Vid det har laget har jag läst en artikel i Pedagogiska Magasinet 2:17 av Lisa Folkmarson Käll med titeln ”vems bildning?” åtskilliga gånger. Jag söker en personlig anknytning till artikeln nedan.
Är jag bildad?
En artikel som jag träffade på i jobbet för ganska länge sedan, hävdar på ”fikonspråk” att lärande inte enbart är en epistemologisk utan framförallt en ontologisk fråga. På normalspråk innebär detta att lärande inte i första hand handlar att man ska tillägna sig någon sorts kunskapsbagage som man sedan kan rabbla upp utan istället att man istället förändras genom en lärande-/kunskaps-/bildningsprocess. Man blir alltså i en mening någon annan.
Om jag hade klarat av att läsa en sådan artikel tidigare i livet, hade den nog hjälpt mig att sätta ord på sådant som jag hade problem med när jag gått ut gymnasiet och tagit studentexamen (ja, vi tog bokstavligen examen).
Många gamla skolkamrater från den folkskola, som jag lämnade för att först gå i realskola och sen i gymnasium, kunde ju en massa saker som jag inte kunde. Vi spelade visserligen fotboll i samma lag men många hade jobb, tjänade pengar och kunde en en massa praktiska saker. Framförallt hade de bil. Jag hade visserligen körkort men min första bil fick jag inte förrän jag började arbeta på sjuttiotalet och då fick jag den bokstavligen av föräldrarna som behövde en ny bil.
Vad kunde jag som gymnasist?
Om jag jämförde mig med de tidigare skolkamraterna, kunde jag väl citera några rader ur Det eviga och de inledande raderna av Iliaden. Jag kunde nog hjälpligt handskas med enklare algebraiska uttryck och jag kände till versmåttet hexameter, men detta stod nog inte särskilt högt i kurs, inte heller hos mig själv.
Osäkerheten bestod även senare när jag hade börjat på högskolan och vi skulle besöka ”fina” vänner. Jag tänkte att jag kanske kunde lära mig något som jag kunde prata om, liksom visa att det var något jag kunde. Det fungerade emellertid dåligt när Palme, skatter och alla socialismens ”vederstyggligheter” kom upp till diskussion. Däremot vill jag minnas att jag slog alla i ett isometeriskt test där man satt mot en vägg med knäna i rät vinkel så länge man orkade. Detta hade sannolikt imponerat mer på mina gamla skolkamrater än ”Det eviga”.
Ett felaktigt tankespår?
Var det kanske så att jag var inne på ett helt felaktigt tankespår när jag tänkte att bildning handlade om att kunna säga ”lärda” saker i olika sammanhang?
”Att tala om bildning utan att tala om makt är svårt för att inte säga omöjligt”, skriver Käll. Bildning blir gärna till en stor tung byggnad där enbart vissa släpps in. Den kan därmed också stänga ute grupper av människor.
Den moderna bildningstanken växte fram i Tyskland kring sekelskiftet 1800. Vi förknippar den med Humboldts ”Bildung”. Humboldts ideal var inte målinriktat utan förespråkade fri utveckling av personliga anlag utan givet slutmål. Det handlade om kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor. Ganska fjärran från dagens högskoleutbildning med mer eller mindre preciserade ”lärandemål”.
Vägen till bildning, enligt Humboldts sätt att se, omfattar emellertid en viss form av studier och ett visst innehåll, speciellt västerländsk filosofi, idébildning, konst, musik och klassiska språk. Man kan säga att bildningen är bunden till en väletablerad västerländsk kulturkanon där andra perspektiv är exkluderade. Det var väl så vi skolades redan från gymnasiet.
Bildning har också lyfts fram som en demokratifråga: folkbildning har i grunden handlat om att ge människor makt över eget liv och möjlighet till inflytande.
Arbetarrörelsen, under det sena 1800-talet, ville att arbetarna skulle ta del av sin egen kultur. Men detta skapade också en spänning mellan att få tillgång till ”etablerad bildning” och att få vara med och definera vilken kunskap och kultur som var värd att synliggöra.
Bildning som prydnad?
Om bildning ska ha en transformativ kraft, kan den inte begränsas till ”en beundrande tillägnelse av ett kulturarv” (Bernt Gustavsson, 1992, Folkbildningens idéhistoria). Enligt Gustavsson behöver vi en tradition och historia av olika erfarenheter. Ett ”dekorativt bildningsideal” som idealiserar och förskönar det förflutna är vi inte betjänta av.
Gustavsson menar vidare att bildning aldrig sker helt isolerat och att bildning framförallt handlar om att bli till som ett själv, som en individ i relation till andra individer och till en omgivande värld genom ökad självförståelse. Att bli till genom möten med andra är en dialektisk process mellan det egna och det främmande.
En bildning som innebär att man förändras, transformeras, skriver Käll, kräver öppenhet för att man själv transformeras i mötet med det främmande och inte enbart tolkar utifrån sin egen förförståelse; helt enkel öppenhet inför nya perspektiv och vilja att både förstå och att förändra sina värderingar, att man blir en annan för sig själv.
Såväl Källs som Gustavssons syn på bildning stämmer, som jag tolkar det, väl överens med artikeln på ”fikonspråk” som jag nämnde inledningsvis; bildning handlar framförallt om att förändras och inte i första hand om att kunna ”veta” en massa, det som Gustavsson kallar ”en beundrande tillägnelse” eller ett ”dekorativt bildningsideal”. Just det senare var väl så som jag själv uppfattade bildning i ungdomen.
Detta hade naturligtvis varit intressant att inse när man var yngre men jag tror inte att man fick någon hjälp av skolan. Snarare var det nog så att man bibringades en rakt motsatt syn; det handlade om att kunna d.v.s. ”veta” vissa saker när det var prov och läxförhör.
En inte alltför djärv tanke är nog att för befolkningen i gemen så handlar bildning och kunskap alltjämt om att kunna rabbla, citera och känna till olika fakta. Nu är det naturligtvis inte så att det är något negativt med att veta saker, om man inte briljerar och försöker trycka ner andra, men man ska inte likställa det med bildning.
Bildningens roll i samhället idag?
Avslutningsvis kan jag inte hålla tillbaka en gnagande misstanke om att det där sambandet mellan bildning och makt har förändrats i dagens samhälle. Snarare är det nog dessvärre så att makt och ekonomism går hand i hand medan bildningsinstitutioner får det allt mer problematiskt, om de inte är lönsamma. När det gäller våra politiker, indikerar väl den ekonomistiska retoriken knappast något intresse bildning i Humboldtsk mening. Kritiskt tänkande och utveckling av hela personen i tänkande, moral och känslor väger ganska lätt mot att vara ”nyttig” anställningsbar numera.
Fotolänk: ”Reader” (CC BY-ND 2.0) by h.koppdelaney
Titta gärna på detta också:
https://www.svt.se/kultur/kan-folkbildningen-radda-oss
https://www.svtplay.se/klipp/13040654/bildning—utbildning—forflackning
http://www.bt.se/ledare/studenter-bilda-er/