(Ingen bild idag eftersom jag skriver om ord)
Från min yrkesverksamma tid kommer jag ihåg att det nog rådde någon sorts konsensus kring uppfattningen att skriftspråket var en av människans verkligt stora landvinningar, om inte den allra största. Att representera mänskliga språkljud med tecken som kunde bevara det flyktiga talet inte bara i närtid utan också för ”evig tid” har fått obeskrivliga (!) konsekvenser för mänskligheten.
Medan talet kunde läras i vardagen blev skrivtecknen något man måste lära sig under mer formaliserade aktiviteter. Om vi gör ett tankehopp till nyare tid, så har lära läsa och skriva (och räkna) varit en sorts signum för skolutbildning. Små barn brukar förknippa skolgången med att de ska får lära sig läsa, skriva och räkna. Jag tror dock att läsa och skriva brukar nämnas först. Det är så man uppfattar skolan.
När jag tänker tillbaka på min egen första tid i skolan, är det bilderna av bokstäverna som framträder tydligast. Vi började med att träna på boksaven ”M” och även om vi naturligtvis använde det ljud som bokstaven representerar dagligen uppstod en lätt förvirring när vi skulle ljuda. I flera fall blev det till ”uuummm”. Vi lärde oss emellertid och kunde snart själva läsa i boken att ”Mor är rar” och att ”Far ror”.
I det publika samtalet idag hörs återkommande oro över att läsförmågan är på tillbakagång. Nyligen hörde jag ett radioprogram där man förklarade det så det är inte nödvändigvis själva avkodningen som är problemet utan att man inte förstår vad texten uttrycker på ett djupare plan. En projektledare menade sig nå framgång genom att låta alla läsa samma text som man sedan diskuterade ingående.
De som upprörs över den sjunkande läsförmågan utser inte sällan informationsteknologin till syndabock. Här finns utan tvivel många som har haft en välidgt naiv inställning till lärande generellt och därför trott att de tekniska hjälpmedlen skulle lösa alla inlärningsbrister. De som från början varit skeptiska har fått ”vatten på sin kvarn” och talar om skärmarnas förförelsekraft som gjort det ”jobbigt” att läsa texter.
Jag ska inte fördjupa mig i den debatten här utan istället fundera kring några artiklar som jag läst nyligen. De har titlar som ”Jag känner min skolfrökens andedräkt”, ”Varför är vi så sysselsatta med att bli dummare?”, Texten som inte har någon framtid på Facebook” och ”Ett internet som till 82% består av video”.
Samtliga dessa artiklar diskuterar textens vara. Ursprunget är att Facebook, som ju är den ojämförligt mest inflytelserika plattformen världen över har gått in för att främja video t.o.m. live video. Man säger helt enkelt att framtiden på FB kommer att karakteriseras av video (”Pics, or it didn’t happen!”)!
Men blir vi dummare av detta som en skribent påstår? Nja, vi kanske ska rannsaka oss själva: visst hänger vi ofta på Facebook istället för att läsa en längre text. Tv-serierna har ersatt romanerna i många fall.
Greider som skriver så vackert om sin skolfröken (han tyckte om att känna hennes andedräkt) pekar på att varenda landsortstidning numera ska visa video (av undermålig kvalitet) istället för längre texter.
Facebookdirektören som uttalar sig i en av artiklarna hävdar att man kan säga så mycket på kort tid med video. Jag är inte övertygad. Själv tycker jag att videoinslag tar för lång tid jämfört med hur jag kan utläsa budskapet ur en text. Det är möjligt att vi som har en akademisk bakgrund inte är representativa här. Kanske är det (dessvärre) så att majoriteten är lycklig över att informeras via bilder i stället för text.
Ett problem med video – som jag ser det – är att det inte kan ge någon bakgrund eller analys av ett skeende. Visst ”drabbas” vi av den lille pojken som flutit inland men vi vet inte egentligen hur bilden har kommit till. Vår tolkning är nog att fotografen har råkat befinna sig vid stranden och att han/hon har ett gott syfte och vill visa ”världen” så att vi reagerar. Videomediets starka påverkanskraft kan också utnyttjas av den som har ont uppsåt; en obekant video försedd med en falsk speakertext kan bli ett farligt propagandavapen.
Läs gärna originalartiklarna som jag hänvisar till ovan.
http://www.etc.se/ledare/jag-kanner-min-skolfrokens-andedrakt
http://www.svd.se/varfor-ar-vi-sa-sysselsatta-med-att-bli-dummare/om/kultur
http://blogg.dn.se/digitalamedier/2016/06/17/texten-som-inte-har-nagon-framtid-pa-facebook/