Skadligt mätt

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.

Själv gick jag för ungefär sextio år sedan i småskola och folkskola. På den tiden fick vi naturligtvis betyg och såvitt jag vet fanns det ingen debatt om betygen. Betyg, det var väl ungefär lika normalt som att årstiderna växlade.

Jag hade ”lätt för mig”, som det hette, och därtill hade jag fått lära mig hemifrån att skolan var något viktigt. Följaktligen gick det lätt och det var roligt att komma hem med betygen vid terminssluten därför att föräldrarna blev glada och nöjda. Däremot kan jag inte erinra mig att jag ”lade på ett kol” för att få bra betyg; de kom ju liksom ändå. Jag var inte ens särskilt intresserad av skolan; det var något man skulle göra och det var väl inte mer med det. Det viktiga var det som hände utanför lektionerna på fotbollsplanen och på isen och skidspåren vintertid.

Jag hade naturligtvis klasskamrater, bland dessa en granne, som inte hade lika ”lätt för sig” och för alla dessa var det säkert inte lika roligt att komma hem med betygen. Kanske blev föräldrarna arga och trodde att man misskött sig i skolan. Det fanns säkert – även på den tiden – en och annan som av olika skäl inte kunde eller ville ägna skolarbetet tillräcklig tid, men att man verkligen misskötte sig i skolan- på det sätt som man diskuterar nuförtiden – var ovanligt i min skola.

Ovanstående minnesbilder har övertygat mig om att betygen – bra eller dåliga – inte hade någonsomhelst betydelse för studieresultaten. Förresten talade man inte om studieresultat; man gick i skolan ett antal år helt enkelt och det där som vi skulle lära oss hade vi sannolikt lärt oss betygen förutan.

För de som varje termin fick veta att de var ”sämre” genom att de fick dåliga betyg är det nog svårt att föreställa sig att betygen blev en sporre att ”kämpa på”. Jag tror att betygen då snarast fick motsatt effekt och att det var bättre att ”lägga av” och istället engagera sig i något där man inte var sämst.

De som idag argumenterar för att vi ska betygsätta små barn i vårt obligatoriska skolsystem drivs såvitt jag kan förstå av uppfattningar som inte alls liknar vad jag skissat ovan. Den starka tilltron till olika slags mätningar, manifesterad som new public mangement (NPM), är ett reduktivt tankemönster – en sorts vanföreställning – som får förespråkarna att tro att allt faktiskt går att mäta och därför bör mätas. Det som inte kan mätas kan heller inte kontrolleras, brukar managementfolket ha som sitt mantra.

De små barnens prestationer i skolan kan då ges siffervärden och härigenom klassificeras som bättre och sämre. Dessa värden kan sedan användas för en rad administrativa åtgärder. Det vanligaste argumentet, som rentav låter lite omtänksamt, är att man genom att mäta barnens prestationer kan ”sätta in stöd” för den som så behöver. Eftersom jag själv jobbat med undervisning i decennier och följaktligen har en del erfarenhet, underkänner jag omedelbart ett sådant argument eftersom alla lärare vet, oavsett om man ”siffermärker” eleverna eller inte, vilka som är i behov av mera hjälp.

Nu är det väl dessvärre så att den som kräver att ett barn ska få lite hjälp på traven måste kunna hänvisa till någon sorts mätning. I ett system som är förfört av mätandets glans är det antagligen nödvändigt med ett uppmätt värde för kunna övertyga någon byråkrat om behovet av stödåtgärder. Skoladministrationen måste ju dessutom ha mätvärdet som dokumentation på att man varit handlingskraftig och satt in ”åtgärder” om det skulle komma kritik i framtiden.

NPM skapar liksom en fiktiv värld där mätvärden blir det som räknas; det är som det gamla talesättet om ”kartan och verkligheten”. Nu är det förstås kartan som gäller. Dessvärre är det numera inte enbart den enfaldiga kunskapsmätningen som omfattas av NPM utan den drabbar även samhälleliga verksamheter i stort.

Men om vi här avgränsar oss till utbildningssystemet, gör NPM det möjligt för skolor att rangordnas med avseende på studieframgång mätt som betyg. Att vara framgångsrik i det här avseendet medför en rad fördelar och därför är det lätt att inse att det är nödvändigt för en skola att ha bra resultat. Och då får man skaffa sig detta på olika sätt. Enklast gör man förstås detta genom att sänka kunskapskraven. Eftersom ett betyg är ett relativt godtyckligt mätvärde i förhållande till mer kontrollerade statistiska mätningar, blir det svårt att anklaga någon för glädjebetyg.

Numera är det inte bara eleverna i våra skolor som ska betygsättas utan även den undervisande personalen har drabbats av NPM. Någon gång under sent 80- eller 90-tal kom så nya stridsrop: Individuell lön! Lön efter prestation! Tankemönstret var förstås detsamma som med elevernas betyg: genom att differentiera lönerna skulle man ”sporra” läraren att arbeta hårdare för att därigenom få högre lön. Den som inte sätter några låga betyg har varit en duktig lärare och bör få högre lön.

Det förefaller mig som om man här har hamnat i någon sorts mekaniskt tänkande om input och output. Jag befarar att man tänker så här: Lärarens ”input” orsakar en ”output” hos eleven. I en sådan förenklad tankemodell blir såväl lärarinsats som elevresultat en sorts variabler som kan manipuleras på olika sätt. Lärarvariabeln försöker man påverka med hjälp av lönedifferentiering; undervisa intensivare och få mer lön. Detta leder då – enligt den mekaniska modellen – kausalt till högre elevprestationer. I denna enkla modell – som verkar vara den enda som förekommer i den offentliga debatten – har man även gjort sig helt oberoende av eleverna själva. Det är läraren som ska öka ”betygsproduktionen” genom ökad insats medan de som insatserna riktas till inte tänks ha någon ”agens”; de har helt enkelt blivit den beroende variabeln.

För den som genomgått olika skolformer för länge sedan är det ganska orimligt att tänka sig att det man till äventyrs lär sig enbart skulle vara konsekvens av lärarens insatser. Från elevernas perspektiv har detta viss likhet med veckotidningarnas tips om träning eller viktminskning utan egentlig ansträngning eftersom det är läraren som ska öka deras betyg. Detta har i sin tur fått den olyckliga konsekvensen att det lärande som erbjuder motstånd (liksom träning eller viktminskning), inte är ”roligt” och i många fall nedprioriteras av de lärande. Kritiken kommer ju ändå att riktas mot de som undervisar d.v.s inte har ansträngt sig tillräckligt.

Ett sådant här mekaniskt tänkande fungerar kanske för produktion av varor eller manuellt arbete? Jag vill minnas att min far som då och då arbetade som skogsarbetare på vintrarna ibland hade ackord baserat på mängden producerat virke. Ackord kunde möjligen få en skogsarbetare att slita och jäkta lite extra i skogen för att kunna räkna in några kronor mer en dag om vädret var gynnsamt, men för en lärare i skolan är det ett fullständigt absurt tänkande att denne ska jobba hårdare – vad det nu kan innebära – för att få mer lön och som en konsekvens producera högre elevresultat. Det är som om man inte begriper att lärares arbetsvillkor präglas av ett fullständigt kaos av okontrollerade variabler (om vi nu ska tala mätspråk).

Under min lärartid, 70-80 tal, hade lärarna tarifflöner d.v.s. längre erfarenhet gav högre lön enligt ett förutbestämt system. Naturligtvis fanns det en och annan som fick sin lön höjd utan att engagera sig särskilt mycket, men jag är övertygad att fördelarna med råge uppvägde nackdelarna. Det var ett fungerande och rättvist system, först och främst för att det var ett allmänt accepterat system men också för att man belönade belönade erfarenhet. Sannolikt väcker såväl ”rättvisa” som ”erfarenhet” ont blod hos NPM-proselyterna. För att få utveckling (tillväxt?) i skolan måste såväl lärare som elever konkurrera! Mer konkurrens har ju varit framgångsrikt i varuproduktion!

Idag under 2000-talets andra decennium har NPM-smittan tagit sig än mer bisarra uttryck. Först kom en förordning om förstelärare d.v.s. lärare på en skola skulle kunna bli ”förste” och därigenom få ett för lärare ansenligt lönepåslag. Eftersom jag inte längre är verksam i skolvärlden, behöver jag ju inte engagera mig i detta påfund. Men om jag alltjämt hade varit lärare och inte blivit förstelärare trots engagemang och en massa frivillig extrautbildning, hade jag blivit störtförbannad och därigenom blivit en avsevärt sämre lärare.

Som om inte detta vore galet nog, kom senare någon sorts panikåtgärd där vissa lärare skulle få ett lönelyft. En del av kollegorna på en arbetsplats skulle få mer betalt än de andra även om de gjorde samma jobb. Detta ledde då till att man inte enbart fått förstelärare utan även andrelärare. Följaktligen blev de som blev över tredjelärare. De var väl som när vi valde lag i skolan: ”ni får resten”.

Eftersom detta ju skulle vara mina åsikter, ser jag att NPM-folket har lyckats nästla sig in i snart sagt alla samhälleliga verksamheter, utbildning, omsorg och vård. De s.k. friskolornas tillkortakommanden – och i många fall rent kriminella hantering av allmänna medel – har dessvärre inte ännu helt övertygat allmänheten om galenskapen. Vårdbolag inom äldrevård (och även kommunala verksamheter) räknar kallt på minuter och kostnader för att ”effektivisera”. Inom sjukvården räknar man poäng på diagnoser och besök; Zaremba gav för ett antal år sedan en skakande bild av sjukvården med sin bok Patientens pris. Polisen räknar ”pinnar”.

Jag tror att allt detta mätande leder fel. Kanske är det för att jag aldrig (nästan aldrig) har behövt sätta betyg under alla de år jag undervisat. Istället har jag kunna koncentrera mig på att ”ge järnet”, entusiasmera, stimulera eller hur man vill beskriva det. Att undervisa handlar inte främst att bedöma och mäta; det handlar i mycket högre grad om att skapa intresse, nyfikenhet och engagemang för något annat än själva betyget. Detta leder mig till en rent hädisk reflektion:

Kanske är det rentav själva inriktningen på mätande som har lett till de dåliga PISA-resultaten?

Fotolänk: ”Grading” (CC BY-NC 2.0) by mikefisher821