåse som sedan kan få bli till den misstänktes prov.

För den som är intresserad av etnografi har boken en fyllig beskrivning av hur Alice Goffman har gått till väga. Mest intressant är här hur hon ”enter[s] the field” som jag tror det hette när jag själv studerade etnografi under min forskarutbildning.

Att ta sig in i den här miljön för en vit medelklasskvinna är något av ett konststycke. I det här fallet började det med att hon gav privatlektioner för att en elev skulle klara ett test i skolan. Sen skedde en del händelser både som turliga händelser och beräknade aktiviteter. Efter ett tag skaffade sig Alice Goffman en lägenhet i området och blev en pålitlig vän för de boende och deltog i deras vardagsliv samtidigt som hon var till god hjälp i deras kamp mot myndigheterna. Hon beskriver i boken att hon förändrades och började tänka som invånarna i stadsdelen; hon kände på sig när polisen var i antågande och blev på sin vakt. Längst gick hon kanske när hon åkte med en av huvudkaraktärerna som var beväpnad och letade efter den som skjutit ihjäl en av bokens huvudpersoner. Det blev som tur var ingen skjutning den gången, skriver hon.

Fotnot
Flera har säkert, liksom jag, funderat över hennes efternamn och mycket riktigt är Alice Goffman dotter till framlidne Ervin Goffman och Gillian Sankoff. Efter Ervin Goffmans död adopterad av den likaledes kände William Labov.

Recension i GP: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2700719-alice-goffman-jagade-livet-pa-flykt-i-en-amerikansk-stad

Kategorier
forskning politik samhälle språk

Ta för givet

För några år sedan lade en kollega till mig fram en avhandling som analyserade politiska policydokument utifrån ett focaultperspektiv. Det var mycket nyttigt att bli påmind om att det som vi vanligtvis tar för sanningar alltid är någons sanningar.

När jag sedan läser en artikel om den svenska välfärden i Göteborgs Fria Tidning (Ankarloo, 19 maj 2012), får jag samma känsla av att ha blivit upplyst om något. Artikeln tar upp det faktum att vi ständigt matas med uppgifter om att pengarna inte räcker till när det blir så många äldre; detta är bara ett tema i debatten. Det finns fler.

Poängen jag vill göra här är att det ständiga pratet om vad pengarna skall räcka till (och även andra s.k. sanningar) är avsett att hos oss skapa en sorts ”krismedvetande” eller vad vi vill kalla det så att vi slutligen inte ifrågasätter att det förhåller sig på detta sätt, alltså något som vi betraktar som normalt och självklart som egentligen inte kan ifrågasättas (”man kan inte leva över sina tillgångar”). Det var också detta med vad vi betraktar som normalt, sanning eller självklart som kollegans avhandling kretsade kring.

När det gäller hur vi skall ordna vår välfärd har denna ambition att få oss att betrakta något som självklart i praktiken också fått oss att tro att ekonomin står allra överst (”rätta mun efter matsäcken”, ”utgiftstak”) och att politiken har att röra sig inom de ekonomiska spelramarna.

Resultatet av detta blir att vi omedvetet accepterar att de ekonomiska ramarna på något sätt står över politiken medan det i själva verket är så att resurserna och deras fördelning i högsta grad är en politisk fråga.