Kategori: filosofi

Kategorier
filosofi politik samhälle

Staten och jämlikheten

Jag har helt nyligen läst klart två böcker av Per Molander, Ojämlikhetens anatomi och Condorcets misstag – Hoten mot staten och demokratin. Det är naturligtvis omöjligt att göra böckerna rättvisa i ett kort inlägg men jag ska nämna några punkter som jag ser som centrala.

Ojämlikhet uppstår alltid om den inte korrigeras. Molander jämför samhället med ett instabilt system som hela tiden måste få feedback för att hållas på rätt kurs. Utan styrning förloras jämvikten. De politiska implikationerna av detta förstår var och en. Konflikten kommer att stå mellan dem som vill hålla ojämlikheten i schack och mellan dem som menar att vi ska låta ”systemet” sköta sig självt.

Den andra boken Condorcets misstag är en fantastisk genomlysning av samhällsfunktionerna med avstamp i upplysningsmannen Condorcet under senare delen av 1700-talet. Condorcets stora intresse var utbildning. Hans stora misstag – dessvärre – var den tilltro han hade till de upplysta människornas sätt att ordna samhällslivet. Utvecklingen fram till idag har visat att även om vi har stora kunskaper så räcker inte detta för att skapa demokratiska och jämlika samhällen. Det krävs något mer. Molanders svar är att vi behöver staten för att skapa ett fungerande samhälle. Vi måste återupprätta staten som är under attack, menar Molander.

Det är naturligt att den främsta kritiken riktas högerut – mot dem som vill minska statens inflytande – men den, som jag uppfattar det, hårdaste kritiken riktas mot dem som har abdikerat från sitt ansvar:

”Populismens framväxt i de västliga demokratierna bör sammanfattningsvis inte förvåna. Vad som kan väcka förundran är de socialdemokratiska partiledningarnas passivitet och i vissa fall aktiva medverkan i processen. Förklaringen synes vara en kombination av naivt oförstånd, likgiltighet och i vissa fall prioritering av den egna livskarriären”

Jag rekommenderar båda böckerna till läsning för den som vill få perspektiv på det som sker med samhällets offentliga funktioner.

Hittade ett dokument där en annan person funderat kring ojämlikhetens anatomi:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:775902/FULLTEXT01.pdf

Kategorier
filosofi skola utbildning

Om alternativa fakta

Jag har läst Åsa Wikforss bok Alternativa fakta. Här finns en hel del tänkvärt om hur vi kan och bör förhålla oss till sanningen. Men jag blir väldigt konfunderad när hon ger sig på skolans förhållande till kunskap i allmänhet. Här går inte ens min tidigare kollega professor Säljö fri från kritik efter långa citat ur det han publicerat. En som däremot vunnit Wikforss gunst är pedagogikprofessor Linderoth, även han en tidigare kollega.

Hans bok Lärarens återkomst (se länkade avsnitt nederst) och hans kritik mot konstruktivistisk undervisning blir för Wikforss en sorts korrektiv mot de ”ideologier” som, hon menar, fått svenska lärare att se kunskap och fakta som något relativt och perspektivberoende. Även om jag kan hålla med henne om somligt, blir jag ändå tveksam när hon med självklarhet dömer ut de pedagoger och forskare som jag ägnat många år av min yrkesbana åt att studera och försöka förstå.

Självklart får man kritisera och argumentera emot men jag tycker nog att hon trampar in på ett område där hon inte har expertis, något som hon dessutom kritiserar andra för att göra när hon anser att de uttalar sig alltför lättsinnigt om filosofi.

Numera är jag ju avkopplad från diskussionen i Akademin men jag skulle bra gärna vilja höra någon ta upp diskussionen och bemöta Wikforss.

Om återkommande lärare, del 1
Om återkommande lärare, del 2
Kategorier
filosofi forskning kultur politik samhälle utbildning vård

När vi mäter det som inte kan mätas

bild av Cusanus
Cusanus

Jag har nyligen läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.

Min första kontakt med Bornemarks tänkande kom genom en intervju i Lärarnas tidning där hon pekade på skolans ”förpappring”, ungefär att allt skall mätas och kontrolleras men också att man vill styra genom ”manualer” som någon utanför verksamheten har konstruerat. Andra kontakten skedde genom ett föredrag/presentation av Bornemark. Efter detta lånade jag ovannämnda bok.

Krävande läsning

Att bli intervjuad och att hålla ett föredrag som folk i gemen kan förstå och uppskatta är förstås inte samma sak som att få utveckla sina tankar över bortåt 300 sidor i en bok. Detta blev jag varse när jag började läsa; jag gick in med föreställningen att verkligen få läsa om alla galenskaper som sker genom detta ”new public management” (NPM) som blivit mitt speciella hatobjekt. I boken fanns visserligen de avskräckande exemplen från olika verksamheter men framförallt är den en teoretisk bakgrund för det som Bornemark lite mer publiktillvänt presenterat.

Jonna Bornemark är filosof och i boken stödjer hon sig främst på tre filosofer, nämligen Cusanus, Bruno och Descartes. För den som inte är van att läsa filosofi blir det ett ganska hårt arbete att försöka sätta sig in i den tankevärld som hon presenterar; dock är det oavbrutet intressant. Nedan vill jag försöka förmedla något litet av det jag fastnat för.

Två begrepp löper genom hela boken: intellectus och ratio. Intellectus förstår jag som vårt sätt att möta det vi inte känner till. Hur vi förhåller oss till ”icke-vetandet” är centralt. Icke-vetandet ska inte förstås som ”ännu inte känt”, något som vetenskapen kommer att klargöra utan ”horisonter av icke-vetande” är något man måste acceptera och förhålla sig till, .

Begrepp som invaderar

Icke-vetandet är centralt i praktiker där man har med människor att göra; det kan vara undervisning, vård eller andra praktiker där det inte går att ”manualisera” agerandet fullt ut. Intellectus måste hela tiden vara öppet för nya ”vad-heter”. Idag finns emellertid en tendens att ”ratiofiera” sådana verksamheter och bortse från att allt inte låter sig kategoriseras och mätas. Detta leder till en sorts begreppsimperialism där vi övertar termer från helt andra verksamheter. Sålunda ”producerar” man vård (istället för att vårda) bara för att ta ett exempel. Från skolans värld känner vi till hur elever alltmer betraktas som ”kunder” i ett kommersialiserat system. Kravet på ”evidens” i undervisningssammanhang är också något importerat från andra domäner. Jag tror också att den betoning av s.k. lärandemål, som vi ägnade så mycket arbete åt under slutet av min yrkesbana, är en följd av kontrollbehov. ”Kvalitetssäkring” är ett fult ord, menar Bornemark, då det egentligen inte har med verklig kvalitet att göra utan mer med att kontrollera och visa upp att något har genomförts på ett visst sätt.

Bornemark menar dock inte att vi kan klara oss utan mäta och kategorisera men att intellectus och ratio måste stå i förbindelse med varandra på så sätt att det inte är självklart och på förhand bestämt vad som ska mätas och kontrolleras så som sker i många verksamheter idag. För mig påminner detta en hel del om kvalitativ forskning där man försöker upptäcka, beskriva och förstå något snarare än att fastslå (påvisa evidens) det man redan innan har kategoriserat på ett visst sätt.

Humanvetenskap som dekoration

Vi lever i en ratiokultur där ratiot koloniserar intellectus, där intellectus inte räknas som något viktigt. Human- och samhällsvetenskaperna ses härigenom som mindre värdefulla. Konst och religion blir sånt man egentligen inte behöver räkna med utom möjligen som en sorts dekoration. Bornemark för här väldigt intressanta resonemang om konst som en intellectusverksamhet, en sorts utforskande av verkligheten.

Religion hör också till intellectusdomänen, till icke-vetandet. Men även religion har gjorts till en ratioverksamhet med dogmer och hierarkier. Religion i egentlig bemärkelse handlar om människors relation till icke-vetandet och inte om förstelnade dogmer eller en ens om en ”gubbe på ett moln”, skriver Bornemark.

Bildlänk: Master of the Life of the Virgin [Public domain], via Wikimedia Commons