Kategori: ekonomi

Kategorier
ekonomi samhälle

Food sharing

Food sharing

Delicious All Day Every Day Food by RubyGoes, on Flickr

Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License

   by  RubyGoes 

”Sharing is caring” brukar jag  hävda i olika sammanhang och jag tänker då oftast på sådant man har laddat upp på nätet texter, bilder, filmer eller annat.

En intressantare form av att dela med sig är då food sharing. Jag läser i FT (11 feb 2015) om en kreativ tysk man med fru och två barn som säger sig leva utan pengar genom ”dumpstring”, vilket jag tolkar som hamstring av dumpad mat. Han är också författare till boken Glücklich ohne Geld.

Efter att ha prövat att leva på sådant som restauranger och affärer kastar bort upptäckte han att det fanns avsevärt mer mat än vad han och familjen någonsin kunde äta upp. Han fick då idén att organisera ” dumpstringen” så att hemlösa och andra kunde få av den mat som ändå kastas.

Det beskrivs att 250 mataffärer gått med på idén. Dessa har insett att de inte kommer att förlora ekonomiskt därför att de som kommer i åtnjutande av gratismaten ändå inte hade haft råd att handla. Den bakomliggande tanken är dock inte välgörenhet utan att uppmuntra till en minskning av slöseriet med mat.

Hela arrangemanget finns på webben och för att komma med i programmet får man genomgå en sorts kunskapstest för att visa att man är seriös. Man kan läsa om food sharing här  https://foodsharing.de/

En annan del programmet är offentliga kylskåp, ifrågasatt av somliga pga risken för sabotage, men de här kylskåpen sköts om av särskilda personer så att det är hygieniskt.

Det verkar som om matdelandet har varit framgångsrikt då företag och restauranger har försökt minska slöseriet genom att planera annorlunda.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politics politik samhälle språk

När våra relationer blir till affärstransaktioner

Ekonomi by Helena Eriksson, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Helena Eriksson 

 

 

En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.

Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget).  I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.

Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå.  Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.

Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i  förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.

Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet  och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?

Arbete
Arbete är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att  människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.

Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också  bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.

En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.

Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.

Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.

Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”).  Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens  förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.

Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska  kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.

Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Bastuhetta

Sauna by thomaswanhoff, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  thomaswanhoff 

 

Det är nog tur (eller kanske synd?) att den politiska debatten inte förs i min bastu. Dessvärre (eller dessbättre?) brukar känslorna svalna i takt med att bastun svalnar. Men möjligen borde nästa stora inrikespolitiska reform heta ”Bastumöjlighet åt alla!” Det lär ha fattats många kloka beslut i Finland under Kekkonens tid tillsammans med Sovjetiska makthavare. En tradition för Löfven att uppta med finländarna kanske nu när trycket från höger på NATO-medlemskap verkar öka?

Här kommer lite spaning från fredagen.

Något som jag gärna ville förstå. Hur kan man förstå extremismens rötter och på sikt avlägsna dess grund? Om detta och en hel del annat skriver Per Björklund i Fria tidningens Inledare den 14 januari 2015.

Jag läser också att Argentina förbjuder transfetter. Norge och Island har tydligen redan gjort detta. Hur är det med Sverige? Är det kanske ett s.k. handelshinder inom EU?

Det lär finnas 11 miljoner outnyttjade bostäder runtom i Europa medan det finns 4 miljoner hemlösa. Anledningen till att man överger hus är bl.a. regionalpolitisk. Alla måste till städerna! Eller som någon säger: ”Det går inte att styra marknaden!” Även turistindustrin har sin del i detta. I det populära turistländerna blir det mer lukrativt att arbeta i turistindustrin, vilken förstås inte är förlagd till landsbygden utan till spektakulära boenden för lyxtörstande européer. Följden blir att landsbygden med dess näringar överges.

Nu är det förstås inte så enkelt som att de hemlösa kan ta över de tomma bostäderna för det går inte att bo överallt. När folk har flyttat, försvinner infrastrukturen i form av butiker och kommunikationer och det blir svårt att bo på sådana platser även om det skulle finnas tak över huvudet. Som vanligt är rätten till bostad en politisk fråga snarare än en där byggmarknaden kan få bestämma var det är mest lönsamt att bygga.

I detta sammanhang tänker jag genast på den bisarra idén som den borgerliga regeringen förfäktade, nämligen att man skulle kapa bostadsköerna genom att göra fler lägenheter till bostadsrätter. När det gäller bostäder och förtjänster, tänker jag också på Göteborg där man har en idé om att bygga bostäder centralt på villkor att en viss del bostäder reserveras för de som inte skulle kunna betala marknadshyror. Detta förslag har, vad jag kan förstå, väckt en del protester bland byggherrarna.

Är man bakåtsträvare om man kritiserar kapitalismen? Det som utmärker kapitalismen är att den måste ackumulera kapital som växer. Uveckling sker således inte efter människors behov. I den allmänna debatten (åtminstone den som pågått under snart ett decennium) får man lätt uppfattningen att staten är kapitalismens motsats. Så är det förstås inte. Kanske vore det smartare att satsa på människors behov snarare än varors bytesvärde? Men det skulle onekligen bli ett problem för ”marknaden” om varor höll för länge och om vi bortsåg från reklamen därför att vi kanske redan har en fungerande mobiltelefon eller något annat som vi förväntas köpa efter en kort periods användning.

I ett tidigare inlägg om vansinnesdåden i Paris tänkte jag själv (vilket naturligtvis inte är möjligt eftersom man är inlemmad i ett kulturellt sammanhang). Efter detta har jag läst flera inlägg som ifrågasätter värdet i att skapa konflikt genom provokativa satirer. Jag hörde också i radions P1 (16/1) – den kanal som av borgerligheten brukar kallas ”monopolradio” i motsats till ”valfriheten” – att terrroristbröderna i Paris hade ett minst sagt brokigt förflutet där sann religiös övertygelse inte verkar ha varit det mest framträdande draget. Jag har också läst att bl.a. ”Reportrar utan gränser” uppmanat medier världen över att publicera satirerna som en solidaritetshandling. Jag tänker osökt på det snarlika namnet ”Läkare utan gränser” och tänker att det vore synd om den organisationen på något sätt skulle associeras med den andra ”gränslösa” organisationen. ”Läkare utan gränser” kommer fortsatt att få mitt (blygsamma) stöd men knappast de gränslösa reportrarna om denna publiceringsuppmaning är något som utmärker dem. Jag funderar också på om satirerna har något med vänster-högerskalan i politiken att göra. Kan detta avgöra vilken åsikt man har?

Tillslut kan jag inte motstå ett ganska rättframt uttalande av artisten Johannes Söderqvist: ”Kapitalet orsaker kriser, kriser som lämnas över på samhällets mindre bemedlade. Dessa av systemet fördummade människor skriker i sin tur inte på revolution (eller ens på reformer som skulle vara dem själv till hjälp) utan istället: ’Ut med invandrarna!’

Det ligger naturligtvis ett spår av sanning i detta även om jag inte själv skulle vilja karakterisera människor som ”fördummade” och inte heller önska revolution. Men kanske är vi i alla fall lite bländade av det ena eller andra på ett sätt som avleder tankarna från verkligt viktiga samhälleliga frågor, eller?

Kategorier
ekonomi kapitalism politik samhälle

Ur led är marknaden!

Nu undrar jag om inte de sjunkande oljepriserna är ett hot mot tesen att ”markanden reglerar priserna  bara den får vara ifred för klåfingriga politiker”. I en tid där många anser att ”peak oil” är uppnådd och kanske också passerad borde väl oljepriserna stiga enligt marknadens doktriner?

Men som vanligt har de kommersiella krafterna fört oss bakom ljuset genom att få oss att tro att kundernas efterfrågan styr priserna. Jag tänker t.ex. på avslöjandet att de stora lastbilstillverkarna tillsammans bromsat miljövänlig teknik. Sannolikt är det väl så att när alla invaggats i säkerhet och köpt nya bränsletörstande bilar istället för miljövänliga då är det tid att slå till med höjning igen!

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Gåvoekonomi

Participating in a gift economy: Are you by opensourceway, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  opensourceway 

 

 

För en tid sedan (någon gång i november) läste jag om ”gåvoekonomi”. Själva uttrycket låter som en motsägelse i vår kapitalistiska värld men det var något som fascinerade mig med den här artikeln.

I artikeln beskrivs hur en kvinnlig fotograf (produktfotograf baserad i Ullared av alla ställen!) väljer att skicka en beskrivning av nedlagt arbete och vad normalpriset för detta är till kunden istället för en faktura. Kunden får sen avgöra hur mycket den kan eller vill betala beroende på vilken ekonomi man har och hur de värderar hennes arbete.

Jag tror själv att jag skulle tycka att det vore skäligt att betala  för det arbete hon beskrivit även om jag alltså inte var tvungen; jag skulle nog helt enkelt skämmas och tycka att jag utnyttjade en hederligt arbetande människa om jag inte betalade. Men det kan hända att kunden skjuter upp betalningen ifall det handlar om ett nystartat företag eller att man har problem att att få fram pengar direkt. I några fall händer det naturligtvis att kunden inte betalar alls.

De kunder som inte betalar alls har förstås inte gjort något brottsligt i juridisk mening men de kommer aldrig ifråga för ytterligare uppdrag. Det är som med vänner, står det i artikeln, ingen vill i längden vara vän med den som bara utnyttjar och aldrig ger något igen. Särskilt intressant tycker jag dock att det är att det också kan vara tacksamhet över att man kommit igång med sin verksamhet som man ger tillbaka; det måste inte bara vara pengar.

De i omgivningen som är vana vid traditionella sätt att driva företag där det handlar om vinstmaximering och lönsamhet är förstås skeptiska och kommentarer som att ”detta är typiskt kvinnligt” eller ”du kommer att bli utnyttjad” är vanliga.

I grunden, menar hon, är detta en modell för en hållbar ekonomi; det måste gå att göra affärer som bygger på förtroende, trivsel och motivation snarare än enbart lönsamhet. I konceptet ingår också att man kan välja sina kunder efter vilka som är berättigade till tjänsterna i en gåvoekonomi. Hon väljer därför att enbart arbeta med företag som främjar hållbarhet, som jobbar med ekologiska, närproducerade, rättvisemärkta, djurvänliga produkter eller second hand.

Kanske är jag naiv när jag tycker att detta verkar spännande men nog är det avsevärt roligare att betala för något för att man uppskattar det än för att man är tvungen. Det är också spännande att spekulera i vad en utvidgning av gåvoekonomitänkandet skulle kunna resultera i. Skulle vi, som det står i artikeln, få andra relationer till de vi gör affärer med?

Lite besläktat med detta är ju alla ”gåvor” man kan få på nätet. Då menar jag förstås inte Google och Facebook och sådana där våra aktiviteter är varan de säljer utan mer allt som vi kan ta del av fritt (alltså inte bara gratis) i form av open access, Creative Commonslicensierade produkter, fria programvaror som Linux, Firefox och en massa annat nyttigt. Här känns det faktiskt ganska roligt att kunna skicka in en liten obetydlig ”slant” även om man inte måste.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politics politik samhälle

Apokalyps i pressen

AUFRUF ZUM FRIEDLICHEN WIDERSTAND! FÜR F by watchyaworld, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  watchyaworld 

 

 

När man läser den borgerliga dagspressen, kan man lätt få intrycket att vi går mot en oundviklig katastrof med den nya regeringen. Jag tror därför att det är av yttersta vikt att man även läser tidningar  som inte kontinuerligt framför det borgerliga apokalypsscenariot. Själv finner jag en hel del andra vinklar i t.e.x. ETC och Fria Tidningen som motvikt mot den borgerliga dominansen i pressen.

Jag är naturligtvis medveten om att politik handlar om idéer varför objektiva sanningar är svåra att fastslå även om den tidigare borgerliga regeringen nästan fick oss att tro att ekonomin skötts på ett enatående framgångsrikt sätt. Om man läser detta gång på gång, är ju chansen eller snarare risken att man till slut tror på detta och slutar fundera över alternativ ganska överhängande.

Ur  det perspektivet är det välgörande att ta del av Birger Schlaugs krönika i FT (28 november) med titeln ”Ekonomernas statskupp”.  Schlaug hävdar att det för 30 år sedan inleddes en oblodig statskupp som är skuld till hur det ser ut idag. Jag börjar med några pregnanta påståenden.

Schlaug konstaterar att ”Marknaden” inte tagit makten utan att den fått den på demokratisk väg. Kreditmarkanden avreglerades 1985. Denna avreglering följdes av valutaspekulation så att man blev tvungen att försöka försvara kronan med 500% ränta som högst. Åren 1990-91 skedde en skattereform som gynnade personer med höga inkomster och staten fick sedan mot hög ränta låna av de som fått skattesänkningar. Slutligen knöts kronan till euron. Som en följd har vi fått massarbetslöshet och försämrad statlig ekonomi. Det värsta är kanske att det var Feldt och Persson som initierade de här förändringarna; hade det varit Borg och Reinfeldt hade det förstås varit mer eller mindre självklart.

Det vi ser idag, menar Schlaug är att ekonomismen har blivit den nya religionen. En rödgrön regering borde kunna ändra på detta men rädslan för att stöta sig med medelklassen och tappa makten är alltför stor. Det är dock dystra framtidsutsikter för medelklassen, enligt Schlaug, för ”Marknaden” belönar ingen för lång och trogen tjänst. Den medelklass som så ofta rynkat på näsan åt politiken och trott på ekonomismen kommer även den att bli en del av det övriga prekariatet (d.v.s.otrygga anställningar).

Den nya regeringen tvekar dock att sätta den bakre parentesen för ekonomismen och satsa på livskvalitet och utveckling istället för ekonomisk tillväxt. Dessvärre!

Kategorier
ekonomi kapitalism natur politics politik

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.

Kategorier
ekonomi samhälle

Vill ha! Vill ha!

”Fattiga människor genererar ingen vinst och får därför inte plats i kapitalets logik. För att kapitalismen ska fungera måste den alltid skapa nya behov hos människan. Våra basala behov är inte tillräckligt vinstdrivande. Istället måste behoven förnyas och göras om till varor” (Elina Phanke i FT,15 okt 2014).

Visst är det så! Jag märker ju detta sug efter nya saker hos mig själv. Även om jag sopsorterar, köper eko-varor, gärna åker tåg eller buss och undviker att köra bil i onödan, dreglar jag likafullt över den reklam för olika slags elektronik och andra prylar som regelbundet dimper ner i vår brevlåda.

Vill ha, vill ha, även om jag redan har det jag behöver (säkert mer än jag behöver)!  På systemnivå finns inga gröna eller röda alternativ till kapitalismen, menar Phanke.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Skapade jobb är bakvänd logik

 

Omsorg by cyf, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  cyf 

 

Jag funderar ofta på detta med ”jobben” som olika politiska läger gärna vill vinna röster på. För vanliga medborgare är det nog svårt att få klarhet när den ena sidan trosvisst deklarerar att det är många tusen ”fler i jobb” till följd av den lyckade politiken medan motståndarsidan lika säkert hävdar att den förda politiken är ett misslyckande därför att andelen arbetslösa har ökat procentuellt. Till detta ska läggas att sansade statsvetare säger att båda påståendena är riktiga; det är fler som jobbar men andelen arbetslösa har ökat.

Det kan förstås vara så att det är fler arbetar som en följd av regeringens åtaganden men det är också möjligt att det hade blivit ”fler i arbete” i vilket fall beroende på andra faktorer. Nu är jag långtifrån neutral i den här frågan men nog känns det mer relevant att ange andelen arbetslösa i relation till den den del som har jobb; det är ju så vi brukar skaffa oss överblick oavsett om det gäller politik, forskning eller produktion. Det kan givetvis vara positivt att se en ökning i antal arbetande men egentligen säger det väl ganska lite om ekonomi och produktivitet. Låt mig ta ett exempel från min uppväxtmiljö på landet.

Under min uppväxt på 50-talet sysselsatte ett stort (relativt)  lantbruk en ansenlig arbetsstyrka men antalet sysselsatta har hela tiden minskat. När min far, lantbruksarbetaren, gick i pension vid ingången av 80-talet, efter mer än 50 års yrkesverksamhet, skötte han i princip allt ensam med hjälp av den tidens moderna teknologi, vilket förstås krävde stor yrkesskicklighet

För mig blir det då ett olösligt dilemma att man ska ”skapa” jobb genom att muta restaurangägare och andra med det outtalade löftet: ”om ni är snälla och anställer några yngre så lovar vi att kompensera er med lägre skatt”. Men vad blir detta för jobb? Alla vill väl ha kompetenta medarbetare och inte några som man liksom ”får på köpet”?

Givetvis finns bland dem som ”får in en fot” åtskilliga kreativa och skötsamma ungdomar som lyckas väl men den överväldigande delen av de medarbetare som anställs med skattesänkning som lockbete kommer sannolikt att fortsätta med enkla sysslor, låg lön och otrygga förhållanden (exempelvis allt längre provanställningar).

espresso #002 by marc thiele, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  marc thiele 

 

 

Det jag försöker säga är alltså: medan alla näringsidkare vill rationalisera sin verksamhet till ett så litet antal kompetenta medarbetare som möjligt – detta syns ju inte minst genom de ständigt ifrågasatta turordningsreglerna – som skapar mervärde så vill regeringen med sina ”jobbskapande åtgärder” för unga arbetslösa återskapa en arbetsmarknad där fler utför okvalificerade, lågavlönade och otrygga jobb. Detta blir liksom raka motsatsen till den utveckling jag ovan beskrivit för lantbruket. Att de privata näringsidkarna inte anställer folk utan skattemutor beror, som jag förstår det, på att de faktiskt inte behöver dessa människor i sin verksamhet. Att skapa jobb blir en sorts bakvänt tänkande; istället borde man på något sätt stimulera efterfrågan så att näringsidkarna faktiskt var tvungna att anställa fler för att överhuvudtaget klara efterfrågan.

Skattesubventioner av olika slag skulle sannolikt bli till större nytta i samhällelig verksamhet där de kunde komma fler till del. Förvisso krävs här kvalificerad yrkeskunskap av medarbetarna men jag är övertygad om att även okvalificerad ungdom med engagemang kan göra en avsevärt viktigare insats för äldre vårdtagare än för de som vill ha sin espresso serverad. Jag arbetade själv i vården som ung bland dementa gamla där man bokstavligen fick kavla upp ärmarna och ta reda på  både det ena och det andra. Efter nästan 50 år tänker jag då och då på denna erfarenhet och jag är mycket glad att jag fick göra den erfarenheten i 20-årsåldern. Synd bara att det inte var ett ”riktigt jobb”. Men såvitt jag kan förstå finns det partier som både vill och kan ändra den bilden av s.k. riktiga jobb.

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Det där med tillväxt och fördelning?

”I den liberala ideologin är behovet av vinst så viktigt att det står över i stort sett alla andra samhällsbehov”.

Jag  läser en mycket intressant analys av samhällsekonomin av Stefan Koch i Dagens ETC (11 sep) om tillväxt och fördelning. Finansminister Borg (och andra marknadsliberaler uttalar med självklarhet (och en god portion statsmannamässig auktoritet) att ”utan tillväxt finns inget att fördela”. Det är kanske så att om man upprepar detta tillräcklig många gånger så tror vi att det faktiskt är så; jag erkänner att jag också har funnit detta rimligt. Men efter att jag läst Kochs artikel fick jag lite funderingar som jag vill försöka utveckla här, i första hand för att försöka förstå själv men gärna också med hjälp av ”input” utifrån.

Tanken med tillväxttesen är som jag förstår den att om vi har god tillväxt i samhällsekonomin har alla möjlighet att få det bättre, således även de som inte direkt bidrar på ett på ett påtagligt sätt genom att producera och sälja därför att det betalas skatter och avgifter som kan omsättas i välfärdssystemet. Ibland beskrivs detta som att välståndet ”sipprar ner” till alla och att det är nödvändigt att några får bli osmakligt rika då det trots all gynnar massorna. Sannolikt har detta fungerat i den s.k. tredje världen. Hans Rosling brukar beskriva den välståndsökning som har skett i många ”fattiga” länder. Nu finns det förstås oändligt många bevis på det elände som rovkapitalismen har åstadkommit världen över men jag ska försöka att inte tappa tråden i min undersökning.

När det kommet till s.k. rika länder som Sverige får kanske tillväxttesen ett annat sammanhang. När finansministern kräver tillväxt som villkor för reformer och ökat välstånd, är det idén om något som sipprar han avser. Om det går bra för företagen…..etc, har vi råd med ….etc.

Men Sverige är ju inget fattigt land, åtminstone inte för åtskilliga av de som bor där. Jag hörde på radion häromdagen att privata tillgångar låg kring 1000 miljarder! Här finns förstås risk att jag missförstått något eftersom det rör sig om fantasisiffror.

När så finansministern säger i en bildtext i ETC: ”…utan tillväxt kan det [tvinga fram en förbättring för vissa grupper i samhället] inte göras utan att några grupper får det sämre” så står han med sitt yttrande som i stålkastarljus inför mig och jag inser att han aldrig har tänkt sig att välfärd för de många handlar om FÖRDELNING av de enorma resurser vi har här i landet.

Han har aldrig ens tänkt tanken (jo, men han inser att den är politiskt omöjlig för hans gelikar) att välfärd handlar just exakt om att fördela resurser och att detta är politikens uppgift och inte marknadsliberalismens. Utan ett starkt samhälle som håller marknaden i örat kommer ”mer pengar i plånboken” alltid att prioriteras på bekostnad av statskassan.

Så tror jag men det kan förstås vara vanföreställningar?