En bekant skrev ett inlägg om en skolavslutning i kyrkan som han nyss varit med om. Den fick mig att fundera över de otaliga skolavslutningar i kyrkan jag själv deltagit i och inte sällan genomlidit.
Jag har oftast inga problem med psalmsång i kyrkorummet; den är nästan alltid bättre än det ”melodifestivallajv” eller de talframträdanden som ändå ingen kan höra. Dessutom är ju alla, som han antyder, redan mentalt någon annanstans.
Mina skolavslutningar
När jag själv gick i skolan, på landet dessutom, hade vi aldrig ”examen” i kyrkan trots att den låg 10-minuters promenadväg bort. Det var först när jag kom som ny lärare ute i Torslanda som jag fick lära mig att det var alldeles självklart att avslutningar skedde i kyrkan. Efter detta var jag under många år i Bollebygd där vi varje avslutning tågade upp till kyrkan på kullen med fana och små svenska flaggor på sommaren och facklor vid julavslutningen. För föräldrarna var detta en stor händelse men för oss lärare (för många av oss i alla fall) var det en viss anspänning för att nu uttrycka sig med ett understatement.
Barnen var i allmänhet inte några idoga kyrkobesökare och uppförde sig väl ungefär som i idrottshallen. Vi lärare hade ett ganska digert jobb att få någotsånär lugn och det som var ämnat som en högtidlig stund förvandlades inte sällan till ganska bryska ingripanden och irriterad stämning.
Avslutningsparadoxen
På den tiden hade man dock inte försatt sig i den paradoxala situationen att alla skulle samlas i ett kyrkorum, men där inte några religiösa inslag fick förekomma. Följaktligen deltog Herrens tjänare med betraktelse över Guds vackra natur, ledde bön samt utdelade Herrens välsignelse över de församlade.
För många barn var väl detta något främmande men jag antar att de uppfattade det som att det är så man gör i kyrkan och ”det får man väl ta då”.
Själv har jag inte så svårt att anpassa mig och ”ta seden dit man kommer” men jag tycker egentligen att det är ganska bisarrt att man framhärdar med att vara i ett kyrkorum samtidigt som man faktiskt förbjuder religiösa inslag. Sannolikt ligger det någon form av nostalgi från de som organiserar bakom – ”barndomens skolavslutningar” – eller något liknande.
Varför i hela världen ska man gå till kyrkan för skolavslutning om man tar avstånd från det som kyrkan står för (bortser då från behovet av enbart en lokal)?
Ett nytänk?
Om jag tänker på mina egna skolavslutningar – ”examen” – så skedde de klassvis. Kanske vore det mycket enklare att ordna något intressant för eleverna i den egna klassen än att ”baxa runt” en hel skola?
Ett kreativt uppslag till alla avslutningsnostalgiker vore väl också att göra som man gjorde (kanske gör fortfarande?) i Bollebygd, nämligen att istället fira skolstarten på hösten med en massa roliga aktiviteter!
Fotolänk: ”Skolavslutning” (CC BY-NC-ND 2.0) by YlvaS