Jag inser att det redan i första meningen är bäst att tala om att det jag beskriver nedan är en dröm eftersom det nog framstår som lite förvirrat. Man kan möjligen tänka sig att det trots allt är någon sorts ”rummets enhet” om man vill använda det klassiska dramats analyskategorier. ”Handlingens och ”tidens” enhet är det nog lite si och så med.
Jag skulle besöka en gammal faster – numera i salig åminnelse – tillsammans med min fru. På vägen dig passerar vi en gammal kvarn, en stor tegelbyggnad i flera våningar som ligger vid ett vattenfall. Här har man också tagit vara på vattnets kraft och inrymt ett kraftverk i byggnaden. När jag var barn maldes det mjöl här.
I den här händelsens tidsrymd, har man sedan länge slutat mala här, men när vi ska passera kvarnen på vägen som går förbi alldeles utanför får vi se att det är en hel del folk därinne; det visar sig att där pågår någon sorts utförsäljning och vi lockas in av en kvinna som står utanför.
Bland alla saker som där bjuds ut finns kläder för barn och vi börjar titta på lite tröjor till barnbarnen. Vi väljer ut något plagg, som jag inte längre har en bild av men det visar sig i alla fall vara gratis. Vi går vidare bland alla saker som bjuds ut och kommer snart ifrån varandra i de relativt stora och ganska mörka lokalerna där en hel del människor rör sig.
Jag tittar på lite olika leksaker. I en låda – jag lyfter på locket – ligger en stor docka, kanske bortåt 60 cm och det speciella med dockan är att ena benet är en protes, en krafig protes i svart metall. Kanske något för barnbarnen att leka med? Jag har dock ingen att diskutera detta med. Vi tittar på fler kläder och inser att en del får man betala för.
Så hittar jag ett läggspel för barn. Det har en massa olika delar i olika svårighetsgrader och några lösa delar är så små att de hamnar på golvet. Det är underfundigt utformade figurer med ben och stickor åt olika håll; lite som figurerna i ett intelligenstest. Fascinerad blir jag stående här och tappar kontrollen om tiden. Efter ett tag böjer sig en man fram och frågar – jag kan inte avgöra om det är spydigt eller inte – om någon mer skulle kunna få pröva på det där spelet. Klockan har gått och jag skulle ju till ett seminarium.
Seminarierummet är några våningar upp och jag måste skynda mig dit. Jag måste ringa min maka för hon vet inte att jag har gått; hon kanske går där nere och letar efter mig.
Jag petar hastigt och nervöst numret på mobilen och petar förstås fel och slår istället numret till en bekant som jag brukar paddla med ibland. Telefonen hinner ringa innan jag upptäcker misstaget, men jag försöker snabbt trycka bort samtalet. Försent! Han hinner redan svara och jag brukar ha högtalaren på. Jag ser en volymkontroll med fem tydliga steg försedda med siffror men inget hjälper. Min bekant börja prata en massa om friluftsaktiviteter med ljudlig stämma och jag skäms för att jag stör de övriga i rummet.
Så kommer det in lite folk; det är en militär i arméns gråa permissionsskjorta med gradbeteckningar på axelklaffarna. Han har med sig en kvinnlig medhjälpare, adjutant eller kanske dotter som ska vara med på seminariet. De sätter sig.
Nu har jag ju inte mina anteckningar med mig och inte heller själva uppsatsen som vi skulle ventilera. Kanske kommer jag ihåg ändå. Förra gången delade vi in i tre delar, säger jag. Irriterande att jag inte kan ta seminarieledningen nu när jag inte har några anteckningar utan måste finna mig i att en annan person tar kontrollen.
Så måste jag meddela strax efter att vi har börjat att jag måste gå eftersom jag är så sen. Jag måste gå klockan halv tre. Jag får lite sneda leenden; det är klart att det inte är riktigt lämpligt att ge sig av efter en halvtimme när de andra fått vänta.
Jag vaknar missnöjd och det dröjer ett bra tag innan jag kommer ur den obehagliga stämningen.