Denna varma julidag 2016 gick jag som vanligt in i min bastu på fredagseftermiddagen vid halvsjutiden för en god stunds svettande och stillhet; hade det bara varit svettning jag sökt kunde jag förstås stannat på min balkong där det säkert var närmre 30 grader i solgasset.
Bastun är emellertid något ytterligare. Här i värmen och stillheten rörs tankarna på ett alldeles speciellt sätt av sådant jag läser och gör några anteckningar om. Den här dagen läste jag ett mycket intressant nummer av Fria Tidningen (20/7).
Först läste jag redaktörens inledning där hon reflekterar över ett tidigare inlägg om en lyhörd gymnasielärare som ”ovänt” en begynnande nazist (den artikeln hade jag läst tidigare). Den berättelsen var återgiven i Marcus Prifits bok Från snack till verkstad. Jag kände inte heller till Priftis tidigare men på mitt bibliotek fanns flera av hans böcker. Jag hittade hans Främling vad döljer du för mig? som e-bok. Det är en intressant bok om vardagsrasismen i samhället. Här pekar Priftis ut en hel del händelser och uttalanden som man nog i allmänhet inte tänker på eller som man lite obetänksamt bidrar till.
Inne i tidningen läser jag om hur man organiserade en bred icke-våldsdeminstration mot mot nazister i Jönköping. Här enade man såväl frireligiösa som organisationer på yttersta (vanligtvis militanta) vänsterkanten i en fredlig demonstration tillsammans.
Längre in i tidningen läser jag om medborgarjournalistik, ett uttryck som andas demokrati, men som rymmer åtskilliga fällor (hoppas kunna skriva ett separat inlägg om detta vid tillfälle).
Jag läser också en lång artikel om den franska författaren Marguerite Duras och hennes många böcker om kärleken till en värld i sönderfall. Hiroshima min älskade har vi säkert någon kännedom om. En spännande titel som En fördämning mot Stilla Havet handlar om en mammas desperata kamp att rädda sina marker, enligt artikeln.
När jag läser de här olika artiklarna känner jag mig ofta lite kluven; jag blir glad för att läsa om sådant som inte brukar behandlas särskilt utförligt i min vanliga dagstidning men jag blir också lite nedstämd för att jag känner min oändliga okunskap.
Trots massor av år på universitet har man inte ens koll på en bråkdel av vad man borde känna till, känns det som.
Fotolänk: