Jag läser några reportage i magasinet Skriva (januari/februari, 2012) dels om Jan Guillo och dels om ett antal författare som ger sina tips om skrivande.
Reportaget om Guillo innehåller väl egentligen bara sådant man redan visste, nämligen att skrivande är ett hårt arbete och att s.k. inspiration bara är en inbillning eller en förevändning för att slippa skriva. I reportaget får vi vidare veta att Guillo har stränga rutiner för sitt skrivande vilka han inte avviker från. Varje dag skall det produceras en viss mängd text. En intressant upplysning är också att han alltid slutar skriva i något som inte är avslutat så att han liksom bygger upp en spänning att fortsätta. Jag tycker mig känna igen detta lite avlägset.
Att Guillo också skriver på en gammal tysk mekanisk skrivmaskin till vilken han förvarar ett otal färgband i frysen tror jag att jag kände till från tidigare. Likaså att han gärna tar sig ett glas vin men att det aldrig får bli i sådana mängder att fingrarna får problem att hitta tangenterna på skrivmaskinen. Han retar säkert också någon med sitt uttalande om att det var pinsamt att Tranströmer fick Nobelpriset, inte för att Trnaströmer inte förtjänar det utan för att det är bisarrt att ett litet land som Sverige skulle hysa så proportionellt många stora litteraturbegåvningar och få förhållandevis så många Nobelpris.
Vad jag i högre grad uppfattade som värdefullt var hur ett antal andra författare gav råd om skrivande. Här skall relatera några goda råd från Stewe Claeson. Först säger Claeson att det inte går att skriva om man inte vet vad man vill säga. Att man sen blir bättre på att skriva genom att läsa mycket och eftertänksamt låter ganska logiskt, men då skall man tänka på att det finns de som tror att man inte skall läsa vad andra skriver för att inte bli påverkad. På sådana uttalande replikerar Claeson: ”Det märks att du inte läser, för det är oläsligt det du skriver!” Claeson menar att det är nödvändigt att försöka göra som andra oavsett om det gäller musik, måleri eller skrivande. Tids nog hittar man sin egen ton. Kanske är det som jag brukar säga själv: ”Imitation är inlärningens moder” som en travesti på det gamla uttrycket om repetition som inlärningens moder.
Det som gör en text dålig, säger Claeson, är att den inte är känd för författaren själv, att det bara är en sorts manér. En bra text träffar ögonblickligen rätt och där går det inte att flytta om något för att det skall låta bättre eller se finare ut. I vissa böcker, menar han, skullle man kunna ta bort halva sidor utan att det händer något med texten. Claeson fastslår att det är ett ”otroligt babblande” hos många uppburna författare.
Att läsa sina texter högt är ett bra sätt, enligt Claeson. Man upptäcker ögonblickligen om man är ”ute och cyklar”. Man känner direkt om man kan stå för det man skriver, menar han.
Att rensa i sina texter är en dygd, enligt Claeson. Kanske är det så att vi verkligen kommer igång med att producera text och att vi skriver i timmar bara för att det går så lätt. När man sedan återvänder till all denna text nästa dag, känns det som om man ville gå under jorden eller byta identitet därför att det är så ”jävla dåligt”. Emellertid har jag i denna stora textmassa faktiskt skrivit något av värde; det gäller att rensa fram det (känns nästan som att rensa i grönsakslandet!).
Claeson menar att vi skulle ha mycket färre romaner ute om författarna lärde sig att rensa. Det har blivit mycket värre sedan vi började skriva på dator, säger han. Förr var man tvungen att skriva om (och det är just vad Guillo gör, berättar han i reportaget ovan) och då blev texterna kortare och kortare men det blev bättre därför att man tätade till texten istället för att bara flytta om som vi gör idag med datorn. Claeson slår fast att alla texter är bortåt 40% större än vad de borde vara. Nu har vi datorn, som ju är ett fantastiskt hjälpmedel, och då måste man låta texterna ligga till sig (kanske jag borde göra med denna). När man sedan går tillbaka, menar Claeson, finns det faktiskt något som är värdefullt men det kan vara det sista man skrev och då gäller det att ”spola de första elva sidorna.”
Slutligen får vi tipset att stryka ”transportsträckorna”. Om en författare vill skriva om hur det är i ett annat land, säger Claeson, behöver vi inte beskriva hur han köper biljetter och åker dit. Om författaren i stället skriver ”När jag klev ut i Tunis…” fattar vi ju ändå att han har åkt dit. Skit i hela den ”töntiga skiten” och börja med det som är intressant!
Claeson avslutar med att säga att han är hjärtligt trött på uttalandet att man skall ”slå ihjäl sina älsklingar” (kill your darlings) eftersom det har blivit en klyscha; det handlar istället om att om man verkligen har skrivit något som inte bara håller utan dessutom är vackert formulerat och sant, då skall man börja där och strunta i resten.
Om jag nu tar ett steg tillbaka och funderar på det jag har skrivit, inser jag att det finns mycket visdom i det som Claeson lär oss. Naturligtvis borde jag följt hans råd och strukit den inledande delen om Guillo. Inte för att den är direkt ointressant men jag borde ju rensat. Skall försöka lära mig detta.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License