Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle språk

Ord och vision

Fortune Cookie by OH joy14, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  OH joy14 

 

Häromdagen läste jag en löpsedel om en person som vunnit en rekordvinst på någon av de olika sorters spel som förekommer i vårt samhälle. Det beskrevs att efter rekordvinsten hade personen ägnat sig åt lyxresor, restaurangbesök, prestigebilar och en hel del annan konsumtion som jag inte kommer ihåg just nu, men att detta konsumerande nu nått vägs ände och förbytts i åtskilliga problem. Medan jag gick vidare för att uträtta det som jag planerat, hann jag tänka en hel del. Mitt tänkande kan nog sammanfattas i att ”så skulle aldrig jag göra utan jag skulle nog använda pengarna till något vettigt”. I efterhand kan jag förstås skämmas lite för mitt fördomsfulla sätt att tänka om denna person. Kanske är det trots allt så att det byggs upp en längtan efter rikedom och konsumtion idag som vi  inte sett maken till tidigare och en turlig vinst skulle då kunna bli det som sopar undan alla hinder för en uppdämd önskan om konsumtion.

Våra politiker talar återkommande om tillväxt och ”mer i plånboken” som om detta vore någon sorts eviga sanningar och det vore väl konstigt om vi inte påverkades av denna massiva retorik (indoktrinering?). Miljöpartiets tidigare språkrör, Birger Schaug betraktar jag som en klok man; han säger att dagens politik är visionslös (och det har ju också jag sagt!). Politiken samlas mot mitten där plånboken tronar på sitt altare både hos regering och opposition. Regeringen kämpar för sin arbetslinje med en nästintill religiös fanatism. Enda visionen är att hålla hjulen igång och det är orgeglering/avreglering som är frälsningen. Dessvärre färdas både regering och opposition på samma motorväg mot mer arbete mer tillväxt i ett ekonomiskt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Ramlar man av har man sig själv att skylla. Allt kritik mot denna linje avfärdas som romantisk och orealistisk.

Men tänk om vi hade en oppostion som vågade svära i tillväxtkyrkan och kritisera den heliga graal som  kallas arbetslinjen, skriver Schlaug! En opposition som vågar ifrågasätta experimenten med gamla, skolan och vården i händerna på olika s.k. ”entreprenörer” med ekonomisk vinst som främsta drivkraft. Var finns denna vision om något annat? Tänk om det vore så att Lövén – som ju är statsministerkandidat – vid eventuell valvinst vågade lova något större än:

  • den infantila arbetslinjen
  • manisk jakt på tillväxt
  • vulgär konsumtion

 

Dessvärre finns det väl inget som tyder på detta hos det största oppositionspartiet.

 

 

Il graal e la mole by bluestardrop - Andrea Mucelli, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  bluestardrop – Andrea Mucelli 

 

 

Efterskrift
Eftersom jag är mycket intresserad av ord och vad dessa signalerar roade jag mig att ställa samman två listor från Schlaugs krönika. Jag tycker att de här två listorna på ett bra sätt visar skillnaderna mellan olika politiska ståndpunkter. Läsaren kan säkert själv avgöra de olika listornas hemvist

egen plånbok
ökad konsumtion
finanskapital
tillväxt
valfrihet
arbetslinjen
frihet för kapital
vinstdrivande

religiöst betingad arbetslinje
tillväxtkyrkan
ekorrhjul
helig graal
ekonomismens garn
lånade pengar
intellektuellt moras
nyliberala dimlandskap
samhällelig krackelering

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Synvändor

 

 

paradigm shift by robermf, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  robermf 

 

Jag har återkommande i den här bloggen skrivit om hur vi uppfattar ord och hur vi förväntas uppfatta det ena eller andra. Jag har ofta talat om de politiskt laddade orden ”arbetslinjen” och ”bidragslinjen” där det förra är avsett att ge positiva associationer medan det senare skall uppfattas som något negativt. Om uttrycken upprepas tillräckligt ofta, uppfattas de som sanningen och inte som bärare av ett visst politiskt budskap.

Att jag ofta återvänder till denna diskussion har sin grund i att jag fascineras av det som ställer det förgivettagna i en ny dager, en ”synvända”. Från de grundläggande psykologiböckerna har vi säkert träffat på ”Rubins vas” eller den där trappan som vänder för att ta några exempel. Samma figurer kan alltså på nytt sätt genom att vi får en sorts ledtråd men ibland inträffar förändringen helt spontant.

Rubin Vase by Tortured Mind Photography, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Tortured Mind Photography 
Visual Perception by Steve Snodgrass, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  Steve Snodgrass 

 

Det har varit mycket prat om arbetslinjen under moderatregeringens mandatperiod. Underförstått är att det alltid är bättre att ha ett arbete än att vara utan eller att ”leva på bidrag”. Man bör naturligtvis medge att det är positivt för individen att få ett jobb ifall man varit utan en längre tid. Men om vi lyfter blicken lite kan det kanske inträffa en synvända som gör att vi ställer frågan om huruvida allt arbete är generellt bra.

Samhällsforskaren Christer Sanne säger t.ex. att en trasig bil eller en jobbig elev i skolan naturligvis skapar jobb men detta betyder inte att vi behöver sämre bilar eller fler elever med problem även om detta skapar fler jobb. Ur miljö- och samhällsperspektiv vore det bättre med färre och hållbarare bilar och tryggare miljöer för barn så att inte de här ”arbetstillfällena” skapades överhuvud taget.

Man brukar också ta för givet att företagare skapar arbete, men egentligen vill de ju helst vara effektiva och använda så lite arbetskraft som möjligt. Det är ju detta vi ser hela tiden när företag ”drar ner” eller flyttar till ställen där de kan få billigare arbetskraft. Egentligen är det väl så att företag bara kan erbjuda arbete om det finns efterfrågan från konsumenter d.v.s. de som genom sitt arbete skapar varorna. Kanske är det konsumenterna som skapar arbete? Eller i alla fall inte enbart företagen?

Den s.k. arbetlinjen går ut på att man skall jobba istället för att ”leva på bidrag”. Men samtidigt producerar vi mer än vi behöver på ett sätt som belastar miljön. En större arbetsvolym är därför inte automatiskt av godo; den ökar inte välfärden. Om alla skall få chans att jobba och förtjäna sitt uppehälle – något som man unnar alla – måste man därför dela på jobben.

Kanske borde vi inte tala om jobb som något entydigt gott? En del jobb är mindre skadliga för miljön med mindre belastning medan andra är mer belastande. En brittisk organisation New Economic Foundation (NEF), har funnit att tre yrkesgrupper är särskilt nyttiga med tanke på Social Return of Investment (SROI): förskolepersonal, sjukhusstädare och de som arbetar med återvinning. Särskilt skadliga däremot är finansmänniskor, reklamfolk och skatterådgivare. Finansfolket ligger bakom finanskrisen, reklam lockar folk till onödig konsumtion och skatterådgivare hjälper folk att undanhålla skatt.

Om vi ser till lönerna för de nyttiga respektive de skadliga, vet vi alla att de nyttiga är de lågavlönade medan de skadliga har de högsta lönerna. NEF har kommit fram till att de nyttiga skapar samhälleligt värde med ända upp till 10 ggr lönen. De skadliga yrkena däremot förstör för mellan 7 och 47 kr för varje skattekrona. De gör helt frankt en enorm skada i samhället!

Jag kan naturligtvis inte vare sig verifiera eller falsifiera de påståenden som jag här har återgivit och jag heller ingen ambition att försvara min text. Själva huvudpoängen med inlägget är emellertid att vi kanske borde vara lite mer på alerten och försöka vrida och vända på det vi tar för givet. Kanske kan vi då se våra förmenta sanningar i nytt ljus, alltså det som jag kallar för en synvända. Förutsättningen är förstås att man faktiskt är beredd se något på ett annat sätt om nu synvändan skulle uppenbara sig.

P.S. Jag läste senare ett återgivet citat av den kände Terry Gilliam där han säger: ”De flesta ser inte världen som den är utan som de är ombedda att se den.” Möjligen passar detta in på det jag beskrivit ovan.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Från välfärd till ofärd

Half The Pay - Twice The Work by Truthout.org, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Truthout.org 

 

Tre forskare i socialt arbete skrev den artikel där jag har extraherat eller tolkat innebörd i listan nedan. Alla de här uttrycken får mig att reagera starkt. Den här gången tänker jag inte sparka politiskt åt vare sig höger eller vänster utan jag försöker reflektera över vad de här uttrycken har för betydelse för mig.

Här kommer en – som jag ser det – en skrämmande lista:

  • incitamenten för arbete har stärkts
  • arbetslinjen skall råda framför bidragslinjen
  • socialförsäkringar är bidrag
  • om du inte orkar arbeta är du lat
  • den som inte arbetar skall heller inte äta
  • den som inte arbetar skall heller inte leva
  • pressa individer att söka arbeten de inte har en chans att få
  • de oförtjänta är de som försöker få ut så mycket som möjligt av systemet
  • de som är lata fuskar med bidrag
  • om du är sjuk och inte arbetar är det ditt eget fel
  • du har själv valt att vara utan arbete (valfrihet)
  • att jobba skall löna sig
  • från välfärd till arbete

 

Själv ”uppbär” jag numera folkpension sedan ett antal månader och jag kommer inte att drabbas av kravet att söka jobb. Jag kan därför kosta på mig att ”kasta sten från mitt glashus”. Ja, jag kan t.o.m. kosta på mig att kasta den omtalade ”första stenen” därför att jag under mitt mer än 40-åriga arbetsliv har haft en oändliga förmånen att ha ett nästintill obefintligt antal sjukskrivningsdagar.

Mot bakgrund av mina erfarenheter reser sig håret i förfäran (och raseri)  när jag ser att de styrande menar att människor inte arbetar därför att ”incitament saknas” eller för att de låtsas vara sjuka för att få bidrag.

Jag undrar vilka erfarenheter som kan leda fram till sådana föreställningar.

(De tre forskarna skrev artikeln ”Från välfärd till ofärd” i Fria Tidningen under Kulturdebatt den 7 december 2013)

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Vilken bra idé!

Made Redundant | Lower Wacker Drive by TheeErin, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  TheeErin 

Jag läser att två långtidsarbetslösa, en man och en kvinna, är bland de sökande till jobbet som ny generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Båda har, vad man brukar kalla, bred erfarenhet, från flera Fas3-grupper dessutom. Den ene sökande framhåller sin internutbildning vid AF där bl.a. flera jobbsökarkurser ingått. Han lovar att som generaldirektör genast avskaffa alla ineffektiva Fas3-åtgärder och jobbcoachning för att därmed sätta stopp för det pågående resursslöseriet. Även den andre sökande har värdefulla erfarenheter av vad  som inte fungerar: Fas 3, praktik utan utbildning och anställningsstöd som missbrukas. Rensa direkt här! säger den sökande.

Båda menar att det kommer att bli svårt att samarbeta med den sittande regeringen efterssom denna ”lever i en fantasivärld” där de efter åtta år inte inser att deras politik misslyckats.

Det verkar finnas fler ansökningar av det här slaget men på grund av sekretesslagar kan man bara se de som finns på Facebook.

Jag inser naturligtvis ironin i ansökningar av den här typen och att det nog kan finnas vissa problem med att anställa en generaldirektör enbart på meriten att vara eller ha varit jobbsökande och utsatt för allehanda åtgärder om inte ytterligare kvalifikationer finns. Likväl ser jag det som en god idé att den som verkligen vet något om att vara utan arbete och därför utsätts för – som det ser ut – meningslösa åtgärder, borde ha en massa värdefull kunskap att tillföra Myndigjheten.

Dessvärre kommer knappast sådana erfarenheter att vara avgörande utan regeringen kommer istället att tillsätta en person som de fullt ut kan kontrollera.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vart är vi på väg?

Glödande spåret by alpstedt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  alpstedt 

 

Idag börjar en ny omgång av det populära underhållningsprogrammet med samma namn som titeln ovan (nåja så heter det ju inte riktigt men de brukar ju fråga vart de är på väg). Jag erkänner gärna att detta program tilhör de mera uthärdliga bland den alltmer fördummande underhållning som även SVT numera producerar. Men! Idag vill jag ställa titelns fråga om något helt annat.

Jag läser som vanligt i den publikation som inte domineras a starka kapitalintressen – Fria Tidningen – ett antal artiklar som gör mig väldigt orolig, ja rentav upprörd!

Det börjar med Birger Schlaug som säger att vi beter oss som en lydig koloni. Vi bjuder in mineralexploatörer, låter NATO utveckla drönare hos oss och vi förorenar Vätterns vatten genom att göra den till skjutfält. Precis som andra kolonier ställer vi land, luft och vatten till förfogande för andra!

Vidare är svenska regeringen tyst när USA:s spionage på såväl vän som fiende blir avslöjat. Vår utriksminister – en ”obetydlig man” – är ”härligt underdånig”  inför Obama trots att han har ”tuppkam” i vanliga fall.

Jag behöver bara vända blad  för att läsa att riksdagen (alltså inte bara moderaterna!) säljer ut vår unika offentlighetslagstiftning mot godtyckligt sekretessbeläggande, enbart för att behaga EU:s marknadskrafter.

Sen läser jag något mer positivt: det har bildats en proteströrelse (#ockuperauniversitetet) mot regeringens planer på att privatisera universiteten. Måtte denna protest lyckas!

Jag vänder ytterligare några sidor och läser om TPP, världens största frihandelsavtal, som skall behaga ”Marknaden” genom att utsträcka upphovsrätten, helst till 100 år efter upphovsmannens död. Vidare skall man kriminalisera tjänster som kan kringgå kopieringsskydd t.ex. upplåsning av mobiltelefoner som är låsta till en viss operatör.  Patentera medicinska behandlingar och diagnosmetoder. Bara rent hantverk med skalpellen lär klara sig undan patentreglerna. Förlänga patent på mediciner, vilket kommer att försvåra tillgång till generiska läkemedel. Alla avtal är förstås hemliga!

Vart är vi på väg?

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Framtrollade jobb

Låt mig återvända till temat arbete och arbetslöshet som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Idag, några dagar försent, läser jag om ”framtrollade” jobb i Landets Fria, 6 nov – av någon anledning uteblev Svenska Dagbladet från min brevlåda denna dag! Skribenten Annerfalk funderar över (precis som jag själv gjort) varför man inte kan dela på jobben  och därigenom  minska såväl stress som arbetslöshet. Varför kan vi inte dela på jobben?

11/12 Manual Labor - Taking out the Garb by Jer Kunz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Jer Kunz 

Istället för att dela på jobben när varje arbetande numera är oerhört mycket mer produktiv jämfört med tidigare, kör regeringen sitt eviga mantra om ”riktiga jobb”. Dessvärre har även socialdemokraternas Lövén gett sig den moderata uppfattningen i våld när han vill jaga ”snoozande ungdomar”. Inget gott att vänta där heller således. Såväl moderaternas som socialdemokraternas uppfattning är klar: ett arbete av vilket slag det vara månde är bättre än att vara utan arbete. I den nuvarande regimens ”arbetslinje” leder detta just till att man måste ”trolla fram” en stor mängd lågkvalificerade och lågt betalda jobb.

De framtrollade ”enkla”jobben urholkar naturligtvis såväl löner som anställningsförhållanden (sannolikt ett delmål för regeringen) så att den stackars arbetsökande blir tvungen att ta vilket jobb som helst eftersom ett ”riktigt jobb” trots allt är bättre än varje annat tillstånd enligt regeringen.

Som det är idag växer också kadern av arbetsförmedlare, jobbcoacher och gud-vet-vad. Vi behöver inte fler av dessa! Därtill har det visat sig att idén med de s.k. coacherna är både dyrbar och verkningslös. De arbetssökande å sin sida skall  hållas sysselsatta med att skriva ansökningar till anställningar som varken de själva vill ha eller som ansvariga på arbetsplatserna har tid att ta del av.

I förlängningen kan man förstås se en struktur där vi har en uppdelning mellan högavlönade med inflytande och makt  å ena sidan och ett löneproletariat med usel lön och oacceptabla villkor å den andra. Nu när socialdemokraterna försöker krypa upp i knät på moderaterna i ett försök att känna efter vart valvinden blåser är det nog knappast därifrån man skall vänta sig några visioner om att vrida politiken åt ett annat håll.

Kategorier
ekonomi fritid politics politik samhälle

Ett arbetarparti?

M skall visst sluta kalla sig ”nya arbetarpartiet” för att istället kalla sig enbart ”arbetarpartiet” (eller kanske var det arbetarnas parti?).

När M kallar sig arbetarparti är det förstås en språklig krigföring mot det parti – Socialdemokraterna – Arbetarpartiet – som har denna bestämning i sitt namn och man skulle kanske kunna fundera på om det är någon sorts varumärkesintrång dessutom. Men detta har säkert juristerna på högerkanten undersökt noga då de ju har en viss vana att spåra sådant som anses hota upphovsrätten inom olika branscher.

We want a job! by anna_t, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  anna_t

Avsevärt mer intressant är då varför M kallar sig för arbetarparti. Sannolikt kommer de själva att hänvisa till ”arbetslinjen” och att de är ett parti som vill att så många som möjligt skall i arbete eller lite olika varianter på detta tema. En rimligare förklaring är nog dessvärre att M enbart bryr sig om de som arbetar för samtidigt som man gynnar de som har ett arbete med ”jobbskatteavdrag” jagar man i samma grad de som är arbetslösa, sjuka eller som av andra orsaker inte kan arbeta. Moderaterna – Arbetarpartiet skall således uppfattas som partiet för de som arbetar och bidrar till tillväxten. För de som av olika skäl inte hör till denna kategori blir nog Moderaterna – Arbetarpartiet ett riskfyllt val.

Den här, som jag tycker, kreativa tolkningen av vad Moderaterna – Arbetarpartiet egentligen betyder, har jag läst i Fria Tidningen, en tidning som ibland torgför åsikter som kan kännas lite kantiga (”yxiga”) men som kan leda in tankarna på ett nytt spår i den medievärld som domineras till bortåt 92 % av gigantiska mediekoncerner. Endast Ungern lär vara värre i det här avseendet.

Fernström skriver i FT (nr 78, 12-15 okt) att vi borde kunna dela på jobben när det finns arbetskraft över; en del av denna är dessutom riktigt väl kvalificerad. För en politiskt naiv person som jag själv, som inte begriper varför vi måste ha ständig tillväxt, känns det fullständigt logiskt att om en viss mängd arbete måste utföras, vore det den naturligaste sak i världen att låta de som jobbar jättemycket minska arbetstiden och överlåta till de som inte behövts (i utanförskap?)  att utföra en del av arbetet; kanske skulle det rentav bli bättre? Som stöd för minskning av arbetstiden anför Lundström ett underbart citat av en av socialdemokratins största, nämligen Ernst Wigforss: ”Om målet med samhällsutvecklingen vore att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnesjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.

 

P.S
Jag läser dagligen två moderata dagstidningar BT och SvD. Ingen av dessa är någon dålig tidning;  SvD är desssutom riktigt bra och är inte alls så partipolitisk (utom ledaren) som man kunnat befara. BT:s ledarskribenter framför sällan någon kritik mot den moderata ideologin, men ledarsidan nyanseras regelbundet med mer allmängiltiga teman av en utmärkt chefredaktör som tidigare varit kulturchef på SvD, vilket förstås borgar för kvalitet och intellektuell resning.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

Alliansballonger omvalskampanj Göteborg by Folkpartiet_Liberalerna, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Folkpartiet_Liberalerna 

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt  idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten:  Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

HÃ¥kan Juholt Ny partiledare socialdemok by claeskrantz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  claeskrantz 

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar  d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut.  En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver  röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle skola

Det som inte borde säljas

Vi skall sluta att leka affär med samhälliga nyttigheter såsom vård, omsorg och skola, sa  vänsterledaren i en tv-debatt helt nyligen.  Jag är förstås helt enig med honom i denna åsikt.

Det verkar också som om Sjöstedt är i gott sällskap. Lyssna på Harwardprofessorn Michael Sandel när han förklarar för en intresserad publik varför det nog fungerar med marknadstänkande när det gäller varor men inte när det gäller utbildning.

[

Lustigt nog stämmer de här tankegångarna  väl överens med Marta Nussbaums intressanta bok Not for Sale som jag håller på att läsa. Jag hoppas återkomma till denna när läsningen är avslutad.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

ENEMY OF THE ECONOMY by SS&SS, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  SS&SS 

 

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster.  Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik  som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt  är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

 

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa  de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta  som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

 

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”.  I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

 

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

 

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.