Det övergripande temat på detta inlägg är att frågor som vid ett ytligt betraktande verkar kunna besvaras med ett enkelt ja eller nej sällan är så enkla samt att de genom denna förenkling döljer de verkliga villkoren. Detta skall jag ge två olika exempel på nedan.
Det lär finnas en viss oenighet inom den s.k. rödgröna oppositionen om huruvida man skall få göra vinst i samhälleliga verksamheter som t.ex. vård och utbildning. För den moderata regeringen och dess stödpartier är detta naturligtvis en oproblematisk fråga som man av rent ideologiska skäl besvarar med ett självklart ja, med berått mod som någon uttryckte det.
Nu tänker jag (dessvärre) anta samma attityd som den arrogante utrikesministern som alltid vet bäst och som tittar på journalister med en blick som antyder att det här förstår du inte, lilla vän för att sedan övergå till ett tillrättavisande ”saken är den att …”.
Nu är det så här med vinst i vården att ”saken är den” att ifall man lever på bidrag d.v.s. ”skattebetalarnas pengar” är det förstås uteslutet att man kan få göra vinst som man stoppar i egen ficka eller trollar bort i något skatteparadis, eftersom detta innebär en utarmning av samhälleliga resurser, en sorts parasitärt förhållande, som det framhölls i en artikel som jag refererade för ett tag sedan. Gör man vinst i en verksamhet som drivs med bidrag innebär ju detta att man har fått för mycket bidrag. Om man trots allt, genom att vara innovativ och effektiv, skulle få en slant över av skattebetalarnas pengar, är det förstås självklart att överskottet går in i verksamheten på så sätt att man kan anställa mer personal, höja kvaliteten på måltiderna eller annat som kommer verksamheten till godo.
Helt andra villkor råder förstås för verksamheter som själva drar in sina pengar genom olika avgifter. Där är det ju vinsten som motiverar hela verksamheten och här kan jag inte se att det skulle vara något problem att man gör vinst. Dessutom antas ju den s.k. ”marknaden” hålla koll på utövarna så att de inte tar ut oskäliga vinster. Väljer en kund köpa en tjänst av ett tjänsteutövare till gällande pris är det ett val man gör på samma sätt som när man går till privattandläkare eller köper en hantverkartjänst.
En annan sådan här förenklad fråga som ibland ”kommmer upp på agendan” är den om ”läxor i skolan”. Här är de underliggande antagandena av två slag: å ena sidan är det synd om barn och ungdomar som vistats i skolan hela dagen ifall de skall behöva läsa läxor när de kommer hem i stället för att engagera sig i de viktiga frititsaktiviteterna, å andra sidan förekommer även de motsatta argumenten att de behöver lära sig ta ansvar och att det därför är nyttigt eller karaktärsdanande att göra uppgifter hemma varje dag.
Det första tankefelet här är att man identifierar termen ”läxor” som något skoltypiskt; läxor är något man får i skolan, ja, det kan nästan betecknas som någon sorts straff. ”Saken är den” att det är fel att tänka på begreppet läxor på det här sättet för det döljer vad det verkligen handlar om och nu skall jag bli som ministern igen: Att lära sig något är förenat med ett, ibland, hårt arbete och vi har under många år vilselett de unga med att det skall vara så ”roligt”. Det har t.o.m. gått så långt att vissa skolledare frågar ut sina lärare om de inte kan göra undervisningen lite roligare när det blir alltför många underkända i en klass.
Det är naturligtvis bra om det är roligt att lära sig men detta utesluter inte att man ofta måste jobba hårt för att lära sig något; det kan t.o.m. vara så att man kan få slita ganska länge innan tillfredsställelsen av att kunna infinner sig.
Om vi inser detta, blir frågan om läxor eller inte ganska irrelevant och vi inser förhoppningsvis att när man skall lära sig något kräver detta både engagemang och arbete. Dessvärre är våra förmågor inte alltid rättvist fördelade, vilket innebär att en del fattar snabbt medan andra behöver längre tid. De senare behöver då, självklart, ta den tiden någonstans och det naturligaste blir då att man måste utnyttja den tid då man inte är i skolan där man hela tiden måste hänga med i det som pågår.
Låt mig summera: Driver man verksamhet byggd på bidrag från samhället kan man givetvis inte stoppa undan en del i skatteparadis eller egna fickor. Drar man in sina pengar själv är det inte alls orättmätigt att vilja göra vinst på sin verksamhet.
Likaså bör man inse att det krävs arbete, ibland hårt, att lära sig något. Behöver man mer tid än skoldagen är det självklart att man får använda ytterligare tid utanför skoldagen. Kallar man detta ”läxor” är det en fara att man tror att det är något som man bara gör i skolan och följaktligen något som man borde slippa under det som man betraktar som sin fria tid.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License