Vi råkade hitta en gammal GT från söndag den 10 juni 1984 där den konsert som vi avnjöt dagen innan recenserades. Dylan hyllas förstås till skyarna av recensenten Maria Holmin. Däremot är hon mindre förtjust i Santana som också spelade. Santana har haft fräckheten att spela jazz. Malplacerat konstaterar hon. Santanas musiker briljerar med sin skicklighet.
”Den är bedövande, men bedövande i negativ bemärkelse blev också musiken; en kompakt ljudvägg man till slut inte orkade reagera på. Dessutom var det helt onödigt med två sångare.”
Det står givetvis recensenten fritt att tycka. Jag tyckte inte alls så! Jag älskade Carlos Santanas glödande gitarr och hans fantastiska rytmsektion. Jadå, Dylan var väl också bra.
För övrigt levde Olof Palme på den tiden och nynazister skämde ut sig redan då genom störa ett arbetarspel i Haga.