Jag läser en inledare av Sara Falkstad i FT 29 juni 2016 och jag blir så engagerad av hennes klarsyn att jag måste referera och citera en del här:
Storbritannien lider av ett ”postindustriellt stressyndrom” (sagt av journalisten Andrew Brown) vilket gör att man är på jakt efter syndabockar; Bryssel har blivt främsta måltavlan.
Falstad skriver att det är lätt att hålla med om en del av kritiken mot EU eftersom det är en odemokratisk union skapad för storkaptitalisterna och där lobbyisterna har den största makten. Att tala om EU som ett fredsprojekt blir ett slag i ansiktet på alla de ”oönskade” som får sin grav i Medelhavet när de försöker bli en del av den europeiska gemenskapen.
Om britterna hade röstat för utträde för att de ville ett bättre samhälle;
Om britterna vela riva murar där flyktingarna dör;
Om de britterna hade velat lämna EU för att fascism och fattigdom återvänt till Europa;
Om britterna hade röstat för att decentralisera och demokratisera ekonomin;
Om britterna hade velat säga nej till militarism;
Då hade Brexit varit en modig handling.
Dessvärre är det inte alls på dessa bevekelsegrunder britterna röstat nej utan det är på främlingsfientliga grunder styrkta av Camerons flirtande med UKIP. Det är alltså – dessvärre – inte systemkritik som ligger bakom Brexit och utträdet är därför en seger för högerkrafter, populism och historielöshet.
Det är svårt att jubla över att EU knakar i fogarna när alternativet är att murarna byggs ännu högre.
Läs originalartikeln här: http://www.friatidningen.se/artikel/123609
Bildlänk: ”Polling Station” (CC BY 2.0) by Matt From London