”Ja förstår ente hunt dä har blitt!’”
Detta yttrade min mor gärna när hon upprördes av något. Det kunde vara våld och sex i tv eller något annat som inte stämde med hennes uppfattning av hur det brukade eller borde vara. Jag skulle kunna säga samma om Centerpartiet idag. Från min barndom på landet på 50-talet utgjordes Centerpartiet i huvudsak av ”vanligt” folk som man begrep sig på, även om min familj inte gav partiet sina röster.
Själv minns jag Gunnar Hedlund som var en klurig gubbe. Hög utbildning hade han visst dessutom, ”juris doktor” något som ett barn förstås inte visste vad det innebar. Från debatterna minns jag att han skämtade också; det var något om att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Han samarbetade även under perioder med Erlander som var den tidens hjälte i mitt hem.
Senare har Centern haft en rad rad hedervärda personer som partiledare. Det har varit Karin Söder, Olof Johansson och framförallt Fälldin som stred med Olof Palme i tv.
I stort sett var det folk man respekterade även om de företrädde ”bönnera” som antogs ha det så bra då de var sina egna herrar och kunde ta ledigt när de ville. Naturligtvis förstod inte jag och kanske inte heller mina arbetarföräldrar att bönder nog hade ett hårt liv. De stod visserligen inte under någon högermans domvärjo som arbetarna på landet men istället var de obönhörligen utlämnade till vädrets makter.
Idag är situationen helt förändrad. Centern har blivit det mest nyliberala partiet i riksdagen och attackerar t.o.m. Moderaterna – de som var min barndoms ”Högern” med nästan samma ondskefulla agenda som Den Onde själv som jag uppfattade det då.
Just i dagarna har Centern, i jakt på nya väljare och en förändrad image, presenterat förslag till partiprogram som chockerar både till höger och vänster. Nu försöker man vara mer höger än ”Högern” själv och en statistisk språkundersökning har konstaterat att Centern säger ordet ”företag” betydligt oftare än ”landsbygd”. Partiledaren har därtill uttalat sympatier för en person som av de insatta fått epitetet ”egoismens iskalla prästinna”, nämligen den ryskföfdda och till USA utvandrade Ayn Rand. Jag kände inte till henne men när jag läser vad som är skrivet om henne, kan jag inte låta bli att associera till drottning Jadis i C.S. Lewis’ svit om Häxan och Lejonet.
Jag har emellertid inte själv läst något av Rand (ännu) men jag har med stort intresse tagit del av den omfattande diskussion som epigoner och belackare har och jag inser att hon är en mycket kontroversiell person. Det hon står för har gjort mig mycket betänksam och jag har väldigt svårt att sammanfoga detta med min bild av ett parti som av tradition attraherat landsbygdens folk.
Fri invandring, som Centern talar om, är ofta utmanande, speciellt för folk på landet och här har en liten västsvensk kommuns centeravdelning uttryckt ogillande mot att vi skall, som man uttrycker det, ta emot ”storfamiljer” och ”analfabeter”. För sådana grova yttranden har självfallet avdelningen blivit tagen i örat av Centern centralt med hot om uteslutning ur partiet. Det finns emellertid en dold agenda i detta med att öppna upp för fri invandring på arbetsmarknaden, nämligen att man skall få hit s.k. arbetsvilligt folk som kan undergräva de rättigheter som arbetarna under decennier av motstånd, främst av ”Högern”, kämpat sig till. ”Högern” idag är emellertid mycket slugare och går inte till frontalangrepp mot facken och de fackliga rättigheterna. Uppväxt i en arbetarfamilj med fackföreningsmöten i hemmet har jag lärt mig vad människovärdiga arbetsvillkor innebär, men jag förstår naturligtvis att den som köper arbetskraft vill ha ut mesta möjliga.
Från min barndom minns jag hur jag sa till en skolkamrat, vars far kom från Danmark och gärna ville försörja sin familj i samma yrke som min far arbetade i. På vägen till skolan – man gick på den tiden – yttrade jag fraser som säkert hade varit i säck innan de kom i påse, att hans pappa jobbade minsann natt och dag och gärna på helgerna dessutom. Kamratens far gick snart till min far och meddelade irriterat att han helst ville höra detta från far själv och inte omvägen via barnen. Jag förstod ju alls inte att jag hade yttrat något kontroversiellt.
Idag ser jag i min omgivning hantverkare med ”internationell bakgrund” som det så vackert heter, som arbetar till sent på kvällen såväl under vardag som lördag och söndag; de är säkert både hederliga och skickliga i det de gör och det finns förstås pengar att tjäna. Men de villkor som anställda har kämpat sig till i motvind under decennier håller på att eroderas och den som har hem och familj måste sannolikt vara beredd att prioritera bort dessa såvida inte pengarna lockar mer än umgänget med familjen förstås.
Nej ”ja förstår ente hunt de har blitt”! Fast egentligen förstår jag att allt går ut på att förändra arbetets villkor. Man talar ofta om frihet idag men vems frihet? Är det kapitalets eller arbetarens?
”Vestigia terrent”, som den historiekunnige kunnat säga. Själv åberopar jag dock inte alls någon sådan lärdom utan bara mina egna erfarenheter av långsamt och gradvis förbättrade villkor för de som inte har annat att erbjuda än sin arbetskraft.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.