Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.
Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.
Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.
Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.
Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.
Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.